Skip to main content

Full text of "Arkitektur och dekorativ konst"

See other formats




«> sJÖbIbJ^ 





9w ^3pHyW| t£Lx- ÉX. 


4 






MjJK 


^■rjfjf' H 









; tt 





a8jfeL' ,; '. . aeS SgjjJP 







3^b 





Ja W 

y ... 

6'S 




y ^'^gW 7 

9 *Wjg£» 




FÅ 4åf- .*' r - 


B mfö 


ra 

RP^ 













> 
















* 











v 





























ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA T EK NOLOGF ÖRE NINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 



CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1 907. 








































Digitized by the Internet Archive 
in 2018 with funding from 
Getty Research Institute 


https://archive.org/details/arkitekturochdek1907unse 

THE GETTY CEOTER 



SAK-REGISTER. 


Sid. 

Afdelningens för Husbyggnadskonst verksamhet 1906 . 28. 

Afdelningens sammanträden . 16, 40, 52, 63, 120, 132, 144. 

Arbetarebostäder, moderna (ill.) ur reseberättelse . 70. 

Arkitektmötet, första svenska . 74. 

Arkitektkongressen i Wien 1908 . 52, 108. 

Arkitekternas särställning. 25. 

Arkitekturstudier, danska, ur en reseberättelse . 126. 

Arkitekturtäflingar. 118, 129. 

Akitekturundervisningen . 132. 

Bidrag till svensk byggnadshistoria. 85. 

Bleckplåtsarbeten, målade (ill.). 14. 

Byggnadshistorisk utredning (ill.). 91. 

Dagens frågor . 105, 117. 

Danska nationalmuseets beskrifning öfver Malmöhus (ill.) . 86. 

Egnahemsutställningen på Lidingön 1908, täfling för (ill.) . 100. 

Epidemisjukhus i Örebro (ill.) . 3. 

Facklitteratur . 96. 

Fattiggårdar, smärre, täfling till ritningar (ill.) . 142. 

Första svenska arkitektmötet. 74. 

Qustaf-Adolfskapellet vid Liitzen (ill.) . 121. 

Indisk arkitektur (ill.) . 3 2 > 4 - 6 , 53 - 

Inhemsk målarekonst, utvecklingslinier . 112. 

Inredning af en matsal . 96. 

Internat. arkitekturtäflingar, ordnandet af . 129. 

Johannes kyrka i Malmö (ill.). 109. 

Konsnärlig äganderätt, i dagens frågor . 105, 117. 

Kyrkor: Gustaf-Adolfskapellet vid Liitzen (ill.). 121. 

Johannes kyrka i Malmö (ill.) . 109. 

Litteratur. 40, 64, 84. 

Läkaresällskapets nybyggnad (ill.). I. 


Sid 

Malmöhus, byggnadshistoria. . 85 

Malmöhus, danska nationalmuseets beskrifning (ill.). 86 

Mariehill å Kungl. Djurgården (ill.) . 97 

Meddelanden . 40 

Moderna arbetarebostäder (ill.), ur reseberättelse . 70 

Målad bleckplåt, arbeten i (ill.) . 14 

Nya posthuset i Malmö (ill.) . 73 

Ordnandet af internat. arkitekturtäflingar . 129 

Oscarsteatern i Stockholm (ill.) . 65 

Posthuset, nya, i Malmö (ill.) . 73 

Reseberettelser : Danska arkitekturstudier (ill.) . 126 

Moderna arbetarebostäder. 70 

Rådhus i Borås, täfling till (ill.) . 17 

Rådhus, svenska: Trosa (ill.) . 96 

Rådhus i Östersund, täflingen för (ill.) . 133 

Sammanträden, Afdelningens. 16, 40, 52, 63, 120, 132, 144 

Sjukhus epidemi Örebro stads (ill.). 3 

Smärre fattiggårdar, täflingen rörande ritningar till (ill.) . 142 

Svenska Läkaresällskapets nya byggnad (ill.). I 

Svenska Teknologföreningens Afdelnings för Husbyggnadskonst 

verksamhet 1906 . 28 

Svensk byggnadshistoria, bidrag till . 85 

Tjolöholms slott (ill.) . 29 

Tjolöholms trädgård (ill.) . 43 

Täflingar: Egnahemsutställningen på Lidingön 1908 (ill.) . 100 

Rådhus i Borås (ill.) . 17 

Rådhus i Östersund (ill.) . 133 

Smärre fattiggårdar (ill.) . 142 

Utvecklingslinier i vår inhemska målarekonst. 112 

Zettervall, Helgo, f (ill.) . 41 

Örebro stads epidemisjukhus (ill.). 3 


Anderberg, A. 

Berlin, K. 

Clason, I. G. 

Forsberg, A. H. 

Grut, T. 

Guadet, J. 

Harmand, G. 


FÖRFATTARE-REGISTER. 


Sid. 
69, IIO. 


84. 

132. 

11 9 - 


Kellgren, Th._ 

Klemming, W. . 

Lindegren, Agi . 
Lindegren, Axel 

Lindgren, G. 

Lundwall, E. N. 

Nyblom, L. _ 


Sundelius, A. 

1 3 1 ■ 

Wahlman, L. I. 
105. Wulff, Th. 


Sid. 

. 129. 

. l°5- 

. 96 . 

. 16. 

.... 85, 93 . 
. 72 . 

. 117- 

. 5 - 

. 46. 

32, 46, 53 - 















































































































V 























ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AEDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


SVENSKA LÄKARESÄLLSKAPETS NYBYGGNAD. 



ARKITEKT: CARL WESTMAN. 


Stilla, fridfull, idyllisk ligger Klara kyrkogård midt 
i hufvudstadens city-distrikt, tidningarnes, bankernas 
och stationstrafikens jäktande, rastlösa centrum. Vid 
dess östra sida reser sig sedan några månader Svenska 
Läkaresällskapets nya hem. Det hade varit omöjligt 
att i hela Stockholm uppleta en lämpligare plats för 
en sådan byggnad. Central, och likväl tyst och stilla, 
lätt tillgänglig och dock förnämt undangömd, nära det 
jäktande storstadslifvet och dock med de hädansofnes 
stilla, af gröna lindar beskuggade hvilorum framför 
ögonen, en symbol af storstadsläkarens hela verksamhet. 


Diskret, allvarlig och flärdlös reser sig den nya bygg¬ 
naden på denna vackra plats. Låtom oss genast ut¬ 
trycka vår fulla och varma sympati och beundran för 
det sätt, hvarpå arkitekten Carl Westman löst sin an¬ 
svarsfulla uppgift. Det är en glädje att få offentligt 
uttala sig om ett byggnadsverk, som så fullständigt 
stämmer med det ideal, undertecknad städse haft som 
mål för eget arbete, och som jag fullt och fast tror 
vara vår svenska arkitekturs framtida hälsa. Låtom oss 
betrakta byggnaden utan och innan, helst vid ett be¬ 
sök på platsen. Lugn, samlad, enkel och väl afvägd 


HÄFT. 1. 5 JANUARI 1907. 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM. 



















STORA KLUBBRUMMET. 

reser sig fasaden utan en enda öfverflödig sten, form 
eller linje. Materialet är granit, fullt handtverksmässigt 
komponerad och huggen, tegel för de stora ytorna, 
synligt och med vackert behandlade fogar, ett godt 
stycke murararbete, hvitmålade träfönster i murens lif, 
ett par vackra ankarslutar i järnsmide, en duktig och 
konstruktiv kopparklädd ståndränna, d:o vindskupor 
samt för taket tegel. Ofver porten ett karaktärfullt 
litet burspråk. Det hela är en ärligt visad, väl formad 
organism. Skönhetens första stora lag, den ekonomiska: 


att med minsta möjliga medel ernå den önskade ver¬ 
kan, att använda de lämpligaste materialen, och att 
låta handtverkets synpunkter bestämma formgifningen 
är här helt igenom följd. Byggnaden framträder därför 
utvändigt som en varelse med eget lif. Ingenstädes 
förmärkes någon önskan hos arkitekten att briljera eller 
göra sig påmint. Han håller sig diskret i bakgrunden 
och låter hvarje sten, hvarje form vara sig själf. Intet 
öfverflödigt ornament, inga meningslösa krumelurer. 
Framför allt: inga ritningsalster, öfversatta till bygg¬ 
nadsdelar. Hvarje form är framkommen ur materialet 
och handtverket, ej från papperet. Stenhuggaren, mu¬ 
raren, snickaren, kopparslagaren, målaren hos arkitek¬ 
ten hafva varit bestämmande, ej tuschlinjer och pap- 
perseffekter. 

I det inre möta vi öfverallt samma manliga, kärleks¬ 
fulla anspråkslöshet, samma flärdlösa gestaltning. Rum¬ 
mens form, ytor, paneler, färgskala, möbler, armatur, 
allt är lugnt och naturligt, utan försök till medveten »ori¬ 
ginalitet», utan krystadt effektsökeri. Här finnes något 
af gotikens konstnärers fromma andakt inför uppgiften, 
parad med den moderna människans känsliga sinne 
för skiftningar. I möblernas och räckenas formning fram¬ 
träder den utmärkta konstruktiva skolning, som studiet 
af det japanska träarbetet såväl som de gamla euro¬ 
peiska epokerna inom möbelkonsten gifvit den fram¬ 
stående husgerådsdanaren. I lyktor, ljusarmar, galler, 
armatur framträder vackert en sträfvan att för hvarje 




PLAN AF BOTTENVÅNINGEN. 


PLAN AF VÅNINGEN 1 TRAPPA UPP. 
























3 


särskildt fal! i lämpligt material medelst konstnärlig be¬ 
handling dana ett vackert och ändamålsenligt föremål 
till billigaste kostnad. I denna konst mötas de tek¬ 
niska, ekonomiska och ästetiska önskemålen. Allt har 
sin orsak, sitt ändamål och sin betydelse. 

Här finnes ingen kopiering af gamla, döda former, 
men heller ingen nyckfull daning af nya. Den, som 
komponerat portalens järngrindar, porthvalfvets linjer, 
golfvens cementmosaik, gallren, lyktorna, väggbona¬ 
derna, borden, möblerna -— han har länge och kär¬ 
leksfullt sett på vår svenska natur, aflyssnat barrsko¬ 
gen dess hemligheter och snöfälten deras poesi — han 
har tänkt på våra' byggnadsminnen, på våra hjältar och 
på våra häfders växlingar i lust och nöd, och hvad 
han därvid vunnit, afspegiar sig i hans arbete. Därför 
är det hela svenskt, och därför är det hela lefvande. 

Arkitekten Westman erhöll som bekant detta upp¬ 
drag genom inbjuden täfling. Frågar man sig, hvar och 
huru han närmast fått impulserna till sin behandling af 
fasaden, så blir svaret: den är resultatet af många års 
utveckling. Behandlingen påminner om gammal och 
ny dansk tegelbyggnadskonst, om våra bästa Vasa- 
slott och om nyare finsk byggnadskonst. Kynnet 
är svenskt och Westmans eget. 1 ett halft tiotal 
år har denna riktning försökt göra sig gällande vid 
våra arkitekturtäflingar; Vi påminna här om West¬ 
mans förslag till huset Skeppsbron 20, om un- 
dertecknads förslag till konstslöjdmuseum och slöjd¬ 
föreningens skola i Göteborg, Westmans förslag till 
rådhus i Stockholm, Östbergs förslag till Östermalms 



SEKTION. 


skola, Wahlmans Engelbrektskyrka, Nilssons tegel¬ 
förslag i flera olika täflingar o. s. v. 

Här måste för tydlighets skull påpekas, att steget 
ej är långt till denna från en närbesläktad riktning, 
som med ära och framgång utstakats af den unga 
konstnärsgenerationen från Clason till Boberg, och 
som inspirerat en hel rad samtida och yngre förmågor. 

Men i Läkaresällskapets nya byggnad har Carl 



PLAN AF VÅNINGEN 2 TRAPPOR UPP. 


PLAN AF VÅNINGEN 3 TRAPFOR UPP. 





















































4 


Westman gifvit en fullt själfständig, personlig insats i 
vår arkitekturs utveckling till sund, behagfull enkelhet 
och handtverksmässig ärlighet. Den är ett mästerprof 
och ett vackert löfte för framtiden. 

Till ledning vid betraktande af våra bilder må här 
noteras: 

De viktigare rummens behandling: 

Vestibulen. Hvitkalkade väggar, till panelhöjd gul- 
glaserade porslinsplattor. Terazzo-golf (från PercyTham). 

Trappan. Eksteg och ekomramningar i bröstvärns- 
höjd, mellan panelerna matolinmåladt. De skulpte¬ 
rade barriérerna från Bröderna Eriksson, Arvika, öfrig 
ek från Lindesbergs verkstad. Väggar kritkalkade. 

Hallen i tr. upp. Ekomramningar. Inuti dessa 
matolinmåladt. 

Stora sällskapsrummet. Ekpanel, ofvan hvitkalkadt. 

Nämndrum. Omramningar i furu, inuti dessa del¬ 
vis måladt på grof väf, delvis med infällda porträtt. 
Äfven hvitkalkade väggar. 

Läsrum med bokhyllor upp till tak. 

Stora samlingssalen. Väggarna matolinmålade i 
hvitt med en del uppläggningar i guld. Tak: rabitztak 
på järnstomme, hvitkalkadt. Bröstvärnspanel af furu. 

Matsal 2 tr. Väggarna matolinmålade hvita med 
dekoration. 

Stora klubbrummet , 3 tr. Väggarna tegelröda, ma¬ 
tolinmålade. Tak rabitz, hvitkalkadt. 

Ett mindre klubbrum, dekorerade väggar och tak, 
väggar i matolin. 

Vid dekoreringen i färg har en del af dekoreringen 
komponerats af målaren, Filip Månsson. 

Byggnadskommittén har varit: Ordförande General- 



ARKITEKT: C. WESTMAN. 



SKULPTÖR: KRISTIAN ERIKSSON. ARKITEKT: C. WESTMAN. 


direktör C. Linroth samt öfverläkarna J. Rissler, T. 
Hellström, H. Vetterdal samt doktor E. Sederholm. 

Leverantörer och entreprenörer till Sv. Läkaresäll¬ 
skapets nybyggnad hafva varit: 

Byggmästare: Ingeniörerna Carlsson & Löfgren. 

Målarmästare: Filip Månsson. 

Konstruktör för värmeledning W. Dahlgren. 

Leverantör » » A.-B. Calor. 

» vatten och aflopp P. A. Sjögren. 

» » elektr. installation A.-B. Holmia. 

» » » armatur Nordiska Kompaniet. 

» » smiden till portar och en del vär- 

meledningsgaller Nyqvist & Comp. 

De figurala smidena i grindarna: smeden Pettersson 
i Töserud. 

Graniten i fasaden Kullgrens änka. 

Skulpturerna i fasaden Christian Eriksson. 

Mosaikinläggningarna i förstugan Rudholm & C:o i 


Norrköping. 

Kontrollant: ingeniör A. V. Kauder. 

Möbler till sällskapsrummet, nämndrummet, hallen 
m. m. från Carl Johanssons verkstad. 

Möbler till stora salen från Nordiska Kompaniet. 

De särskildt gjorda möbeltygerna frän Handarbetets 
Vänner, komponerade af fröknarne Vestberg och Sjö¬ 
ström. 

Teglet i fasaden: Handslaget småtegel från Minnesberg. 

Svenska Läkaresällskapets nybyggnad är en heder 
för vår nysvenska kultur, för den svenska läkarekåren, 
för de firmor, som utfört arbetet, och för arkitekten 
Carl Westman. Torben Grut. 


ENA ORINDHALFVAN. 






















































STORA SAMLINGSSALEN. LÄKARESÄLLSKAPETS HUS. 

två mindre förvaltningsbyggnader, 

ekonomibyggnaden, 

observationspavilj ongen, 

difteripaviljongen, 

scharlakansfeberpavilj ongen, 

likhuset och 

uthusbyggnaden. 

På ömse sidor om hufvudingången ligga, med fasa¬ 
derna midt emot hvarandra, de två mindre förvaltnings- 
byggnaderna. Dessa byggnader, hvilka ligga på ett 
afstånd från hvarandra af 6 meter och äro förenade 
med trenne portar af järn, en större inkörsport i mid- 
ten, fästad vid tvenne murade pelare, och en mindre 
gångport på hvardera sidan, bilda genom denna an¬ 
ordning liksom en portal till sjukhusområdet. 

Midt bakom denna hufvudingång och på ett afstånd 
därifrån af 32 m. ligger ekonomibyggnaden med främre 
fasaden rätt mot ingången samt snedt till vänster om 
och 37 meter från ingången observationspavilj ongen. 
Rakt bakom ekonomibyggnaden på ett afstånd af 35 
meter är den ena af de två större sjukpaviljongerna 
belägen, och rakt bakom och norr om denna ligger 
på samma afstånd den andra sjukpaviljongen. 

Ekonomibyggnaden är lagd med sin längdriktning i 
norr och söder, hvaremot alla sjukpaviljongerna ligga 
i öster och väster med framsidan, där alla sjuk- och 
dagrum äro belägna, mot söder. 

Rakt bakom observationspaviljongen på ett afstånd 
af 30 meter är likhuset uppfördt, och strax till höger 
om hufvudingången uthusbyggnaden samt bredvid denna 
kolförrådet. 


ÖREBRO STADS EPIDEMISJUKHUS. 

Stadsläkaren i Örebro, d:r Oscar Sundelius, har, 
angående det därstädes ny uppförda epidemisjukhuset 
och de principer, som därvid tillämpats, lämnat föl¬ 
jande beskrifning. 

Läge m. in. Sjukhuset är uppfördt å ett från krono¬ 
lägenheten Alnängarne genom expropriation förvärf- 
vadt område, som till allra största delen är beläget 
inom Långbro kommun, öster om och omedelbart utan¬ 
för stadens nordligaste planlagda del. Området, som 
hufvudsakligast består af s. k. pinnmo (sand och sten) 
var ursprungligen tämligen kuperad och berget låg 
flerstädes i dagen. Dess medelnivå ligger nu c:a 14 m. 
öfver stadens o-plan eller 5,4 meter öfver Hjälmarens 
medelvattenyta. Det begränsas i väster af Skolgatan 
med den midt för sjukhusets hufvudingång liggande 
Sofiaparken, i norr af Berggatan; i öster och söder 
ligger ett statens järnvägar tillhörigt område, sträc¬ 
kande sig fram till de på c:a 300 meters afstånd från 
sjukhuset liggande centralverkstäderna, hvilket område, 
genomdraget som det är af ett järnvägsspår, ej torde 
tagas i anspråk för uppförande af bostadhus. 

Sjukhuset bör sålunda kunna anses ligga tillräckligt 
afskildt från staden, och ändå ej på längre afstånd 
från stadens medelpunkt än 1 kilometer. 

Det af ett högre staket inhägnade sjukhusområdet 
har en areal af cirka 26 300 m 2 . 

Byggnaderna och deras inbördes läge in. in. Sjuk¬ 
huset är uppfördt efter stadsarkitekt Magnus Dahlan- 
ders ritningar enligt det s. k. paviljongsystemet, och 
af situationsplanen framgår byggnadernas läge och an¬ 
tal; de utgöras af: 


TRAPPAN. 


LÄKARESÄLLSKAPETS HUS. 























4 


Westman gifvit en fullt själfständig, personlig insats i 
vår arkitekturs utveckling till sund, behagfull enkelhet 
och handtverksmässig ärlighet. Den är ett mästerprof 
och ett vackert löfte för framtiden. 

Till ledning vid betraktande af våra bilder må här 
noteras: 

De viktigare rummens behandling: 

Vestibulen. Hvitkalkade väggar, till panelhöjd gul- 
glaserade porslinsplattor. Terazzo-golf (från Percy Tham). 

Trappan. Eksteg och ekomramningar i bröstvärns- 
höjd, mellan panelerna matolinmåladt. De skulpte¬ 
rade barriérerna från Bröderna Eriksson, Arvika, öfrig 
ek från Lindesbergs verkstad. Väggar kritkalkade. 

Hallen i tr. upp. Ekomramningar. Inuti dessa 
matolinmåladt. 

Stora sällskapsrummet. Ekpanel, ofvan hvitkalkadt. 

Nämndrum. Omramningar i furu, inuti dessa del¬ 
vis måladt på grof väf, delvis med infällda porträtt. 
Afven hvitkalkade väggar. 

Läsrum med bokhyllor upp till tak. 

Stora samlingssalen. Väggarna matolinmålade i 
hvitt med en del uppläggningar i guld. Tak: rabitztak 
på järnstomme, hvitkalkadt. Bröstvärnspanel af furu. 

Matsal , 2 tr. Väggarna matolinmålade hvita med 
dekoration. 

Stora klubbrummet , 3 tr. Väggarna tegelröda, ma¬ 
tolinmålade. Tak rabitz, hvitkalkadt. 

Ett mindre klubbrum, dekorerade väggar och tak, 
väggar i matolin. 

Vid dekoreringen i färg har en del af dekoreringen 
komponerats af målaren, Filip Månsson. 

Byggnadskommittén har varit: Ordförande General- 



ARK1TEKT: C. WESTMAN. 



SKULPTÖR: KRISTIAN ERIKSSON. ARKITEKT: C. WESTMAN. 


direktör C. Linroth samt öfverläkarna J. Rissler, T. 
Hellström, H. Vetterdal samt doktor E. Sederholm. 

Leverantörer och entreprenörer till Sv. Läkaresäll¬ 
skapets nybyggnad hafva varit: 

Byggmästare: Ingeniörerna Carlsson & Löfgren. 
Målarmästare: Filip Månsson. 

Konstruktör för värmeledning W. Dahlgren. 
Leverantör » » A.-B. Calor. 


» vatten och aflopp P. A. Sjögren. 

» elektr. installation A.-B. Holmia. 

» » » armatur Nordiska Kompaniet. 

» » smiden till portar och en del vär- 

meledningsgaller Nyqvist & Comp. 

De figurala smidena i grindarna: smeden Pettersson 
i Toserud. 

Graniten i fasaden Kullgrens änka. 

Skulpturerna i fasaden Christian Eriksson. 

Mosaikinläggningarna i förstugan Rudholm & C:o i 
Norrköping. 

Kontrollant: ingeniör A. V. Kauder. 

Möbler till sällskapsrummet, nämndrummet, hallen 
m. m. från Carl Johanssons verkstad. 

Möbler till stora salen från Nordiska Kompaniet. 

De särskildt gjorda möbeltygerna från Handarbetets 
Vänner, komponerade af fröknarne Vestberg och Sjö¬ 
ström. 

Teglet i fasaden: Handslagetsmätegel frånMinnesberg. 

Svenska Läkaresällskapets nybyggnad är en heder 
för vår nysvenska kultur, för den svenska läkarekåren, 
för de firmor, som utfört arbetet, och för arkitekten 
Carl Westman. Torben Gr ut. 


ENA GR1NDHALFVAN. 


































































STORA SAMLINGSSALEN!. LÄKARESÄLLSKAPETS HUS. 

två mindre förvaltningsbyggnader, 

ekonomibyggnaden, 

observationspaviljongen, 

difteripaviljongen, 

scharlakansfeberpaviljongen, 

likhuset och 

uthusbyggnaden. 

På ömse sidor om hufvudingången ligga, med fasa¬ 
derna midt emot hvarandra, de två mindre förvaltnings- 
byggnaderna. Dessa byggnader, hvilka ligga på ett 
afstånd från hvarandra af 6 meter och äro förenade 
med trenne portar af järn, en större inkörsport i mid- 
ten, fästad vid tvenne murade pelare, och en mindre 
gångport på hvardera sidan, bilda genom denna an¬ 
ordning liksom en portal till sjukhusområdet. 

Midt bakom denna hufvudingång och på ett afständ 
därifrån af 32 m. ligger ekonomibyggnaden med främre 
fasaden rätt mot ingången samt snedt till vänster om 
och 37 meter från ingången observationspaviljongen. 
Rakt bakom ekonomibyggnaden på ett afstånd af 35 
meter är den ena af de två större sjukpaviljongerna 
belägen, och rakt bakom och norr om denna ligger 
på samma afstånd den andra sjukpaviljongen. 

Ekonomibyggnaden är lagd med sin längdriktning i 
norr och söder, hvaremot alla sjukpaviljongerna ligga 
i öster och väster med framsidan, där alla sjuk- och 
dagrum äro belägna, mot söder. 

Rakt bakom observationspaviljongen på ett afstånd 
af 30 meter är likhuset uppfördt, och strax till höger 
om hufvudingången uthusbyggnaden samt bredvid denna 
kolförrådet. 


ÖREBRO STADS EPIDEMISJUKHUS. 

Stadsläkaren i Örebro, d:r Oscar Sundelius, har, 
angående det därstädes nyuppförda epidemisjukhuset 
och de principer, som därvid tillämpats, lämnat föl¬ 
jande beskrifning. 

Läge in. in. Sjukhuset är uppfördt å ett från krono¬ 
lägenheten Alnängarne genom expropriation förvärf- 
vadt område, som till allra största delen är beläget 
inom Långbro kommun, öster om och omedelbart utan¬ 
för stadens nordligaste planlagda del. Området, som 
hufvudsakligast består af s. k. pinnmo (sand och sten) 
var ursprungligen tämligen kuperad och berget låg 
flerstädes i dagen. Dess medelnivå ligger nu c:a 14 m. 
öfver stadens o-plan eller 5,4 meter öfver Hjälmarens 
medelvattenyta. Det begränsas i väster af Skolgatan 
med den midt för sjukhusets hufvudingång liggande 
Sofiaparken, i norr af Berggatan; i öster och söder 
ligger ett statens järnvägar tillhörigt område, sträc¬ 
kande sig fram till de på c:a 300 meters afstånd från 
sjukhuset liggande centralverkstäderna, hvilket område, 
genomdraget som det är af ett järnvägsspår, ej torde 
tagas i anspråk för uppförande af bostadhus. 

Sjukhuset bör sålunda kunna anses ligga tillräckligt 
afskildt från staden, och ändå ej på längre afstånd 
från stadens medelpunkt än 1 kilometer. 

Det af ett högre staket inhägnade sjukhusområdet 
har en areal af cirka 26 300 m 2 . 

Byggnaderna och deras inbördes läge in. in. Sjuk¬ 
huset är uppfördt efter stadsarkitekt Magnus Dahlan- 
ders ritningar enligt det s. k. paviljongsystemet, och 
af situationsplanen framgår byggnadernas läge och an¬ 
tal; de utgöras af: 


TRAPPAN. 


LAKARESALLSKAPETS HUS. 















8 




LÄKARESÄLLSKAPETS HUS. LAVERAD PROJEKTIONS RITNING. 

under observationstiden icke varit i beröring med någon 
annan å sjukhuset intagen person. Om han lidit af 
någon smittosam sjukdom, som nödvändiggjort hans 
fortsatta vård å sjukhuset, desinfekteras det rum han 
pa observationsatdelningen bebott med allt livad där- 
uti finnes, innan en ny patient mottäges; om så icke 
varit fallet, göres endast en noggrann rengöring med 
efterföljande grundlig vädring, hvarefter rummet åter 
står färdigt för sitt ändamål. 

Läkaren och sköterskan inträda i sjukrummen öfver 
ofvannämnda midtelkorridor, och hafva därifrån att för 
hvarje rum passera ett tillhörande toilettrum, där nö¬ 
diga skyddskläder påtagas, och erforderlig desinfektion 
af händerna m. m. vid utgåendet därifrån kan ske. 
Patienterna kunna ej från sjukrummen inkomma i hu¬ 
sets midtelkorridor, enär dörren mellan sjukrummet och 


■/>'..UT W ! 

_ .'T-J 

CARL WESTMAN. 

passagerummet hålles stängd, då sjuksköterskan ej 
vistas hos den sjuke. 

Hvarje sjukrum är försedt med särskildt toilettrum 
och särskild klosett, hvilka, liksom förstnämnda pas¬ 
sagerum, äro försedda med sekundärt ljus. 

Sjukrummen uppvärmas från den gemensamma ång¬ 
pannan i ekonomibyggnaden och hvart och ett har 
sin från de andra rummen fullt fristående ventilation. 
Å vinden, till hvilken en särskild uppgång leder, fin¬ 
nes ett bostadsrum för eldaren samt förrådsrum. 

Sjukpaviljongerna I och II. De båda sjukpaviljon¬ 
gerna äro uppförda efter alldeles samma typ och till 
storlek och plan hvarandra fullkomligt lika med undan¬ 
tag däraf, att operationsrummet å öfre våningen i difteri- 
paviljongen I motsvaras i scharlakansfeberpaviljongen II 
af ett badrum för de enskilda sjukrummen därstädes. 































































9 


ÖREBRO STADS EPIDEMISJUKHUS. 



SITUATIONSPLAN. 


PÄT! ii.A.: i ‘LL.\ 

• ÄOT r £>/ 





FÖRVALTNINOSBYGONADER. 

Endast den förstnämnda, paviljongen kommer därför 
att här beskrifvas. 

Denna difteripaviljong, som i sitt midtparti är upp¬ 
förd i två våningar men på båda flyglarne endast en 
våning, är 34,5 meter lång och 9 meter bred i änd- 
partierna. Det på framsidan 17,5 och på baksidan 13,5 
meter långa midtpartiet är 13 meter bredt. På bak¬ 
sidan af hvardera ändpartiet ligger en 10,40 meter lång 
och 3,20 meter bred öppen terrass. Byggnadens bot¬ 
tenvåning innehåller tvenne hvarandra hufvudsakligen 
lika sjukafdelningar, en i hvardera ändan, bestående 
af en sjuksal med tillhörande dag-toilett och klosett- 
rum; ett i midtpartiets bakre del liggande badrum är 
gemensamt för båda afdelningarne. 

Golfytan i sjuksalarne, hvilka äro afsedda för 7 pa¬ 
tienter, är 7,90 x 7,95 m. = 62,800 m 2 alltså 8,97 m 2 
per säng. Då takhöjden i sjuksalarne är 4,05 meter, 
utgör kubikinnehållet 254,34 m 3 . På hvarje säng kom¬ 
mer alltså 36,33 m 3 . 

Sjuksalarne äro, såsom af de angifna måtten framgå, 
kvadratiska. Fönstren 1,19 meter breda och 2,67 meter 
höga (karmdager) äro förlagda till södra och norra 
väggarne 3 på hvardera sidan. Sängarne stå efter de 
öfriga väggarne och patienterna undgå därigenom obe¬ 
haget att ligga med ansiktet midt emot ljuset. 


ARKITEKT: MAGNUS DAHLANDER. 



EKRNOMIPAVILJONO. 



EKONOMIPAVILJONG. 


Intill hvardera sjuksalen ligger på framsidan af bygg¬ 
nadens midtparti ett dagrum utan annan förbindelse 
med sjuksalen än öfver korridoren. Dagrummet har 
en golfyta af 4,30 x 5,75 meter = 24,73 m 2 och ett ku¬ 
bikinnehåll af 100 m 3 . Det åt söder vettande fönstret 
har en yta i dagen af 2,08 x 2,20 m. = 4,58 m 2 . I 
detta ljusa och luftiga dagrum, som i händelse af be- 
hof med fördel kan användas som sjukrum, kunna 
barnen under den ofta rätt långa isoleringstiden inom¬ 
hus tillbringa sina lekstunder under gynnsamma för¬ 
hållanden och utan att störa de sängliggande patien¬ 
terna. Vid mindre sjuklighet, då endast en af de 
större sjuksalarne behöfver tagas i bruk, användes van¬ 
ligen intilliggande dagrum som en mindre sjuksal för 
äldre manliga patienter och den större sjuksalen för 
kvinnor och barn. Det i andra ändan af korridoren 
liggande dagrummet får under sådana förhållanden 
vara gemensamt dagrum för de sålunda belagda sjuk¬ 
salarne. Skulle återigen båda sjuksalarne behöfva be- 
läggas, så får den ena sjuksalen användas för manliga 
och den andra för kvinnliga patienter och de båda 
dagrummen tagas i bruk för sitt egentliga ändamål, 
utom i det fall att behofvet af sjukplatser skulle blifva 
så stort, att äfven dagrummen måste användas till 
sjukrum. 

































































DIFTERI PAVILJONG. 


ARKITEKT: MAGNUS DAHLANDER. 


Sjukpaviljongens midtparti inrymmer utom redan 
nämnda dag-, bad-, klosett- och toilettrum, ett skö- 
terskerum och ett besöksrum å byggnadens framsida 
samt ett tekök å dess baksida. 

Klosetterna ligga i hörnen af midtpartiets bakåt be¬ 
lägna del och hafva fönsterbelysning direkt utifrån. 
Utanför dessa ligga äfvenledes direkt belysta smärre 
förrum, hvilka liksom badrummet genom en dörr ha 
direkt kommunikation med den stora korridoren, som 
är 16,70 meter lång och 2,5 meter bred samt försedd 
med såväl direkt som sekundär belysning. 

Teköket har förlagts åt norr i midtpartiets bakre 
del. Genom en särskild ingång, som ej får användas 
af de sjuke, inkommer man i en förstuga, å hvars ena 
vägg finnes en med höj- och sänkbar lucka försedd 
öppning, genom hvilken mat och andra förnödenheter 
inlämnas till sjukafdelningen. 

Till höger om stora förstugan och genom en dörr 
förenad med densamma ligger ett 2,60 meter bredt 
och ^,30 meter långt rum, som i sin inre del genom 
en dörr är förbundet med afdelningens långsgående 
korridor och genom en tvärsöfver rummet gående 
2,30 meter hög af trä och glas bestående vägg är de- 
ladt i tvenne afdelningar: en mindre inre och en nära 


dubbelt så stor yttre. I dessa s. k. besöksrum, som 
längre fram något närmare skola beskrifvas, kunna be¬ 
sökande, under vissa förhållanden, få samtala med å 
afdelningen intagna sjuka. 

Från den genom sjukpaviljongens midtparti längs- 
gående korridoren leder en i två afsatser delad trappa 
upp till en öfvervåning, som intager paviljongens hela 
midtparti. På främre sidan om en genom fönster i 
bägge ändar belyst korridor, finnas två mindre och 
två större mot söder vettande sjukrum, afsedda för 
enskilda patienter, och pä bakre sidan ett sköterskerum, 
ett operations och tvenne klosettrum, hvaraf det ena 
är afsedt för afdelningens personal. 

Rymliga, genom gafvelfönster väl belysta, förråds¬ 
rum äro förlagda på vindarne i hvardera ändan af den 
nyss nämnda korridoren. 

Antalet sängplatser. Hvardera af de båda sjuk¬ 
paviljongerna äro beräknade att rymma 24 och observa- 
tionsafdelningen 4 patienter, allt under vanliga förhål¬ 
landen. På hela sjukhuset kunna alltså summa 52 pa¬ 
tienter inrymmas, hvilket antal i händelse af behof 
möjligen kan utsträckas till 60 eller, om de fyra dag¬ 
rummens beläggning skulle nödvändiggöra det, till 72. 

Likhuset. Likhuset är ett envänings trähus, som 
innehåller ett obduktionsrum med ett 
mindre toalettrum och ett grafkapell, 
under hvilket en källare är anordnad 
till förvaring af lik. Till likhuset finnes 
en särskild väg, som användes vid 
begrafningar, för att bespara sjukhu¬ 
sets patienter den nedstämmande åsy¬ 
nen af liktransporter och förhindra be- 
grafningsgästerna att komma lör långt 
in på sjukhusets område. 

Uthusbyggnaden. Uthusbyggnaden 
inrymmer i midtpartiet en vagnbod 
och i sidopartierna i ena ändan gårds- 
afträde, rum för sopkärl och redskap 
m. m. samt vedbod och i den andra 
ändan ett vädringsskjul, afsedt för 



DIFTERIPAVILJONG. 


















































] I 



HUFVUDINGÅNG. 


vädring och torkning af trån desinfektionsugnen 
komna föremål. 

Sjukafdelninga 7 'nes isolering. Hvarje sjukpaviljong' 
bildar ett sjukhus för sig med fullständig personal och 
utredning. De olika sjukhusbyggnadernas isolering är 
som ofvan nämnts fullt betryggande och den per¬ 
sonliga beröringen mellan personalen å sjukhusets olika 
afdelningar är inskränkt till det minsta möjliga. 

Telefonförbindelse. Till stor nytta härvidlag är det 
telefonnät, som finnes vid sjukhuset, med växelstation 
i portvaktsrummet. Fem telefonapparater finnas inom 
sjukhusområdet: en på hvardera af de tre sjukafdel- 
ningarne, en på kontoret med anordning för tillkopp¬ 
ling i läkarens rum och en i matsalen bredvid köket. 

På bestämd tid två gånger dagligen kunna de sjukas 
anhöriga direkt på sjukafdelningarne göra förfrågningar 
om de sjukas tillstånd, och möjlighet finnes äfven för 
patienterna att under vissa försiktighetsmått meddela 
sig med personer utanför sjukhuset. 

Särskilda områden för de sjukes vistelse ute. Bakom 
hvardera af de två större sjukpaviljongerna finnas för 
de sjuke, som få vistas ute, planterade områden, sär- 
skildt anordnade till förekommande af otillåten kom¬ 
munikation mellan de olika sjukafdelningarnes patienter. 

Sjukafdelningar nes inredning. Be¬ 
träffande sjukafdelningarnes inredning 
hafva hygienens alla fordringar så 
långt som möjligt blifvit tillgodosedda. 

Byggnadernas olika delar såväl rum 
som korridorer, förstugor och trapp- 
uppgångar äro lätt öfverskådliga och 
rikligen försedda med ljus och luft 
och särskildt gäller detta om sjuk- 
och dagrum, hvilka alla vetta mot 
söder. Alla ytor äro jämna och lätta 
att rengöra; ingenstädes några skarpa 
vinklar utan öfverallt afrundade hörn. 

I hela anläggningen utom i ekono- 
mibyggnaden äro fönstren dubbelkopp- 
lade och inåtgående samt försedda DIFTERIPAVILJONG. 


med tätlister och espagnolette-beslag (arkitekt Flodqvist 
patent). I sjuksalarne i de båda midtfönstren och i de 
flesta andra rum i ett fönster finnes en ventilations- 
mekanism, hvarigenom öfverbågarne kunna fällas inåt 
rummet. 

Fönsterplattorna äro öfverallt af cementmosaik utom 
i de stora sjuksalarne och operationsrummet, där de 
äro af hvit marmor. 

Tekök. Teköken på de olika afdelningarne äro alla 
inredda på samma sätt. Under bordet vid den ofvan 
beskrifna inlämningsöppningen finnes ett med ånga 
uppvärmdt värmeskåp för att hålla mat och serverings- 
kärl vid lämplig temperatur. Vidare äro teköken för¬ 
sedda med gaskök, med kopparplåt belagdt diskbord, 
med ledningar för varmt och kallt vatten, slasktratt, 
isskåp (Temperator) lösa, på krokar i väggen fästade 
hyllor samt i öfrigt nödig utredning. 

Besöksrum. Ingången till sjukpaviljongerna I och II 
för läkaren och personer, som fått tillstånd att göra 
besök å sjukafdelningen, är å byggnadens framsida; 
till höger om den här liggande stora förstugan finnas 
de s. k. besöksrummen. Dessa rum äro, såsom ofvan 
nämnts, genom en skiljevägg afdelade i tvenne delar. 
I den yttre större delen inträder den besökande, och 



























































OMRÅDET SEDT FRÅN NORR. 


ARKITEKT: MAGNUS DAHLANDER. 


får där uppehålla sig under samtalet med den sjuke, 
som från sjukrummet inkommer i rummets inre del på 
andra sidan skiljoväggen. Då mellanväggen ej når 
upp till taket och dörren i densamma är låst och nyc¬ 
keln i sköterskans förvar, kan samtal utan svårighet 
äga rum på samma gång som att otillåten kommuni¬ 
kation förhindras. 

Under vissa förhållanden, såsom då en sjuks tillstånd 
gifver anledning till oro, får en närmare anhörig, om 
han så önskar, inkomma på sjukrummet; den besö¬ 
kande aflägger då i besöksrummets ytterdel sina ytter¬ 
kläder, påtager i inre delen af rummet en skyddsdräkt, 
som bäres under besöket hos den sjuke. Vid utgå¬ 
endet från sjukrummet tager den besökande samma 
väg tillbaka, aftager skyddsdräkten och företager i det 
i besöksrummets inre del befintliga med varmt och 
kallt vatten försedda tvättstället vissa påbjudna tvag- 
nings- och smittreningsprocesser, innan han påtager sina 
ytterkläder och lämnar sjukhuset. På enahanda sätt 
användes sjukrummet af läkaren då han vid sina ron¬ 
der eller eljest besöker sjukhuset. 

Besöksrummets yttre afdelning användes äfven då 
en patient såsom frisk och smittfri skall lämna sjuk¬ 
huset. Efter erhållet reningsbad ditföres den utskrifne 



patienten tvärsöfver korridoren från badrummet, iklädd 
badlinnet och iklädes där sina egna kläder, hvilka förut 
här aflämnats efter genomgången desinfektion och läm¬ 
nar omedelbart därefter genom den stora förstugan 
sjukhuset. 

Operationsrum. Särskildt operationsrum finnes en¬ 
dast i sjukpaviljongen I (diftenafdelningen). Det er¬ 
hållet god dager genom ett större fönster å väggen; 
dess väggar äro cementslipade och finspacklade och må¬ 
lade med ripolinfärg, golfvet är belagdt med s. k. par¬ 
kettputs och försedt med afloppsbrunn; i rummet fin¬ 
nes därjämte tvättställ med varmt och kallt vatten, 
slasktratt af porslin samt gaskök. 

Anordningar för ångbehandling. I en sjuksal och 
två mindre sjukrum å difteriafdelningen samt i ett 
mindre sjukrum å respektive scharlakansfeber- och ob- 
servationsafdelningar finnas direkta ledningar från den 
gemensamma ångpannan, genom hvilka ånga kan er¬ 
hållas i och för anordning af s. k. ångtält för behand¬ 
ling af patienter med strypsjuka (croup). 

Badrum. I badrummet å difteriafdelningen finnes 
ett större badkar (invänd, mått: längd 1,85 meter, stör¬ 
sta bredd 0,69 m. och bredd vid fotändan 0,45 m.) och 
plats för ett mindre kar, som i händelse af behof kan 
inkopplas till redan färdiga ledningar. I hvartdera af 
de båda badrummen å scharlakansfeberafdelningen och 
i badrummet å observationsafdelningen finnes ett större 
kar. Alla dessa badkar äro af hvitemaljerad engelsk 
fajans med utåtböjda, afrundade ytterkanter och upp¬ 
ställda pä fyra 0,15 meter höga fotter af cementmosaik. 
Vid hvarje badkar är uppsatt en blandningskran med 
ett nedanför anbragt känselrör; vattnet inkommer i 
badkaret genom en öppning strax ofvanför karets bot¬ 
ten. I hvarje badrum finnes en duschapparat, som 
förses med vatten medelst en särskild blandningskran, 
hvilken är så konstruerad, att vattnet med lätthet kan 
tempereras efter önskan och att oblandadt hett vatten 
icke kan tillföras duschen, hvarigenom fara för skåll- 
ninn uteslutes. I badrummen finnas äfven tvenne tvätt- 

O 

ställ af porslin på järnstativ med ledningar för varmt 


OBSERVATIONSPAVILJONG. 





































>3 



OMRÅDET SEDT FRÅN SÖDER. 


och kallt vatten samt reglerbara ventiler, som äro lätta 
att hålla rena. 

Reservoarer för orent linne. I badrummen äro där¬ 
jämte insatta behållare af gjutjärn, invändigt emalj- 
målade och försedda med vatten- och afloppsledning. 
I dessa behållare, hvilkas invändiga dimensioner äro 
längd 0,81 m., bredd 0,35 m., djup 0,64 m., förvaras 
allt orent linne å afdelningen, till dess det öfverföres 
till tvättanstalten. Innan detta sker, genomblötas klä¬ 
derna väl och urvridas för att skydda personalen för 
smitta, hvilken genom de torra kläderna lättare kunde 
kringspridas. 

Skölj kar. Slutligen finnes i hvarje badrum en ä 
väggen fästad, af gjutjärn förfärdigad, invändigt med 
emalj färg målad, med vatten- och afloppsledning för¬ 
sedd sköljlåda, 0,60 m. lång, 0,41 m. bred och 0,35 m. 
djup. I dessa lådor kunna kläderna genom skölj ning 
befrias från gröfre orenlighet och eventuellt underka¬ 
stas smittrening, innan de skickas till tvättanstalter 
Kostnaderna. Kostnaderna för sjukhusets uppförande 
hafva utgjort: 

Byggnadsarbetet . 193,827: 70 

Värmeledning och desinfektion 23,526: 00 

Gas, vatten och aflopp. 21,332:88 

Elektrisk belysning och ring¬ 
ledning . 5,440: 72 

Åskledare. 2,548: 38 246,675: 68 

Härtill komma kostnaderna för: 

Tomtens förvärf. 6,574: 79 

Ritningar, kontroll, prof, besiktningsarvo- 

den, resor, taklagsfest m. m . 13,962: 28 

Planerings- och planteringsarbeten (till 1905) 8,269: 69 

Kronor 275,482: 44 
Fördelade på de skilda byggnaderna utgöra kostna¬ 


derna i runda tal: 

för Förvaltningsbyggnaderna . 19,000: 00 

» Ekonomibyggnaden . 51,000: 00 

» Observationspaviljongen. 27,000: 00 

» Difteripaviljongen ... 67,500:00 

» Scharlakansfeberpaviljongen.. 67,500: 00 

» Fikhuset . 6,000: 00 


för Uthusbyggnaden.. 3,500:00 

» Kolförrådsbyggnaden . 500: 00 

» Inhägnad . . 4,675: 68 


246,675: 68 

Byggnadsritningarne ha’ utförts af stadsarkitekten 
Magnus Dahlander i Örebro, som äfven fungerat som 
kontrollant. 

Arbetet har på entreprenad utförts sålunda: 
det egentliga byggnadsarbetet af byggmästarne Axel 
Malmrot och P. Karlsson, Örebro: 

värmeledningsarbetet af A. B. Nya Atlas, Stockholm: 
vatten- och afloppsledningar af Fahnehjelm & C:o, 
Stockholm; 

elektrisk belysning af A. B. Magnet, Ludvika; 
åskledare af John Anderssons Elektro-Tekn. Byrå. 
Eftr. (Bror Edv. Järnh), Stockholm. 



FASADDETALJ. 









































































14 



ARBETEN I MÅLAD BLECKPLÅT 
AF AXEL LINDEGREN. 

Idéen att i dekorationens tjänst använda bleckplåt 
är, som vi känna, ej ny. På 1700-talet begagnades 
den t. o. m. för utvändig arkitektonisk prydnad för 
takkrön och utsirningar på dekorativa urnor och vaser 
och andra liknande föremål. Mot luftens åverkan skyd¬ 
dades den genom öfvermålning. Dessutom har den 
ännu in i förra århundradet begagnats till inskriftstaf- 
lor å epitafier och namnskyltar å trägrafvårdar. Det 
är ett billigt och lättarbetat material, som om det 
skyddas mot fukt äfven är rätt hållbart. Första gån¬ 
gen jag gjorde ornamentalt bruk af det var på Stock¬ 
holmsutställningen 1897, då jag prydde en monter 
med några större sköldartade krön med tillhörande 
bladverk, utförda delvis i drifvet arbete af denna simpla 
plåt, som förädlades genom målning i lämpliga färger. 


Det billiga tillverkningspriset frapperade mig, så att jag 
beslöt att vid lämpligt tillfälle upprepa försöket. 

Idéen till det som nu blifvit utfördt, uppstod under 
ett tillfälligt besök i en mindre landsortsstad, dä julut- 
ställningarne fängslade landtbefolkningens blickar. Bland 
det till salu utbjudna krämet fanns i en af hufvud- 
aftärerna bland andra nyttighets- och prydnadsartiklar 
en samling ljusstakar i gjuten metall och i glas, mjölk- 
färgadt, blåfärgadt, skärfärgadt eller folieradt med och 
utan prismor hängande i manschettkanten. Detta 
var hvad industrien på det området bjöd den skön- 
hetstörstande landtbon. Jag lämnade eländet med ett 
fast beslut att söka reformera och det blef mig så små¬ 
ningom klart, hur lyckligt det skulle vara, om vår all¬ 
moge kunde återföras till tron på sin egen konst- 
alstrande förmåga och till den anspråkslöshet, som ej 
värderar föremål uteslutande efter deras kostnad utan 
fast mer efter deras grad af ändamålsenlighet i för- 



ARK TEKT: AXEL LINDEGREN. 


























15 



ening med en viss hemtreflig prydlighet. För att er¬ 
hålla sådana föremål borde den ej behöfva besöka stä¬ 
dernas kramaffärer utan i st. själv på lediga stun¬ 
der gripa sig an med förfärdigandet. 

Jag inser, hur fåfängt det är att önska den gamla 
goda handtverkskonsten tillbaka i dess ursprungliga 
gestalt; men viss är jag om, att 1900-talets människor 
komma att få bevittna dess pånyttfödelse i en annan, 
likväl först sedan förhållandet mellan konstindustrien 
och konsthandtverket klargjorts och massfabrikationen 
tillbörligt begränsat sitt verksamhetsområde . För min 
del håller jag före, att konstindustrien och konsthandt¬ 
verket måste själfmant reglera sitt samarbete och sam¬ 
arbeta måste de, ehuru under villkor att det förra vil¬ 
ligt erkänner sitt beroende af det senare, som skall 
vara det förras initierande lika väl som kontrollerande 
kraft. Det fabriksmässigt förfärdigade föremålet bör 
i sin formgifning, ja i hela sin s. a. s. konstruktiva 


byggnad bära spår af handens och den individuella 
känslans arbete. Då behöfver ej slitning uppstå mel¬ 
lan motsatta tendenser, hvilket nu är förhållandet och 
hvarunder vi alla lida. Om ej af andra så af eko¬ 
nomiska skäl måste vi ömsevis betjäna oss af fabriks¬ 
arbetet och handarbetet, äfven när det gäller pryd¬ 
nadsföremål, men vi kunna ej i längden finna oss i 
att riskera vår trefnad, därför att dessa båda intressen 
komma i konflikt. 

På inget område af konstindustriell verksamhet är 
denna konflikt så ödesdiger som inom metallvarufabri- 
kationen. Det är specielt den fabriksmässiga tillverk¬ 
ningen af belysningshåilare af olika slag, hvilka före¬ 
mål ju luifvudsakligen ha ett dekorativt ändamål, som 
kommer så mycket ondt åstad. Svårigheten att i 
handeln erhålla sådana, som lämpa sig för våra bo¬ 
städers genomsnittskaraktär, måste uppfordra oss att 
söka finna utvägar att utan pekuniära offer arrangera 



ARKITEKT: AXEL LINDEGREN. 




























den fasta belysningen för 
hvarje särskildt fall. Men 
för att kunna realisera detta 
måste vi något nedsätta våra 
fordringar på belysningshål- 
larnas prålighet. Hvarje för- 
nyadt besök jag som smak¬ 
råd måst göra i vår stads 
armatur- och lampaffarer, 
har ökat min misstämning 
och jag har den största an¬ 
ledning att varna alla 
den allt hållnings- och smak¬ 
lösare vordna tyska fabriks¬ 
varan. För den portativa belysningen ställer det 

sig säkerligen svårare att göra sig oberoende af 
massfabrikationen, men äfven härutinnan kan en viss 
omväxling bli möjlig och den individuella smaken 
i större utsträckning än hittills få göra sitt val. 
Alla de här afbildade föremålen äro visserligen be¬ 
räknade för massfabrikation, emedan endast denna 
kunde garantera ersättning åt fabrikanten för nedlagdt 
kapital, men hvar och en inser, hur lätt man kan, om 
sä önskas, modifiera typerna och variera motiven för 
att lämpa dem efter speciell omgifning och personlig 
smak. Den ökning i kostnad, som en unik form för¬ 
anleder, behöfver ej bli afskräckande, om man blott 
sköter om saken på det rätta sättet. Detta påståen¬ 
des giltighet har jag bevisat på möbelområdet och 
jag går i god för att kunna, om så påfordras, bevisa 
dess giltighet pä en hel del andra likartade områden. 
Det är en falsk föreställning, att massfabrikationen 
under alla förhållanden gifver oss mycket för litet. 
Påläggningen för distribuering och affärsvinst är ej 
sällan så betydande, att försäljningspriset stundom 
blir 50 % högre än tillverkningspriset. 

Till och med de fabriksmässigt arbetade kopior 
af här afbildade handarbetade modeller, som äro 
ämnade att utsläppas i marknaden, utesluta ej helt 
och hållet möjligheten för köparen att få sin per¬ 
sonliga smak tillfredsställd, då ju han kan välja hvil- 
ken färg han vill, antingen han önskar själf styra om 
målningen eller ej. Jag har likväl förutsatt, att alla 
de af mig komponerade typerna, af hvilka endast ett 
fåtal hittills blifvit utförda, skulle kunna med nästan 
större fördel utföras i metall och för öfrigt, att hvarje 
typ skulle gifva uppslag till en hel del andra, hvilkas 
utformning kunde uppdragas åt handtverkaren själf. 
Jag tror att detta tillvägagångssätt skall sporra handt- 
verkarna till försök på egen hand, och samtidigt 
väcka deras intresse för att experimentera med 
olika slag af material. Månne ej detta intimare sam¬ 
arbete mellan konstnärerna och våra kunnigaste och 


mest begåfvade handtver- 
kare så småningom skall 
medföra de bästa resultat. 

* 

För att förverkliga min 
idé och för att få tillfälle 
till experiment måste jag 
söka intressera en handtver- 
kare för saken. Någon så¬ 
dan var ej så lätt funnen, 
ty vi ha ej många, som 
för en grynvälling, ett ideellt 
måls uppnående, vilja offra 
tid och pengar. En fanns 
likväl i innehafvaren af och chefen för Nynäs Verk¬ 
städer C. J. Nyquist , själf en skicklig, modernt skolad 
smed, intresserad för alla uppslag, hängifven konsten 
och villig att så långt tid och krafter medgifva experi¬ 
mentera. Hvarken jag eller han trodde likväl, att för¬ 
söken i detta fall skulle stöta på så stora svårigheter 
handtverks- som ekonomiska. De första utgifts- och 
inkomstberäkningarna öfver företaget uppmuntrade oss, 
men det var svårt att få tag i lämpliga arbetare. Den 
svenske genomsnittsarbetaren är ej användbar i dylika 
mera delikata fall. Ju enklare de medel äro, som ställas 
till dennes förfogande, desto större måste krafven på 
hans begåfning vara, framför allt då det gäller för¬ 
färdigandet af sådana föremål, som ha till gemensam 
uppgift att vara till nytta och till prydnad. De hit¬ 
tills tillverkade typerna äro att anse som försök. Af 
ekonomiska skäl har man tyvärr endast i undantags¬ 
fall kunnat söka sig fram till en fullgången form och 
de lämpligaste proportionerna. Tyvärr säger jag, ty 
sådant kan man ej försäkra sig om i ritning. Det 
enda rätta sättet vore om konstnären själf vore i till¬ 
fälle att experimentera i materialet eller åtminstone 
vara närvarande vid tillverkningen af de första typerna- 
De här å afbildningarna förekommande föremålen äro 
alla utan undantag förfärdigade i bleckplåt och målade 
i lifliga färger. Men typerna lämpa sig, som sagdt, lika 
väl eller kanske bättre för metallplåt och jag hade 
önskat att i denna första kollektion, af hvilken ej alla 
föremål här blifvit medtagna, de båda materialen 
alternativt förekommit. Jag är öfvertygad om att ju 
fullständigare den första uppsättningen af typer är, 
desto tydligare skall det framstå, hur tacksam den 
simpla bleckplåten är för en viss sorts behandling, och 
jag tror, att detta material har stora förutsättningar 
att vinna terräng på metallvarumarknaden. Många 
plåtarbetade föremål, som nu utbjudas i handeln, kunde 
och borde gifvas en betydligt mera tilltalande form, men 
respektive fabriker intressera sig ej för att modernisera 
sina typer, väl närmast på grund af oföretagsamhet. 

Axel Lindegren. 





AFDELN INGENS SAMMANTRÄDEN. 

"Vid afdelningens sammanträde den 17 dec. besågs Vid sammanträdet invaldes till medlem arkitekt J. 
under ledning af arkitekt C. Westman Läkaresällska- Rhodin, Djursholm, 
pets nya hus vid Klara Östra Kyrkogata, hvarefter 
gemensam supé iutogs på Hotell Kronprinsen. 







ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

Argäng 37 af teknisk tidskrift 

ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


TÄFLINGEN FÖR NYTT RÅDHUS I BORÅS. 


Vid täflingstidens utgång den 15 december 1906 
hade inlämnats 33 förslag till nytt rådhus i Borås. 
Programmet var omsorgsfullt och väl utarbetadt enligt 
de normer, som hufvudsakligen genom professor Cla- 
sons omfattande arbete i frågan uppställts för program 
till rådhusen i Stockholm och Norrköping. Juryn ut¬ 
gjordes af professor I. G. Clason och arkitekt Laller- 
stedt i Stockholm samt disponenten Sven Sandvall 
i Borås. Täflingsförslagen äro nu utställda i Borås 
och komma att utställas i Stockholm. 

Vid afdelningens för Husbyggnadskonst samman¬ 
träde den 21 jan. funnos de till påseende före afsän- 
dandet till ^orås. Det var nog tydligt, att de fem 
af prisnämnden belönade förslagen voro öfverlägsna 
samtliga 28 öfriga. Dock förekommo äfven bland 
dessa många, som syntes härröra från framstående 
arkitekter. 

Ordningsföljden bland de prisbelönade förslagen lär 
vara delvis baserad på kostnaden. Ett af dem, 
mottot »Mur», har diskvalificerats på grund af, att 
det inkräktade på den breda esplanaden öster om 
tomten, äfvensom på grund af stor volym. Detta, 
emedan det innehåller samtliga i programmet begärda 
utrymmen, äfven alla s. k. »önskvärda». Dess rums- 
disposition är, om dessa skola med, den matematiskt 
exakta minimilösningen enligt programmet. Detta 
förslag har endast en låg flygel åt öster med öppet 
porthvalf och trappa till en vacker, redig gård. 
Dess utsträckning i esplanaden är till obestämdt om¬ 
fång tillåten i programmet. Ett arkitektoniskt afbrott 
i denna tredubbla, breda, raka allégata torde vara 
en ganska beaktansvärd tanke. Prisnämnden ansåg 
sig emellertid af formella skäl böra diskvalificera 
förslaget på dessa grunder, och häremot är intet att 


invända. Förslaget »Greta» har byggt en flygel midt 
öfver sin förut minimala gård, men detta har pris¬ 
nämnden funnit sig i med beundransvärdt tålamod. 
Såväl »Greta» som »Bellum est Bellum» hafva platta, 
ej synliga tak och italiensk arkitektur, hvilket något 
minskar deras för öfrigt höga konstnärliga värde. 
Heller icke härtill har nämnden emellertid tagit vidare 
hänsyn. 

De tre öfriga hafva en typiskt nysvensk arkitektur 
med höga takfall. Barockarkitekturen har i denna 
täfling kommit till korta. En blick på de prisbelönade 
förslagen visar det dominerande inflytande, som Bo¬ 
berg har på den unga svenska arkitektgenerationen. 
Ära den som äras bör. Ferdinand Bobergs verk, be¬ 
handlingssätt och anda afspeglas tydligt i såväl »Sueco», 
som ju till väsentlig del påminner om Malmö nya 
posthus, som äfven i »Mur» och indirekte i de öfriga. 

»Sueco» är en förträfflig lösning af uppgiften, som 
obestridligen är förtjänt af första rummet. Genom att 
placera vissa afdelningar flera trappor upp, oafsedt 
att de böra vara bekvämt tillgängliga från gatan, har 
man lyckats erhålla en ringa bebyggd yta och sluppit 
helt från östra flygeln. »Mur» har i östra flygeln 
endast vaktmästarebostäder samt tvenne arbetsrum 
och en förbindelsepassage. »Sueco» har förlagt arkivet 
i tvenne sidotorn, som tillsammans torde i kostnad 
motsvara »Gretas» eller »Murs» något högre enkeltorn. 

»Greta» företer en enkel, värdig och konstnärlig be¬ 
handling af fasaderna, som placerar förslagsställaren 
i främsta ledet bland våra unga arkitekter. 

Täflingen torde i riklig mån hafva gifvit Borås stad 
valuta för därå nedlagda, relativt resultatet ringa kost¬ 
nader. 


Red. 




i 8 



TENGBOM & THORULF. 


FÖRSLAG TILL RADHUS I BORAS. MOTTO: SUECO. I. PRIS. 




PRISNÄMNDENS UTLATANDE 

Nämnden har haft sammanträden den ig, 20, 21, 
22 samt 24 december 1906 samt den 12, 13 och 15 
januari 1907, vid alla dessa sammanträden närvoro 
samtliga af nämndens medlemmar. 


§ 1. 

Genomgingos de inkomna förslagen och befunnos 
dessa vara 33 till antalet. 

Då samtliga dessa förslag visade sig äga pro- 
gramenligt antal ritningar och i öfrigt fyllde de vill¬ 
kor, som uppställts för att få i täflan deltaga, uteslö¬ 
tos från denna intet förslag. 

S 

Granskades ritningarna och beslöts att på grund 
af endera konstruktiva eller konstnärliga brister eller 
på grund af olämpliga anordningar i allmänhet från 
möjlighet till pris eller inköp utesluta följande förslag: 

N:o 1. Turis duplex — Duplex robur. 

» 2. ][■_[ 

» 4. Urbs jure conditur. 

(Alternativets fasader på ett gan- 
ska förtjänstfullt sätt originellt och 
kraftigt komponerade.) 


N:o 6. Karlchen. 

» 7 

» 8. Nicolaus. 

» 9. Rådhus. 

12. Tjing. 

» 14. H. 

» 16. Åt rättvisan. 

» 18. »Avancer». 

» 22. MCMVI. 

» 23. »Domslut». 

» 24. 1 December. 

» 25. »Durga», 

» 28. »Andreas». 

» 30. Imus. 

» 32. Just et verit as. 

» 33. Sandro (förslagets hufvudfasad enkelt och 

icke utan förtjänst komponerad). 

§ 3 - 

Granskades de återstående förslagen med särskild 
hänsyn tagen till att bland dem utsöka de rörande 
hvilka kostnadsberäkningar borde verkställas och ut¬ 
sagos härtill följande förslag: 

N:o 3. Runa. 

» 10. Gård. 
















































i9 



HUFVUDFASAD. TENQBOM & THORULF. 


N:o 

1 1. 

Knalle. 

» 

13 - 

Sueco. 

» 

15. 

Benvenuto. 

>J 

17 - 

»Greta». 

» 

19. 

»Pro Curia». 

» 

20. 

»Kub». 

» 

27. 

Mur. 

» 

3 i- 

Bellum est bellum. 




Följande förslag, hvilka dock äga ganska rediga 
planer och äfven i andra afseenden äro af en viss för¬ 
tjänst utgallrades: 

N:o 21. »Tegel». 

» 26. »Ase». 

» 29. Fyrtorn. 

Att verkställa ofvan anmälda beräkningar beslöt 
nämnden anmoda byggmästaren O. Ohlson i Borås. 


Från byggmästare Ohlson hade nu inkommit ytt¬ 
rande jämte kostnadsberäkningar. 

Enligt detta ställa sig kostnaderna sålunda: 

Knalle . Kr. 399,810 

Pro Curia . » 426,598 

Greta . » 410,000 

Sueco . » 438,000 

Beilum est bellum. » 433,575 

Kub . » 465,279 

Runa. » 462,000 

Mur . » 466,256 

Gård. » 493>659 

Benvenuto . » 427,485 



PERSPEKTIV FRÅN NORDOST. TENQBOM & THORULF. 



























































































































































FÖRSLAG TILL RÅDHUS I BORÅS. MOTTO: GRETA. II. PRIS. 


KRISTIAN LUNDMARK. 


§ 6 . 

Sedan i föregående paragraf omnämnda kostnads¬ 
beräknade förslag ytterligare granskats beslöt nämn¬ 
den om hvardera af dem göra följande uttalanden: 
N:o 3 Runa. 

Planernas allmänna anordning är redig och enkel. 

Någon salle des pas perdue i egentlig mening 
finnes ej och är rådhusrättens förmak för litet. 


Polisens lokaler äro dåliga. 

Kommunala myndigheternas lokaler äro rymliga 
och ganska väl ordnade, en del af fattigvårdsstyrelsens 
lokaler äfvensom en vaktmästarebostad äro dock del¬ 
vis belägna under marken. 

Enkla och ganska värdiga fasader. I illfredsstäl- 
lande hyresinkomster. Byggnadskostnaden för hög. 













2 I 



FÖRSLAG TILL RÅDHUS I BORÅS. MOTTO: MUR. INKÖPT. 


TORBEN GRUT. 


N:o io Gård. 

Planernas allmänna anordning monumental och 
vacker. 

Samtliga afdelningars lokaler ganska väl ordnade. 

Mot det yttre kan anmärkas att hufvudfasaden 
saknar något monumentalt hufvudparti samt att en 
del detaljer särskildt hufvudportalens sakna monumen¬ 
tal karaktär. 


Tillfredsställande hyresinkomster. 

Byggnadskostnaden för hög. 

N:o 11 Knalle. 

Planernas allmänna anordning ganska redig ehuru 
i vissa delar obekväm. 

Salle des pas perdue knappast mer än en korri¬ 
dor och denna korridor dessutom afbruten genom 
trappor. 


* 


































Hufvudfasaden såsom fondparti till det framför 
liggande långa smala torget lyckligt grupperad, fasa¬ 
dens gafvelparti saknar dock tillräckligt djup. Huf- 
vudportalen är för obetydlig. 

Genom att vestibulen upptager större delen af 
hufvudfasaden har tillfälle till hyresinkomst i allt för 
hög grad reducerats. 

Förslagets viktigaste företräde ligger i dess pris 
billighet. 

N:o 13 Sueco. 

Planernas allmänna anordning mycket redig och 
enkel. 

Den under Allégatans plan nedsänkta gården 
skulle otvifvelaktigt förorsaka obehag vid snöskottning 
m. fl. tillfällen, något hinder synes dock ej möta att 
höja nämnda gård till Allégatans plan. 

Samtliga afdelningars lokaler mycket tillfredsstäl¬ 
lande om ock skulle kunna anmärkas att några loka¬ 
ler som för allmänheten borde vara lätt tillgängliga 
förlagts 2 tr. upp. 



Den yttre arkitekturen enkel och värdig samt af 
en för vårt land lämplig karaktär. Hufvudfasaden af 
monumental verkan med synnerligen lyckligt afvägda 
förhållanden mellan muröppningar och murar samt väl 
ordnad hufvudportal. 

TilIfredsställande hyresinkomster. 

Iakttagas de af byggmästare Ohlson omnämnda 
förenklingarna i den af honom uppgjorda kostnadsbe¬ 
räkningen torde byggnadskostnaden vara tillfredsstäl¬ 
lande. 

N:o 15 Benvenuto. 

Planernas allmänna anordningar och rumfördel¬ 
ning tillfredsställande. Afsigten med den monumen¬ 
tala gården är dock genom bryggan öfver densamma 
förfelad. 

Det framför byggnaden anordnade höjda planet 
af god verkan, men kan i frågasättas huruvida det är 



programenligt att låta byggnaden till hela sin bredd 
inkräkta på Allégatan ehuru olägenheten ur trafiksyn¬ 
punkt af denna anordning är öfvervunnen genom 
portiken mot nämnda gata. 

Tillfälle till hyresinkomster i hög grad reducerad 
genom den olämpliga anordningen och placeringen af 
för uthyrningen afsedda lokaler. 

Byggnadskostnaden blir under samma förutsätt¬ 
ningar som för förslaget iro 13 gjorts, tillfredsställande. 
N:o 17 Greta. 

Plananläggningen redig och af den natur, att, där 
fel i anordningarna i ett eller annat afseende förefin¬ 
nas dessa lätt kunna afhjälpas. 

Mot magistratens och rådhusrättens lokaler kan 
anmärkas, att en del rum äro i minsta laget, samt att 
borgmästarens kansli är användt till öfverläggningsrum. 


KRISTIAN LUNDMARK. 


















































































































































































23 


Polisdomstolen lämpligen försedd med särskild 
ingång, men i öfrigt denna afdelning illa ordnad. 

Kommunala myndigheters lokaler koncentrerade 
och i hufvudsak väl ordnade. 

Fasaderna mycket vackert komponerade med syn¬ 
nerligen väl afvägda proportioner, och anser nämnden 
att särskildt förslagets hufvudfasad från konstnärlig 
synpunkt är alla inkomna förslag öfverlägsen; nämn¬ 
den förbiser dock ej, att förslagställaren genom att 
utesluta samtliga större butiksfönster skaffat sig bety¬ 
dande lättnader vid komponerandet af just hufvud- 
fasaden. 

Rörande hyresinkomster gäller samma anmärknin¬ 
gar som om föregående förslag. 

Byggnadskostnaden tillfredsställande. 



N:o 19 »Pro Curia«. 

Planernas allmänna anordning från synpunkten af 
de olika lokalernas inbördes placering mycket god, 
men anser nämnden den osymetriska anordningen 
icke vara af platsen betingad, ej heller synes en så¬ 
dan anordning gifva några praktiska företräden, hvilka 
icke äfven med en symetrisk planläggning kan vinnas. 

Samtliga afdelningars lokaler rymliga och väl ord¬ 
nade, entrén till stadsfullmäktiges sessionssal är dock 
alltför anspråkslös. 

Fasadernas gruppering för platsen olämplig, deras 
arkitektoniska behandling såväl angående förhållandet 
mellan muröppningar och murar som rörande detal¬ 
jerna okänslig och vulgär. 

Ganska tillfredsställande hyresinkomster. 

Bygg na dskostnaden blir under samma förutsätt¬ 
ningar som för förslaget n:o 13 tillfredsställande. 





SIDOFASAD. TORBEN GRUT. 

N:o 20 Kub. 

Planernas allmänna anordning i hufvudsak redig 
med de olika afdelningarnas lokaler väl tillgodosedda. 

Fasaden icke utan förtjänster men hufvudfasadens 
proportioner, särskildt hvad angår förhållandet mellan 
fasaden och tornet, dåliga, ej heller är denna fasad 
med dess mycket smala och höga delningar väl sam¬ 
arbetad med sidofasaderna. 

Flyresinkomsterna tillfredsställande. 

Byggnadskostnaden för hög. 



oTfc. 


ÖSTFASAD. TORBEN GRUT. 






























































































































































































24 



MOTTO: BELLUM EST BELLUM. INKÖPT. GEORG NILSSON. 


N:o 27 Mur. 

Planens allmänna anordning mycket redig och 
vacker, men kan det ej anses programenligt låta bygg¬ 
naden med hela sin bredd till 6 m:s djup inkräkta på 
Allégatan och dessutom framför fasaden åt denna gata 
placera skrymmande yttertrappor. Förslagställaren 
synes för öfrigt genom denna anordning blott vunnit 
en större gård, utan att något af det vunna utrymmet 
kommit de olika lokalerna till godo.* 

Samtliga afdelningars lokaler äro tillfredsställande, 
borgmästarens kansli bör dock ej vara öfverlägg- 
ningsrum. 

* Enligt programmet var det tillåtet att något inkräkta på Allé¬ 
gatan. 



PLAN. GEORG NILSSON. 


Fasaderna väl studerade och med väl afvägda 
proportioner. För mycket olika byggnadspartier, detal¬ 
jer och figurer äro dock å detsamma hopade. 

Tillfredsställande hyresinkomster. 

Byggnadskostnaden för hög. 

N:o 31 Bellum est bellum. 

Planernas allmänna anordning monumental och 
redig. 

Om man undanta r polisens lokaler, hvilka delvis 
ligga under jorden, äro samtliga afdelningar i allmän¬ 
het tillfredsställande ordnade. De lokaler, som böra 
vara lätt tillgängliga för allmänheten, äro synnerligen 
lämpligt placerade och ordnade. Äfven om hufvud 
fasaden kan anses väl komponerad, förefaller dock va¬ 
let af byggnadsstil för vårt land allt för främmande. 

Tillfredsställande hyresinkomster. 

Byggnadskostnaden blir under samma förutsätt¬ 
ningar som för förslaget n:o 13 gjorts tillfredsställande. 

§ 17 • 

Beslöt nämnden att tilldela i:a priset 3,500 kr. 
åt förslaget n:o 13 Sueco, 2:a priset 2,000 kr. åt för¬ 
slaget n:o 17 Greta, samt att för 500 kronor hvardera 
i nedanstående ordning inköpa följande tre förslag: 

N:o 3. Runa. 

31. Bellum est bellum och 
» 27. Mur. 

Vid namnsedlarnes brytning befunnos författarna 
till de prisbelönade förslagen vara: 


• ’ 






























































































































25 


Sueco: Arkitektfirman Tengbom & Thorulf. 

Greta: Arkitekten Kristian Lundmark. 

Runa: » Alf Landén. 

Bellum est bellum: Aktiebolaget Arkitekt- och 
Byggnadsbyrån, genom Arkitekten Georg A. Nilsson. 

Mur: Arkitekten Torben Grut. 

OM ARKITEKTERNAS SÄRSTÄLLNING. 

Frågan om lagstadgad kompetens för utöfvande af 
arkitektverksamhet stå för närvarande på dagordningen i 
alla civiliserade länder. Afdelningens förutvarande för- 
fattningsutskott har inkommit med följande förberedande 
undersökning i ämnet, som här in extenso återgifves. 

Ti/i 

Svenska Teknologföreningens A [delning för Husbyggnadskonst. 

Med anledning af från afdelningen genom skrifvelse 
den 7 rov. 1898 erhållit uppdrag att behandla den från 
Nordiska Teknikermötet 1897 till Sv. Teknologföreningen 
remitterade frågan, 

Då i de europeiska kulturländerna betingelserna för de 
arkitekter, som äga rätt att utföra ritningar till större bygg¬ 
nadsföretag, äro strängt kvalificerade, frågas, om det icke vore 
skäl att äfven i de nordiska ländernas släder införa närmare 
bestämmelser om vissa fordringar på dem, som syssla med 
uppgörandet af byggnadsritningar, får utskottet härmed an¬ 
föra nedanstående. 

Till följande utländska arkitektföreningar, nämligen 
Architecten- und Ingenieur- Yerein zu Hannover, Oester- 
reichisches Ingenieur- und Architecten- Verein, Wien, La 
Société centrale d’architecture de Belgique, Bruxelles, La 
Société centrale des architectes frangais, Paris, The archi- 
tectural associaton, London, har följande skrifvelse afsändts 
i november 1898: 





ALF LANDÉN. 



MOTTO: RUNA. INKÖPT. ALF LANDÉN. 


Till 

Herr Sekreteraren i (föreningens namn). 

Vid Nordiska Teknikermötet i Stockholm 1897 hade 
i sektionen för husbyggnad fråga väckts, om det icke vore 
skäl att äfven i de nordiska ländernas städer införa när¬ 
mare bestämmelser om vissa fordringar på dem, som syssla 
med uppgörandet af byggnadsritningar, och beslöt mötet, 
att frågan finge öfverlämnas till de nordiska ländernas 
tekniska och byggnadsföreningar för vidare behandling. 



HUFVUDFASAD. 


PLAN. 


ALF LANDÉN. 














































































































2 6 


Då denna fråga nu är föremål för öfverläggning inom 
»Svenska Teknologföreningen» har jag erhållit uppdrag 
att söka kännedom om de lagar och förordningar, som 
möjligen kunna finnas i andra länder, angående kompe¬ 
tensvillkor för dem, som uppgöra ritningar till husbyggna¬ 
der. , På grund häraf får jag därför hos Eder göra en 
vördsam förfrågan, om Ni godhetsfullt ville meddela mig, 
huruvida några sådana lagar förekomma i Tyskland (Frank¬ 
rike, Österrike, England, Belgien) samt i så fall gifva mig 
underrättelse om deras lydelse och de fordringar eller 
examina, som i detta hänseende föreskrifvas. Tacksamt 
afvaktande etc. 

(Sekreteraren) 

(Adress). 

Från de ofvannämnda föreningarna hafva ankommit 
svar, hvilka härjämte bifogas i öfversättning. 

Af dessa skrifvelser framgår att, 

uti Tyskland, ingen lag finnes, som gör utöfvandet 
af byggnadsverksamhet beroende af, att arkitektens kom¬ 
petens styrkes, 

att uti den från Österrikiska Ingeniörs- och Arkitekt¬ 
föreningen öfversända byggnadsordningen för staden Wien 
icke bestämmes något om kompetensvillkor för dem, som 
utöfva arkitektyrket, 

att i Belgien icke finnes någon lag, som inskränker 
samma yrke, men att Société Centrale d’Architecture i 
Briissel alltsedan dess stiftande bemödar sig om att ernå 
inrättandet af ett arkitektdiplom, 

att man i Frankrike visserligen äger ett af 1 ’Academie 
des Beaux-Arts i Paris instiftadt diplom, hvilket dock 
hittills i praktiken ej kunnat åstadkomma något nämnvärdt 
resultat i den åsyftade riktningen, utan att man där för 
närvarande står på samma ståndpunkt som hos oss. 

Af Svaret från Sociéte Centrale des Architectes Fran- 
<jais framgår äfven att uti Ungern tillståndet är enahanda. 

Samt slutligen att i England icke finnes någon lag 
eller förordning, som hindrar eller inskränker en person 
uti utöfvandet af arkitektyrket, ehuru examina i berörda 
yrke kunna afläggas inför The Royal Institute of Brittish 
Architects», dock äro dessa examina eller någon annan 
dylik ingalunda i England obligatorisk för en arkitekt. 

På grund af hvad ofvan refererats har utskottet fun¬ 
nit själfva frågans uppställning vid Teknikermötet felaktig, 
i så måtto, att där antogs för afgjordt, att i »de flesta 
europeiska kulturländer» betingelserna för dem, som syssla 
med utförandet af byggnadsritningar, voro strängt kvalifi¬ 
cerade, men att tvärtemot så ingalunda är fallet, att döma 
af de till utskottet från de utländska arkitektföreningarna 
ankomna skrifvelserna. 

Då utskottet dessutom anser, att det skulle vara föga 
öfverensstämmande med rättvisan, om ingen annan än den, 
som genomgått vissa examina, skulle äga rätt att utföra 
ritningar till byggnader, om han i öfrigt vore skicklig här¬ 
till, samt vidare finner, att en återgång till skråordningarne 
i denna punkt icke vore att rekommendera, får utskottet 
med 

Nej 

besvara den remitterade frågan. 


The Architectural Association 56 Great Marlborough Street 
London W. 

7:de December 1898. 

Bäste Herre. 

Till svar å Eder skrifvelse af den 25 November, rö¬ 
rande lagar och förordningar ang. kompetensvillkor för 
dem som uppgöra byggnadsritningar, får jag härmed med¬ 
dela, att tills datum i England icke finnes någon lag el¬ 
ler förordning, som hindrar eller inskränker en person uti 
utöfvandet af arkitektyrket. Visserligen kunna examina i 
berörda ämne afläggas inför »The Royal Institute of Brit¬ 
tish Architects», men dessa examina äro icke obligatoriska, 
och ej heller är en arkitekt tvungen att aflägga någon 
som helst annan examen. 

Högaktningsfullt 

(Namn) 

Sekreterare. 

(Architecten- und Ingenieur-Verein zu Hannover). 

Hannover den 16 December 1898. 

På Eder ärade förfrågan den 25 sistlidne månad få 
vi med nöje meddela, att såvidt oss är bekant, städernas 
byggnadsordningar i Tysklands större städer lända till 
efterrättelse vid utförande af byggnader, samt att bygg¬ 
nadsprojekt alltid i detalj pröfvas och fastställas af veder¬ 
börande byggnadspolismyndighet i städerna. Däremot fin¬ 
nes hos oss ingen lag, som gör utöfvande af byggnads¬ 
verksamhet beroende af att arkitektens kompetens styrkes. 

Högaktningsfullt 

Styrelsen 

(namn). 

(Oesterreichischer Ingenieur- und Architecten-Verein). 

Wien den 6 December 1898; 

Högt ärade Herre! 

Samtidigt härmed tillåter jag mig öfversända bygg¬ 
nadsordningen för k. k. rikshufvud- och residensstaden 
Wien, tilläggande att våra föreskrifter för pristäflan äro 
under omarbetande, samt att vi icke skola underlåta att 
i sinom tid sända Eder ett exemplar af de omarbetade 
föreskrifterna. 

Städse med nöje villig till vidare tjänster, tecknar 

Högaktningsfullt 
Österrikiska Ingeniörs- och 
Arkitekt Föreningen. 

Sekretariatet: 

(namn) 

(Société Centrale d’Architecture de Belgiaue). 

Bruxelles den 14 Januari 1899. 

Ärade Kollega. 

Vi äga icke i Belgien någon lag, som inskränker ut¬ 
öfvandet af arkitekt-yrket. Vår förening kräfver energiskt 
och bemödar sig alltsedan dess stiftande att ernå inrät¬ 
tande af arkitektdiplom. 

Nödvändigheten att förbehålla titeln arkitekt ensamt 
åt dem, som i följd af sina studier eller alster hafva rätt 
att bära den, är så mycket mera framträdande i en tid 
sådan som vår, då djärfhet i förslagen och skyndsamhet 
i utförandet dagligen göra sig mera gällande. 

De nyligen timade händelserna i Paris (rue des Appen- 
nins) och i Bruxelles (faubourgs de Saint-Gilles et de 




27 


Schaerbeck) äro för den stora allmänheten alltför tydliga 
bevis på denna nödvändighet. 

Vi sträfva också efter att, i brist på ingripande å 
lagstiftningens väg, lokala, nationella eller till och med 
internationella föreningar af arkitekter ingripa där det är 
nödvändigt, utdela diplom, åstadkomma utgallring, hvaraf 
stor fördel skulle uppkomma både för den allmänna sä¬ 
kerheten och för arkitektur-konsten. 

Med största Högaktning 
Sekreteraren Ordföranden 

(namn) (namn) 

(Société Centrale des Architectes Framjais) 

14 December 1898. 

Om vi rätt förstå Eder förfrågan, så önskar Ni göra 
Eder underrättad om fordringarna i Frankrike och andra 
länder vid utöfvande af arkitekt-yrket. 

Samma fråga har för någon tid sedan redan fram¬ 
ställts till oss af Ungerska Ingeniörs- och Arkitekt-För¬ 
eningen i Budapest, och som intet nytt tillkommit, anse 
vi vara bäst att sända Eder en kopia af vårt svar till 
honom. Med utmärkt Högaktning 

(namn) 

Till 

Sekreteraren i Ungerska Ingeniörs- och Arkitektföreningen. 

Bäste Herre och Kollega. 

I Frankrike är i allmänhet arkitektyrket skildt från 
ingeniörsyrket, men hvarken för det ena eller andra har 
man ännu lyckats lösa det problem, hvilket, enligt hvad 
Ni säger, utgör ett spörsmål för lagstiftningen i Edert 
land och hvilket består uti att reglera och genom statu¬ 
ter ordna arkitekt- och ingeniör-yrkena och att därifrån 
utesluta dem, som icke hafva rätt att utöfva desamma; 
hittills hafva hos oss de båda yrkena förblifvit nästan 
fullständigt fria. Emellertid är ett visst antal ingeniörer, 
som gå i spetsen för yrket, bättre skyddade än arkitek¬ 
terna, emedan staten till tjenstemän inom väg- och vatten¬ 
byggnadskåren samt bergsstaten blott antager sådana, som 
utgått ur specialskolorna för ingeniörs- och bergsväsendet. 

De diplom som utdelas af dessa skolor medföra obe¬ 
stridliga och oantastliga titlar. 

Centralskolan för konst och manufaktur tilldelar äf- 
ven diplom och andra skolor utdela likaledes dylika; dess¬ 
utom skilja sig ingeniörerna genom ett i allmänhet till ti¬ 
teln ingeniör tillägga ett yrkesnamn, som skiljer dem åt, 
och för hvilket finnes särskildt diplom; de blifva således 
mindre lidande än arkitekterna, som ofta se de sysslor och 
arbeten, som borde vara dem förbehållna, bortsnappade, 
emedan deras titel inkräktas af civilingeniörer utan konst¬ 
närlig utbildning, eller också, i synnerhet i landsorten, af 
simpla förmän inom väg- och brobyggnadsyrket, byggnads¬ 
entreprenörer eller arbetare i hvarjehanda yrken. 

Detta förhållande har ej kunnat annat än påkalla 
uppmärksamhet hos arkitekter värkligen värda detta namn, 
och redan sedan långt tillbaka hafva bemödanden gjorts 
för att råda bot härför. En af de första åtgärderna har 
varit att sammansluta sig för att göra sig erkända och 
för försvar. 

Det var denna tanke som redan 1840 ledde de för¬ 
sta stiftarne af Société Centrale des Architectes Frangais, 
hvilken numera räknar mera än 360 medlemmar i Paris, 
öfver 160 i landsorten och som står i förbindelse med 
32 distrikts- eller departementföreningar af arkitekter. 

Föreningen har utarbetat och utgifvit en samling före¬ 


skrifter ang. arkitektens yrkespligter mot sig själf, sina yr¬ 
kesbröder, sina entreprenörer, hvilken, jemte föreningens 
statuter och reglemente, hvarje ny medlem förbinder sig 
att följa. Vi tillställa Eder föreningens årsskrift innehål¬ 
lande dessa olika anvisningar, som kanske kunna vara 
Eder till nytta. 

Lagstiftarne hafva äfven sysselsatt sig med vissa 
punkter i denna fråga; ett förslag till kunglig förordning 
ang. organisation af arkitekt-kåren hade t. o. m. utarbe¬ 
tats i följd af en märklig rapport afgifven år 1847 af en 
särskild kommitté, tillsatt för att utröna möjligheten af att 
inrätta kompetensbevis eller diplom. (Se tidningen »l’Ar- 
chitecture», i:sta årg., 1888, sid. 16 och 17. Denna 
förordning skulle tillämpas från och med 1 februari 1849, 
men revolutionen af bröt dessa förslag och först år 1867 
återfinna vi spår af denna idé. 

Den 27 juni 1867 stiftades ett diplom vid sköna 
konsternas akademi. Ehuru detta hittills icke medför nå¬ 
gon skrifven rättighet, hafva staten och förvaltningsmyn¬ 
digheterna för vana att vid de olika förrättningar för 
hvilka de använda arkitekter, gifva företräde åt dem, som 
äro innehafvare af diplom, och antalet elever vid akade¬ 
mien, som sträfva att erhålla detsamma, växer hvarje år. 
Det är att hoppas, att inom en icke alltför aflägsen tid 
ingen skall kunna räknas till de värkliga arkitekterna, om 
han ej innehar detta diplom, såvida han icke gjort sina 
prof under alldeles särskilda omständigheter. Vi tillställa 
Eder reglementet för de sköna konsternas akademi, arki- 
tekturafdelningen, och uppgift å de vilkor, som skola upp¬ 
fyllas för att erhålla diplom. De arkitekter, som erhållit 
diplom, och hvilka till största delen inträda i centralför¬ 
eningen, hafva sig emellan bildat en särskild förening, 
kallad: Société des Architectes diplömés. 

Åtskilliga försök hafva gjorts i hopp om att erhålla 
en omedelbar eller åtminstone hastigare lösning genom in¬ 
rättande af ett specialdiplom, skildt från akademiens. 
Denna fråga om obligatoriskt diplom sammanhängande 
med frågan om undervisning i arkitektur har stått på dag¬ 
ordningen vid alla våra kongresser sedan flera år och det 
har nästan öfverallt bildats diplom-kommittéer. 

De bemödanden som gjorts af centralföreningen, verk¬ 
samt understödd af sina korrespondenter i landsorten, hade 
lyckats utverka tillsättandet af en stor officiel kommitté, 
tillsatt af ministären. Denna kommitté var olyckligtvis 
sammansatt af en del stridiga element. Inom densamma 
funnos personer fullkomligt främmande för frågan, hvilka 
hade att taga parti mellan förfäktarna af ett diplom, en¬ 
ligt deras åsigt mycket eftersträfvansvärdt, men som skulle 
vara fakultativt, och delegerade från landsortsföreningarna, 
hvilka kommit med sträng order om obligatoriskt diplom. 

1 följd af, att man icke till en början velat nöja sig 
med det förstnämnda, slutade man med att icke få något 
diplom alls, och ifrarna för sekundära diplom måste fram¬ 
deles öfverflytta sina bemödanden på frågan om undervis¬ 
ning i arkitektur i landsorten, som ännu är långt ifrån 
löst. I korthet sagdt, vi äro hitintills i Frankrike nöd¬ 
gade att, hvad beträffar reglementeringen af arkitekt-yrket, 
invänta de resultat, som det af de sköna konsternas aka¬ 
demi utdelade diplomet i längden måste medföra. Vi 
kunna blott önska, min käre kollega, att, tack vare Edra 
lagstiftares goda vilja, Eder väntan måtte blifva kortare 
och att de olika synpunkter, som vi meddelat Eder, må 
hjälpa Eder att erhålla ett bättre resultat. 

(Stämpel) 




28 


REDOGÖRELSE FÖR VERKSAMHETEN INOM SVENSKA TEKNOLOGFÖR- 
ENINGENS AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 1906. 


I öfverensstämmelse med afdelningens beslut under 
år 1905 hafva de ordinarie sammanträdena under år 
1906 varit 9 till antalet, i regel den tredje måndagen 
i hvarje månad. Dessutom kallades afdelningen till 
ett extra sammanträde den 29 januari med anledning 
af ett på ordinarie sammanträdet den 22 januari be- 
slutadt uttalande till herrar stadsfullmäktige i den 
viktiga frågan om bron mellan Helgeandsholmen och 
Drottninggatan. 

Af dessa sammanträden hafva endast de 4 första 
kunnat hållas på föreningens gamla lokal. Föreningen 
blef nämligen uppsagd till afflyttning den 1 april 1906 
och har sedan dess varit utan lokal för sammanträden, 
då dess nyförvärfvade egendom, Läkaresällskapets 
gamla byggnad vid Jakobsgatan står under reparation. 
Det har också såsom en följd däraf i allmänhet visat 
sig vara ganska svårt att anordna utställningar, då 
sammanträdena hållits än på ena än på andra stället 
och intresset har äfven på grund däraf varit något 
minskadt bland medlemmarna. Man må därför hysa 
den förhoppningen att då föreningen nu snart inflyttar 
i sitt nya hem tillslutningen och lifaktigheten må blifva 
så mycket större. 

Afdelningen har under det gångna året i samband 
med sammanträden besökt följande nybyggnadsföretag 
och nyligen afslutade byggnader: Mälarebadet, Riks¬ 
bankens och Handelsbankens nybyggnader, Nya tea¬ 
tern vid Vasagatan samt Läkarsällskapets hus, hvar- 
jämte vid sista sammanträdet på våren en gemensam 
utfärd till Sigtuna företogs. 

Vid sommarens internationella arkitektkongress i 
London var afdelningen representerad genom sin ord¬ 
förande, arkitekt G. Wickman, som sedan lämnat en 
utförlig redogörelse för densamma illustrerad af talrika 
skioptikonbilder tagna af flera af de deltagande arki¬ 
tekterna från Sverige. 

Med anledning af en remiss från kungl. kommers¬ 
kollegium angående en ansökan från Aktiebolaget 
Försökstegelbruket i Svedala om erhållande af ett år¬ 
ligt statsunderstöd för upprätthållande af en tegel- 
mästarskola i Svedala, uttalade afdelningen önskvärd¬ 
heten af att allt hvad göras kan bör göras för att 
höja tegeltillverkningen i vårt land, ur hvilken syn¬ 
punkt äfven Försökstegelbruket med dess prof och 
profbränningar m. m. samt tegelmästarskolan äro 
synnerligen önskvärda och böra tillstyrkas att komma 
i åtnjutande af det begärda statsanslaget. 

Föreningen Urd i Uppsala inbjöd afdelningens med¬ 
lemmar till en gemensam diskussion därstädes om 
»restaureringsfrågan» lördagen den 3 nov. Diskus- 

Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitektur 
ock dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa Grut. 
Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 70. A. T. Djurgården 70. 

Prenumerationspris incl. postporto 8 kr. pr år; för å utrikes 
ort boende prenumeranter 8: 50, och kan prenumeration ske hos 
herrar bokhandlare och å Teknisk Tidskrifts expedition, Brunkebergs- 
torg 18, samt ä alla postkontor i riket. Redaktionen. 


sionen, som bevistades af ett flertal arkitekter, ställdes 
i samband med besök i det nyrestaurerade slottet och 
Trefaldighetskyrkan samt utfärd till Vaksala kyrka. 

De under året inom afdelningen hållna diskussio¬ 
nerna och föredragen hafva berört nedan nämnda 
ämnen: 

»Om handtverksteknik och komposition» af ark. 
Ch. Lindholm, illustreradt med skioptikonbilder samt 
en del af föredragaren utförda arbeten i drifvet silfver, 
koppar, marmor m. m. 

.»Några bro- och trafikprojekt i Stockholm» af ark. 
G. Améen utgörande inledning till en liflig diskussion, 
hvarunder major P. A. Lindahl visade och demon¬ 
strerade de olika uppgjorda förslagen till ny bro 
emellan Helgeandsholmen och Drottninggatan. Dis¬ 
kussionen resulterade uti det ofvan nämnda uttalandet 
från afdelningen om önskvärdheten af att på denna 
plats erhålla en monumental bro af stenmaterial i tre 
spann. 

»Några nya uppgifter med hänsyn till byggnaders 
uppvärmning» med skioptikonbilder af ingenjör K. 
Sondén. 

»Rothenburg» med skioptikonbilder afd:rTb. Wulff. 

De för internationella arkitektkongressen i London 
uppställda 10 diskussionsfrågorna förelågo till behand¬ 
ling vid flere tillfällen och i en del af dem gjorde 
afdelningen uttalande till stöd för sin representant. 

Den högre tekniska undervisningen, för hvilkens 
ordnande en kungl. kommitté tillsatts, diskuterades 
likaledes vid flere sammanträden. Afdelningen invalde 
uti den af andra sektionen till utredning tillsatta kom¬ 
mittén såsom sina representanter förste intendenten 
prof. I. G. Clason och ark. E. Lallerstedt. 

Under året äro till medlemmar i afdelningen invalda: 
ark. A. W. Brunskog, ark. Carl Melin och ark. J. 
Rhodin. Medlemsantalet utgjorde 137 vid årets slut. 

Styrelsen för året utgjordes af: 

ordförande: ark. C. Wickman; vice ordförande: ark. 
G. Améen; sekreterare: ark. S. Cronstedt samt herrar 
ark. T. Grut, E. Lallerstedt, K. Salin och C. Westman. 

Redaktör för Teknisk Tidskrifts afdelning för arki¬ 
tektur och dekorativ konst har varit ark. T. Grut. 

Klubbmästare har varit ark. A. Sjögren. 

Byggnadssamfundets donationsfond utgjorde vid årets 
slut kronor 4,033: 40. 

Arkitektkassan, som tyvärr under året ej erhållit 
annat tillskott än den därå upplupna räntan, utgjorde 
vid årsskiftet kronor 1,832: 54. 

Stockholm den 21 januari 1907. 

Sekreteraren. 

INNEHÅLL: Täflingen för nytt rådhus i Borås. 

Prisnämndens utlåtande. 

Om arkitekternas särställning. 

Redogörelse för afdelningens verksamhet under 1906. 


ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 


ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 



TJOLÖHOLMS SLOTT. 


Ett stycke söder om Kungsbacka ligger vid hafvet 
egendomen Tjolöholm. Åren 1897—-1904 uppfördes där¬ 
städes af stallmästare James Fredrik Dickson, och efter 
hans död af fru Blanche Dickson, det solida herresäte, 
hvaraf vi här lämna några bilder. I nästa häfte skola 
följa några detaljer af den omgifvande vackra parken. 

Slottets arkitekt är L. I. Wahlman. Han har icke 
velat lämna någon skriftlig redogörelse för byggnads¬ 
verket, utan föredragit att inskränka sig till bilderna. 
Här må blott nämnas, att byggnaden är uppförd af 


rödaktig granit, med tak och stuprännor af koppar, 
fönster af ek med blyspröjsar, dörrar af rökt ek med 
oxiderade kopparbeslag. 

I parken är uppfördt ett mansoleum öfver bygg¬ 
herren, och i närheten en hel liten by åt gårdens folk, 
samt ett konvalescenthem med plats för 20 sjuka. 

I sin helhet har Tjolöholms bebyggande varit en af 
de största, dybaraste och tacksammaste arkitektur- 
uppgifter af privat karaktär, som under senare tider 
förekommit i vårt land. Red. 



HÄFT. 3 . MARS 1907 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM. 
































3° 



TJ0LÖH0LM. ARKITEKT: L. I. WAHLMAN. 



D.ÖKEOA 


Bn]ÄNLM0EV3 

rn ' f lAf i - 


iQOciIA 


5rOMflAE-E\ T 


MNEDQA 


[Iu&öEiVMn^tlv 


Yä®-Piaxs 

QHU3.AD 


(MS\M 




icrriAÄixs di.nui. 


(JEASm- 


KYlLAbSlX Nui: 

















































































































































































































































































































3' 



TJOLÖHOLM. SKISS TILL BIBLIOTEKET. L. I. WAHLMAN. 



PLAN AF VANINGEN 1 TR. UPP. 


ARKITEKT L. I. WAHLMAN. 


















































































































TJOLÖHOLM. HVILPLAN I HALLEN. 


INDISK ARKITEKTUR. 

Af THORILD WULFF. 

»Om vi vilja begripa ett folk förme- 
clelst dess konst, låt oss då granska dess 
arkitektur ...» 

Oscar IVilde, »Intentions». 


Under en botanisk färd genom Främre Indiska half- 
ön vintern 1902—3 hade jag tillfälle besöka flera af 
Indiens rikaste arkitekturprovinser, tillhörande vidt skilda 
tidsepoker, härstammande från olika folkraser och speg¬ 
lande de mäst divergerande religioner och kulturer. 
Att inom ramen af en liten uppsats som denna be¬ 
handla det ofantliga ämnet »Indisk Arkitektur» med 
någon ens tillnärmelsevis fullständighet är naturligen 
icke möjligt. Hvad här kan gifvas måste därför bli 
blott splittror, glimtar af all den österländska härlig¬ 
heten, ett litet kaleidoskop af konsthistoriska resemin¬ 
nen, hemförda af en lekman och framlagda utan några 
anspråk på fackkunskap. 

Afstängdt från den asiatiska kontinenten genom 
Himalayas fjällsträckningar i norr och omspoladt af 
Oceanen i öster och väster, har Indien redan i sitt 
isolerade geografiska läge alla betingelser för att fram¬ 
bringa säregna kulturella former. Denna afstängdhet 
från kontakten med kringliggande länders folk och ci¬ 


vilisationer måste man städse bära i minnet, då det 
gäller att bedöma indiska förhållanden, det må nu vara 
arkitektur eller sociala, politiska eller religiösa utveck¬ 
lingslinjer. Folkslag, välden, religioner ha här växlat, 
blandat sig med hvarandra, sammansmält, åtskilts, un- 
derkufvats under seklernas lopp, en den brokigaste, 
mäst dramatiska del af världshistorien har afspelat 
sig på den indiska halfön, men trots all växling, all 
antropologisk blandning och kulturell förbistring, sväf- 
var dock sedan årtusenden och ända in i våra dagar 
en alldeles säregen indisk anda öfver allt i detta un¬ 
derliga land. 

Grundstommen af Indiens 300 mill. invånare utgöres 
af »hinduer», ett begrepp, som svårligen låter sig helt 
analyseras. Det är i Indien det samfällda namnet på 
alla infödingar, som ej äro hvita, ej muhammedaner, 
ej tillhöra de lågt stående, ociviliserade urfolken och 
som kunna räkna sig till någon af de tusen och åter 
tusen kaster, hyfika uppbygga det indiska samhället. 

















33 



TJOLÖHOLM. MATSALEN. 


Hindu är alltså intet etnografiskt begrepp, i det att un¬ 
der detta namn dölja sig ett otal folkslag af den mäst 
olika rasblandning. Vill man för praktiskt bruk bibe¬ 
hålla det gängse ordet hindu, måste man sålunda fast- 
hålla vid dess i hög grad kollektiva innebörd. Hin¬ 
duerna låta lämpligen gruppera sig i två stora afdel- 
ningar: Nordindiens ariska hinduer och Sydindiens 
dravida folk, hvilken indelning för öfrigt också afspeg- 
lar sig skarpt i arkitekturen. 

De ariska hinduerna äro en blandningsprodukt mel¬ 
lan en förhistorisk indisk urbefolkning och från nord¬ 
väst invandrade ariska folk, tillhörande samma folk¬ 
familj, som gifvit upphof till flertalet europeiska raser. 
Den ariska invandringen till Indien antager man får 
sättas till tiden omkring 2,000 år före Kristus. Det 
gamla ariska blodet har emellertid blifvit mer eller 
mindre starkt uppblandadt, och en fullgod arisk typ 
träffar man numera nästan endast bland de högre, 
andjupa nordindiska furste- och adelsätterna. 

Sydindiens dravida hinduer, som tillhöra en helt 
annan språkfamilj och visa väsentligen olika folktyper, 
äro äfven de ett konglomerat af olika blandningsfolk. 
Urinvånare af troligen malajiskt blod å ena sidan, 
från asiatiska kontinenten i norr invandrade folk af 


turko-tatariskt ursprung å den andra torde ha gifvit 
upphof åt de många sydhinduiska folken. 

Från omkring 1,000 e. Kr. börjar en stor muhamme¬ 
dansk invasion, som fortgått ända in i våra dagar. 
Det är dels tatariska, dels arabiska och afganska folk¬ 
stammar, som tvungit plats för halfmånen bland de 
nordindiska folken. Då vidare omkring 50 mill. af de 
ariska hinduerna öfvergått till profetens troende och 
äfven de invandrade muhammedanska folkens blods¬ 
blandning varit både mångsidig och effektiv, så är lätt 
att inse, det termen »muhammedan», brukad i Indien, 
är väl så kollektiv och antropologiskt intetsägande som 
ordet »hindu». 

Ett begrepp om den fast otroliga folk- och kul- 
turförbistringen i Indien gifva bäst språkförhållandena. 
På halfön talas icke mindre än omkring 540 olika 
språk och dialekter. Bortse vi från de mindre väsent¬ 
liga, återstå dock 78 större språk, af hvilka 18 äro 
skriftspråk, begagnande sig af i allt 14 olika alfabet. 
Och denna intensiva blandning af människoraser, språk 
och kulturer existerar sida vid sida och på en areal 
ej större än sju gånger tyska riket. 

Som förhållandena under seklernas lopp vuxit fram 
i Indien, är det därför icke möjligt att lägga antropo- 



























34 



TJOLÖHOLM. HALLEN. 


logiska synpunkter till grund för en gruppering af 
arkitekturen. Öfver hufvud låter den indiska arkitek¬ 
turen näppeligen inordna sig efter någon enhetlig plan. 
I Europa kunna vi ju med fördel använda den krono¬ 
logiska ordningen för att bringa reda i byggnadssti- 
larnes uppkomst, utveckling och förfall; det historiska 
sammanhanget inom den europeiska arkitekturen är ju 


så påtagligt, att snart sagdt hvarje minsta lilla varia¬ 
tion i en byggnadsstils framträdande låter sig med en 
viss noggrannhet till tiden preciseras. 

Då de arkitekturella minnesmärkena i Indien i all¬ 
mänhet stått i det intimaste samband med de här¬ 
skande religionerna, har det inom facklitteraturen blifvit 
en regel att gruppera den indiska arkitekturen kring 





















TJOLÖHOLM. VESTRA TERRASSEN. 


de tre eller fyra stora religionshistoriska epoker, som 
Indien genomgått. Ur flera synpunkter är denna in¬ 
delning lämpligast, om än på långt när icke uttöm¬ 
mande, och till tiden komma därvid de olika arkitektur¬ 
perioderna ingalunda att ligga kronologiskt ordnade, 
utan gripa ofta sekler för att ej säga årtusenden in i 
hvarandra. Med den religionshistoriska synpunkten 


som hufvudindelningsgrund får man dock en viss reda 
i virrvarret af det utomordentligt rika arkitekturmate¬ 
rialet. Vi särskilja sålunda: den urbrahmanska, den 
buddistiska, den nybrahmanska och den muhammedan¬ 
ska byggnadskonsten, af hvilka de trenne första äro 
mera säreget indiska till ursprung och utbildning, me¬ 
dan den muhammedanska arkitekturen däremot är en 























3Ö 



TJOLÖHOLM. GÄSTRUM. 


senare import, ehuruväl äfven den på indisk mark gått i 
egna, originella utvecklingsspår och på ett glänsande sätt 
försvarar sin plats under rubriken »Indisk arkitektur». 

Den första, den urbrahmanska epoken sträcker sig 
så långt tillbaka in i sagans natt som öfverhufvud 
den gamla sanskritlitteraturen för tillbaka, d. v. s. till 
omkring andra årtusendet före Kristus. Från denna 
tid sakna vi dock hvarje spår af arkitektur i behåll, 
men af skildringarna i Vedaböckernas hymner och 
gudasagor och från berättelserna i de episka hjälte¬ 
dikterna Mahabharata och Ramayana veta vi, att redan 
på denna tidpunkt en högt utbildad byggnadskonst 
florerade öfver stora delar af särskildt norra och meller¬ 
sta Indien. Att vi emellertid från denna urgamla epok 
icke numer finna ens spåren bevarade beror på, att denna 
första ur forntidslitteraturen kända arkitektur begagnade 
sig af så bräckligt byggnadsmaterial som trä och tegel, 
hvilka ej kunnat motstå tidens tand. Vi må därvid 
besinna, att det tropiska klimatet här ute mindre än 
något annat torde vara ägnadt att preservera en arki¬ 
tektur i tegel och trä. Ett ytterligare bevis för, att 
en högt utvecklad byggnadskonst utbildats under den 
urbrahmanska tiden, ha vi däruti, att, när vi senare i 
tiden komma till den buddistiska och nybrahmanska 
epoken, vi då med en gång möta en högt uppdrifven, 
stilsäker och mogen arkitektur, visserligen nu i sten, 
men som vore alldeles otänkbar utan att ha föregåtts 
af en lång, nu försvunnen utvecklingsserie. Därtill 
kommer, att spåren af en föregående träarkitektur, 
äfven sedan ädlare, solidare material börjat användas, 
ändock lefva kvar i den efterföljande, till oss bevarade 
stenarkitekturen. 


Den urgamla brahmanska religionen gick emellertid 
under seklernas lopp mot religionernas vanliga öde: att 



TJOLÖHOLM. YTTERDÖRR. 





























37 



TJOLÖHOLM. ÖFVERSTA DELEN AF TRAPPAN. 


förbenas, förtorkas till sitt innehåll och hjärta. Uen 
urartade till platt och själlöst afguderi, och när i tidens 



TJOLÖHOLM. SPISVRÅ. 


fullbordan folken ej längre funno sina religiösa behof 
tillfredsställda af den gamla tron, så uppstod reforma¬ 
torn, Budda. Med nya, religiösa värden, med nya, 
väckande, ideella krafter bröt buddismen segrande sin 
väg genom det gamla brahmanska Indien. Ehuru 
Budda uppträdde omkring 600 f. Kr., ha vi från arki¬ 
tektursynpunkt att räkna med buddismen först, sedan 
den under konung Asoka (272—236 f. Kr.) blifvit 
statsreligion. Den buddistiska epoken sträcker sig 
fram i tiden till omkring 800 e. Kr., då brahmanis- 
men på nytt reser hufvudet och så småningom lyckas 
helt undantränga buddismen från Indiska halfön, så 
att i våra dagar endast Ceylon är buddistiskt, medan 
i öfrigt brahmanismen i dess tusen förgreningar och 
sekter råder öfver hela Indien. 

Från den buddistiska tiden ha vi kvar en mängd 
minnesmärken, spridda genom hela den indiska konti¬ 
nenten från Himalaya ända ner till Kap Comorin. Med 
Asokas inskriptionsfyllda minnespelare och toper, relik¬ 
skrin, begynner öfverhufvud de bevarade arkitektur¬ 
minnesmärkena i Indien. Minnespelare från denna 
äldsta tiden äro ännu i behåll till ett rätt stort antal, 
delvis med fullt läsbara inskriptioner. Vid Delhi, 
Allahabad och vid Karligrottan söder om Bombay hade 
jag tillfälle stifta bekantskap med några af dessa gamla 
fristående stenpelare, som vanligen krönas af en kapitäl 
i form af en omvänd, klockformig blomkrona och öfverst 
på toppen visa bilden af en elefant eller ett lejon. 
Inskrifterna på monolitens skaft innehålla i regeln reli¬ 
giösa föreskrifter och dogmer eller utgjutelser till 
Buddas pris och lof. Ursprungligen torde de ha stått 
uppställda vid relikskrinen eller vid de heliga platser, 



























3 8 



TJOLÖHOLM. STOLPKNAPPAR I HALLEN AF L. I. WAHLMAN. 



där Budda predikat sin lära, men mänga af dem äro 
i senare tid förflyttade. Pelaren vid Karligrottan står 
alltjämt på sin ursprungliga plats vid ingången till 
klipptemplet, om hvilket mera nedan. 

Toperna eller relikgömmorna utgöras af kupolformiga, 
massiva stenhögar, stundom försedda med skulpturer 
och omgifna af för den buddistiska aeran typiska sten¬ 
staket, hvilka på det mäst uppenbara sätt i sin kon¬ 
struktion dokumentera sig som direkta afkomlingar af 
en omedelbart föregående träarkitektur. 

De utan jämförelse intressantaste minnena från den 
buddistiska tiden äro emellertid de i fasta klippan in- 
mäjslade tempelgrottorna. Man känner för närvarande 
omkring femtio dylika grupper af klipptempel, af hvilka 
en del bestå af ända till hundra särskilda grottor, andra 
däremot blott af ett tiotal. I allt torde man känna 
omkring ett tusental sådana underjordiska tempel, här¬ 
stammande från 250 f. Kr. till omkring 800 e. Kr. 
De äro af två olika slag, dels värkliga tempelhallar, 
dels klostercelliknande eremitboningar. 

På västkusten ett stycke söder om Bombay ligger 
en bland de vackraste och på samma gång mäst im¬ 
ponerande af dessa klipptempel, vid Karli. Från Bom¬ 
bay går järnvägen genom strandlandskapets kokos- 
skogar och pandanussnår upp mot Bor Ghats vilda, 
skogklädda bergskammar. Från stationen uppe bland 
bergen har man sedan en några timmars ridtur ut på 
högslätten mellan solförbrända risfält, genom idylliska 
hindubyar, förbi stora buffelhjordar, som läska sig i 
kärren, nedsjunkna i gyttja ända till hornen. Då den 
infödde tolken och vägvisaren, som hela dagen trots 
en respektingifvande hetta löpte efter till fots, snart nog 
visade sig känna till hvarken engelska eller vägen och 
synbarligen aldrig hört ett ord om tempelgrottorna, 
kryssade jag kors och tvärs öfver fälten mellan fjäll¬ 
väggarna, där dessa kunde misstänkas hysa de med 
en viss spänning motsedda, hemlighetsfulla klippgrot¬ 
torna. Till slut visade sig i en lodrät öfver slätten 
sig höjande, dominerande bergvägg de mörka öpp¬ 
ningarna till de gamla buddistiska templen. Kom¬ 
men närmare måste jag sitta af och till fots på sling¬ 


rande stigar mellan kaktusliknande euphorbior vandra 
upp för bergssidan. Hela bergväggen visade sig vara 
urhålkad på en lång sträcka och på sina ställen till 
tre våningars höjd. Här besöktes först de gamla 
buddistiska munkarnes viharas, klosterceller. I hvarje 
våning var en central fyrkantig hall inhuggen i fasta 
klippan, hvilande på kvarlämnade pelare, väggarna i 
nischer försedda med de traditionella af bildningarna af 
Budda, sittande i kontemplation med korslagda ben 
och händerna i skötet. Utmynnande i centralhallen 
voro i gallerier anordnade de särskilda små eremit¬ 
cellerna. Att döma af mängden af dylika munkboningar, 
som i alla riktningar genomborrade bergväggen, måste 
templet vid Karli varit sätet för ett större antal helige 
män. An i dag består sig ju buddismen med ett vid¬ 
lyftigt munkväsen, organiseradt ungefär som i de katol¬ 
ska länderna. 

Bland de många öppningarna i berget, som ledde 
in till cellerna, dominerade den stora portalen, hvilken 
förde in till själfva hufvudtemplet. Detta visar oss 
den buddistiska grottempelarkitekturen på höjden af 
utveckling. Dess inre anordning framgår bäst af bi¬ 
fogade plan och sektion (fig. 1). Templet, som anses 
räkna sin tillkomst från andra eller första århundradet 
f. Kr., är från portalen räknadt 38 m. i längd, 28 m. i 
bredd med en höjd af 15 m. Det är alltså en respektabel 
stenmassa, som blifvit utmäjslad ur fasta klippan. Berg¬ 
arten är här liksom öfverallt, där vi i Indien träffa 
grottempel, af eruptivt ursprung, närmare bestämdt 



FIG. 1 . KLIPPTEMPEL VID KARLI. 














TJOLOHOLM. STOLPKNAPPAR 1 HALLEN AF L. I. WAHLMAN. 


en röd, hård trapp af mandelstensstruktur. Då den är 
synnerligen tät, jämn och utan sprickor, lämpar den 
sig utomordentligt väl för denna byggnadsart, och på 
dessa bergartens goda egenskaper beror, att de gamla 
tvåtusenåriga tempelgrottorna blifvit så väl bevarade, 
att ej blott skulpturer och huggna ornament utan fler¬ 
städes t. o. m. freskomålningar och träkonstruktioner (!) 
konserverats intill våra dagar. 

Karlitemplet visar i sin anordning en slående likhet 
med den gammalkristna basilikan, i det tempelrum¬ 
met af femton vid grottans utmäjsling kvarlämnade 
pelarpar delas i ett större, högre midtelskepp och tvenne 
smalare, lägre sidoskepp. I bortre ändan har dago- 
ban, relikskrinet, sin plats, motsvarande altaret i den 
kristna kyrkan, och liksom i denna svänger tempel¬ 
rummet här ut i en halfcirkelformig af kolonner upp¬ 
buren absid. Ja, äfven en förhall, ett atrium, innanför 
portalen återfinnes också här. Ehuru utan något gene¬ 
tiskt samband med hvarandra, är dock denna för¬ 
bluffande likhet mellan de båda vidt skilda arkitektur¬ 
typerna från konstruktiv synpunkt högst beaktansvärd. 
De femton pelarparen visa octagonala skaft, som hvila 
på en rikt utbildad fot och krönas af den förut om¬ 
nämnda blomklockliknande kapitälen af persisk typ, 
hvilken i sin ordning krönes af tvenne elefanter på knä, 
hvardera uppbärande en mans- och en kvinnofigur. 
Dagoban liknar, som af sektionsbilden framgår, helt 
och hållet de förut omnämnda toperna. I förhallen äro 
väggarna utsirade med kolossala figurgrupper, huggna 



i djup relief. Ljuset insläppes genom ett fönster öfver 
portalen, så att ett bredt ljusknippe faller in öfver den 
inträdandes hufvud och belyser dagoban i templets 
bortre ända, lämnande tempelrummet i öfrigt i djup 
skymning. Det hvälfda taket är än idag försedt med 
täta rader halfcirkelformiga, tvärställda teaklister, enligt 
fackmännens utsago säkerligen af originalursprung. 
Dessa lister direkt under fasta bqfgväggen ha natur¬ 
ligen intet med bärigheten att skaffa, men äro som 
kvarlefvor af en samtidig eller omedelbart föregående 
träarkitektur af stort intresse, i det de äfven här i klipp¬ 
templet fullständigt ge den optiska illusionen af stöd¬ 
jande stöttning. Dessutom torde de haft ett välgö¬ 
rande inflytande på grottans akustik, i det de säker¬ 
ligen bidragit att dämpa ekot mellan klippväggarna. 

Utanför portalen återfinnes den förut omtalade minnes¬ 
pelaren. När grottan upptäcktes, användes den af 
brahmanska Siva-dyrkare, som alldeles tappat bort 
templets traditioner och togo dagoban för en sivaitisk, 
jättestor »lingam», en efterbildning af det manliga re- 
produktionsorganet, som af sivadyrkarne med stor för¬ 
kärlek hyllas och äras med blomstergirlander och offer 
som en symbol af alstringskraften. Sedan engelska 
regeringen emellertid nyligen satt en aflönad, infödd 
vaktare vid fornminnesmärket, ha sivaiterna måst 
lämna templet och byggt sig en ny helgedom utanför 
portalen, det fyrkantiga rummet, som synes å plan¬ 
bilden. Här hyllades vid min ankomst gudabilderna 
af alla krafter med tam-tam-trummor och skrällande 
messingsklockor, hvarefter det högvördiga hinduiska 
halfnakna prästerskapet vederbörligen pockade på all¬ 
mosor af mig som belöning för den visade rituella ener¬ 
gien. Hela denna episod är så typisk för den religiösa 
och konsthistoriska villervallan i Indien. Brahmanska 
sivaiter dyrkande en buddistisk dagoba! Man vänjer sig 
emellertid snart nog vid allt här ute, och finner det nästan 
i sin ordning, då man erfar, att det exempelvis existe¬ 
rar en brahmansk sekt, som dyrkar Johannes Döparen, 
naturligen utan att ha den aflägsnaste aning om före¬ 
målet för sin hyllning! 


FIG. 1. KLIPPTEMPEL VID KARLI. 


(Forts.) 
























































































40 


AFDELNINGENS SAMMANTRÄDEN. 

Afdelningen sammanträdde den 21 januari 1907 å Re- 
staurant Metropol. 

De ordinarie sammanträdesdagarna för år 1907 fast¬ 
ställdes att blifva måndagarna jan. 21, febr. 18, mars 18, 
april 15, maj 27, sept. 16, okt. 21, nov. 18 & dec. 16. 
Af ordföranden anmäldes att från The American institute 
of Architects kommit en inbjudan till Sv. Teknologför- 
eningen att låta representera sig vid dess 50 års jubileum. 
A denna skrifvelse, som inkom först på dagen före festen 
hade svarsskrifvelse aflåtits. 

At styrelsen gafs i uppdrag att söka utreda i hvad mån 
och till hvad nytta ett årligt svenskt arkitektmöte kunde 
vinna anslutning och gehör hos utom Stockholm boende 
och verkande arkitekter. 

Den sedan länge såväl hos oss som i andra länder om- 
skrifna och diskuterade frågan om lagstadgad kompetens 
för utöfvande af arkitektyrket förelåg till behandling hvar- 
vid beslöts att den utredning, som författningsutskottet på 
sin tid förebragt skulle tryckas i afdelningens organ, hvar- 
efter frågan ånyo skulle upptagas till behandling. 

Arkitekten R. Östberg demonstrerade en modell till för¬ 
ändrad placering af nya Rådhuset och bron till Kungs¬ 
holmen så att denna senare komme i Handtverkaregatans 
förlängning. Flera talare, speciellt arkitekterna Grut och 
Hallman, uttryckte den förhoppningen, att bron måtte 
komma att förläggas på den å modellen angifna sättet, 
dels för den vackrare och för rådhusförslaget lämpligare 
anordningens skull, dels för att platsen framför Rådhusets 
hufvudingång måtte få en i möjligaste mån fredad och 
från den förbipasserande trafiken afskild prägel samt slut¬ 
ligen för att om i en framtid trafiken i Strandgatan växte 
så att två broar vore nödvändiga, en andra bro därstädes 
kunde byggas, utan att denna mera fredade plats försäm¬ 
rades. 

Sekreteraren demonstrerade en från England genom 
ingeniör G. Svalling nyinförd plåtsort för taktäckning, The 
»Universal Patent Roof Codering» bestående af trappstegs- 
formade korrugerade plåtskifvor, där korrugeringen, i mot¬ 
sats till hvad vanligen är fallet, lägges paralellt med tak¬ 
foten. Plåtarna fästas med skrufvar och särskilda böjda 
block på läkt eller panelade tak. 

Utställningen för aftonen utgjordes af täflingsförslagen 
till nytt rådhus i Borås. 

C. S. 

Afdelningen för Husbyggnadskonst sammanträdde månd. 
den r 8 febr. å Konstnärsklubbens lokal. Därvid höll Fil. 
Kand. S. Curman föredrag om »några utländska restaure- 
ringsarbeten». Det var ett par större tyska restaureringar, 
som hufvudsakligen behandlades. Katedralen i Metz, som 
undergått en mycket genomgripande och omfattande, men 
mycket litet pietetsfull restaurering. Iståndsättandet af ka¬ 
tedralen i Worms framhölls däremot som ett särskildt möns- 


Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitektur 
och dekorativ konst sändes till Arkitekten Torben Grut, Villa Grut, 
Kgl. Djurgården. Stockholm. R. T. 70 70. A. T. Djurgården 70. 

Prenumerationspris incl. postporto 8 kr. pr år; för å utrikes 
ort boende prenumeranter 8: 50, och kan prenumeration ske hos 
herrar bokhandlare och å Teknisk Tidskrifts expedition, Brunkebergs- 
torg 18, samt å alla postkontor i riket Redaktionen. 


tervärdt arbete. Vidare omnämndes ett par ytterst grann- 
laga italienska restaureringsarbeten af venezianska kyrkor, 
hvarvid föredragaren fick tillfälle beröra den delikata frågan 
om freskers och andra väggmålningars iståndsättande, hvilken 
på ifrågavarande ställen ägnats en synnerligen samvetsgrann 
behandling med lyckligt resultat. Föredragaren, som haft 
tillfälle att å ort och ställe sätta sig in i de olika arbetena, 
belyste sitt föredrag med skioptikonbilder. Efter föredraget, 
som åhördes med största intresse, vidtog en kortare diskus¬ 
sion, hvilken mer rörde sig om en del detaljer, än om det 
generella tillvägagåendet vid de omnämnda restaureringarna, 
om hvilket ej tycktes förefinnas några skiljaktiga åsikter. 

Vid sammanträdet upplystes, att afdelningens kassa af 
prisdomare och pristagare i täfling ihågkommits med bidrag. 

Efter sammanträdet intogs supé, och vid det därpå följ¬ 
ande nachspielet förevisade arkitekten Enblom en del vackra 
skioptikonbilder från Spanien. /. T. 

LITTERATUR. 

Tegninger af äldre nordish arehiteetur, 11/ samling, 4:de 
vcekke. Pris kr. 10. Redaktionen har erhållit sig till- 
sändt detta vackra häfte uppmätningar utgifna af Profes¬ 
sor Storck på Hagerups förlag innehållande förträffliga och 
exakta uppmätningsritningar af St. Peders kyrka i Naest- 
ved, kyrkan i Stubbeköting, Elmelunds kyrkogårdsport, 
grafkapell vid Karise kyrka, Trappa och sport N:o 31, Gam- 
mel Mönt, Köpenhamn, Kyrkogårdsport vid Vallensbsek 
kyrka, Korsvirkeshus i Naestved m. m. jämte förklaringar 
och text. 

Det är en vacker tillökning i denna serie, till hvilken 
vi måste lyckönska våra danska kolleger. Hvarför äro 
de så långt före oss i dylika uppmätningar och dylika 
publikationer? Förvisso har deras byggnadskonst en obe¬ 
räknelig nytta af dessa uppmätningars tillkomst. 

Skandinavisk Tidskrift för Lervaru-, Cement- och Sten¬ 
industri har utsändt sitt första häfte för 1907. Den vakna 
och väl redigerade tidskriften bör icke saknas hos någon 
byggnadsintresserad. 

MEDDELANDEN. 

Internationell byggnadsmaterialutställning i London kom¬ 
mer att afhållas i april månad 1907 i Londons största 
utställningsbyggnad Olympia. I samband med denna ut¬ 
ställning skall ett möte af lerindustriidkare från alla län¬ 
der äga rum och en rundtur till fabriker och bruk före¬ 
tagas. Gemensam bankett i Olympia kommer att anord¬ 
nas. Bestyrelsen har i skrifvelse till denna tidskrift till- 
kännagifvit sin önskan, att representanter för Skandinavi¬ 
ens lerindustri behagade infinna sig vid detta möte. Den 
ledande personen för utställningens och mötets anord¬ 
nande är utgifvaren af »The British Clayworker» H. G. 
Montgomery, 43 Essex Street, Strand, London, W. C. 

INNEHÅLL: Tjolöholms slott. 

Indisk arkitektur. 

Afdelningens sammanträden. 

Litteratur. 

Meddelanden. 


ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


t 


oTTGT; 

Helgo Nikolaus Zettervall, 
arkitekt, öfverintendent, född 
i Lidköping d. 21 nov. 1831, 
bestämdes tidigt för handels- 
yrket, men hvarken denna 
lifsuppgift eller landtbruka- 
rens, som äfven försöktes, 
tillfredsställde honom. Åter¬ 
kommen till föräldrahemmet 
1850, gjorde han för första 
gången en byggnadsritning, 
då han ritade ett nytt hus åt 
föräldrarna, som blifvit hus¬ 
villa vid Lidköpings brand 
1849. Z. erhöll nu en kon- 
torsplats, där tiden delades 
emellan nybyggnads- och 
spannmålsspekulationer. Af 
arkitekten F. B. Oppman 
antogs han 1852 till elev vid 
ombyggnaden af Lidköpings 
kyrka, och 1853 blef han 
elev vid konstakademien i 
Stockholm. Där uppmärk¬ 
sammades han tidigt afScho- 
lander och fick åtnjuta den¬ 
nes särskilda handledning. 

Under sommarferierna hade 
han i uppdrag att verkställa åtskilliga byggnadsföretag, 
såsom Ryholms slott i Västergötland 1855—56, biblio¬ 
teket i Skara 1857 samt Västerås domkyrkas reparation 
och ombyggnad 1858—59. Därjämte utarbetade han 
under Oppmans ledning projekt till Jönköpings hotell 
och deltog i täflingen för ett nytt teknologiskt institut, 
afsedt att förläggas vid Kungsträdgården i Stockholm, 
hvarvid han blef en af de 3 pristagarna. Afgångs- 


betyg från akademien erhöll 
han 1860 och samtidigt an¬ 
ställning som e. o. konduktör 
vid Öfverintendentsämbetet. 
—- Då prof. Brunius 1860 
afgick från befattningen som 
arkitekt vid Lunds domkyrka , 
kallades Z. till denna plats. 
Under det att han 1861 ut¬ 
förde åtskilliga ombyggnader 
och reparationer å domkyr¬ 
kan, vaknade hos honom tan¬ 
ken på hennes planmässiga 
och fullständiga restaureran¬ 
de. Detta betingade allvar¬ 
liga studier af den äldre me¬ 
deltidens konst, hvilka föran¬ 
ledde en resa (1828) till Tysk¬ 
land, Frankrike och norra 
Italien. I slutet af 1863 
framlades det första restau- 
rationsprojektet, hvilket un¬ 
der de näst följande åren 
närmare studerades, utveck¬ 
lades och fullständigades. 
Efter återkomsten från en 
andra studieresa till Italien 
började han i juni 1868 dom¬ 
kyrkans restauration, som oafbrutet fortgick till i nov. 
1880, då alla konstruktiva arbeten voro afslutade. Med 
grundlig kännedom om den romanska stilen och i enlig¬ 
het med den vid restaureringsarbeten på denna tid öfver- 
allt gällande barbariska principen att afiägsna alla sådana 
tillsatser, som icke tillhörde den abstraherade stil, i hvil- 
ken byggnaden ansågs vara uppförd, utdrog Z. så att 
säga byggnadens romanska konsekvenser och undan- 



HAFT. 4. APRIL 1907. 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM. 














4 2 


röjde sådana egendomligheter, som kunde anses stå i 
strid med kyrkans hufvudstil och hafva tillkommit efter 
byggnadens afslutande. Detta välmenta arbete, det 
största i restaureringsväg som dittills utförts i Sverige, 
ådrog sig synnerlig uppmärksamhet och gaf anled¬ 
ning till flera beställningar och projekt. Sålunda ut¬ 
förde Z. 1865--69 en försköning af Malmö gamla 
rådhus och framlade förslag till restaurering af Lin¬ 
köpings domkyrka (1874), Uppsala domkyrka, Streng- 
näs domkyrka, Jäders kyrka i Södermanland (1875), 
Skara domkyrka (1878) och Kalmar domkyrka (1879). 
Ombyggnaden af Linköpings domkyrkas torn efter 
Z:s förslag tog sin början 1877 och fullbordades 1886. 
Han blef äfven mycket anlitad för utförande af rit¬ 
ningar till nya kyrkor, af hvilka må nämnas Hoby 
och Hellaryds i Bleking (1861), Klagstorps, Vestra 
Bösarps och Lilla Bedinge i Skåne (1864), V. Vrams 
i Skåne (1867), Håslöfs i Skåne (1868), Nosaby i 
Skåne (1869), Österlöfs i Skåne (1873), Allhelgoa- 
kyrkan i Lund (1877; gotik, invigd 1891), hvartill 
äfven ansluter sig förhallen till Kristianstads kyrka 
(1875). Ännu flera voro de profana byggnader, till 
hvilka han under samma tid gjorde ritningar. Vi 
nämna här endast de större bland dem, som kommit 
till utförande: Kirurgiska lasarettet i Lund (1864), 
biskopinnan Thomanders villa Tuna vid Lund (1865), 
hufvudbyggnaden å Råbyholm i Skåne (1869), konst¬ 
närens eget hus i Lund, herregården Maltesholm i 
Skåne (1870), Häckeberga slott i Skåne (1872), pro¬ 
fessor Qvennerstedts villa i Lund, corps de logis å 
Toppeladugården i Skåne, Bolinderska huset i Stock¬ 
holm (1874), Norra Latinläroverket i Stockholm (1876, 
färdigt 1880), fasad för Malmö sparbank, Universitets¬ 
huset i Lund (1877, färdigt 1882). Härtill komma 
åtskilliga offentliga och privata byggnader, som ur 
arkitektonisk synpunkt äro af mindre betydelse, till- 
byggnader, förändringar samt större och mindre pro¬ 
jekt, hvilka ej kommit till utförande. Oaktadt en så 
rastlös verksamhet fann Z. likväl tid att deltaga i täf- 
lingarna till protestantisk katedral i Berlin (1868, pris- 
belönt), rådhus i Wien (1869) samt riksdags- och riks- 
bankshus å Helgeandsholmen i Stockholm, 2 alterna¬ 
tiv (1873, 2:dra pris). 

Z., som 1871 kallades till ledamot af konstakade¬ 
mien, utnämndes 1881 till vice professor i byggnads¬ 
konst därstädes och förestod enligt förordnande lärare¬ 
befattningen i detta ämne 1881—82. År 1881 efter¬ 
trädde han Scholander såsom intendent vid Öfverin- 
tendentsämbetet samt blef efter v. Dardels afgång 
1882 öfverintendent och chef för ämbetsverket. Äfven 
som sådan har han funnit tid öfrig att ägna åt en 
betydande byggnadsverksamhet. Nya kyrkobyggna¬ 
der hafva af honom uppförts i Eriksberg i Västergöt¬ 
land, i Norrköping ( Matteuskyrkan , gotisk hallkyrka, 
byggd 1887—92) och i Masthugget i Göteborg. Den 
sistnämnda, Oscar Fredriks kyrka , i gotisk stil (byggd 
1889—93), är en af de största kyrkliga byggnads¬ 
arbeten, som på senare tider kommit till utförande i 


Sverige. — Ännu mera bemärkt har dock Z. gjort 
sig genom sin olycksaliga verksamhet såsom omdanare 
af våra gamla kyrkobyggnader. Förslaget af 1875 
till Uppsala-ddmens restaurering hade i Öfverinten- 
dentsämbetet mött motstånd, och ett motförslag, som 
stödde sig på den historiska grunden af kyrkans ut¬ 
seende före 1702, uppställdes af Grundström. Efter 
en studieresa i Nord-Frankrike 1882 framlade Z. ett 
nytt förslag 1883, hvilket lades till grund för det 1885 
påbörjade och 1893 afslutade restaureringsarbetet (se 
härom Uppsala domkyrka). Skara domkyrkas re¬ 
stauration afslutades 1894. Ännu ett kyrkligt re- 
staureringsarbete har Z. fått utföra, nämligen tornet 
å Klara kyrka i Stockholm (fullb. 1886). Jämväl re¬ 
staureringen» af Egeskov slott på Fyen, af Kalmar 
slotts yttre (1885—89) och af Penningby slott i Ros¬ 
lagen äro arbeten af honom. 

Då med anledning af behofvet af nytt riksdagshus 
en kommitté tillsatts för frågans utredande, utarbetade 
Z. på uppdrag af denna sitt projekt af 1883 till ord¬ 
nande af Helgeandsholmen med gemensamt hus för 
riksdag och riksbank, på samma gång som han ut¬ 
förde åtskilliga planer till fristående riksdagshus, för- 
lagdt till olika platser. Sedan riksdagen 1887 afslagit 
k. proposition om kombinerad riksdags- och riksbanks- 
byggnad, men 1888 beslutit uppförande på Helgeands¬ 
holmen af skilda riksdags- och riksbanksbyggnader, 
gjorde Z. först ett ej fullständigt genomfördt försök 
(1889) att lösa detta program enligt ordalydelsen, men 
förkastade det själf och utförde därefter (1890) ett för¬ 
slag (publiceradt af P. E. Lithander), enligt hvilket 
de båda byggnaderna skulle utgöra en sammanhän¬ 
gande komplex, genom hvilken Drottninggatan tänk¬ 
tes utdragen. Detta förslag underkastades med hän¬ 
syn till gjorda anmärkningar en ny omarbetning; men 
då det visade sig praktiskt outförbart att förlägga 
båda byggnaderna inom den s. k. »skönhetslinien», 
så att k. slottets hela fasad blefve synlig från sydöstra 
hörnet af Arffurstens palats, hvilket Z. klarsynt insåg 
vara ett ur estetisk synpunkt oeftergifligt kraf, öfver- 
lämnade han arbetet på denna uppgift i andra hän¬ 
der. — Äfven frågan om operabyggnaden har Z. 
ägnat sina krafter, då han 1884 utarbetade sitt för¬ 
slag till det dåvarande operahusets inre ombyggnad 
och tillbyggnad med fasad åt Karl XII:s torg. — Bland 
Z:s privata byggnadsarbeten i Stockholm under hans 
vistelse därstädes nämna vi här endast fasaderna å 
Sörensenska (f. d. Fersenska) huset och terrassen fram¬ 
för denna byggnad (1882—83) samt fasaderna å huset 
n:r 2 A Kungsträdgårdsgatan (på den plats, där den 
s. k. Hammerska teatern låg; rifven 1884). 

Få äro de arkitekter, som omfattat sin verksamhet 
med sådan hängifvenhet som Helgo Zettervall. Hvarje 
man må dömas i förhållande till sin tid och sin omgif- 
ning samt efter den kärlek och tro, som han ägnat sitt 
verk. När nu en af våra store lämnat vår krets, vilja 
vi minnas hans stora förtjänster och glömma de misstag, 
han delade med sin samtid. Heder åt hans minne! 

X. 


43 


TJOLÖHOLMS TRÄDGÅRD. 





J ;;. 


-•is» 





—«^-— L_- *s-_■'*' 





1^1^ -["yl 

r 

UJ ' ~ - • w J | 



%;• i - • 

| ** U 


J 

% « 


*> 

T „„, 




1' ~ : 




.... 

i -J 


tylf F 


.. \.J 

•"■■■=■ f •••“ • " ~ , TP, 

*ä qj-t- 


Konsten, hvarmed vi fylla lifvets brister och locka 
våra medmänniskor, blir lätt herre i vårt hus. Fångad 
för att försköna det grofva, men sanna, glömmer den 
med vår goda vilja sanningens höghet och placerar 
sig själf främst. Se på en vas i de berömda bod- 
fönsterna, ja tag exempel från forna konstblomstringar, 
från »sköna och rika» stilar: de ha ingen längtan 
efter att uppfylla sitt ändamål, blomfina själfva ha de 
ingen famn för rosor. 

Och möblerna! I vår tid är det deras tur att 
härska i vårt hägn, höga som bortskämda tjänare. 
Och nu äro våra stugor mästerverk för sig, mästrande 
oss, ägarna. Hvad skola då icke slotten vara? 


Det var en gäng när hemskogens 200 års furor gingo 
att fylla bondens behof af skydd och hem och de gjorde 
det hederligt och som fränder genom tusende år. 

Det blef en gång så, att det främmande blef kult, 
men stora herrar fyllde ändå måttet af sina salar, 
deras svit och lydfolk sviten af flyglar, sänkande sig 
ned till odling af åker och äng. 

Nu äro vi, »herrar» och »arbetare», främmande i 
vårt land, boende i en tillfällig fristad med våra »gips¬ 
hundar med svarta fläckar». 

Gipshunden är karikatyren af konsten för konstens 
skull, och vi själfva bilder ur lifvet för lyxens skull, 
herrar som arbetare! 














































































44 



TJOLÖHOLM. STUDIE TILL TRÄDGÅRDEN. 


ARKITEKT: WAHLMAN. 


Det är sanningen, hur vi än vrida oss under den. 
Hvad är då ett Tjolöholm? Det är minnen af hvad 
som farit, samlade af en skönhetsviljande med pen¬ 
ningens dragande kraft och med en drömmare som 
villigt redskap — i bästa fall konst för konstens skull. 
En bekväm boning? Joväl, men luxuöst bekväm, 
komfortabel. 

Konsten förenar vårt lif med det, vi älska, men det 
går lätt att glömma idealet för medlaren, som synes 
ge oss lyckan på hand. Vår sköna vas står tom, 
vårt landthus är en attrapp fylld med »godter». Och 
mätta sjunga vi från dess utsprång naturens lof, na¬ 
turens vänners — för hvilken vi innesluta oss, till¬ 
bedjande dess bilder. 

Men den nya konsten får icke blott ersätta, den 
skall vara vägen till det friska och sanna, där detta 
ännu finnes utanför kulturens målade glasfönster. 

En ordagrann yttring af vårt hems förenande med 
den natur, vi valt till vår omgifning, ja ett utsträc¬ 
kande af vår boning in i naturens famn, är den for¬ 
mella trädgården och terrassen. 

Hvarför formell? Blif inte ond, det är bara ett 
misstänkt ord. Hvarför utan form? 

Ledes icke här konsten från naturen? Allt män¬ 
niskans bildande verk ja t. o. m. förstörandet var 
en gång »konst», icke så maskinens. Icke heller så den 
som maskin arbetande människans. Men trädgårdens 
mästare formade, så länge de verkade, jord och torf 
och träd. Och af sten och fällda vildträd byggde 


han människors och tama växters gemensamma hem. 

Tjolöholm är en främling i sin natur. Icke i sitt 
material graniten, knappast genom sin typ, mer skotsk 
än engelsk. Egentligen genom sin anläggning. Ty 
mellan luxuös komfort och af hafvet tuktade berg 
och kvick men kufvad ekvegetation är ett djärft språng. 
Och dock ett samband fanns: det var hafvet och de 
djupa skrefvornas vilda vegetation, som drog ut från 
staden och kontoret. Det fanns en häftig kärlek till 
kraft och lif i kamp. 

Men komforten skulle med. Det blef alltså intet 
skotsk Mubgrowallan Castle på högsta berget. I den 
enda breda skrefvan öppen mot hafvet och hafsviken, 
liksom skyddande den nästan tropiska vegetationen 
bakom med sitt murverk ligger slottet djupt under 
klipporna. 

Trots sitt massiva hufvudparti skulle det ohjälpligt 
nedtyngas af de kraftigt rundade bergen, om icke 
flyglar och terrasser förmedlade och förbunde åt båda 
sidor. Detta visade sig äfven i hög grad vara fallet, 
innan terrasserna,, äfven de utbredande främre, till¬ 
kommit. I så hög grad, att slottet hade utseende af 
en ordinär stenvilla, nykommen, räddhågad, ynklig. 
Ägarinnan var förtviflad, arkitekten allvarlig men 
hoppfull. — — 

Är det nu verkligen ny konstuppfattning, som diri¬ 
gerat dessa terrasser och parterrer kring Tjolöholm? 
Kanske äfven dessa äro minnen af, livad som farit! 
Låt se. 





















45 



■•gj£L 


TJOLÖHOLM. STUDIE TILL TRÄDGÅRDEN. ARKITEKT: WAHLMAN. 


Läget är omöjligt ur försvarssynpunkt från 14- och 
1500. Alltså ingen tanke på medeltid och vasastil, 
där trädgården blygt hängde vid huset som ett damas 
skärp på en stålklädd arm. 

x 600-tal? Den tidens parterrer gå fram öfver slo¬ 
pade vallar, en parad, en fest för hemvända segrare, 
ståt, makt hvart ögat ser. Naturen? Någonstädes 
bortom djurgården. 

1700-tal? Ja nu börja framsynta män se sig om 
efter den, dock nöja de sig med »sköna prospekter». 
Men naturen får närma sig efter en genomgången 
hyfsning. Att bygga ett slott ut ur vildheten är icke 
tankegången. 

Sent 1700- tidigt 1800-tal? »Engelsk parkstil?» Ur 
denna tid skrifver Walter Scott om hus som » pro¬ 
menerat ut ur staden för att hämta litet frisk luft». 
Känns det igen? 

Det måste vara en af föräldrarna. Det var natur- 
förgudandets tid och de stora resvagnarnas epok. De 
voro tunga dessa resvagnar och fastnade ibland i de 
vildaste bergspass. Det var stadsbons »herrgårdar». 
De smärre resvagnarna klarade sig i början, men de 
blefvo skraltiga med tiden och slogo sig, äfven de, i 
ro — det var sommarvillorna. Än i våra dagar byg¬ 
gas de stora och tunga som för kringresande mena- 
gerier och fastna i vår brutna terräng, där de stå 
och skräpa, tills de luta mot sitt fall. Villor! 

Men hågen i vår tid ligger till det bofasta och till 
njutandet af den orörda naturen. 


Låt oss en stund från Tjolöhölms slott beskåda na¬ 
turen. Från salongerna en trappa upp — hafvet! 
Vid middagstid en enda glänsande skifva, en flytande 
oändlighet af hvitt ljus med fläckar af klippiga land 
och kobbar, som göra intrycket af förbländning än 
starkare, mot aftonen mer begränsadt i himmel och 
vatten: syner från den första och andra skapelsedagen. 
Äfven »den tredje dagen» se vi under oss — jorden 
som en ofantlig grön äng begränsad med en lång 
mjuk horizontallinje, för hvilken landets och vattnets 
stridiga element vika åt sidan som vördnadsfulla 
åskådare. 

Gå vi däremot ut på terrassen mot sydost öfver 
hvalfvet. . . där torna sig bergen i fasthet, och mellan 
dem vinka oss raviner med bräken och klängros ned 
till gröna gläntor. Här uppe står Janus och visar 
oss än den bistre krigarens, än den milde rosen¬ 
odlarens ansikte. Det är också ej alltid som solen 
silar in under de låga ekarnas båghvalf. Än ståndar 
striden mellan land och haf med bölande lurar och 
yrande skum. 

Den långa terrassen under sydfasaden binder sam¬ 
man en af de vackraste ravinerna (i sydost), som 
afslutas med den höga asken med källan vid dess 
fot, med blomsterparterren under västra berget men 
vid den frodiga eken (vördnad för naturens skönheter!) 
böjer den af inåt husets loggia. Här mellan murarna 
är en fristad för blommor i rutor och blommor i bågar. 
Men »the giants night cap» har ej fått komma dit. 











46 



TJOLÖHOLM. SÖDRA TERRASSENS VÄSTRA SIDA. 


ARKITEKT: WAHLMAN. 


I den stora flackt nedskurna ängens hörn skymta 
rosengårdarna med höga murar mot hafvet. (En dylik 
»lawn» är 1800-talsform. Den är de gamla »parterres 
de broderie» som blefvo för dyra och såddes igen till 
betesmarker. Korna föstes sedermera undan.) 

Uppfarten, som först från grindstugan kröker genom 
högstammig skuggrik löfskog, går först rakt på slottets 
norra fasad, men kröker in under träden för att lämna 
rum för en af häckar omgärdad »lawn», som med en 
stylobat af torf (undermurad med tegel) afslutas mot 
terrassen. Genom detta arrangemang aflägsnas det hårda 
intrycket af en uppfart för att ge rum åt det lugna. 

Det var 1700- och 1800-talen som företrädesvis 
odlade konsten att »köra fram för stora trappan» med ty 
åtföljande upprörande af dam och känslor för det gröna. 
Nu blir oftast »gårdsplanen» med dess »rundel» en 
»Carriage court», mellan murar eller öppen som här. 

Det är ett mäktigt, med grönska insprängdt och 
inramadt berg, som reser sig i öster om entreterrassen. 
Fågelperspektivet i förra häftet är taget därifrån. Så¬ 
dana berg äro säkra skydd för en yppig vegetation, 
också synes den fläck af Halland, där Tjolöholm ligger, 
som en oas i det stränga vikingalandskapet. 

De, som byggde sig Tjolöholm, äro nu båda döda. 
Mannens, rennäsansmänniskans, aska gömmes i mauso¬ 
leet af hvit marmor, hans minne i anläggningens prakt 
och resning. Kvinnans minne är hemkänslan i det 
inre, den ansande smekningen öfver naturens vildhet, 
trädgården, kyrkan och byn. 

Tallom den 23 / 3 1907. 

L. I. Wahlman. 


INDISK ARKITEKTUR. 

Af THORILD WULFF. 

(Forts. 

Egendomligt nog återfinnes i Armenien och på Krim 
en för denna del af världen alldeles unik liten grupp 
tempelgrottor, som visa en slående likhet med de in¬ 
diska klipptemplen och viharas, och hvilka antagas 
härstamma från tolfhundratalet, då de torde användts 
för kristen gudstjänst. 

Af egentliga stenbyggnader från den buddistiska 
seran känna vi blott en enda, bevarad intill våra dagar. 
Det är först under den nybrahmanska perioden, som 
så småningom en fristående stenarkitektur blir allt 
vanligare. 

När efter en omkring tusenårig buddistisk epok den 
gamla brahmanismen i ny gestalt reser hufvudet till kamp 
mot buddismen, en kamp, som efter några århundraden 
resulterade i denna senare religions totala försvinnande 
från Indiska halfön, så tog den brahmanistiska arkitek¬ 
turen direkt arf efter det föregående utvecklingsskedet. 
En skarp gräns mellan de båda epokerna kan visser¬ 
ligen i religionshistoriskt afseende dragas, men näppe¬ 
ligen från arkitektursynpunkt, så flyta de båda perio¬ 
derna i hvarandra. Ornamentiken visar oss dock vid 
första ögonkastet, till hvilken epok ett fornminne hör, 
i det Budd abilder och dagoba försvinna och få byta 
plats med motiv ur den fantastiska brahmanska guda- 
och sagovärlden. 

Till en början fortsattes ett stycke in i den nybrah¬ 
manska tiden utmäjslandet af tempelgrottor som förut. 
De visa emellertid ej längre så regelbunden anordning, 
som vi exempelvis lärde känna från Karligrottan. På 








47 


TJOLÖHOLM. SÖDRA TERRASSENS ÖSTRA SIDA. 


ARKITEKT: WAHLMAN. 



Elefantaön i den stora hafsvik, som går in strax söder 
om Bombay, hade jag utsökt tillfälle stifta bekantskap 
med klipptempel af denna typ. Efter några timmars 
rodd i långa, låga kanoter af urhålkade trädstammar 
öfver den utomordentligt storslagna golfen förbi brant 
ur hafvet uppstigande palmkiädda öar, landar man på 
Elefanta och hinner knappt arbeta sig upp för stran¬ 
den med dess långt ut i hafsvattnet på styltrötter stå¬ 
ende mangrovebuskage, förrän man omsvärmas af hin¬ 
duer, som påtruga besökaren spatserkäppar, skurna af 
egendomligt formade lianstammar eller locka oss att 
inköpa massor af tändsticksaskar, fyllda med de präk¬ 
tigaste, metallglänsande skalbaggar och pigga purpur- 
färgade gräshoppor. Ett stycke upp på bergsidan af 
den omkring 600 fot höga ön, alldeles dolda af en 
ovanligt rik urskogsvegetation öppna sig ingångarne till 
de dunkla tempelhallarna. När de utmäjslades är icke 
närmare kändt, blott så mycket är visst, att de tillkom¬ 
mit under tiden mellan de grde och n:te årh. e. Kr. 
Se fig. 2. Hela grottkomplexet, som består af tre olika 
hufvudafdelningar, hvilar på väldiga stenpelare, k v ar¬ 
ian: n ad e vid grottornas uthuggning. Redan dessa pelare 
visa oss ett karaktäristikum, som vi sedan skola åter¬ 
finna på nästan alla hinduiska pelare och kolonner, 
nämligen en stor krag- eller kransformad utväxt i skaf¬ 
tets öfre tredjedel under kapitalen. Senare i tiden 
skola vi träffa hinduiska pelartyper från topp till tå 
betäckta med dylika mer eller mindre skarpt afsatta, 
kraglika utvidgningar. På tempelgrottans väggar möter 
blicken väldiga gudagestalter, huggna i nästan fri¬ 
stående relief, stundom nående en höjd af ända till 
20 fot. Templets konfiguration är ej så lätt att göra 
klar för sig i den halfdager, som här råder, och den 


störes ytterligare af en mängd nischer och kapell för 
gudabilder och offeraltaren. Hufvudhallens grundform 
är någorlunda kvadratisk med en sida af ungefär 130 
fot, och här uppbäres taket af omkring 26 pelare, af 
hvilka dock en del äro förstörda. Äfven grottans 
mycket rika väggskulpturer ha lidit ansenligt, enligt 
hvad det uppgifves mindre af århundradenas framfart 
än fast mera genom en kanonad, som fanatiska kato¬ 
liker under den portugisiska tiden läto dundra mot 
afgudabeiätena här inne i den gamla tempelgrottan! 

Bland gudabilderna är en jättelik »Trimurti»-fram¬ 
ställning på ena klippväggen i ali synnerhet anmärk 
ningsvärd. Den utgöres af ett nitton fot högt hufvud 
med tre ansikten, betecknande den brahmanska religio¬ 
nens treenighetsbegrepp, gudomen, uppenbarande sig 
som Brahma, skaparen, Siva, förstöraren och pånytt- 
födaren samt Vishnu, upprätthållaren af lifvet, hela 
bilden omgifven af heliga lotusblommor och glas¬ 
ögonormar, hvilka senare för öfrigt under regntiden 
lära vara talrika i Elefantagrottorna äfven utanför skulp¬ 
turernas ram. I ett kapell, det som visas i bifogade 
bild, står en stor »lingam», ett tydligt tecken på, att 
templet ursprungligen tillhört Siva-dyrkarnes stora sekt. 
Till dessa öfver hela Indien lika talrika som populära 
»lingam»-altaren vallfärda med förkärlek barnlösa kvin¬ 
nor att offra och bedja, på det Siva måtte mildra sin 
njugghet. 

En säregen öfvergångstyp mellan de i klippan in¬ 
huggna templen och den vanliga fristående af stenar 
hopfogade byggnaden bilda de i inskränkt antal på¬ 
träffade »monolitiska» templen från både buddistisk och 
nybrahmansk tid. De utgöras af stundom ansenliga 














48 





TJOLÖHOLM. GRÄSPLAN. ARKITEKT: WAHLMAN. 


tempelkomplex både utan och innan skulpterade fram ur 
fasta klippan, sålunda utan skarf eller fog bildande ett helt, 
framtrolladt med hammare och mäjsel direkt ur berget. 

Från och med är i ooo e. Kr. presenterar sig ny- 
brahmanismen på allvar med en i solidt stenmaterial 
utförd, redan vid sitt första framträdande mogen, högt 
uppdrifven arkitektur. I pä det hela tämligen oför- 
ändradt skick ha sedan samma byggnadstyper gått 
igen allt intill våra dagar, ett drag bland många af 
det starkt konservativa kynnet hos hela den indiska 
så materiella som andliga kulturen. Det är här ej 
platsen ingå på de många olika variationer, i hvilka i 
olika trakter af Indien denna byggnadskonst fixerat sig. 

En del gemensamma drag förete alla dessa nybrah- 
manska byggnadsverk, som äro så genomgående och 
så karaktäristiska, att ensamt de äro tillräckliga för att 
draga ganska skarpa gränser kring denna hinduiska 
arkitekturgrupp. 

Hvad först det konstruktiva beträffar, så springer 
genast i ögonen, att hinduerna aldrig begagna sig af 
verklig båg- eller hvalfförbindelse mellan olika bygg¬ 
nadselement. När man i de äldsta buddistiska grot¬ 
torna stundom funnit i berget uthuggna hvalf eller 
portalbågar, ha dessa icke i något enda fall varit an¬ 
nat än tydliga kopior i sten af träkonstruktioner. Det 
verkliga bågspannet med radierande kilstenar förekom¬ 
mer aldrig i något hinduiskt byggnadsverk, och det 
fastän redan omkring ii- talet muhammedanerna i stor 
skala börjat introducera sina många bågtyper i olika 
delar af Indien, och hinduerna sålunda haft rika till¬ 
fällen taga kännedom om denna konstruktionsart. 


Hinduerna ha synbarligen haft en direkt motvilja 
mot bågspann, och de uttrycka denna i de beteck¬ 
nande orden: »An arch never sleeps». Det tryck utåt 
mot sidorna, som ett hvalf eller en båge alltid utöfvar, 
och som vi i våra byggnadsstilar liksom muhamme¬ 
danerna måste kompensera med tunga sidostöd och 
sträfpelare, detta tryck, som utgör en ständig fara för 
hela byggnadskonstruktionen, ha hinduerna ej vågat 
införa i sin arkitektur. Vi måste därvid erinra oss, 
att jordbäfningar och smärre jordstötar äro ganska 
vanliga i Indien, och häri torde till icke ringa del för¬ 
klaringen ligga, att hinduerna undantagslöst valt den 
stabilare, säkrare öfverkragningsmetoden trots dess 
många nackdelar. Ehuru vi numera veta, att hvalf- 
vet ingalunda var obekant för de gamla egyptierna 
och grekerna, återfinna vi som bekant äfven i deras 
arkitekturer ett liknande segt fasthållande vid de vin- 
kelräta linjernas princip. Häri ha vi tvifvelsutan en 
förklaring till den årtusenden trotsande soliditeten i 
dessa byggnadsvärk. 

En följd af det konsekventa bruket af öfverkragning 
är det trånga, hopgyttrade, tunga utseende, som den 
hinduiska arkitekturen i allmänhet visar, och som i 
förstone stöter den i europeiska arkitekturformer in- 
vuxne främlingens öga. Pelare och kolonner måste 
stå så ofantligt mycket tätare i en dylik byggnad, där 
öfverredet skall hvila på horisontala arkitraver; domer 
och kupoler, hopfogade af öfver hvarandra utskjutande 
horisontalstenar, blifva mindre och tarfva ett stort an¬ 
tal i koncentriska kretsar ordnade pelare att bära upp 
konstruktionen. Det konstnärliga utnyttjandet af de 











49 



fria ytor och perspektiv, som exempelvis i götiska eller 
romanska tempel står byggmästaren till buds,- är arki- 
tekturella skönhetsmedel, som äro oåtkomliga för hin¬ 
duen. Äfven en annan fördel utöfver stabiliteten få 
dessa pelarfyllda brahmanska tempelbyggnader, en yt¬ 
terst framstående egenskap föröfrigt, nämligen förmåga 
att afblända det intensiva ljuset och den förlamande 
hettan från en tropisk sol. Man lär sig sätta värde 
på dessa skumma, öppna pelarhallar, där vinden fritt 
får spela, när man timvis kanske fått promenera sin 
stofthydda i en temperatur af + 40° C. För foto¬ 
grafen är det emellertid hardt när omöjligt att taga 
interiörbilder här inne bland mängden af kolonner, som 
i alla riktningar stänga synfältet och förtaga en stor 
del af totaleffekten. 

Det andra stora karaktärsdraget i nybrahmansk ar¬ 
kitektur ligger på ett annat område, nämligen det or- 
namentala, hvilket emellertid är så intimt förenadt med 
det konstruktiva, att det stundom är hardt när ogör¬ 
ligt att i dessa byggnadsvärk hålla de båda arkitek- 
turala grundfaktorerna isär. I ingen mig bekant arki¬ 
tektur flätar sig det ornamentala så in i byggnadsver¬ 
kets hela karaktär som just i de brahmanska templen. 

Det är hufvudsakligen stenskulpturen, som här kom¬ 
mer i fråga, nästan icke alls måleriet. Motivvalet häm¬ 
tas med förkärlek från den rika guda- och sagovärld, 
som ligger gömd i den gamla sanskritlitteraturen. De 
specifikt indiska gudaframställningarna, beläten med 
ett flertal ansikten och armar i mängd, vidunder ur 
djurvärlden och skaror af kungar och krigare marschera 
fram utefter väggar, pelare och tak. Där en stenyta 


finnes att tillgå, där har ock ornamentsbildhuggaren 
varit framme. Det är den mest hissnande roccoco ur 
den mest fantastiska sagokrets, som från alla håll och 
kanter träder ögat till mötes. Roccoco är just ordet, 
som rann mig i sinnet inför denna till öfvermått rika 
skulpturala utstyrsel, hvilken kommer de konstruktiva 
linjerna, det bärande och planerade att alldeles för¬ 
svinna i detaljernas massa. För den invigde, som 
förstår innebörden i figurframställningarna, får naturli¬ 
gen det hela ett annat, lifligare intresse än för den, 
som måste beklaga sin obekantskap med den brah¬ 
manska visdomen. 

Skulpturen är vanligen i ganska hög relief, stundom 
nästan helt fristående, lösande sig mer eller mindre ut 
ur materialet, som i de flesta fall -utgöres af sandsten 
eller marmor. Framställningen af människokroppen är 
skäligen primitiv, stelnad i traditionella former sedan 
sekler tillbaka. Djur och växter, som icke sällan in¬ 
taga den dominerande rollen i ornamentiken, framstäl¬ 
las gärna dekoratift med godt sinne för det karaktä¬ 
ristiska. Geometriska linjemotiv saknas ej häller, men 
träda vanligen mera tillbaka för det figurala. 

Ett tredje, icke minst beaktansvärdt moment i den 
hinduiska arkitekturen är den finkänslighet, med hvil¬ 
ken byggnadsplatsen i regeln valts. Man finner temp¬ 
len sålunda ofta grupperade kring naturliga eller arti¬ 
ficiella sjöar eller utefter branta flodstränder, hvarvid 
de vanligen höja sig terrassformigt från stranden. Eller 
äro de uppförda på dominerande bergstoppar eller hög¬ 
platåer, höjande sig öfver landskapet. Höga finbladiga 
tamarinder och heliga fikusträd beskugga tempelgår- 










5 ° 



TJOLÖHOLM. GRINDSTUGA. 


ARKITEKT: WAHLMAN. 


darna, brokbladiga 
hundrade varieteter, storbladiga ba¬ 
nan- och papayaträd, luftiga, vajande 
kokospalmer med höga, raka stam¬ 
mar, mango- och orangelundar med 
mörkt, glänsande löfverk fullständiga 
ramen. Skaror af näsvisa apor och 
legioner kraxande, svarta kråkor sätta 
lif i spelet, pråliga påfåglar strutta 
omkring, glädjande ögat med sin 
metallskimrande färgplakett på stjär¬ 
ten, och ståtliga gamar segla kring 
tempeltinnarna. En myllrande män¬ 
niskoström i ljusa, färgglada, veck¬ 
rika dräkter, djupt beslöjade zenana-damer, klirrande 
af silfver- och guldprydnader kring armar, hals och ben, 
här och där en naken fakir eller en skara betryckta pil¬ 
grimer. Åsnor, zebuoxar, kameler och elefanter — och 
den brahmanska arkitekturen har fått sin rätta miiieu. 


I olika delar af halfön framträder 
denna byggnadskonst i något olika 
typer. Det skulle bära för långt in 
i detaljerna, att gä dem alla in på 
lifvet, utan få vi inskränka oss till de 
viktigare, desto mer som en skildring 
af en så främmande arkitektur som 
denna lätt löper fara bli torr, om den 
ej åtföljes af ett rikt illustrationsma¬ 
terial. Den hinduiska arkitektur, som 
för oss har inträsse, anknyter sig 
hufvudsakligen till templen. Palats- 
och privatbyggnader samt grafmau- 
soléerna, hvilka inom den muham¬ 
medanska byggnadskonsten spela en så framträdande 
roll, äro här på det hela af tämligen underordnad 
betydelse. 

De dravida hinduerna i Sydindien ha utvecklat all¬ 
deles specifika byggnadstyper. De tempelbyggnader, 
vi där möta, tillhöra genom sin storlek de mest 
dominerande, vi öfverhufvud träffa i det hinduiska 
Indien. De utgöras af en central, ofta ganska obe¬ 
tydlig öppen pelarhall för ett eller flera gudsbelä- 
ten, vanligen vid stranden af en mindre vatten¬ 
samling eller källa för att möjliggöra de rituella 
tvagningarna. Denna innersta, »allra heligaste» 
tempelbyggnad omgifves af ett större eller mindre 
antal, koncentriskt anordnade, rektangulärt be¬ 
gränsade förgårdar med sina kolonnader och ka¬ 
pell. Ingångsportalerna till de olika förgårdarna 
äro öfverbyggda af kolossala, fyrsidiga, pyramid- 
liknande komplex i flera våningar, veritabla sky¬ 
skrapor, hvilkas hela kompakta stenmassa visar 
den rikaste ytskulptur. Dessa pyramider, gopuram, 
dominera ofta hela trakten och sätta en högst 
egendomlig karaktär på slättlandskapet. De ha 
egentligen intet med själfva helgedomen att skaffa, 
utan torde i äldre, mera krigiska tider användts 



crotonbuskar i s *'».ill 

Gp'5 T>Jc i n 



fi 4-id f d f ? i f f i c 





















5i 



TJOLÖHOLMS BY. ARKITEKT: WAHLMAN. 



som fästningar vid tempelportarnas försvar. I motsats 
till Nordindiens brahmanska tempel sakna de dravida 
nästan helt och hållet kupoler, domer eller torn, utan 
äga vanligen raka begränsningslinjer, slutande upptill 
med horisontala friser. Det är icke utan, att den 
dravida tempelbyn har starkt tycke af gammalegyp¬ 
tisk, massiv urtidsprägel. Till de inre tempelgårdarna 
ha blott prästerskapet, brahminerna, tillträde, och för 
öfrigt beror det på kastindelningen, hur långt in i för¬ 
gårdarna den rättrogne hinduen insläppes, sålunda 
en om Jerusalems tempel påminnande gradation i 
annammelsen af saligheten. Européerna, som stå 
utom kast, ha i drickspängar till prästerskapet ett 
osvikligt medel att få nalkas .äfven de allra heli¬ 
gaste i den brahmanska gudavärlden. 

Afven i sin ornamentik, speciellt i pelarkonstruk- 
tionen, visar den sydindiska byggnadstypen en 
säregen, högst originell utbildning. På pelarposta- 
mentet, som är ensidigt utveckladt till en fullständig 
piedestal, står en djurfigur, en häst med ryttare, 
ett lejon, en elefant el. dyl., som stegrar sig, 
stödjande arkitraven med hjässan. Denna kuriösa 
ställning har säkerligen förefallit konstnären själf 
ganska äfventyrlig. En sig stegrande häst har ju 
skäligen lite bärighet att bjuda en stenbyggnad. 

Man finner därför oftast under det större djuret ett 
eller flera mindre, som i sin ordning stegra sig upp 
mot buken på det större och dymedelst både för 
ögat och väl äfven i realiteten gifvande det hela 
stadga. Detta besynnerliga hugskott finner man 
nu i de dravida templen varieradt i det oändliga, 
och i värkligheten tager det sig ingalunda så van¬ 
sinnigt ut, som det på beskrifning kan låta. 

De nordindiska hinduerna bestå sig i regeln 
med vida mindre tempel, bestående af en på kon¬ 
centriska pelarrader hvilande central dom, vanligen 
fyrkantig i omkrets och med koniskt buktade 
konturer. Detta centralkomplex omgifves stundom 


af mindre, liknande torn och af pelarhallar på åtmin¬ 
stone trenne sidor. Dessa koniska torn, som ofta äro 
upptill platt afstympade, bära vanligen pä sina ytter¬ 
sidor en mängd mindre dvärgtorn, som i detalj upprepa 
modertornets utseende. Se fig. 3. 

Sitt lystmäte af denna tempeltyp får resenären, ty 
vid hardt när hvarje steg mötes blicken af dessa kä- 
gelkrönta helgedomar, uppförda åt de hundratusentals 
gudomligheter, som öfverbefolka det brahmanska 


FIG. 3. NORD HINDUISKA TEMPEL I BENARES. 



















52 


himmelriket. Bästa tillfälle att studera denna säregna 
arkitekturtyp erbjuda de många heliga vallfartsorterna, 
som äro spridda kring hela norra delen af halfön. I 
den urgamla religiösa brännpunkten Benares har man 
exempelvis en liten prof kollektion af 1,500 hithörande 
tempel och därtill på köpet 272 moskéer! Den här 
bifogade bilden, som är tagen utifrån Ganges-floden, 
visar några karaktäristiska prof pä dessa brahmanska 
helgedomar. På trapporna mellan templen och den 
lika heliga som smutsiga floden utvecklar sig ett det 
mäst fantastiska lif, tänkbart blott i Benares. Tusen 
och äter tusen pilgrimer, asketer och fakirer från In¬ 
diens alla delar, hundrade och äter hundrade brahmi- 
ner, tolkande skrifterna och ledande de olika religiösa 
ceremonierna. I det heliga vattnet plaska de troende 


af hjärtans lust och offra hela lass blomsterkvastar åt 
floden, därmed förvissande sig om stora lättnader på 
andra sidan jämmerdalen. 

En ting är viss: den indiska arkitekturen tarfvar sin 
egen milieu för att kunna rätt till sitt väsen begripas, 
och den tarfvar därtill hos betraktaren ett förstående 
sinne, som åtminstone vill ärligt försöka assimilera den 
absolut främmande kultur, som med rent af förskräc¬ 
kande styrka slär emot europeen i detta förunderliga 
land. Lifligast känner man detta under en vandring 
i Benares villsamma tempelgårdar, inför ett urgammalt 
folk, hvars hela tanke- och känslovärld synes röra sig 
med andra begrepp, med helt olika värden än de, 
som ha burskap i Västerlandet. 

(Forts.) 


ARKITEKTKONGRESSEN I WIEN 1908. 


I öfverensstämmelse med förra årets internationella 
arkitektkongress i London beslut skall nästa kongress 
hållas i Wien under maj månad igoS. Enligt med¬ 
delande från »Comité permanent des Congres inter- 
nationaux des architectes» hvilken består af represen¬ 
tanter för de nationer, som vid kongresserna pläga 
vara företrädda, och som har sitt säte i Paris, har 
lcejsar Frans Joseph värdigats ställa sig som skydds¬ 
herre för kongressen. Bland hederspresidenterna mär¬ 
kas prinsarna af Lichtenstein, Sachsen-Coburg-Gotha, 
Schwartzenberg, Windisch-Grätz, kardinal Gruscha, 
statsministern, finansministern, kulturministern, justitie¬ 
ministern, handelsministern, järnvägsminister, biskop 
Gottfried Marchall, talmännen i riksdagens båda kam¬ 
mare, borgmästaren i Wien. 

Ledamöterna i den permanente internationella 


kommittén sammanträda i Paris i juni detta år, för att 
med de österrikiska delegerade bestämma angående 
de diskussionsfrågor som skola uppsättas på pro¬ 
grammet. 

Festkomiterade meddela redan från sitt program, 
att det högtidliga öppnandet af kongressen kommer 
att ske i rikssalen i Hofburg. I programmet kommer 
att ingå en utflykt på Donau till Kahlenberg, en soiré 
arrangerad af österrikiska ingenjörs- och arkitektför¬ 
eningen, utflykt på Semmeringbanan, mottagning å 
rådhuset och en fest på slottet. Samtidigt med kon¬ 
gressen pågår en jubileumsutställning i Konstakade¬ 
miens palats. 

Svenska medlemmar af den internationella kongress¬ 
kommittén äro öfverintendenten C. Möller, professor 
I. G. Clason och arkitekt G. Wickman. 


AFDELNINGENS SAMMANTRADEN. 


Afdelningen för Husbyggnadskonst sammanträdde mån¬ 
dagen den 18 mars för första gången uti föreningens ny- 
omredda hus, Jakobsgatan 19. Ordföranden hälsade med 
anledning däraf medlemmarna välkomna och uttryckte den 
förhoppningen att nu, då föreningen åter fått ett hem och 
därtill ett eget hem iordning, lifaktigheten inom och in¬ 
tresset för afdelningens verksamhet måtte växa stort 

Ordföranden meddelade att ytterligare tvenne prisdomare 
och pristagare skänkt 75 kronor till afdelningens kassa. 

Förslag till Göteborgs nya stadsplan förevisades i såväl 
planer som perspektivstudier af ark. E. Thorburn, hvilken 
utarbetat desamma. 

Därefter höll ingenjör G. W:son Cronquist ett med 
skioptikonbilder belyst föredrag om: »Några moderna 
fasadbehandlingar med tegel». En rikhaltig samling tegel- 
profver från flera tegelbruk voro dessutom utställda af 
föredragaren. Efter föredraget vidtog en liflig diskussion, 
hvarvid flere talare framhöllo önskvärdheten af att kunna 
erhålla godt svenskt tegel af alltigenom likformig massa 
till såväl fasadmurning som taktegel. 

Ordföranden meddelade, att f. d. öfverintendenten Helgo 

Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitektur 
och dekorativ konst sändes till Arkitekten Torben Grut, Villa Grnt, 
Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 70. A T. Djurgården 70. 

Prenumerationspris incl. postporto 8 kr. pr år; för å utrikes 
ort boende prenumeranter 8: 50, och kan prenumeration ske hos 
herrar bokhandlare och å Teknisk Tidskrifts expedition, Brunkebergs- 
torg 18, samt a alla postkontor i riket. Redaktionen. 


Zettervall under dagen aflidit, och uttalade därvid sär- 
skildt, hurusom dennes ständigt lifliga intresse, stora arbets¬ 
förmåga och energi samt tro på sitt kall i den förelagda 
uppgiften varit i mycket banbrytande och uppryckande 
för den svenska arkitekturen samt för vår arkitektkår och 
dess anseende. Afdelningen, som stående åhörde ord¬ 
förandens med värme framförda anförande, uppdrog åt 
ordföranden och sekreteraren att till den aflidnes maka 
och barn framföra dess deltagande och beklagande af den 
förlust, de såväl som arkitekturen och arkitektkåren i vårt 
land lidit. 

Arkitekt G. Améen demonstrerade några utställda prof 
af det nya kopieringsförfarandet Heliostryck, och sekrete¬ 
raren förevisade en del för aftonen utställda prof af 
frazzitegel. 

Arkitekt R. Östberg visade till sist en serie skioptikon¬ 
bilder öfver det blifvande rådhuset och dess läge i förhål¬ 
lande till omgifvande gator, broar och kajer. 

Aftonens utställning uttgjordes af ritning och modeller 
till kyrkmöbler för Ockelbo kyrka samt Kungsholmens nya 
kyrka af ark. G, Améen. A. C. 

INNEHÅLL: Helgo Zettervall. 

Tjolöholms trädgård. 

Indisk arkitektur. 

Arkitektkongressen i Wien 1908. 

Afdelningens sammanträden 


ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEICNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


INDISK ARKITEKTUR. 


Af THORILD WULFF. 


(Forts. fr. föreg. n:r.) 



FIQ. 4. PELARGÅNG I JA1NTEMP1.ET PÅ AIOUNT ABU. 


En alldeles särskild ställning inom den brahmanska 
arkitekturen intager Ja A-sekten (utt.: Dschain), hvars 
byggnadsverk företrädesvis anträffas i nordvästra In¬ 
dien med ett utprägladt centrum i Guzerat, särskildt i 
trakten af Ahmedabad, norr om Bombay. Jain-sekten, 
som ända in i våra dagar lefver ett oförsvagadt lif, 
står i nära släktskap med buddismen, med hvilken 
den har så många likheter och historiska berörings- 

HÄFT. 5 . MAJ 1907 . 


punkter, att man nästan är berättigad anse jainerna 
som en ättelägg af eller jämbörding till den uräld¬ 
sta indiska buddismen. Som byggherrar ha jainerna 
åstadkommit det högsta, det utan jämförelse mäst 
utsökt eleganta af all hinduisk arkitektur. Mitt 
besök i jaintemplen på toppen af det nära 6,ooo 
fot höga Mount Abu kommer alltid att höra till 
mitt lifs vackraste minnen. Här uppe i ett härligt, 
nästan tempereradt klimat, midt ibland en vild, 
ogästvänlig klippvärld, med Rajputanas sandöken 
sträckande sig i alla riktningar mot horisonten 
djupt under oss, här ute i vildmarken långt från 
allt pulserande människovimmel ligga några tem¬ 
pelkomplex, som byggts från år 1032 till 1247 e. 
Kr., och som än idag presentera sig i lika obe- 
rördt skick, som vore de af gårdagen. Utifrån sedt 
tyder intet på den prakt, som döljes innanför 
tempelmurarna. Planen för dessa och andra lik¬ 
nande jain-byggnader är ungefär densamma, som 
vi förut träffat hos de nordindiska brahmanska hin¬ 
duerna: en central kägeltornprydd hall för guda¬ 
bilden och framför denna en af pelarrader uppbu¬ 
ren förhall, det hela omgifvet af kolonnader och 
nischer för andra gudabilder. Hvad som särskildt 
kännetecknar jain-stilen är bl. a. en iögonfallande 
blandning af de gängse brahmanska figurmotiven 
med Buddaliknande framställningar af de 24 helige 
profeter, som jainerna räkna såsom sin sekts grund- 
läggare. De vidsträckta pelarhallarna äro utförda 
af bländhvit marmor, finkornig och jämn som den 
bästa Cararra. Det är ej en eller par pelaralléer eller 
kolonnadgårdar, det är fråga om, man kan vandra här 
i timtal från den ena härligheten till den andra. En 
ornamentik, så rik, så utsökt genomarbetad och furst¬ 
ligt praktfull som denna, kan väl näppeligen någon 
annan arkitektur visa prof på. Man blir nästan mål¬ 
lös inför denna skönhetsvärld i marmor, som rullas 
upp inför ens ögon. Hundrade pelare åt hvarje håll 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM. 
























54 



FIQ. 5. TAKKUPOL, SEDD NEDIFRÅN. JAINTEMPLET PÅ MOUNT ABU. 


och icke tvenne lika. Öfverallt leker i ornamentet en 
spelande, slösande dekorativ fantasi, som ej vet af 
några hinder, som ur marmorn trollat fram en total- 
effekt så bedårande vacker, som blott är tänkbar i en 
värkliga gudars boning. Eller rikta blicken upp mot de 
af slanka kolonner burna kupolerna! Man vet ej, om 
det är filigransarbete i hvita silfret, eller ett spetsvärk, 
knyppladt i hvita silket. Att härda, spröda marmorn 
kunnat arbetas så deliciöst, så plastiskt fulländadt synes 
nästan gå öfver mänsklig förmåga. Och dylika kupo¬ 
ler finnas här icke en eller par, utan tjogvis, och aldrig 
ett mönster upprepadt eller stelnadt i schablon. Ä 
de här reproducerade bilderna 5 och 6 bör läsaren 
tänka sig, att hvarje detalj, hvarje slinga, hvarje rosett 
och figur är utförd i fullt fristående arbete, hvarje 
minsta krets i mönstret står på en annan nivå än den 
föregående, det hela hänger i luften lätt och graciöst, jag 
ville nästan säga som en förtrollad rimfrost, om den 
liknelsen ginge i tropikerna. Konsthistorici försäkra, att 
hvad dessa jaintempel på Mount Abu ha att uppvisa 
ifråga om ornamental marmorskulptur i hvarje af- 
seende går utanpå äfven den rikaste, mästerskapet 
nående götiska utsirning i Europa. Och all denna 
prakt i några stilla, för världen undangömda hin¬ 
dutempel på spetsen af ett fjäll djupt inne i mör¬ 
kaste Indien, där vilda bergstammar af landets äld¬ 
sta urinvånare allt intill denna dag gå med pil och 
båge i skogarna, lefvande på stenåldersvis. Och 
denna arkitektur redan tusenårig, härstammande 
från en tid, då vårt Sverige ännu var en barba¬ 
riets hemort. Man får aktning, ja, vördnad inför ett 
folk af en så gammal, ädel kultur, hvilken förmått 
afsätta slika fullmogna frukter, för ett folk, som i 
ett årtusende förstått bevara sina konstskatter 
med en pietet nästan utan motstycke i världen. 

Att Indien är ett undrens och sagornas land är 
ju gängse talesätt. Här ute i Indien blir sago¬ 
landet sanning, och västerlänningen känner sig 
ödmjuk inför det förtrollade rikets härlighet. 


De gamla byggnadstraditonerna upprätthålla ja- 
inerna alltjämt. Sektens medlemmar äro till stor 
del driftiga, högt ansedda köpmän, som ofta sam¬ 
lat stora rikedomar, med hvilka de utöfva ett furst¬ 
ligt mmcenatskap. I staden Ahmedabad, med 
hvilkens arkitektur vi senare skola stifta närmare 
bekantskap, finnes en af dessa moderna tempel- 
byggnader i renaste jainastil. Bilderna 7 och 8 
bevisa bättre än ord, att arkitekturinstinkterna ej 
vansläktats bland jainerna trots de tusen åren, som 
skilja denna byggnad från templen på Mount Abu. 
Det väldiga marmortemplet uppfördes år 1848 för 
en kostnad af ett par millioner kronor på initiativ 
af Hathi Sing, en förmögen privatman i Ahmeda¬ 
bad. Utåt begränsas det af en rikt ornerad mur 
med 53 pagodaliknande kägeltorn och nischer. I 
midten af den stora, med färgade marmorplattor 
belagda tempelgården reser sig själfva helgedomen, 
äfven den i bländhvit marmor, arbetad med den 
gedigna smakfullhet som är jainerna egen. 

När de i Indien inträngande muhammedanska eröf- 
rarne började bygga och bo på allvar i landet, influ¬ 
erades deras arkitektur i hög grad af den brahmanska, 
i vissa distrikt framförallt af den jainistiska, hvartill 
vi i det följande få upprepade tillfällen att återkomma. 

Ett sekel hinner ej gå till ända efter Muhammeds 
död 632 e. Kr., förrän islam med en stormvinds snabb¬ 
het lagt under sig stora delar af världen. Från Ara¬ 
bien har segertåget gått fram öfver Syrien, Egypten, 
längs Medelhafvets kuster ända till Gibraltar, och re¬ 
dan 711 sker morernas invasion i Spanien, där de in¬ 
om kort känna sig starka nog att dokumentera sin 
kulturella kraft genom byggandet af moskén i Cordova. 
Mot öster bredde sig halfmånens välde med samma 
allt besegrande makt öfver Mesopotamien och Persien 
ända bort emot Indus. Redan under 7—800-talen 
sträcka afghanska röfvarskaror sina ströftåg in i nord¬ 
västra hörnet af Indien, och från omkring år 1,000 e. 
Kr. sätter sig den ena muhammedanska dynastien efter 



FIG. 6. TAKKUPOL, SEDD NEDIFRÅN. JAINTEMPLET PÅ MOUNT ABU. 





55 




När vi börja skildringen med den sistnämnda 
gruppen, sker det därför, att den muhammedan¬ 
ska Guzeratarkitekturen på det allra intimaste 
ansluter sig till den jainistiska byggnadskonsten. 
När de muhammedanska härskarne slagit under 
sig den gamla hindustaten Guzerat, hvars huf- 
vudstad var Ahmedabad, höllo de sig visser¬ 
ligen kvar vid makten i ett par århundraden, tills 
de i sin tur kufvades af Stor Mogulkäjsarne, 
men så djupt var den urgamla brahmanska och 
jainistiska kulturen rotad i deras undersåtars sin¬ 
nen, att de aldrig lyckades omvända folkets 
stora flertal till islam. Deras inflytande sträckte 
sig därför, åtminstone livad arkitekturen beträf¬ 
far, föga utanför hufvudstadens omkrets. Under 
sina glansdagar räknade Ahmedabad ända till 
2 mill. människor, och än idag är staden med 
FIQ. 7 . HATHI SINGS TEMPEL I AHMEDABAD. UTANVERKETS sina U 0 . 000 inv - en centralpunkt för handel 

PORTAL. 

den andra fast som härskare öfver större eller mindre 
områden af den indiska halfön. 

I ett bälte tvärs öfver Gamla Världen från Atlanten 
till Indiska Oceanen spänner islam sitt religiösa och 
kulturella inflytande, trots alla skiljaktigheter likväl 
skänkande en viss enhetlig prägel åt alla de många folk 
och civilisationer, som genomsyrats och absorberats af 
den muhammedanska andan. Originell, från grunden ny¬ 
skapande har islam aldrig varit hvarken som religion eller 
som kulturmakt på konstens område. Kristendomen, 
som måste steg för steg under århundraden arbeta 
sig fram till lefvande lif bland folken, kunde just där¬ 
igenom bli det moderssköte, ur hvilket en ny kultur, 
en ny skönhetsvärld växte fram. Likt en beduinskara i 
karriär svepte däremot islam fram öfver landen, aldrig 
ens lämnande tid för en så kostlig planta att spira 
som en ny, sig sakta och säkert utvecklande civilisa¬ 
tion. Halfmånen blef därför allestädes planterad 
direkt på spillrorna af de förut befintliga kultu¬ 
rerna. Kristna tempel likaväl som brahmanska 
pagoder förvandlades i en handvändning till mo¬ 
skéer. Hvar vi än träffa den muhammedanska 
arkitekturen, visar den oss tydligt och klart sin 
bastardnatur, men trots sitt heterogena ursprung 
förenas dock alla de islamitiska byggnadsstilarna 
af ett gemensamt, säreget kynne, som skänker 
fullt fog åt begränsningen af en för sig bestående 
muhammedansk arkitekturgrupp. Granskaren 
skulle i Indien kunna uppdela den muhamme¬ 
danska arkitekturen i ett flertal olika grupper, 
skilda åt till tiden och till det geografiska läget. 

I stort kunna vi nöja oss med att fördela ämnet 
under trenne rubriker: i) den äldsta perioden 
från omkr. iooo till 1500, 2) Stor Mogul-käj- 
sarnes skede fr. 1500 till 1707 samt som ett 
kapitel för sig 3) Sultanatet’s i Guzerat glans¬ 
period under 14- och 1 5 -hundratalen. • F G. 8. HATHI SINGS TEMPEL I AHMEDABAD. INRE HELGEDOMEN. 


och industri i västra Indien. Egendomligt nog 
är Ahmedabad jämförelsevis föga beaktad af 
de konsthistoriskt inträsserade europeiska rese¬ 
närerna, och dock har denna stad att bjuda på väl 
så fullödiga arkitekturskatter som exempelvis Agra 
och Delhi. Ingenstädes i Indien sammanväxte den 
islamitiska byggnadskonsten så innerligt med den 
hinduiska som i Ahmedabad. Resultatet af denna 
konstnärliga blodsblandning föreligger i en serie präk¬ 
tiga moskéer, hvilkas planläggning och resning visser¬ 
ligen äro af den i hela den muhammedanska världen 
gängse typen, men hvilkas alla detaljer äro af renaste 
jainaursprung. Kring en fyrkantig, öppen, stenlagd 
plan, hvars midt intages af en stundom öfverbyggd 
brunn för de rituella tvagningarna, sträcka sig murar 
och kupolprydda arkader på trenne sidor, medan den 
fjärde, den mot Mekka vettande, intages af själfva 
moskébyggnaden. Denna utgöres egentligen blott af 
en förhöjning af arkaden och mångdubbling af kolonn¬ 
raderna, samt öppnar sig mot stenplanen antingen helt 

























56 



FIG. 9. AHMEDABAD. RANI MUSJID ELLER DROTTNINGMOSKÉEN. 
FRÅN OMKR. 1424. MINARETERNAS ÖFRE PARTIER FÖRSTÖRDA AF 
JORDBÄFNINGAR. 


och hållet som i fig. 11 eller förmedelst höga, spets- 
bågade portaler som i fig. g och io. Moskéen krö- 
nes af större och mindre kupoler och flankeras af de 
tvänne minareterna. Denna moskétyp, som går igen i 
hela den muhammedanska världen, är också den i In¬ 
dien vanliga. Såväl kupoler som portalbågar äro här 
i Ahmedabad uppbyggda af horisontala kragstenar och 
samma förhållande visar den öfvervägande delen af 
all indomuhammedansk arkitektur före Mogulrikets tid. 
Så stark var den brahmanska kulturen, att t. o. m. 
de hinduiska byggprinciperna segrade öfver de muham¬ 
medanska besegrarne. I stenytornas behandling och 
rika ornering visar en jämförelse mellan de här repro¬ 
ducerade moskéerna och de ofvan afbildade jaintemp- 
len fullväl den intima släktskapen. Det är ej häller 
att undra på, om Guzeratsultanerna icke förmådde 
resa en själfständig byggnadskonst bland ett folk 
med så gamla vackra arkitekturanor som jainerna. 
En olikhet mellan hinduernas och muhammedanernas 
ornamentik är emellertid genomgående. Korånen för¬ 
bjuder nämligen allt af bildande af djur och människor. 
Detta fundamentala led i hinduernas ornament är där¬ 
för i de muhammedanska byggnaderna utbytt mot ett 
rikare utspinnande af geometriska och från växtvärl¬ 
den hämtade motiv. Det är just tack vare detta kora¬ 
nens förbud, som arabesken utvecklats och nätt sin 
fullkomning inom den muhammedanska ornamentiken. 

Minareterna i Ahmedabads moskéer visa i synner¬ 
het i sina nedre partier utsökta prof på denna mu¬ 
hammedanskt påvärkade jainaskulptur. En säregen 
art af stenskulptur, som säkerligen till icke ringa del 
har klimatiska skäl att tacka för sin uppkomst och 
rika utbildning i Indien, är den, som kommer till 
användning såsom fönsterinsättning. Grafmausoléet å 
fig. 12 visar ett exempel härpå, fig. 13 ett annat. 
Fönsteröppningarna äro helt fyllda af tunna stenplat- 
tor, marmor eller finkornig sandsten, i hvilka mönstren 


äro utförda i helt genombrutet arbete. Härige¬ 
nom vinnes det dubbla syftet att utestänga så 
mycket som möjligt af den hardt när lifsfarliga 
indiska solen och på samma gång lämna fritt 
spelrum för ett kylande luftdrag. I detta spets- 
artade, genombrutna stenarbete äro indierna mä¬ 
stare. Ä fig. 13 bör man exempelvis beakta, 
med hvilken utsökt känslighet trädmönstret breder 
sig ut öfver fönsterytan till alla dess delar, lätt, 
elegant, som blott ett konstnärsöga kan bemästra 
linjespelet. 

Allt som allt står denna lilla grupp af moskéer 
i Ahmedabad som ett bland de mäst fulländade 
leden inom hela den muhammedanska världens 
arkitektur. Såväl Rani Siparis som Muhafiz Khans 
och några andra moskéer kunna väl tåla en jäm¬ 
förelse med det bästa, Kairo har att uppvisa, ja, 
i fråga om eleganta minareter och ädelt byggnads¬ 
material torde Kairo komma att stå tillbaka för 
dessa, och dock gälla Kairomoskéerna som kul¬ 
men af denna gren af den islamitiska arkitek¬ 
turen. 

Vi förflytta oss nu upp till norra Indien, till Gan- 
gesdalen, där vi pä en jämförelse inskränkt terräng ha 
tillfälle att studera nära nog hela den indo-muhamme- 
danska arkitekturen från dess första framträdande, un¬ 
der dess olika utvecklingsfaser ända fram till engelska 
väldets dagar i början af 1800-talet. Kring de gamla 
hufvudstäderna Delhi och Agra, båda belägna vid 
Jumna, en biflod till Ganges, breder sig en gammal, 
oändligt rik kulturbygd, där man vid hvarje steg 
möter minnen från de stora epokerna i Indiens historia. 
Hvad Rom och Campagnan är för Italien och Europa, 



FIG. 10. AHMEDABAD. MUHAFIZ KHANS MOSKÉ. FRÅN 1465. 



















57 



FIQ. 11. AHMEDABAD. RAN1 SIPARIS MOSKÉ. FRÅN 1514. 


■det är Delhi med omnäjd Tör orienten. Milsvidt i alla 
riktningar sträcker sig ett bördigt parklandskap, bok- 
stafligen öfversålladt med moskéer, mausoléer, fästnings- 
värk och palatser, hela ruinstäder af väldiga dimensio¬ 
ner — en hel världshistoria i marmor och sandsten. 
Så öfverväldigande är här rikedomen på arkitekturella 
minnesmärken, att det skulle taga åratal, väl ett män- 
niskolif att blott flyktigt studera dem alla. 

Delhis äldsta historia går tillbaka till den ariska in¬ 
vandringens gråa forntid sekler före vår tideräkning. 
Från den äldsta hinduiska perioden ha vi blott föga i 
behåll. Ruinfält och öfvervuxna grushögar visa oss, 
att staden ej alltid haft samma läge som nu. Först 
efter den muhammedanska eröfringen 1193 träder Delhi 
fram i klart historiskt ljus. De första eröfrarne, af Gho- 
ridynastien, förläde sin hufvudstad till en plats, kallad 
Kutub, belägen två sv. mil söder om det nuvarande 
Delhi. Här reser sig till 80 m. höjd den hela trakten domi¬ 
nerande segerpelare (fig. 14), som de första Ghorisulta- 
nerna läto uppföra till minne af det nya rikets grundlägg¬ 
ning. Kutub-minareten, som räknar sin tillkomst från 
åren 1211 till 1236, är ett grandiost monument, vär¬ 
digt en Indiens besegrare. Vid foten är dess diame¬ 
ter 13 m. och vid toppen 3 m. De tre nedre etagerna 
äro utförda i den varmt rödbruna sandsten, som all¬ 
mänt återfinnes i de äldre och yngre indiska bygg- 
nadsvärken, medan de tvenne öfversta afdelningarna 
äro i hvit marmor. Pelarskaftet är i sina nedre par¬ 
tier sammansatt af omväxlande runda och kantiga half- 
pelare. Hela pelaren är horisontalt afdelad genom 
fem rikt skulpterade balkonger och mellan dem af breda 
ornamentband i typiskt muhammedanska mönster. A 
fig. 15 kunna vi närmare studera detaljerna, både det 
eleganta stalaktitvärk, genom hvilket balkongen öf- 
vergår i pelarkroppen, och arabeskslingorna af korån- 
språk i kufiska bokstäfver, omväxlande med band i 
geometriska figurer. Öfverst har pelaren varit krönt 
af en kupol, hvilken emellertid nedskakats af en jord- 
bäfning. 


Kring den mäktiga segerpelarens fot utbreder 
sig en talrik samling delvis mycket väl bevarade 
mausoléer, moskéer, portaler och fästningsvärk. 
Den islamitiska spetsbägen kommer här för första 
gången till synes på indisk jord, men det hin¬ 
duiska inflytandet framträder likväl öfverallt. I 
den stora moské, som ansluter sig till segerpe¬ 
laren, kvarstå ännu präktiga kolonnader i ren 
hindustil, troligen tagna från brahmanska tempel. 
Vår fig. 16 ger en god föreställning om dessa 
hinduiskt färgade moskéer. Bilden hänför sig 
visserligen till den närbelägna staden Ajmere, men 
moskén här tillhör alldeles samma typ som den i 
Kutub, med hvilken den är jämnårig och sä¬ 
kerligen också kan räkna gemensam byggherre. 
Vi se den typiska hindupelaren, fyr- eller åttkan¬ 
tig med kragformigt framspringande rikt ornerade 
tvärband utefter hela skaftets längd. Kapitälerna 
utgöras af horisontalt utskjutande kragstenar, som 
stödja de horisontala arkitravstenarna. Bilden 16 
visar oss f. ö. interiören af en på horisontalprin¬ 
cipen byggd kupol med dess stöttning af tättställda 
kolonner. Som vanligt i dessa af hinduiska arki¬ 
tekter uppförda moskéer äro alla byggnadens stenar 
hopfogade med idealisk noggrannhet utan använ¬ 
dande af murbruk! Detta förklarar, hvarför de brah¬ 
manska templen så lätt kunde plundras på sina pelare och 
andra byggnadselement, utan att dessa vid nedtagningen 
och insättningen på sina nya platser i moskéerna löpte 
fara att skadas. Då de från hindutemplen direkt 
tagna pelarne naturligen i öfverflöd framställde djur- 
och människofigurer så måste jämlikt korånens förbud 
samtliga skulpturer omretoucheras. I dessa moskéer 
ser man följaktligen alla figurer med till gudi behag 
afknackade hufvuden. 

Det starka hinduiska inflytandet under den första 
muhammedanska tiden försvagas emellertid sä små¬ 
ningom och på 1300-talet möta vi i byggnadsvärken 
en helt annan karaktär. Grafmausoléerna, hvilka i 



FIG. 12. AHMEDABAD. MAUSOLEUM PÅ PLANEN FRAMFÖR 
RANI SIPARIS MOSKÉ. FRÅN 1514. 
















FIO. 13. AHMEDABAD. FÖNSTER I GENOMBRUTET ARBETE FRÅN 
SI Dl SAYYADS MOSKÉ. 


hundraden ligga utströdda kring Delhi, och moskéerna 
från denna senare tid utmärka sig för puritansk enkel¬ 
het och för ytterst solid, tung och allvarlig stil. Murar 
och sträfpelare få vanligen en snedt sluttande oriente¬ 
ring, som ytterligare förstärker det allmänna intrycket 
af otillgänglig, fästningslik soliditet. Kalan Musjid 
eller den Svarta Moskén från år 1389, (fig. 17), belä¬ 
gen i det nuvarande Delhi, ger en god föreställning 
om andan i denna utpräglade arkitekturgrupp. Vi se, 
huru de nedtill breda sträfpelarne, som flankera entrén, 
uppåt starkt afsmalna till helt små öfver takfrisen upp¬ 
skjutande > minareter», hvilka emellertid ännu ej fått 
den för den typiska moskén fundamentala betydelse, 
som minareterna i en senare tid erhöll. Öfverhufvud 
sakna alla dessa äldre moskéer värkliga minareter, och 
bönestunderna utropades i stället från de platta taken. 
Kutub-minareten är sålunda mera att betrakta som en 
minnes- eller segerpelare, ungefär som Kampanilen i 
Venedig, än som en minaret i vanlig mening. 

Denna saknad af minareter under de första århun¬ 
dradena af det muhammedanska väldet i Indien är 
ganska märklig, då vi betänka, att minareten samtidigt 
i Egyptens präktiga moskéer redan intagit sin plats 
som ett essentiellt led i byggnaden. Kupolformen un¬ 
der detta äldre skede är ännu klumpig, halfsfärisk, stun¬ 
dom cylinderformigt förlängd och kilformigt hopdragen 
mot toppen. Först med Stor Mogulkäjsarne utbildas 
en smäckrare, luftigare kupolform, och minareter in¬ 
sättas på sin plats i mosképlanen. 

År 1389 inbröt tatarhöfdingen Timur (Tamerlan) i 
Indien, störtade den härskande Tuglakdynastien och 
lade under sig hela norra delen af halfön. Tamerlans 
indiska härjningståg räckte blott sex månader, hvar- 
efter han åter lämnade det kufvade landet. Under 
därpå följande sekel föll det stora Delhiriket sönder i 
en mängd småstater och den största politiska förvirring 
rådde intill 1526, då Baber, Tamerlans afkomling i 
sjätte led, lade grunden till den mäktiga Stor Mogul- 


ättens välde, hvilket sedan sträckte sig ända fram 
till början af 1800-talet, då engelsmännen etable¬ 
rade sig som faktiska herrar i Delhi och Agra. 

Under Stor Mogulkäjsarne nådde det muham¬ 
medanska väldet i Indien sin höjdpunkt, det stora 
riket samlades till en stark enhet, förvaltningen 
ordnades, Delhi och Agra blefvo metropolerna i 
det väldiga käjsardömet. De första Mogulpoten- 
taterna, Baber och Humayun, lefde på ständig 
krigsfot för att konsolidera det nya riket och 
byggde föga. Men efter dem kom Akbar (1556 
—1605), en dominerande gestalt i Indiens historia, 
en man med hög bildning, vidsträckta inträssen 
och en byggherre af väldig, nyskapande origina¬ 
litet, hvars make världen sällan skådat. I hvarje 
större stad i sitt stora rike efterlämnade han präk¬ 
tiga arkitektoniska värk. Hans palatser i Agra 
och Allahabad bära än i dag vittne därom, men 
hans ojämförligt största skapelse är den nya 
hufvudstad, han ät sig lät uppföra vid Futtepor 
Sikri, fyra sv. mil från Agra. På härskarens be¬ 
fallning framtrollades här under loppet af ett par 
tiotal år en samling palats, haremsbonmgar, moskéer, 
befästningar, väldiga stallar för hästar, kameler och 
elefanter, paviljonger, bad och regeringsbyggnader, 
allt i rödbrun sandsten. Den nya palatsstaden blef 
fullbordad under Akbars regering, men begagnades 
af Mogulhofvet blott några få år. Sedan dess har 
den stått öde och ligger där nu ute på slätten i 
Gangesdalen som ett gigantiskt minne af den stör¬ 
ste Mogulkäjsarens skönhetsdröm. Det är med under- 




FIG. 14. GAMLA DELHI-KUTUB-M1NARETEN. 
1211 — 1236 E. K. 




















59 



FIQ. 15. KUTUB-MINARETENS FÖRSTA BALKONG. 

liga känslor man i timtal vandrar igenom de vidsträckta 
palatskomplexen, af hvilka hvart och ett in i minsta 
detalj är ett konstvärk af högsta rang. Man möter 
icke en människa, allt är öde och tyst. En flock sma¬ 
ragdgröna papegojor klänga bland kolonnernas orna¬ 
ment och kurrande turturdufvor bygga i murarnas 
springor, små grårandiga ekorrar kila pipande omkring 
i de mäktigas boningar och från kupolerna lyfta vid 
vårt annalkande ståtliga gamar. 

Byggnadsvärken här äro ej uppförda efter någon en¬ 
hetlig plan. Stilen växlar från den ena paviljongen 
till den andra. Lika fördomsfri, som Akbar var i re¬ 
ligiöst hänseende —- för öfrigt en sällsynt egenskap 
hos en muhammedansk härskare — lika tvångsfritt 
tog han upp det bästa, det ädlaste ur den hinduiska 
arkitekturen lika väl som ur den rent islamitiska. Di¬ 
mensionerna, resningen, det storstilade i planläggning 
och utförande äro allt egenskaper, som höra den 
muhammedanska byggnadskonsten till. Detaljer¬ 
nas utsökta elegans, det ornamentala konsthandt- 
värkets omsorgsfulla utförande äro de mera sär¬ 
eget hinduiska ingredienserna. Därtill kommer i 
alla Akbars byggnadsvärk en genomgående för¬ 
kärlek för den hinduiska konstruktionsprincipen 
med horisontala linjer och öfverkragning, hvilken 
eljest den allt mer själfständigt blifna indomuham- 
medanska arkitekturen varit på god väg att arbeta 
sig fri ifrån. Att utan en mängd detaljbilder gå 
dessa härligheter närmare inpå lifvet är för otack¬ 
samt. Ä bilden 18 se vi en liten glimt af den 
sofvande palatsstaden, hvilken Fergusson träffande 
kallat »en roman i sandsten». Närmast till vän¬ 
ster i förgrunden står Panch Mahal, en paviljong, 
bestående af fem kolonnburna våningar, där hof- 
vets damer afhöllo sina fäster, genom konstrikt 
snidade stengallerfönster skyddade för otillåtna 
blickar. Hvarje pelare, af hvilka blott och bart i 


första våningen finnas 56, vore värd att afbildas 
som ett konstvärk för sig, och det samma kan 
sägas om hvarje minsta detalj i Futtepor Sikris 
palatser. I midten af bildens bakgrund fram¬ 
skymtar den dominerande mosképortalen, hvilken 
resande sig till en höjd af 160 fot gäller för att 
vara den noblast utförda i hela Indien. I ingångs- 
hvalfvet står en inskription, värdig Futtepor 
Sikris skapare: »Konungarnes konung, Allahs 
s kugga, Jalaludin, Muhammed Akbar, käjsaren, 
kom, till Futtepor Sikri i 4Ö:te året af sin rege¬ 
ring, motsvarande 1601 e. Kr., på hemväg från 
eröfringen af konungarikena i söder». Och på 
motsatta väggen: »Jesus — frid öfver honom! — 
sade: 'Världen är lik en brygga, gå öfver den, 
men bygg icke ditt hus på densamma. Världen 
varar blott en timma, tillbringa den i andakt». 

Akbar var en af dessa stora, fria andar, högt 
öfver sin tid och omgifning. Han kände kristen¬ 
dom, brahmanism, buddism och parsisk zoroa- 
strianism lika väl som sin korån. Det låg öfver 
hela hans kynne något af en tatarisk Goethe. Därför 
kunde han ock smycka sin moské med ett ord af Jesus, 
ty skönhetens rike hade för Akbar inga jordbindande 
lagar och band. Hade han varit en mindre hugstolt 
man, en mindre ädelt storvulet danad personlighet, då 
hade han för visso ej häller kunnat bli den heroiske 
byggherre, som han blef. Den, som förunnats att 
skåda hans värk och som känt den förunderligt lef- 
vande, rent personliga andan i hans arkitektur, han 
har ock lärt sig älska minnet af denne Indiens store son. 

At sin jordiska stofthydda uppförde Akbar vid Si- 
kandarah en mil från Agra ett sig värdigt mausoleum. 
Genom en väldig portal i röd sandsten med hvita 
marmorinläggningar, flankerad af fyra marmorminareter, 
kommer man in i en af murar omsluten stor park, i 
hvars midt själfva grafven ligger. Mausoléet utgöres 
af en pyramidformig byggnad i fyra våningar, de tre 



FIG. 16. AJMERE. KOLONNER I MOSKÉEN ARHAI-DIN-KA- 
JHOMPRA. OMKRING ÅR 1200 E. K. 















6o 




FIG. 17. DELHI. KALAN MUSJID ELLER 
SVARTA MOSKÉEN. 1386. 


nedre i sandsten, den öfre i hvit marmor. Öfverst på 
taket, kringgärdad af marmorarkader med väggar i ge¬ 
nombrutet stenarbete i hundrade växlande mönster står 
under himmelens fria fäste Akbars sarkofag och bred¬ 
vid den en låg marmorpiedestal, på hvars topp en 
gång diamanten Koh-i-Nor satt infattad. Hela anlägg¬ 
ningen är grandios öfver all beskrifning. 

Som alltid i dessa muhammedanska mausoléer ligger 
den döde j ordad under hela byggnadsvärket, och det 
synliga cenotafiet, som står lodrätt öfver den värkliga 
grafven, är blott och bart till parad. 

Akbars trenne efterträdare i följd: Jehangir, Shah 
Jehan och Auringzeb hade alla rikligen fått i arf de 
arkitekturella instinkter, som för alla tider bevarat 
Stor-Moguldynastiens minne i ett bland de vackraste 
och mäst storslagna kapitlen i arkitekturens hi¬ 
storia. 

Jehangir har i sin hufvudstad Lahore och i 
Dacca i Bengalen dokumenterat sig som en vär¬ 
dig son af Akbar. Höjdpunkten af Mogularki- 
tekturen nåddes emellertid af Jehangirs son, Shah 
Jehan, som förläde sina residens till Agra och 
Delhi, hvilken senare stad han grundläde på dess 
nuvarande plats, och som därför.,af muhammeda¬ 
nerna benämnes Shahjehanabad. Med Shah Jehan 
kommer en ny, förfinad nästan raffinerad ton in, 
i arkitekturen, vekligare kanske än gamle Akbars, 
men i sina mästervärk stundom nående det su¬ 
blima så nära, som det öfverhufvud är möjligt att 
nå med arkitekturella uttrycksmedel. Marmorn 
undantränger nu allt mer den röda sandstenen, 
hvilken blott bibehålies i utanvärk, portaler, stads¬ 
murar och i byggnadsdelar af lägre ordning. Ku¬ 
polerna bli smäckrare, utdragna på längden, in¬ 
dragna vid basen, lök- eller päronformade. Ka¬ 


raktäristiskt för alla Mogulbyggnader äro de små 
kupolkrönta, dekorativa, lanterninartade paviljonger pä 
smala pelarstöd som kröna alla tak och omgifva de 
stora hufvudkupolerna (jfr. fig. 18, 19, 21, 23). 

De vidsträckta palatsen i Agra och Delhi äro hvar 
för sig med sina moskéer, audienssalar, paviljonger 
och haremsflyglar en enda stor labyrint af den mäst 
gedigna, öfverdädiga prakt. Att i fattiga ord beskrifva 
all denna härlighet vore att slösa med alla språkets 
superlativa uttryck utan att ändock ens tillnärmelse¬ 
vis nå upp till värkligheten. En engelsk biskop Heber 
fällde en gång de träffande orden: »The Moguls de¬ 
signed like Titans and finished like jewellers». Och i 
sanning, man vet ej, hvad man skall beundra mäst: 
det suveränt storstilade, karaktärsfasta och skönhets- 
säkert dristiga i denna marmorarkitektur, eller den 
aldrig sviktande taktfullheten i detaljernas utformande 
och ornamentets stundom slösande, alltid bemästrade 
användning. 

Pärlmoskén i Agra (fig. 19 och 20) torde höra till 
det pä samma gång enklaste och ädlaste af Shah 
Jehans skapelser. När man inträder genom portalen, 
ligger moskén framför ens blickar bländhvit och jung¬ 
frulig mot Indiens blåa himmel, så ren, så eterisk i 
all sin hvita marmorprakt, som hörde den till en an¬ 
nan, mera gudaboren ljusets värld. Ett enkelt inskrip- 
tionsband i svart marmor längs fasadens fris förkun¬ 
nar, att 'moskén må väl förliknas vid en dyrbar pärla, 
ty ingen annan moské är som denna helt af marmor'. 
1 öfrigt saknas alla ornament, byggnadsvärket talar 
enbart genom sina proportioners linjespel, sina pelar¬ 
hallars marmorskuggor sitt oförlikneliga språk. Den 
indiska kilbågen är här som synes varierad med tan- 
dacl kontur. För att ge ett begrepp om denna moskés 
ansenliga storlek, må nämnas att den inre, kvadratiska 
planen har en sida af 155 fot. 

Ungefär enligt samma plan, men kolossalt mycket 
större är den Stora Moskén i Delhi, äfven den ett 


FIG. 18. FUTTEPOR SIKRI, AKBARS PALATSSTAD VID AGRA. 
BYGGD 1570 — 1605. 


















61 


i 



FIG- 19. MOTI MUSJ1D ELLER PERLEMOSKÉEN. MIDI PÅ PLANEN 
EN MARMORBASSÄNG. 


värk af Shah Jehan (fig. 21). Fritt ute på en slätt 
höjer sig den konstgjorda terrassen, till hvilken på 
trenne sidor höga, breda trappor leda upp till de 
väldiga portalerna, af hvilka hvar och en krönes med 
gallerier, som uppbära femton marmordomer med för¬ 
gyllda spiror. Hela terrassen är inramad af murar, 
utåt prydda af blindgallerier, inåt mot moskégården af 
öppna arkader och i alla fyra hörnen af de i det före¬ 
gående omtalade kolonnburna kupolerna, som sällan 
saknas i något Stor-Mogulskt byggnadsvärk. 

Genom de massiva dörrarne, belagda med tumstjocka 
mässingsarabesker, kommer man in på den 325 fot i 
fyrkant mätande planen och framför ens blickar ligger 
den muhammedanska världens största moské (fig. 21). 
Den är uppförd af rödbrun sandsten och hvit mar¬ 
mor i lyckligt afvägd förening. Trots sina kolossala 
dimensioner värkar den med sina tre kupoler och 
tvenne 135 fot höga minareter lätt och luftigt. På 
detta Shah Jehans sista byggnadsvärk arbetade fem 
tusen människor oafbrutet i sex år, ett exempel så 
talande som något på de resurser, som stodo Mogul- 
käjsarne till buds. 

Hvarje särskild afdelning i de stora palatskom¬ 
plexen så i Delhi som i Agra vore värd sitt 
eget kapitel. Man må på förhand ha läst och 
hört om alla dessa härligheter hur mycket som 
hälst, man må komma hit med de högst spända 
förväntningar, man skall lika fullt icke löpa fara 
att bli besviken. Vid hvarje steg mötes ögat af 
nya, härliga perspektiv, marmor, marmor utan 
gräns, en fullständig arkitekturell skönhetsorgie i 
marmor, skulptur och mosaik. En liten smakbit 
må bilden 22 gifva, en interiör från audienshallen 
i Delhipalatset. Särskildt mosaikarbetet böra vi 
lägga märke till. Det är en ornamental specia¬ 
litet för dessa Mogulbyggnader. Alla vägg- och 
pelarytor äro täckta däraf. Lätta, lekande, sling¬ 
rande stråk at oleander, lotus, fikus, mango och 
alla Hindostans blomster och blader, flora och 
fauna(!), allt i ädla, kulörta stenarter, infällda i 
hvita marmorn. Man skulle tro, att effekten blefve 


bjärt och skrikande, men med sådan suverän 
konstnärskänslighet är ornamentet fördeladt öfver 
ytorna och färgerna hardt när musikaliskt stämde 
in i harmonien, att resultatet sä i detalj som 
helhetsvärkan blir fullkomligt idealt. Denna mo¬ 
saikinläggning, som f. ö. än idag bedrifves af 
befolkningen i Agra, tillgick så, att, sedan mön¬ 
stren utmäjslats i marmorn och de tillskurna ste¬ 
narna ytterst nog inpassats kant i kant pä sina 
platser, en glasskifva lades utanpå den färdiga 
figuren och under invärkan af glödande kol, som 
hopades på glaset, åstadkoms sä en hopsintring af 
mönstret i marmorn. Förutom gul, röd, violett 
och brun marmor i alla tonarter kommo framför 
allt sådana mineral som jaspis, agat, kalcedon, 
onyx, karneol och dylika amorfa och kristallini- 
ska kiselsyror till användning. Sä fint är ar¬ 
betet utfördt, att t. ex. bladens nervatur och blom¬ 
strens ståndarknappar och pistiller äro in i detalj ut¬ 
lagda. 

Det spetsartadt genombrutna stenarbetet, som vi 
förut upprepade gånger lärt känna, når i dessa Mogul¬ 
byggnader sin högsta fulländning. 

Shah Jehan måtte själf förstått att värdesätta sitt 
mästervärk, ty i den här af bildade audienshallen har 
han låtit inskribera den bekanta persiska värsraden: 

»Finnes en himmel på jorden, så är den här, här 
och endast här». 

Icke långt från Agra vid stranden af Jumna lig¬ 
ger det mångomskrifna mausoléet Taj Mahal, hvilket 
Shah Jehan lät uppföra åt sin favoritgemål Mumtaz 
Mahal (d. ä. Palatsets Stolthet), då hon 1629 afled vid 
sitt åttonde barns födelse. Där det ligger i en stilla, 
lummig park, inbäddadt bland högtidliga cypresser, 
lummiga mangoträd och resliga palmer, speglande sig 
i Jumna och i de trädgården genomkorsande, marmor- 
infattade vattenstråken är det en dödens boning väl 
utan like på jorden. Aldrig visste jag tillförne, att 



FIG. 20. INTERIÖR FRÅN PERLEMOSKÉEN I AGRA. DEN LILLA 
TRAPPAN TILL HÖGER ÄR MOSKÉENS MIHROB. 


































F1G. 21. JUMMA MUSJID ELLER STORA MOSKEEN I DELHI. 1658. 
OBSERVERA KVINNORNA BAKOM SKYNKET 1 MOSKÉGÅRDENS 
NEDRE, VÄNSTRA HÖRN. 


arkitektur förmådde tala ett så mäktigt, hjärtegripande 
språk, aldrig tillförne hade jag till den grad erfarit 
djupet i liknelsen om arkitektur som »i stenen stelnad 
musik». Och hvilken musik! Orgel i väldiga dömer, 
lösande människosinnet fritt ifrån jorden. 

I detta mausoleum är intill högsta potens samladt 
allt, hvad den indomuhammedanska akitekturen skapat 
i de stora, bärande linjernas sublima renhet, i materia¬ 
lets ädelhet, i detaljernas obeskrifliga fulländning. Från 
afstånd framträder i marmorn blott den fältindelande, 
lisenanordnade sandstenen; ju närmare man kommer, 
löser sig det ena ledet i ornamentiken efter det andra 
ut ur byggnadsvärket, först de i svart marmor inlagda 
arabeskslingrade persiska och kufiska korånspråken, 
sedan de bredkonturerade linjemönstren och till sist 
de läckraste mosaikarbeten i den mäst fulländade pietra 
dura, blomsterslingor med oförgängliga lifvets färger. I 
centralrummet under hufvudkupolen när mosaiken sin 
höjdpunkt, det ädlaste stenmaterial och en konstnärlig 
fullkomning, som väntade mosaikfloran blott en lef- 
vancle ande, och den skulle växa. Genom dubbla 
väggar af genomsnidadt marmorgaller afbländas 
det skarpa tropikljuset, och här inne står i en 
mild, blek dager Mumtaz Mahals cenotafium och 
vid sidan om hennes Shah Jehans, båda omgifna 
af ett oktagonalt marmorstaket, så som bild 24 


visar. 


Det är ej längre byggnadskonst, 


vi h är 

möta, det är juvelerararbete, där filigransen är 
gjord i hårda marmorn, och mosaiken sprungen 
ur skaparhänder. De fyrsidiga, genombrutna tunna 
marmorfält, som bilda väggarna i staketet, äro 
snidade i enhetliga 2 cm. tunna stenskifvor utan 
en skarf och mätande 2 nr. i höjd! Hvarje min¬ 
sta lilla förgrening i ornamentets slingor är ytter¬ 
ligare utskulpterad i halfrelief! 

Taj Mahal, Mogulkäjsaren Shah Jehans kärleks¬ 
hymn åt Mumtaz Mahaks minne, blef kulmen af 
dynastiens arkitektur. Efterträdaren, sonen Au- 
ringzeb, var en fanatisk oriental, som väl äfven 


han efterlämnat präktiga moskéer, men som dock- 
inledde den förfallets kurva, som slutade med 
Moguldynastiens fall. 

Härmed är strängt taget Indiens arkitekturhi¬ 
storia tillsvidare afslutad. De kuriösa hybridstilar 
af t. ex. blandad rococco och jaina eller olika 
renässanser med brahmansk arkitektur, som sedan 
den engelska invasionen börjat praktiseras af både 
inhemska furstar och engelsmännen själfva, höra 
knappast inom ramen för allvarlig arkitekturhi¬ 
storia. Tänk blott en Louis XV bland kokos¬ 
palmer, en högtidlig dorisk ämbetsbyggnad bland 
apor och papegojor! Dylika komiska transplan- 
tationsförsök äro sena tiders barn och bringa föga 
heder åt de engelska arkitekterna. 

Däremot ha engelsmännen lyckats öfver för¬ 
väntan väl med götiska stilars anpassning till in¬ 
diska traditioner och klimatiska förhållanden. Så 
är t. ex. järnvägsstationen i Bombay en utom¬ 
ordentligt läcker skapelse, i hvilken italiensk gotik 
sammanväfts med hinduiska karaktärsdrag till en ab¬ 
solut lyckad arkitekturprodukt, så lyckad att blott få 
metropoler i världen torde kunna uppvisa dess like. 

A bild 25 se vi ett dylikt prof på tropisk gotik, 
där sträfpelarne fått något af minaret och kupolerna 
tala sitt tydliga språk. 

Ännu en för Indien ytterst viktig arkitekturgrupp 
bör åtminstone nämnas för att fullständiga bilden, 
nämligen den imponerande byggnadsvärksamhet från 
äldsta till nyaste tid, som står i bevattningens tjänst. 
Hvad irrigationen spelar för roll i ett tropiskt land 
med mer än halfårig torka, det kunna vi européer icke 
göra oss en aflägsen föreställning om. Vare det nog 
sagdt, att engelska regeringen till dato i Indien utfört 
de största bevattningsvärk, som världen skådat, till en 
kostnad af öfver £ 30,000,000. Mer än 32 mill. hektar 
åkerjord stå i Indien under artificiell bevattning. 

I fråga om vården af Indiens historiska arkitektur 
ha engelsmännen mycket grava ting på sitt samvete. 
Inom Mogulpalatsens i Delhi och Agra murar ha hela 


F1G. 22. INTERIÖR FRÅN MOGULPALATSET I DELHI. 
DIWAN-I-KHAS ELLER PRIVATA AUDIENSSALEN. 


163S. 








































63 



tecture, 1876. Fergusson & Burgkss, The Cave Tem- 
ples of India, 1880. Franz-Pascha, Die Baukunst des 
Islam (i Durm’s, Handb. d. Architektur.) 1896. Le 
Bon, Les civilisations de l’Inde 1900. Ds., Les Monu¬ 
ments de 1 ’Inde (400 planscher!). Lilly, India and its 
Problems, 1902. Murray, Handbook of India Burma 
and Ceylon, 1901. Woermann Geschichte der Kunst I 
1900. 

AFDELNINGENS SAMMANTRÄDEN. 

Afdelningen för Husbyggnadskonst sammanträdde å 
föreningens lokal måndagen den 15 april kl. 1 / 2 8 e. m. 

En från Fru Ida Zettervall med familj ingången tack- 
samhetsskrifvelse med anledning af afdelningens till dem 
sända condoleansskrifvelse upplästes. 

Likaså uppläster en skrifvelse från A. B. Försökstegel- 
bruket dels relaterande Kungl. Maj:ts beviljande af ett anslag 
FIQ 23 TAJ MAHAL VID AGRA 1630 —1647 af 2000 kr. för innevarande år till Försökstegelbruket dels 


marmorkomplex brutits ned för att lämna plats åt 
knektkaserner af tegel och korrugerad plåt; från Ak- 
bars palatsstad Futtepor Sikri sålde regeringen en lång 
tid byggnadssten till hvem, som ville köpa, sten, som 
helt enkelt bröts ned från slott och moskéer; en gång 
anträffades ett stycke af en inskriptionsfylld Asokape- 
lare från omkr. 250 f. Kr., som en snarfyndig engelsk 
ingeniör låtit omändra till stenvält vid makadamisering 
af landsvägen vid Benares. Listan på slika illgärnin¬ 
gar kunde ökas i det oändliga. Men så hörde också 
förr monumentens »skötsel» till Public Works Depart¬ 
ment, vare det nog sagdt. På sista tiden har emel¬ 
lertid en förändring till det bättre skett, och en sär¬ 
skild Archseological Survey är organiserad, som bl. a. 
har de gamla byggnadsvärkens vård och konservering 
sig anförtrodd. Särskildt den nyligen afgångne vice- 
konungen, lord Curzon, har väckt ansvarskänslan till 
lif och värkat mycket godt för bevarandet af Indiens 
arkitekturskatter. 

Orienterande litteratur. Birdwood, The industrial arts 
of India, 1880. Fergusson, History of Architecture I — 
III, 1862—67. Ds., History of Indian and Fastern Archi- 





FIG. 24. CENOTAFIET INNANFÖR DET OKTAGONALA, 
GENOMBRUTNA MARMORSKRANKET MIDT UNDER 
KUPOLEN I TAJ MAHAL. 



FIG. 25. MUNICIPAL BUILDINGS I BOMBAY. 

äfven uttryckande dess tacksamhet att föreningen tillstyrkte 
nämnda anslag. 

Ark. W. Klemming höll ett med skioptikonbilder belyst 
föredrag om: Stockholms framtid; idealism och ekonomi. 
Därefter meddelade ark. W. Klemming att förslag väckts 
att å Lidingön 1908 anordna en egnahemsutställning. Ett 
flertal mindre villor med trädgårdar skulle där uppbyggas 
och hade Stockholms Byggnadsförening för ändamålet till¬ 
satt en kommitté bestående af herrar Hallman, Klemming 
och Söderbergh och framställde nu ark. Klemming att afd. 
måtte tillsätta en liknande kommitté att tillsammans med 
den af S. B. F. tillsatta föra saken igenom. Afd. beslöt 
uppdraga åt sin styrelse att utse medlemmar. 

Ingeniör Gellerstedt demonstrerade ett flertal af ho¬ 
nom utställda stadsplaneförslag. 

Från firman Nykvist & C:o utställdes en rikhaltig 
samling vackra smidesjärnsarbeten och fotografier af sådana. 

Efter supén visade ark. Enblom en serie skioptikon¬ 
bilder från Japan, öfver konstruktiva och dekorativa detaljer 
i dess byggnadskonst. 

Ark. Klemming visade till sist en del skioptikonbilder 
från en af honom nyligen företagen resa till Amerika. 

S. C. 



































































64 


UR SKISSBOKEN. 


popthl- 



LITTERATUR. 

Deutsche Kunst und Dekoration. Till redaktionen har in- 
sändts Aprilhäftet 1907 af denna väl redigerade tidskrift, 
»Illustrirte Monatshefte fiir möderne Malerei, Plastik, Archi- 
tektur, Wohnungskunst und kiinstlerische Frauenarbeiten». 
Darmstadt, Verlagsanstalt Alexander Koch. 

Häftet innehåller i mönstergill framställning Haus »Rhein- 
gold» in Berlin, eine Meisterschöpfung von Bruno Schmitz. 
Utstyrseln af häftet i papper, bilder och tryck är luxuös, 
och det framställda byggnadsverket intressant. Det stora 
Weinhaus Rheingold bär i plan och interiörer vittnesbörd 
om Bruno Schmitz’ storvulna förmåga att vackert behandla 
rummet. Det innehåller bland annat en härlig, stor tunn- 
hvälfd »Kaisersal» af pompös verkan, en matsal med väggar 
af onyx, en hvälfd källarsal i granitmosaik, en ebenholz- 


sal, en rotunda o. s. v. Det 60 sidor starka lyxhäftet kostar 
2 m 50 pf. Årsprenumeration å 12 häften kosta till 
»utlandet» 26 mark. 


Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitektur 
och dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa Grut, 
Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 7 °- A. T. Djurgården 70. 

Prenumerationspris incl. postporto 8 kr. pr år; för å utrikes 
ort boende prenumeranter 8: 50, och kan prenumeration ske hos 
herrar bokhandlare och å Teknisk Tidskrifts expedition, Jakobsgatan 

19, samt å alla postkontor t riket. Redaktionen. 


INNEHÅLL: Indisk arkitektur. 

Afdelningens sammanträden. 
Ur skissboken. 

Litteratur. 





















































































ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 



OSCARSTEATERN I STOCKHOLM. 


När undertecknad erhöl! i uppdrag att uppgöra 
ritningar till teater på den grosshandlare Isaak Hirsch 
tillhöriga tomtdelen af kvarteret Hasseln mellan Gamla 
Kungsholmsbro-, Vasa- och Kungsgatorna, var bland 
de frågor som ställdes till mig den: huruvida det var 
möjligt att på tomten uppföra en teater (i 200 åskå¬ 
dareplatser) med affärslokaler samt med dessa senare 
så stora och så många, att anläggningen kunde bli 
rentabel. Det senare kunde jag ju ej utan närmare 
undersökning besvara, men på den första frågan var 
det mig lätt att genast ge bestämdt besked under 
hänvisning till Stockholms byggnadsordning, som en¬ 
dast bestämmer: »andra bostäder än de för teatern 
erforderliga få ej inredas i teaterhuset.» Det torde 

HÄFT. 6. JUNI 1907. 


därför ej vara omöjligt att här uppföra en teater icke 
blott med de numera oundvikliga restaurant- och kafé¬ 
lokalerna eller »de för teatern erforderliga bostads¬ 
lägenheterna», utan kontor och lagerlokaler och verk¬ 
städer borde utan brott mot byggnadsordningen kunna 
placeras ofvanpå och invid salong eller scen, blott hu¬ 
set håller sig inom de i byggnadsordningen fastslagna 
dels höjdmåtten dels afståndsmåtten från gata och gran¬ 
nes tomt. Emellertid är det väl ej tvifvel om, att 
de för öfrigt ganska stränga bestämmelserna i bygg¬ 
nadsordningen ej tillkommit med tanke på dessa kon¬ 
sekvenser, och att brandsäkerheten för vare sig teater 
eller de i teaterhuset inrymda för teaterverksamheten 
främmande lokalerna ingalunda skulle vinna genom 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 






































66 



FASAD ÅT KUNGSHOLMSBROGATAN. 


en sådan anordning, är väl lika otvifvelaktigt. Också 
beslöt jag mig genast för att skilja de senare från 
de förra och förlägga dem alla i en del af byggnaden, 
skild från teatern genom dubbla brandmurar, och i 
den del af komplexet, som afsågs till teater, endast 
anordna de för teaterverksamheten nödvändiga loka¬ 
lerna. Därmed var ju på samma gång de olika de¬ 
larnas inbördes läge gifvet: affärshuset åt Vasagatan 
och teatern på den därbakom belägna tomtdelen med 



en fasad åt Kungsgatan, från hvilken ingångarna för 
publiken naturligtvis borde beredas, och en fasad 
åt Gamla Kungsholmsbrogatan med sceningång från 
denna. 

Frågan angående salongen med i 200 pl. kunde 
efter närmare undersökningar, och då vissa anspråk 
stäldes på afkastningen af affärslokalerna och på stor¬ 
leken af scenen, ej lösas på annat sätt än genom an¬ 
ordnande af exceptionellt djupa rader. Mer än 2:ne 



.. 




PLAN AF BOTTENVÅNINGEN. 













































































































































































































6y 



INGÅNGEN FRÅN KUNGSGATAN. 

sådana borde eller ens kunde ej ifrågakomma. Till 
mer än dessa 2:ne fanns det ej plats att anlägga trap¬ 
por och dessa senare tillräckligt breda endast under 
förutsättning, att de anordnades i samma trapphus 
och med trapparmarna ofvanför hvarandra. Parkettens 
höjdläge var af samma skäl hänvisadt till Kungsgatans 
plan och för någon vestibul, skiljande parkettkorrido¬ 
ren från den yttre hallen, fans ej utrymme. Vind¬ 
fång med mellan dem anordnade varmkammare fingo 
isolera korridoren från gatan. 



INGÅNGEN FRÅN KUNGSGATAN. 


Planen för anläggningen var således lätt funnen, 
men endast under förutsättning af särdeles djupa rader. 
En i:sta rad med io platser bakom hvarandra i fon¬ 
den och en 2:dra rad med icke mindre än 14 kunde 
endast göras med en stark lutning på i:sta radens 
sidokorridorer och en uppdelning af 2:dra radens korri¬ 
dorer i 2:ne nedre sidokorridorer, sammanbundna i fon¬ 
den med en smalare gång, samt en öfre fondkorridor. 

Större bekymmer gjorde mig de djupa raderna 
med afseende på akustiken, och för säkerhets skull 



PLAN AF FÖRSTA RADEN. 




















































































































































68 



OSCARSTEATERN 1 STOCKHOLM. PROSCENIET. 


beslöt jag mig för att följa exemplet från ett par nyare 
tyska teatrar och göra taket öfver salongen sluttande 
ned mot scenöppningen för att minska luftvolymen 
och ernå en fördelaktigare reflexion af ljudcågorna, 
samt att å tak, öfre delar af väggar, radbröstningar 
och proscenium anbringa skulptur i stark relief, där¬ 
till föranledd af de goda erfarenheter, jag i detta hän¬ 
seende vunnit från operan. 

Resultatet har också visat sig fördelaktigt, i det 
att från alla platser, äfven från dem, som i vanliga 
fall bruka vara vanlottade, höres tydligt. 

Hvad optiken däremot beträffar äro platserna på 
i:a och 2:a radernas sidors bakre stolrader mindre 
goda, delvis beroende på salongens ringa bredd och 
radernas ansenliga höjd öfver rampen, och fördel¬ 
aktigt skulle varit, om platsantalet tillåtit borttagan¬ 
det af 2:a radens sidor, från hvilka i lyckligaste fall 
scenen kan ses fullständigt endast från i:a bänken 
och då i fogelperspektiv. Saknaden af promenad- 
foyer (den lilla foyer, som finnes, är afsedd till ser¬ 
vering) gjorde, att parkettkorridoren utstyrdes rikare, 
än hittills brukat vara fallet, för att kunna användas 
till promenadfoyer under mellanakterna. 

Med större utrymme, än här varit gifvet, torde 
denna anordning kunna utvecklas till en verklig bred 
promenadfoyer rundt salongen och invid hvilkens 


sidor, likväl genom pelarraden skilda från promena¬ 
den, kapprummen förläggas. På detta sätt borde äfven 
å större teatrar den för våra teaterförhållanden ganska 
meningslösa promenadfoyer’n i i:a radens plan öfver 
vestibulen kunna släppas. 

Angående de olika lokalernas ändamål och stor¬ 
lek lämna de här afbildade planerna och sektionerna 
tydliga upplysningar, utan att någon beskrifning därå 
behöfver göras. 

Materialen har både ut- och invändigt varit de 
enklaste och billigaste utan att inkräkta på byggnadens 
soliditet och brandsäkerhet; således äro alla väggar och 
balklag eldfasta, alla utvändiga lister och släta ytor 
putssten (Alandskalksten). Den sparsamhet, som måst 
iakttagas, har haft med sig den ringa öfverensstäm- 
melsen mellan tornets kopparbeklädnad och öfriga 
taks målade järnplåt. Ifrågasättas torde dessutom, 
huruvida det icke i alla afseenden varit fördelaktigare, 
om tornet murats. Åtskilliga af de brister som finnas, 
exempelvis slitningen mellan salongstakets akantus- 
slinga och salongens öfriga dekorering, byggd på 
neckrosmotiv, kunna förklaras af den korta byggnads¬ 
tid eller framför allt förberedelsetid, som varit tillmätt. 
18 månader är ett för våra byggnadsförhållanden och 
det komplicerade byggnadsarbetet exempellöst kort 
byggnadstid. Hufvudsakliga förtjänsten däraf tillkom- 


















6 g 



RADERNAS ANORDNING. 


mer säkerligen civilingeniören Fr. Söderbergh, del¬ 
ägare i företaget, arbetsledare och konstruktör, som i 
verkmästaren byggnadsingeniör U. N. Wadstrand haft 
en intresserad medhjälpare. Hufvudentreprenör har 
byggmästare I. G. Thorén varit. 

Ofriga entreprenörer: 

för värmeledningen, A. B. Beton efter ritningar 
af ingeniör Hugo Theorell; 

för elektriska belysningen, A.-B. A. E. G. efter 
ritningar af ingeniör Rosén; 


för gas, vatten och afloppsledningar, Naumburg 
& C:o efter ritningar af ingeniör J. F. W. Berlien; 

järnridån, Wiklunds verkstäder efter ritningar af 
ingeniör J. Hagerman. 

Det inre skulpturarbetet har utfört dels å G. F. 
Norlings atelier, dels af skulptören G. I. Cedervall. 
De fyra figurerna å teaterfasaden äro utförda af Otto 
Meyer efter modeller af Carl Andersson, målnings- 
arbetet i salongen delvis af Carl Grabow och salongs- 
stolarna å Albert Ranfts fabrik. A. Anderberg. 


















70 



OSCARSTEATERN I STOCKHOLM. VESTIBULEN. 


MODERNA ARBETARBOSTADER 

I NEW-YORK OCH CHICAGO. 

Reseberättelse till Kungl. Kommersekollegium. 


Idealet för moderna arbetarbostäder är ju eget 
hem med lite trädgårdsland omkring. Detta ideal kan 
ju omöjligen låta förverkliga sig i de större arbetar- 
och industrisamhällena, utan att staten och kommunen 
på ett särskildt sätt ingripa, t. ex. med penningelån 
å egna hemmen samt med anordnandet af snabba 
kommunikationer till arbetsplatserna. 

I New-York skulle, äfven om resurser funnes, detta 
dock svårligen kunna realiseras, beroende dels på det 
väldiga invånarantalet, omkring 4 millioner, och dels på 
att själfva staden är på 3 sidor omgifven af vatten, 
hvilket gör, att det skulle taga alldeles för lång tid på 
tåg och båt att komma in till arbetsplatserna. Såsom 
förhållandet nu är, tager det i alla fall från 1 — i x / 2 
timme. Sammanförandet af människorna i stora ka¬ 
serner har därför visat sig vara en nödvändighet. 

Till för helt nyligen — 3 ä 4 år sedan — hafva 
dessa kaserner, tenmenthus, anordnats, inredts samt 
skötts på ett förskräckligt vårdslöst sätt utan den rin¬ 
gaste hänsyn till hyresgästernas bekvämlighet eller 
efter de enklaste sanitära fordringar. Till följd af de 
myckna klagomålen från hyresgästerna samt de upp¬ 
rörande interiörer, som framdrogos i tidningarna, till¬ 
sattes en kommitté med uppdrag att grundligt under¬ 
söka förhållandet, samt framlägga förslag till ny bygg¬ 
nadsordning för arbetarebostäder. 


Denna kommitté visade tydligt och klart, att ändring 
måste göras. Genom fotografier, som togos från en 
massa byggnader, visades, att dessa voro så förfallna, 
att de ej lämpade sig för människobostäder. De på¬ 
pekade att en massa rum endast voro sekundärt upp¬ 
lysta, ljusgårdarna för smått tilltagna m. m. 

I enlighet med kommitténs förslag antogs så en ny 
byggnadsordning, hvari tillbörlig hänsyn togs till både 
den sanitära sidan såväl som till anordningarna för 
skyddande mot eldfara. 

Beskrifningen å moderna arbetarehus blir då en be- 
skrifning å dessa hus, som uppföras i enlighet med 
denna byggnadsordning. Många af dessa kaserner 
inredas betydligt bättre och tillfredsställa större ford¬ 
ringar på bekvämlighet, än hvad de enligt lag behöfva. 
Vi såsom svenskar torde hafva åtskilligt att lära af 
dessa byggnaders inredning, ty i fråga härom hafva 
de kommit ett godt stycke framom oss. 

Antal våningar. Till följd af tomternas dyrhet 
måste dessa på alla möjliga vis utnyttjas, äfven på 
bekostnad af bekvämligheten. Husen byggas därför 
så höga som möjligt, nämligen 6 våningar. Om de 
önska bygga högre, ställas större fordringar på deras 
eldsäkerhet, än hvad som nu är fallet. I hus under 7 
våningar måste i:sta bjälklaget samt hufvudtrappan 
göras brandsäkra. Sex våningar är dock mer än till- 
















7 ' 





OSCARSTEATERN I STOCKHOLM. SEKTION. 

räckligt, då ju inga hissar förekomma i denna klass 
af byggnader. 

Inträde till våningen. Ett förhållande, som särskildt 
slår an, är att ingen kan komma upp i en våning 
utan att först nere i vestibulen hafva ringt upp den 
familj, ha/i önskar träffa. Denrie kan då genom elek¬ 
trisk ledning öppna dörren till vestibulen. 

Breflådor. Nere i vestibulen befinnes äfven breflå- 
dorna; hvilken anordning gör, att brefbäraren slipper 
att gå i så många trappor. 

Trappor. Hvarje hus bygges vanligen med ej mer 
än i invändig trappa, hvilkens storlek är beroende af 
antalet våningar samt lägenheter i hvarje våning. För¬ 
utom denna invändiga trappa måste hvarje lägenhet 
förses med utgång till en yttre järntrappa eller stege. 

Att detta ej verkar något särskildt förskönande på 
utsidan af huset inses lätt, särskildt som dessa bal¬ 
konger med trappor ej alltid komma i symmetri med 
fasaden. 

Lägenheternas storlek. Arbetslönernas storlek i New- 
York medgifva, att arbetaren i allmänhet har råd att 
bo rätt bra. Lägenheternas storlek är vanligen 4 och 
5 rum, däri inbegripet köket. Det är nämligen ytterst 
svårt att i en någorlunda god omgifning få så små 
lägenheter som 1 och 2 rum med kök. 

Rummens storlek. Enligt byggnadsordningen skall 
hvarje rum innehålla minst 70 kv.-fot. Ett af rum¬ 
men i hvarje lägenhet måste dock innehålla 120 kv.- 
fot. Att detta ej är något öfvermått på utrymme för¬ 
stås lätt, men man har ej råd att slösa. En bygg- 
nadsspekulant försöker ju att tränga in så många rum 
som möjligt. Många gånger händer det också, att 
brädväggarna än här och än där måste flyttas ut en 
tum eller två, eller att en dörr måste flyttas ut 1V2 


fot i korridoren för att äfven denna yta må med¬ 
räknas. 

Upplysning. Hela lägenheten upplyses med gas. 
Kostnaden för denna kommer på hvarje hyresgäst 
särskildt. 

Uppvärmning. Alla bättre hus förses med central¬ 
uppvärmning medels änga. Detta gör, att man slip¬ 
per ifrån det besvärliga handskandet med kol och 
ved — utom hvad köken angår. 

Varmt vatten. Likaså äro lägenheterna försedda 
med varmt vatten både i kök och badrum. 

Köks hiss. I hvarje hus finnes åtminstone 1 gemen¬ 
sam kökshiss, i många fall 2. Dessa hissar (ytan om¬ 
kring 5 kv.-fot) gå från källaren ända upp öfver ta¬ 
ket. Från källaren leder ringledning upp till hvarje 
kök, så att slaktaren, mjölkmannen eller diversehand¬ 
laren lätt nog kan gifva tillkänna, när han önskar le¬ 
verera något. Likaså nedskickas hvarje afton från 
lägenheterna allt affall och aska, som sedan af »jani- 
torn», vaktmästaren eller vice värden, föres ut till sär¬ 
skilda tunnor, hvilka utställas på trottoaren för att 
sedan hvarje morgon hämtas af stadens renhållningsverk. 

Kökshissen står i förbindelse med gatan genom en 
särskild källarnedgång. 

Tvätthus. Något gemensamt tvätthus förekommer 
ej, utan är hvarje kök utrustadt med 2:ne tvättbaljor 
af järn, försedda med trälock. Till hvarje balja ledes 
såväl kallt som varmt vatten. Man skulle kanske kunna 
tro, att dessa baljor misspryda köket, men så är ej för¬ 
hållandet. När de ej användas, nedfällas locken, och 
man har då ett behöfligt köksbord. Att det har sin 
fördel att i ett stort hus med en 30 till 40 familjer 
kunna anordna sin tvätt oberoende af grannarna inses 
lätt nog. 























































2”— vän 

2 VAM BOMiNOiMUS \ CHICAGO 

■> RAn 3 fru** r t6i< » -fcfcQ Ku/* 


NEW-YORK. 


NEW-YORK. 


NEW-YORK. 


CHICAGO. 


Torkvind. Då alla husen byggas med flata tak, har 
man således ej någon särskild torkvind. Men i stället 
är torkplats anordnad ofvanpå taket. Järnställningar 
med linor äro för detta ändamål uppsatta. För att 
man skall slippa att bära upp kläderna går därföre 
kökshissen upp öfver taket. 

Införsel af kol och ved. Till följd af, att tomten är 
så väl bebyggd, nämligen 70 % af ytan (för hörntom¬ 
ter ända till 90 %) blir gårdsytan alldeles för liten 
för att häst och vagn skulle kunna föras in. Någon 
port förekommer således ej. Dessutom göres gårds¬ 
planen i nivå med källargolfvet. Kol och ved ned- 
forslas därför genom en (omkring 2 fot i diameter) 
öppning i trottoaren ned i källaren, och därifrån till 
de respektive familjernas små kontor. 

Badrum och W. C. De bästa lägenheterna äro för¬ 
sedda men badrum. Alla lägenheter måste vara för¬ 
sedda med livar sin W. C. Såsom förut nämnts be- 
höfvas ej särskilda vattenuppvärmare till badrummen. 
Det varma vattnet ledes från källaren upp till hvarje 
lägenhet. 

Köksinredning. Förutom med tvättbaljorna, disk¬ 
bordet, spiseln, samt äfven i många fall gasugn, är 
köket försedt med hängskåp samt isskåp. 

Sofrummens inredning. Sofrummen äro också för¬ 
sedda med stora väggfasta klädesskåp. 

Särskilda garderober förekomma ytterst sällan, likaså 
ej heller särskilda skafferier för köken. Isskåpet får 
till en del tjänstgöra som skafferi. 

Matrumsinredning. Matrummet är försedt med ett 
mindre, fint utstyrdt skåp -— i och för förvarandet af 
porslin m. m. 

All inredning tillhör lägenheten. 


Af livad som nu anförts framgår, att lägenheterna i 
allmänhet äro rätt väl anordnade och inredda. Skis¬ 
serna, som medfölja, visa olika anordningar, hvilka 
förekomma i stor utsträckning. 

Förhållandet i Chicago är något annorlunda än i 
New York. Särskildt stadens stora utsträckning med 
dess obebyggda platser midt inne i staden gör, att 
man ej behöfver bygga så väldigt sammanpackadt 
som i New York. De stora bostadskasärnerna före¬ 
komma därför ytterst sparsamt. I stället byggas de 
moderna arbetarebostäderna såsom fristående — 2 ä 
3 våningars hus med 1 familj i hvarje våning. An¬ 
talet rum varierar mellan 5 och 7 (köken inberäknade). 

Hyresgästernas bekvämlighet lägges också mycket 
större vikt vid än i New York. Rummen göras där¬ 
för betydligt större. Särskildt skafferi anordnas äfven, 
likaså inredes garderober. 

Angående gas, uppvärmning, varmt vatten, badrum 
samt W. C. så äro samma förhållanden rådande i Chi¬ 
cago som i New York. 

Köksinredningen är likaså densamma. Endast tvätt¬ 
utensilierna äro flyttade ned till källaren, d. v. s. fa¬ 
miljerna hafva gemensamt tvätthus. Källaren använ¬ 
des också ofta nog till torkplats. 

Baksidan af husen äro förseddd med en stor veranda 
för hvarje våning; utefter hela husets bredd. Dessa 
verandor äro förbunda med hvarandra och med gårds¬ 
planen medelst en trätrappa. Verandorna tjänstgöra 
som upplagsplatser, visthusbodar och torkplats. Vid- 
stående skiss visar en vanlig anordning af dessa bo¬ 
ningshus. 

Malmö den 21 december 1906. 

Erik N. Lundwall. 











































































































































ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEICNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


NYA POSTHUSET I MALMO. 


Malmö hamn är Sveriges 
port åt söder. Turisten, 
som med Öresundsångaren 
nalkas Sverige, ser öfver 
vår sydliga hamnstads re¬ 
lativt låga taklinje resa sig 
en mäktig och intressant 
silhuet i den disiga, solmät- 
tade luften: det är Malmö 
nya posthus. De båda änd- 
tornens kupoler tindra som 
guldnät i soldisen. Man skall 
hafva observerat denna troll¬ 
ska effekt i liknande, fuktig 
atmosfär för att kunna träffa 
ett så säkert grepp i land¬ 
skapet. Invaliddomen i Pa¬ 
ris och Marmorkyrkan i Kö¬ 
penhamn göra samma atmo- 
sferiska fjerrverkan, och att 
veta och minnas detta vid 
kompositionen af ett posthus 
i Malmö, då man sitter i 
Stockholm och koncipierar, 
tillhör de egenskaper, som 
man gärna vill glädjas öfver. 

När ångaren lägger till fram¬ 
för posthuset, och dess för¬ 
näma resning möter blicken 
på nära håll, när den in¬ 
tressanta och originella massgrupperingen fängslar öga 
och sinne, då glädes man, att en skapelse som denna 
är satt vid landets port. Utan tvifvel äger denna 
byggnad den intressantaste massgruppering, som mo¬ 
dern svensk byggnadskonst hittills frambragt. — 
Jag vet, att en stor del af publiken står undrande och 
spörjande i sitt omdöme därom. Så mycket starkare 


känner jag mig manad att 
här markera min beundran 
för detta verk af konst¬ 
närlig skaparglägje. Såväl 
genom gruppering, färg¬ 
verkan, valör och material¬ 
behandling som genom acko- 
modation för landskap, at¬ 
mosfär och belysning är 
denna byggnad en heder för 
svensk byggnadskonst. Fo¬ 
tografier äro alltid en dålig 
vägledare för dem. som ej 
stått inför byggnaden i verk¬ 
ligheten, och de bilder, som 
här följa, gifva endast ofull¬ 
ständigt en föreställning om 
realiteten. Till ledning må 
nämnas, att taket är mörkt, 
glaceradt tegel, kupolerna 
och tornspirorna koppar, mu¬ 
rarna mörkt handslaget te¬ 
gel och skoningarna Öfveds 
klosters rödbruna sandsten, 
som äfven med tiden blir 
ganska mörk. — De bifo¬ 
gade planerna gifva en an¬ 
tydan om rumsfördelnin- 
gen och fasaddispositionen. 
Byggnaden uppfördes under 
åren 1900—1906 efter ritningar af Ferdinand Boberg. 

Det är att önska, att värdet af denna originella 
skapelse ej må förringas genom onödigt plagierande 
af byggnadens säregna tak- och torngruppering, som 
gifvetvis måste fresta mången till efterbildning på 
grund af sin imponerande verkan och lätta åtkomlig¬ 
het i plan. 



HÄFT. 7. JULI 1907. 


CENTRALTRYCK ER II£T, STOCKHOLM. 












74 



POSTHUSET I MALMÖ. VESTFASADEN. ARKITEKT: FERDINAND BOBERG. 


DET FÖRSTA SVENSKA ARKITEKTMOTET. 


I likhet med hvad som redan påbörjats inom några 
afdelningar af Svenska Teknologföreningen hade, inom dess 
afdelning för husbyggnadskonst den åtgärden vidtagits, att 
säsongens sista sammanträde utvecklats till ett större möte, 
dels därigenom att ett vidlyftigt program omfattande ej min¬ 
dre än 3 dagar hade uppgjorts, dels därigenom att till det¬ 
samma särskildt inbjudits en 
del utom föreningen stående 
personer, såsom stadsarkitek¬ 
terna i Sveriges olika städer 
och några andra framstående 
utöfvare af arkitektyrket, 

hvarigenom mötet antog ka¬ 
raktären af ett allmänt 

svenskt arkitektmöte. I en¬ 
lighet med det uppdrag, jag 
erhållit af redaktören för af- 
delningens organ, Arkitektur 
och dekorativ konst, får jag 
här söka nedskrifva en redo¬ 
görelse för detta möte, en 
redogörelse, hvaruti jag ej 
kan inskränka mig endast 
till relationer af fakta utan 
som måste äfven blifva ett 


uttryck för mina subjektiva intryck från mötet, intryck 
som jag tror dock delas af många af mötesdeltagarna. 

Mötet tog sin början lördagen den i juni, då på för¬ 
middagen mötesdeltagarna samlades till ett antal af cirka 
50 personer på Teknologföreningens nyinredda, präktiga 
lokal, i hvilken anordnats utställning af diverse arkitekters 

ritningar. Där träffades nu 
en del af de i Stockholm 
bosatte arkitekterna, en del 
arkitekter från rikets öfriga 
städer, samt de unga ännu 
med sina studier sysselsatta 
adepterna inom yrket. Sedan 
alla samlats och man hälsat 
sina gamla vänner eller stif¬ 
tat nya bekantskaper, öppna¬ 
des mötet af afdelningens 
ordförande, arkitekten G. 
Wickman, som med ett kort 
tal hälsade mötesdeltagarna 
välkomna. I sitt tal redo¬ 
gjorde ordf. för de tankar, 
som legat som bakgrund för 
detta mötes tillkomst, näm¬ 
ligen att på ett effektivare 



POSTHUSET I MALMÖ. BOTTENVÅNINGEN. 



























































POSTHUSET I MALMO. SYDVESTRA HORNET. 


sätt än som hittills varit möjligt kunna samla alla utöf- 
vare af arkitektyrket att tillsammans utbyta tankar och 
dryfta de spörjsmål, som äro aktuella för stunden och 
därigenom kunna gagna såväl arkitekterna själfva, som 
den konstart de utöfva och därigenom naturligtvis i sista 
hand det svenska folket. Han betonade att detta möte 
vore att betrakta som ett försök, som om det sloge väl 
ut, skulle återupprepas, så att årligen allmänna svenska 
arkitektmöten skulle kunna afhållas. 

För att intresset för dy¬ 
lika möten skulle kunna spri¬ 
das och för att skaffa krafter 
ut i rikets olika delar, som 
framdeles kunna bidraga till 
dessa mötens realiserande 
hade afdelningens styrelse 
tänkt, att vid mötet skulle, 
i likhet med hvad som är 
fallet vid de stora interna¬ 
tionella arkitektkongresserna, 
vissa hedersfunktionärer till¬ 
sättas. Detta blef också mö¬ 
tets beslut och blefvo till 
hedersordförande utsedde: 

Öfverintendenten Carl Möl¬ 
ler, arkitekten Hans Hedlund 
i Göteborg och arkitekten 


Ture Stenberg i Uppsala samt till hederssekreterare: 
stadsarkitekten Magnus Dahlander i Örebro, lektor Karl 
Berlin i Borås och stadsarkitekten Karl Rodin i Norr¬ 
köping. 

Sedan dessa förberedande åtgärder vidtagits, skred man 
till behandling af den första på föredragningslistan upp¬ 
satta frågan, hvarvid under den därpå följande diskussionen 
öfverintendenten Carl Möller fungerade såsom ordförande 
och lektor Karl Berlin som sekreterare. 

Hyreshus och egna hem i 
och invid städerna 

var titeln på detta första 
diskussionsämne, som inled¬ 
des af arkitekten P. Hall¬ 
man. Arkitekten Hallman 
började med att påpeka detta 
ämnes oerhörda räckvidd och 
att det skulle vara omöjligt 
att kunna få till stånd en 
diskussion, som skulle all¬ 
sidigt kunna belysa detta 
ämne. Han föredrog därför 
att sätta upp ett program, 
eller göra en analys af ämnet, 
i hvilka olika afdelningar 



POSTHUSET I MALMÖ. PLAN AF VÅNINGEN 2 TR. UPP. 











































76 



POSTHUSET I MALMÖ. EXPEDITIONSLOKALEN. 

det skulle kunna uppdelas, hvarvid sedan under diskussionen 
hvar och en skulle vidare kunna utbreda sig öfver den detalj, 
som han ansåge särskildt behjärtansvärd. Inledaren ville 
därigenom påpeka en del synpunkter, som sedan hvar och 
en i sin stad skulle framdeles kunna blifva föremål för 
särskild behandling, då detta ämne ju, taget i hela sin 
räckvidd, innebär så godt som allt det arbete som i all¬ 
mänhet blir föremål för arkitekternas studier och sträfvan- 
den och ju måste förblifva ett ämne, som strängt taget 
aldrig kan blifva slutdiskuteradt. Inledaren ställde därför 
först upp ett schema öfver de olika hem, som bruka före¬ 
komma, och indelade dem sålunda. 

A. Bostaden för personer med små inkomster* 

(kallad arbetarebostaden). 

/ Hyreslägenheter: 

Enkelrum (ex. arbetarehotell, Stockholm). 

i rum med litet kök, köket egentligen endast matlag- 
ningsvrå (ex. Gowenii minne Sthlm). 

1 rum med stort kök, den svenske arbetarens kanske 
vanligaste bostad. 

2 rum och kök. 

3 å 4 rum och kök (ex. amerikanska arbetarebostäder). 

Därefter vidrörde inledaren de olika byggnadssätt och 

öfriga omständigheter som därvid kunna förekomma, så¬ 
som gatuhus och gårdshus, våningsantal, inneboendesyste¬ 
met, orsakerna till de olämpliga bostadsförhållandena, be¬ 
roende på författningarnas brister m. m. 

* Litteringen är för tydlighetens skull ditsatt af anmälaren. 


ARKITEKT: FERDINAND BOBERG. 

2. Egna hem: 

a) Sammanbyggda hus. 

1 rader utefter särskilda gator. 

2 hus tillsammans. 

4 » » 

hvarvid inledaren visade de olika systemens brister och 
förtjänster och särskildt påpekade, huru genom en från 
början ändamålsenlig plan gårdsrummen borde få göras 
mindre än 180 m, 2 . Vidare berörde inledaren frågan om 
förgårdar och trädgårdar till denna grupp af byggnader. 

b) Fristående hus med trädgårdar omkring. 

B. Bostadslägenheter för personer med större anspråk 
på komfort. 

i. Hyreskaserner. 

Inl. skisserade härvid upp några typer af våningar, 
hämtadt från Stockholms Byggnadsnämnds arkiv börjande 
med en från 1760 samt sedan från åren 1860, 1888 och 
1907, hvilka visade en fortgående stegring af komfort 
samt hurusom särskildt bostadslägenhetens ytinnehåll växt 
ut på grund af de alltjämt stegrade fordringarna på eko- 
nomiafdelningens utrustning och bekvämlighetens införande. 
Han påpekade vidare, att det nu vore tid att sätta stopp 
för en vidare fortgående arealutveckling och i stället ar¬ 
beta för detaljernas tillgodoseende, samt ordna gårdsför- 
hållandena, hvarvid han visade några nya principer som 
börat för detta senare ändamål att göra sig gällande i 
Stockholm. 



















77 


2. Egna hem. 

a) Sammanbyggda. Här¬ 
vid relaterade inledaren 
de planer på kvarter 
bebyggda på detta sätt, 
som nu skola utföras i 
Stockholm dels på Öster¬ 
malm dels i Vasastaden. 

b) Egna hem i villa¬ 
städer. Inledaren berörde 
därvid städernas ställning 
till dessa samhällen samt 
uppställde frågan: skall 
villastaden indragas i den 
stora kommunen eller 
skall kring denna en 
mängd små kommuner 
finnas? 

Därefter öfvergick ar¬ 
kitekten Hallman till att 
behandla husens place¬ 
ring, hvarvid han sär- 
skildt betonade, att det 
viktigast därvidlag var 
att bereda de i husen 
boende luft, ljus, rymlig¬ 
het och hemtrefnad, och 
att man i stadsplanen 
bör sörja för att plats 
finnes för alla behof. De 
olika byggnadssystem, 
som därvid kan tänkas 
ifrågakomma vore: 

1:0. Stadens indelning 
i zoner, hvarvid inom 
hvarje zon en viss maxi- 
mihöjd å huset skulle 
vara bestämd, hvarvid man skulle undvika sådana miss¬ 
förhållanden som att man midt i en träbyggnadsrayon får 
se ett sex våningars hus uppföras. 

2:0. Stadens indelning i block, där hvarje block skulle 
så planeras, att plats för alla sorters behof kunde ordnas, 
således med både stora och små lägenheter, villor, lek¬ 
platser, natur etc. Ett i Vasastaden planeradt dylikt block 
förevisades. 

3:0. Trädgårdsstaden. 

Vidare berörde inledaren betydelsen af goda kommu¬ 
nikationer m. m. samt afslutade sitt intressanta föredrag 
med följande ord, som just innebära själfva programmet 
för hela det moderna bostadsbyggandet. 

»Ut i fria naturen, vidga städerna, gif plats inom dem 
för andra byggnadssätt än hyreskasernen, bered rum för 
ett sundt släkte, skaffa luft, sol, rymlighet, prisbillighet 
och hemtrefnad och gif det hela tilltalande former eller 
med andra ord: sätt form på det kloka; sök först kärnan, 
tag sedan skalet.» 

Det med stort intresse åhörda föredraget illustreras utom 
af föredragarens skisser på svarta taflan af en mängd rit¬ 
ningar och fotografier dels af olika bostadstyper, dels af 
stadsplanedetaljer. 

Vid den därpå följande lifliga diskussionen yttrade sig 
flera talare och kan jag här endast relatera några af de 
viktigaste synpunkter, som framkommo. 


Professor I. G. Clason 
vände sig mot den sträf- 
van, som öfverallt skönjes 
att uppställa vissa nor¬ 
maltyper på boningshus, 
särskildt de mindre ar¬ 
betarebostäderna, påpe¬ 
kade att detta — bo¬ 
städers anordning — är 
något så individuellt, så 
att det vore svårt och 
lönlöst att därvidlag söka 
pressa fram en viss typ. 

Arkitekten G. Wirkman 
framlade som sin åsikt 
att det moderna bostads¬ 
byggandet frångått enkla 
och sunda principer och 
kommit in på afvägar, i 
det att en mängd kom¬ 
plicerade anordningar er¬ 
fordras, hvilka högst för¬ 
dyra byggandet. Ansåg 
att våningar afsedda för 
familjer med medelmåt¬ 
tiga inkomster skulle 
kunna förenklas genom 
borttagandet af en del 
strängt taget onödiga be- 
kvämlighetsanordningar, 
och genom förenkling af 
en del rum, hvarå nu en 
dyrbar lyxinredning utfö- 
res. Kommunikations- 
lederna i våningar skulle 
ej behöfva taga så stor 
plats, badrummen vore 
ofta ej så nödvändiga, då det finnes så präktiga offent¬ 
liga badhus. Hissar skulle också ofta kunna undvaras. 
Vi bo för dyrt och böra återgå till enklare vanor. 

Arkitekten Borgs/edt betonade äfven att något måste gö¬ 
ras för att bereda billigare hyror. Staden skulle reservera 
vissa områden för bostadshus och för dessa skrifva sär¬ 
skildt byggnadsordning för att förhindra tomtprisernas 
stegring. Staden borde uppmuntra uppförandet af billi¬ 
gare bostadshus och borde ej vid sina tomtaffärer hafva 
som mål att förtjäna pengar. 

Stadsarkitekten Gratz i Habnstad ansåg likaledes att vi 
borde söka få in i det allmänna medvetandet en sträfvan 
till enkelhet och att de svenska arkitekterna borde vända 
sig till det svenska folket och lära dem trefnaden och 
lämpligheten af mindre bostäder. 

Arkitekten L. Wahlman omtalade trädgårdsstädernas so¬ 
ciala betydelse samt instämde med stadsarkitekten Gratz 
att vi böra sträfva efter att få bostäder på små områden 
och i stället söka få dem att vinna i — som talaren 
ville kalla det — hemvärde. 

Arkitekten H. Hedlund påpekade hurusom tomtvärdena 
kommer hyrorna att stiga. Han omtalade huru förhållan¬ 
dena äro i Filadelfia, där staden äger all jord och endast 
hyr ut den till dem, som därpå bygga. Fördelarna däruti 
äro, att tomtvärdena ej stegras, utan de olika byggnads¬ 
tomterna blifva stora och rymliga och att staden därför 



POSTHUSET I MALMÖ. PORTALEN. 
























78 


i förhållande till in¬ 
vånareantalet får en 
stor areal, staden har 
genom dessa hyror 
en ansenlig inkomst, 
hvilket verkar fördel¬ 
aktigt på kommunal¬ 
skatten. 

Med afseende på 
bostaden vill han, 
att de mindre skulle 
förenklas, men de 
större skulle däremot 
fulländas. Ville ej 
hafva några inskränk¬ 
ningar på de anord¬ 
ningar, som samman¬ 
hänga med de kul¬ 
turella fordringarna 
såsom badrum o. d. 

A ; kitekten Nizzen 
i Örebro omtalade 
hurusom i landsorts¬ 
städerna stockholmsförhållandena alltid tagas som norm 
samt påpekade hurusom i Sverige det ringa samarbetet 
mellan byggmästaren och arkitekten verkat ofördelaktigt. 
Byggmästarne äro ej här som t. ex. i Danmark yrkesmän, 
som hafva intresse af samarbete utan de äro här mera 
själfständiga och uppträda mera som egna byggherrar och 
bekymra sig föga om arkitekterna. 

Sedan diskussionen förklarats afslutad intogo mötesdel¬ 
tagarna lunch, hvarefter man ånyo samlades å mötesloka¬ 
len för att med arkitekten H. Hedlund som ordförande 
och stadsarkitekten K. Flodin som sekreterare diskutera 
den andra å föredragningslistan uppsatta frågan: 

Handtverkets inflytande på byggnadens karaktär, 

som inleddes af arkitekterna R. Östberg och C. Westman. 

Arkitekten Östberg började med att påminna om huru 
mycket de rent handtverksmässiga metoderna vid de olika 
materialens bearbetning och användning hafva förmåga 
att prägla en byggnads karaktär. 

Industrien har medfört, att byggnadshandtverket har 
satts tillbaka, och att dess alster fått en jämnstruken och 
industriell formning. Det slätrakade och likformiga, som 
är så karakteristiskt för industriarbeten, har fått sätta sin 
prägel på det handtverksmässiga och arbetaren har drifvit 
sin yrkesskicklighet så, att hans arbete så vidt möjligt 
kommer att likna det maskinmässigt utförda. 

Huru ofta ha vi ej med förvåning sett, huru våra gamla, 
ytterligt enkelt hållna byggnadsverk bibringa oss en in¬ 
tensiv konstkänsla. Förklaringen ligger väl delvis i den 
historiska stämningen, delvis i måttens väldighet och i 
måttens gyllene regel, men förvisso till stor del äfven i 
de reella handtverkstag, som användts vid utförandet och 
som ännu ligga uppenbara. Af ritningar hade man då 
säkerligen ett minimum, men i stället fingo de olika handt- 
verkarna själfva lösa de konstruktiva eller formdetaljerade 
uppgifter, som föllo inom hvars och ens gebit och däri¬ 
genom har denna variation och fantasirikedom uppstått, 
som man saknar i de moderna, industrialster liknande 
byggnadsarbetena. 


Den maskinmässigt 
regelbundna sten- 
huggningen, ytbe¬ 
handlingen och skikt¬ 
gången voro dem 
ganska främmande. 
Tvärtom behandla¬ 
des de stora ytorna 
genomgående med 
stora oregelbundna 
block och bastanta 
fogar. Det är karla¬ 
tag i detta byggnads¬ 
sätt, långt från all 
ängslan. Och icke 
kan man skylla denna 
effekt på, att de 
gjorde så, ty de visste 
icke bättre, ty på 
samma byggnader 
kunna förekomma 
partier, portaler och 
omfattningar af en 
förträfflig förfining och utveckladt arbetssätt. Nej, utan 
tvifvel kände dessa handtverkare behandlingsgradens valörer 
och de ypperliga kontrasteffekter, som härigenom kunde 
uppnås. Huru få vi ej dagligen bevitta hurusom våra 
gamla portaler vid renoveringar fullständigt tappa sin ka¬ 
raktär genom att öfverhuggningen sker efter en nivelle- 
rande och monoton arbetsmetod. Våra stenhuggare hafva 
förlorat känslan af hvad de arbeta på, för dem finnes 
ingen skillnad vid utförandet af ett fikonalöf eller en ka¬ 
nonkula. De ha med ett ord glömt hvad de ha för hän¬ 
der, de ha glömt att verktygets grepp ger lifsintrycket och 
att summan af alla deras tag med verktyget bestämmer 
illusionen. Det är detta, som är viktigast, ty en byggnad 
må hafva tänkts och tecknats så vacker som helst af sin 
kompositör, den sluteffekt, den kommer att gifva, ligger 
dock icke i hans hand utan i den utförande arbetarens. 
Arbetaren har därför för arkitekten en betydelse, som ej 
kan nog uppskattas och det är beklagligt, att han ej själf 
inser denna sin stora betydelse. Men denne är nu helt 
upptagen att ordna sin ekonomiska och sociala position, 
när dessa problem äro lösta får han tid att ägna sig åt 
förökandet af sitt värde som fackman. 

Äfven materialet tegel har ur konstnärlig synpunkt 
förlorat därigenom, att det blifvit föremål för en industri, 
som haft till mål att framställa ett ur alla synpunkter 
oklanderligt material. Genom den åsigten, att hvarje sten 
skall vara så jämn och vacker som möjligt och hvarje 
fog skarpt markerad har man erhållit en flack och liflös 
muryta i motsats mot de gamla byggnadernas uttrycksfulla 
och stämningsrika ytor. 

Vid behandlingen af våra putsade väggar har man 
också sträfvat att erhålla en långt drifven finhetsgrad, där 
putslagrets tjocklek samt jämna och absolut plana beskaf¬ 
fenhet ej låter en ana det bakom liggande murverkets 
ojämnheter. Där har man försummat att använda ett 
medel att ernå effekt genom att ett tunnare och mindre 
jämnsandadt bruk användes till afpustningen. Se t. ex. på 
borggårdsfasaderna på Kalmar slott. Fasadens hela behag 
ligger här i de raka fönsternas placering och i det skim¬ 
mer, som den ojämna putsningen kastar öfver ytan. 



POSTHUSET I MALMÖ. ÖSTRA SIDAN. 





79 



SVENSKA AFDELNINGEN AF IDROTTSUTSTÄLLNINGEN I BERLIN 1907. ARKITEKT: FERDINAND BOBERG. 


Genom att såväl in- som utvändigt låta de i själfva 
putsen utarbetade ornamenten ersätta stucken och gipsen, 
skulle äfven kunna gifvas förnyad näring åt en i viss grad 
bortglömd handtverksgren. Ty dessa moderna i en jämn 
massa gjutna former kunna ju aldrig upptaga täflan med 
de direkt af handtverkaren på platsen upplagda ornamen¬ 
ten, äfven om formena skulle blifya primitiva, enär mate¬ 
rialets struktur får spela in. 

Detta förhållande, materialets användning och behand¬ 
lingssätt i enlighet med sin natur leder till verktygets be¬ 
tydelse. Verktyget, som just har bildats på grund af 
materialets egendomligheter, bör spåras vid hvarje konst¬ 
närlig och rationell behandling af ett ämne och man 
kommer sålunda till vare sig det gäller sten, trä, järn eller 
färg, att en insiktsfull handtverkare är arkitektens bästa 
arbetsbröder. 

Men, frågar man sig, hvad är då att göra för att vi 
bättre må förstå och lära hvarandra, skulle enligt inledarens 
åsikt, medlet härtill vara, att inlärandet af ett yrke borde 
ske i verkstaden. Yrkesskolor skulle endast öka öfverflödet 
af teoretiska anstalter. Nej, i verkstaden skulla arbetarna 
sofras efter sin begåfning, ledas i en mindre ensidig rikt¬ 
ning och föras till intresse för handlagets och sitt yrkes 
uttrycksfullhet och därigenom skulle en stab af goda och 
begåfvade arbetare fostras, som icke endast skulle ur tek¬ 
nisk utan äfven ur konstnärlig synpunkt kunna utföra 
fullgoda arbeten. De unga arkitekterna skulle äfven under 
sina studieår åtminstone lära sig ett handtverk, så att de 
finge den känsla för det reela, för handlagets betydelse, 
för kropp och volym, som de nu först sent erhålla. Ty 
något mer af byggande mästare borde arkitekten vara, 
redan då han börjar utöfvandet af sitt yrke, han borde 
känna något mer af lefvande lifvet än hvad enbart studiet 
på papper kan bibringa och det var inledarens öfvertygelse, 
att redan studiet af och vistandet vid våra gamla gedigna 
Vasabyggnader skulle väsentligen bidraga till att rikta in 
honom på den bogen. Ty dessa byggnader äro verkliga 
byggmästares verk. 


Arkitekten Westman kom i sitt föredrag att beröra 
synpunkter, som helt naturligt voro närbeslägtade med dem 
arkit. Östberg framhållit. Äfven han betonade, att det 
handtverksmässigt utförda arbetet nu sträfvar att genom 
sin precision och sitt öfverallt likartade behandlingssätt 
imitera industrialster. 

I en byggnad söker man stämning, och om man ej 
söker den, blir man glad, då man finner den. Därför blir 
man så mycket oftare glad åt en gammal byggnad än en ny. 
En enkel landtkyrka eller ett hederligt borgarhus kan ha 
stämning, men ett väl utfördt modernt hus har det oftast 
ej. Utom det intresse den gamla byggnaden har genom 
att där finnes historia och genom att åren har satt sina ärr 
på byggnaden, finnes det något annat som gläder en, och 
det är det synliga handtverket. Vi kunna i dessa bygg¬ 
nader skönja de byggande själfva, de hafva där lämnat 
spåren af sitt dagsverke och vi kunna se att de kunnat 
sitt handtverk och varit glada i det. De hafva haft för¬ 
stånd eller instinkt att veta huru mycket eller huru litet 
arbete de skulle nedlägga på en sak för att den skulle 
verka bäst. Där finnes ingen för långt drifven bearbet¬ 
ning, som borttager det friska och ursprungliga, ingen för 
pedantisk noggrannhet där den ej är af nöden utan blott 
verkar tråkig och torr. Men, invändes det nu, vi kunna 
åstadkomma jämnare material, vi hafva mera fulländade 
arbetsmetoder och maskiner än de gamle, vi skola ju 
framåt till fulländning, vore det då ej humbug att sätta 
dit felen med flit? Vi skola naturligtvis tillgodogöra oss 
moderna metoder och material, men vi skola använda dem 
på rätta sättet och låta det vara, hvad det är, men om 
det verkar för torrt genom sin jämnhet och likformighet, 
böra vi utan att försämra det försöka att få det med ett 
mera tilltalande utseende. Dessutom är det icke så säkert, 
att ett felfritt arbete är det, hvaruti det handtverksmässiga 
utförandet är drifvet till sin spets, utan att utföra det så, 
att arbetet ger byggnaden lif och innehåll, det ställer långt 
större fordringar på arbetarens intelligens och skicklighet. 

Inom en mängd yrken kan detta spåras. Talaren på- 






8 o 


visade detta genom exempel från olika yrken såsom sten¬ 
huggarens, smedens, snickarens och målarens. 

Smaken för det rika och öfverlastade, som en lång tid 
har varit förhärskande, har äfven åstadkommit, att en del 
af de gamla handtverkarnas arbeten hafva ersatts af bil¬ 
ligare åstadkomna gjutna eller fabriksmässigt gjorda alster, 
och för lekmannen, för hvilket ju ytterst arbetet utfördes, 
betydda detta föga, det var form som form. Att det lättare 
åstadkomna massarbetet ej höll jämna steg med handarbetet 
var för honom betydelselöst. Talaren kom äfven in på 
Regelfrågan i likhet med ark. Östberg, hvarvid äfven han 
uttryckte den tanken, att tegelfabrikationen skulle frångå 
den principen att tillverka tegel af den mest oklanderliga 
likformighet, utan i stället arbeta på att det på samma 
gång som det blir godt, starkt o. s. v. skulle kunna erhålla 
det handslagnas lif och omväxling. En tegelyta skall vara 
lefvande, den skall visserligen verka lugn men dock verka 
hopsatt af tusentals smådelar och där måste man få ett 
intryck af ett myllrande af enheter, hvilket åstadkommes 
genom en viss skiftning bland dem, och denna effekt med¬ 
förde det handslagna teglet. 

Det händer någon gång, att vi finna dekorativa fabrikat, 
som hålla måttet och vid dessa föremål se vi alltid, att 
man vid fabrikationen haft ögonen öppna för nödvändig¬ 
heten af att ej söka inlägga allt för mycket ängslig en¬ 
formighet och skärpa, utan att man sökt ernå den effekt, 
som ett godt handverksmässigt arbete gifver föremålet. 

I en modern byggnad får man ej intryck af att det är 
individer som arbetat, utan af fackföreningen och så na¬ 
turligtvis af arkitekten. Han har ju ritat allt och måste 
så göra, ty han kan ju intet lämna till själfständigt ut¬ 
förande åt arbetaren. Själfständighet finnes så litet i en 
fackförening. Vår arbetareorganisation är ett byråkratiskt 
verk, där föga frihet gifves åt den enskilde. Rutin fordras, 
men ej själfständighet. Inom alla yrken är det en täflan 
och kamp mellan de enskilde yrkesmännen hvem som skall 
vara skickligare än den andre, men i fackföreningen böra 
alla vara lika. Arbetar en intensivare är det ej en sporre 
för de andre, utan det är den ene, som skall hämmas. 
Detta sätter sin prägel på handtverket. Den personliga 
dugligheten gör sig ej gällande, utan arbetet blir jämn- 
struket. Det är att hoppas, att organisationen, sedan den 
så småningom vinner hvad den sträfvar efter för sig och 
sina medlemmar på sociala och politiska områden, äfven 
tager själf upp frågan om arbetsskicklighetens höjande, 
men då måste de diciplinära banden lossas. Af slafvar, 
de må nu vara under husbönder eller under egen organi¬ 
sation, kan intet verkligt godt handverk göras. 

Men lika litet som fackföreningarna nu arbeta på handt- 
verksskicklighetens höjande lika litet hafva arbetsgifvarnas 
sammanslutning ögonen öppna för betydelsen af samma 
sak. Mästarna äro affärsmän, som drifva sina yrken såsom 
affär. Det gäller att förtjäna på en entreprenad, fullgöra 
sina skyldigheter, göra ett godt arbete, men att experi¬ 
mentera sig till nya metoder, taga upp gamla eller för¬ 
söka att intressera sina arbetare för detta — det före¬ 
kommer sällan. Studerandet af våra gamla byggnadsverk 
medför stor nytta äfven för handtverkaren. Där är så 
mycket att taga vara på, att omsätta och nyforma. 

Vi ha inom arkitekturen icke kommit till några nya 
resultat. Klart och fullt medvetet veta vi icke hvart vägen 
bär och knappt hvart den borde bära. Men vi börja 
allmänt få en känsla för, att arkitekturen icke blott skall 


passa för tiden utan äfven för landet. Det är på arkitek¬ 
turens som på andra områden en liten nations känsla för 
att söka bevara sin individualitet, och därför söker man 
mot nya mål med delvis gamla medel, söker att i det nya, 
som en lefvande generation skapar, få in något af det 
gamla, som gångna generationer gett. Däri ligger det 
svåra, att gifva just så mycket af det gamla, som behöfves 
för att det nya skall kännas höra i hop med detta och 
dock med nutiden samt att det som göres hör hemma just 
här och ingen annan stans. 

Jag ser, man kommer och säger, att vi ej hafva någon 
svensk arkitektur oeh att det är utländskt det som vi 
vilja räkna som svenskt. Har man icke öga för de olika 
typerna och att vår arkitektur, låt vara att inom monu¬ 
mentalarkitekturen stilarna kommit utifrån, fått drag af 
vår folkkaraktär och format sig efter våra klimatiska och 
andra förhållanden. Nog har potatisen vuxit tillräckligt 
länge i vårt land, för att vi kunna kalla den nationell 
spis och mycket mera rotfast än potatisen är säkert vår 
svenska arkitektur i vår jord. I sträfvan att bibehålla 
något af det för oss egendomliga, icke i byggnadsstil, ty 
det .beböfs ej, utan i byggnadskaraktär, måste handtverket 
med, utan det bygga vi i luften. Vi kunna rita oss till 
vacker och god arkitektur på papperet, men utan godt 
handtverk kunna vi ej åstadkomma god byggnadskonst i 
verkligheten. 

I likhet med föregående af ark. Östberg hållna föredrag 
mottogs detta af publiken med en tacksam applåd. 

Under den därpå följande diskussionen yttrade 

Arkitekt Lindholm, att orsaken till handtverkets låga konst¬ 
närliga nivå ligger både hos arkitekten och handtverkaren. 
I de tekniska skolorna ligga, ansåg tal., stora möjligheter 
förborgade; dessa skolor borde delvis inrättas som skol¬ 
verkstäder, där kompositören får experimentera med verk¬ 
tyg och material och där kompositören och yrkesmannen 
kunna träffas och lära sig samarbete. För de studerande 
arkitekterna borde dessa verkstadsskolor kunna gifva prak¬ 
tik i de olika yrkena. Tal. ansåg, att för att handtverkaren 
skall kunna lägga ner sin själ i arbetet, han därför be- 
höfver mera utbildning än den enbart lifvet har att bjuda på. 

Siadsark. Gratz ville rikta uppmärksamheten på de stora 
skatter, som ligga i våra museer. Ville, att man skulle 
lära folket att använda muséerna som skolor, därigenom 
skulle man ej behöfva resa ut att lära. 

Påpekade huru vid kulturhistoriska rnuséet i Lund den 
principen var genomförd och omtalade, att därifrån utgått 
många skickliga konsthandtverkare. 

Hofintendenten Lindgren ville ej i likhet med bägge fö¬ 
redragandena tillskrifva de gamla byggmästarna så stor be¬ 
räkning vid åstadkommandet af den goda effekten hos 
byggnaderna utan ansåg, att tjusningen med dessa ligger 
i det sätt, hvarpå alla förekommande tillfälligheter öfver- 
vunnits. Genom att nu allting göres färdigt på ritkontor 
bindes handtverkarens fantasi. Man måste lägga om ar- 
kitektuppfostran, så att arkitekten kan samarbeta med 
handtverkaren. Nu uppfostras ritare med liten kunskap 
om handtverk, vi skola hafva handtverkare med liten 
kunskap i ritning. 

Sedan diskussionen öfver detta ämne förklarats afslutad 
lämnades ordet åt arkitekt C. A. Flodquist, som lämnade 
en kort redogörelse öfver de resultat, hvartill den af Af- 
delningen för husbyggnadskonst tillsatta kommittén för 
uppställande af kvalitetsbestämmelser vid leveranser af 


natursten till byggnadsändamål, kommit och påvisades nå¬ 
gra enkla metoder för undersökning af kalkstenars och 
sandstenars egenskaper. Af de från stenleverantörerna 
ingångna svaren på kommitterades utsända frågor frarn- 
ginge, att alla ansågo sig kunna leverera fullgod och håll¬ 
bar sten — förutsatt att ritningarna äro uppgjorda med 
hänsyn till stenlagrens tjocklek, samt att nödig leveranstid 
lämnades — ett förhållande, som arkitekterna borde noga 
beakta och därför vid blifvande leveranser obetingadt fordra 
garanti för att dylik sten levereras, särskildt till viktigare 
och för vittring mera utsatta detaljer. Föredraganden 
meddelade, att Sveriges Geologiska Undersökning numera 
börjat visa stort intresse för granskning af de stensorter, 
som här i Sverige användes för byggnadsändamål. Med 
anledning däraf hafva kommitterade hos nämnda institution 
anhållit, att densamma vid förefallande behof måtte åtaga 
sig bedömandet af levererad sten, en anhållan, som troligtvis 
redan nästa år kan komma att leda till önskadt resultat. 

Under diskussionen yttrade sig bl. a. professor Holm, 
som ansåg, att det vore synnerligen lämpligt om bedö¬ 
mandet af fasadsten anförtroddes åt S. G. U., som under 
nuvarande chefens ledning efter all sannolikhet kommer 
att inrikta sin verksamhet äfven på praktiska intressen 
och sålunda blifva en väl behöflig upplysningsbyrå. 

Därmed voro de allvarligare förhandlingarna afslutade 
för den dagen och mötesdeltagarna träffades senare på Has¬ 
selbacken, där en gemensam middag afåts. 

Den andra mötesdagen, söndagen den 2 juni, användes 
till en gemensam utfärd till Gripshohns slott, hvarvid så¬ 
väl den gamla intressanta slottsbyggnaden, som de nya 
restaureringsarbetena med stort intresse studerades. 

Den tredje dagen var till största delen anslagen till 
besök vid nyare byggnadsverk och museer. Bland dem, 
som mötesdeltagarna en corps besökt, voro: 

Ett nybyggdt hus på Narvavägen, uppfördt efter rit¬ 
ningar af arkitekterna Hagström och Ekman och tillhörigt 
Grosshandl. Bocander. Där visades en våning, som torde 
vara uttrycket för de modernaste och största fordringars 
uppfyllande, som f. n. torde kunna presteras. 

Nordiska Museet, som besågs under ledning af Prof. 
Clason, där mötesdeltagarne med beundran studerade så¬ 
väl den ståtliga byggnadens arkitektur, som de intressanta 
samlingar den inrymmer samt det, både ur konstnärlig och 
instruktiv synpunkt förträffliga uppställande af desamma. 

Thielska galleriet på Djurgården. 

Doktor Paulis villa, Djursholm, som studerades un¬ 
der ledning af dess arkitekt R. Östberg, och som väckte 
mycket intresse på grund af sina konstnärliga och gedigna 
egenskaper. 

På kvällen träffades mötesdeltagarna åter på Tekno- 
logföreningens lokal under arkitekten Wickmans ordförande¬ 
skap. Arkitekten T. Stenberg som skulle tjänstgöra som 
ordförande, var förhindrad att närvara. 

Förhandlingarna inleddes med att ordföranden med 
anledning af arkitektmötets besök vid det nu färdiga Nor¬ 
diska Museet vände sig till muséets arkitekt Professor I. G. 
Clason och i ett varmhjärtadt och väl framsagdt tal tac¬ 
kade honom för denna arkitektoniska skapelse. Muséet 
vore ett verk af den största betydelse för vår byggnads¬ 
konst. Som en hyllningsgärd anhöll slutligen ordföranden, 
att till Prof. Clason på de närvarande arkitekternas vägnar 
få öfverlämna en enkel gåfva bestående af en med lager om- 
kransad silfverplåt, hvarpå stod ingraveradt: 


lill Nordiska Muséets Arkitekt 
I. G. Clason 
från svenska yrkesbröder 
M CM VII. 

Talet bekräftades af de närvarande med en kraftig 
applåd, hvarefter Prof. Clason framförde sitt tack för den 
visade hyllningen. 

Diskussionen för aftonen inleddes af Ark. I. Teng- 
bom öfver ämnet: Hvad bör göras för åstadkommande af 
ett samlingsverk af uppmätningar och andra reproduktioner af 
svenska byggnadsminnen ? 

Inledaren påpekade, hurusom han genom att studera 
förhållandena i Frankrike och sett hvad som där gjorts 
för ett sådant samlingsarbete med häpnad och missmod 
iakttagit huru litet som af oss här hemma åstadkommits. 

I Frankrike stiftades 1837 »Commission des Monu¬ 
ments historiques», hvars närmaste åtgöranden blefvo flera 
ganska vidsträckta restaureringar, hvarigenom intresset 
väcktes för de gamla minnesmärken, som funnos spridda 
rundt om i landet. 

Kommissionens arbete har sedan bestått i att upprätta 
förteckning öfver byggnader och föremål, som hafva histo¬ 
riskt och konstnärligt intresse, hvarvid bildats ett bety¬ 
dande arkiv, som nu lyder under Direction des Beaux-Arts. 

Kommissionen har äfven fått till uppgift att vara grans¬ 
kande och dömande myndighet i restaureringsfrågor, att 
bestämma, hvilka byggnader som borde restaureras samt 
upprätta budgeten därför. En annan del af dess verk¬ 
samhet är inrättandet af »Musée de Trocadéro», som stifta¬ 
des år 1879 enligt program uppgjordt af Viollet-le-Duc. 
Detta museum innehåller som bekant gipsafgjutningar från 
äldre intressanta byggnader, särskildt sådana partier, som 
i skulpturalt eller onamentalt hänseende förtjäna intresse. 
Dessutom är till muséet fogadt ett rikhaltigt bibliotek, en 
stor samling handteckningar samt en samling präktiga 
fotografier af de flesta byggnader i Frankrike af något 
konstnärligt värde. 

Vid sidan häraf förefaller det ganska ringa, det som 
här hemma åtgjorts för denna sak. De svenska arkitek¬ 
terna hafva i allmänhet studerat den utländska arkitekturen, 
men har jämt fått höra, att vår inhemska gamla arkitek¬ 
tur ingenting var värd. Arkitekturen var en blomma, som 
måste hämtas från södern. Det fick man ju lära redan i 
skolan, att ville man göra arkitektur var nog bäst hoppa 
öfver sina fattiga svenska förebilder. 

En liknande åsikt har nog varit ganska utbredd och 
härskar ju t. o. m. ännu på vår högsta arkitektskola. Det 
skulle se för enkelt ut på ritning, om vi gjorde vår arki¬ 
tektur i tradition med våra gamla byggnadsminnen; det 
vore farligt, ty hvad skulle då allmänheten tänka om våra 
arkitekters förmåga. 

På så sätt har emellertid hela vår byggnadstradition 
afklippts. Allt, hvad som tänkts, menats och erfarits at 
våra byggnadskonstnärer från äldre dagar vid utöfvandet 
af deras yrke, har kastats bort såsom onödigt, såsom det 
där inte hörde till verklig byggnadskonst. 

Inledaren påpekade därefter, hurusom våra stadsgator 
liknade en arkitekturens allmänning med hus prunkande i 
alla tänkbara stilomhöljen, och huru som öfverallt i små¬ 
städer, småsamhällen och ute på landet en osund och 
oskön byggnadskonst uppstått. Man har föraktat sina 
äldre enkla och trefna byggnader och försökt att med torn 





82 



och turriduller upptill och nedtill, både fram och bak tota 
till något annat. Sverige är intet fult land, men sanner¬ 
ligen håller det inte på att så bli genom sina byggnader. 

Nu håller intresset på att alltmer återknyta sig till det 
svenska, äfven inom arkitekturen. Vore det inte på tiden 
att visa det intresset allmännare i handling. Ett första 
steg vore ett systematiskt uppmätande och afbildande af 
våra byggnader och detta arbetes publicerande. 

Genom detta skulle vi först och främst visa allmän¬ 
heten, att vi anse oss hafva något att lära hos våra äldre 
byggnader och att de äro värda att efterlikna; dessutom 
skulle det ha ett godt inflytande äfven på arkitekternas 
arbeten. 

Efter att hafva berört de goda sidorna hos den nuvar¬ 
ande stockholmsarkitekturen kom inledaren att uttala som 
sin tro, att det nu uppväxande arkitektsläktet måste sänka 
sina pretentioner ett par grader. De äldre hafva haft ri¬ 
kare resurser att röra sig med, nu gäller det att göra 
enkla bostäder för enkla människor. Därvidlag vore stu¬ 
diet af gammalsvensk byggnadskonst af stor betydelse. 

I våra gamla byggnader skulle vi kunna studera de 
stora, enkla, oförvanskade måtten, ytornas behandling, 
våra många materials möjligheter, anpassning efter vår natur, 
vårt landskap i färg och form samt enkelhet och en för¬ 
färande frihet från humbug. 

För att emellertid undvika missförstånd, ville dock inl. 
understryka, att han äfven tror på nyttan af utomlands 


studier, särskildt för deras förmåga att lifva fantasien och 
väcka impulserna. 

Vidare påpekade han, hvad som sedan vore gjort inom 
Sverige för att sprida kännedom om vår äldre arkitektur 
såsom Upmark, Sveriges renässans, Bottiger och Agi Linde¬ 
gren, Drottningholm, Hesselberg, Lunds domkyrka, Maria- 
kyrkan i Westerås af Agi Lindegren, publikationer af Sv. 
fornminnesföreningen m. fl., uppmätningar, teckningar och 
fotografier på Nordiska Muséet, Vitterhets-, historie- och 
antikvitetsakademien, Nationalmuseum, Öfverintendentäm- 
betets m. fl. arkiv. Dessutom en stor del uppmätningar 
i enskilda arkitekters portföljer. 

Men alltsammans svnes vara gjort enstaka, ingen ge¬ 
mensam tanke eller allmänt behof har här bundit samman 
de enskilda ansträngningarna, det har aldrig arbetats un¬ 
der en gemensam plan. Vi måste sätta system i arbetet, 
vi måste taga reda på hvad som finnes och själfva göra 
hvad som fattas och börja tänka på ett systematiskt pu¬ 
blicerande. 

Det sägs att ett dylikt företag vore outförbart, då där¬ 
till tarfvas mycket pengar. Javäl, men det fattas äfven 
en plan och god vilja och framför allt intresse. 

Konstakademien sänder årligen ut arkitekter på utrikes 
stipendier för i medeltal 5 000 kr. 

Vore det så orimligt om t. ex. hälften kunde läggas 
ned i hemlandet på uppmätningar och skisser. 



83 



RITNING TILL ALTARE I LANDSORTSKYRKA. 

I Danmark har man användt Konstakademiens elever 
för att på detta sätt åstadkomma uppmätningar. 

Föreningen af den 3 december är en sammanslutning af 
dessa elever för sådant ändamål. 

Föreningen har nu existerat i 15 år och lefver dels på 
medlemsafgifter 6 kr. pr år, dels ett årligt statsunderstöd 
på 400 kr. 

Kunstakademiets opmaalinger är ett arbete som pågått 
c:a 25 år under ledning af professor Hans Holm. Kost¬ 
naderna bestridas af staten. 

»Kirkeopmaalinger» är ett annat företag som äfven 
bekostats af staten och utförts under ledning af Prof. 
Storck. 

Dessutom finnes arbetet »Tegninger fra Aeldre Nordisk 
Architektur» likaledes under Prof. Storcks ledning. 


ARKITEKT: AGI LINDEGREN. 

När man för öfrigt ser, hur mycket 1 Danmark arbetats 
på detta område, har man svårt att fatta, hur det närbe¬ 
lägna och närbesläktade Sverige kunnat under decennier 
stå så oberördt däraf. 

Ett synnerligen vackert arbete af detta slag är ett ny¬ 
ligen i Frankrike utkommet, »Archives de la Commission 
des monuments historiques», där en stor del af de hos 
nyssnämnda Commission förvarade ritningar finnas publi¬ 
cerade, och det är att hoppas, att det snart må gifvas 
äfven oss ett sådant dokument, tack vare hvilket svensk 
arkitektur kan tilldelas den plats inom Sverige, till hvilken 
den förvisso har rätt. 

Efter föredraget följde en mycket liflig diskussion, i 
hvilken deltogo äfven tjänstemän från Nordiska Muséet 
och Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Alla 



















































































8 4 


voro ense om den stora betydelse ett dylikt uppmätnings- 
arbete skulle medföra. Angående sättet huru det skulle 
åstadkommas rådde dock något olika meningar, men som 
en åtgärd hvilken skulle ha allra största betydelse för ett 
sådant arbete enade sig mötet på förslag af professorerna 
Lallerstedt och Clason om det beslutet att ingå till Konst¬ 
akademien med anhållan om upprättandet af en ny pro¬ 
fessur vid akademien, omfattande ämnet: svenska byggnads¬ 
konstens historia. 

Under diskussionen påpekades också vikten af att åt¬ 
gärder snart vidtagas för att realisera tankar på de gamla 
byggnadernas uppmätande, enär allt flera af dessa försvinna 
för hvarje dag, som går. 

Som en illustration till den senast förda diskussionen 
förevisades senare på kvällen ett antal skioptikonbilder af 
gammal svensk arkitektur, en serie med bilder från skilda 
delar af vårt land, af slott, kyrkor och herrgårdar, samt 
en serie af gamla byggnader i Stockholm uppsamlade af 
stadsarkitekten Salin. 

Med det därpå följande angenäma nackspilet var så 
mötet slut och man åtskilldes för att återgå till det dag¬ 
liga hvardagsarbetet. 

Ja, vi kunna med stort skäl säga detta, ty under mötes- 
dagarna låg festglädje öfver de i mötet deltagande. Det 
var en stämning öfver mötet som lofvade godt för fram¬ 
tiden, icke endast för de möten, som skola komma utan 
äfven och kanske i ännu högre grad för vår byggnads¬ 
konsts utveckling. 

Där fanns två synpunkter som lågo som en grundsten 
under alla förhandlingar och den återfanns påtaglig och 
verklig i de nya byggnader, som besågos under mötes- 
dagarna. 

Den ena synpunkten, enkelhet, predikades redan af 
många under den första diskussionen. Vi skola hålla en¬ 
kelhetens och måttans gyllene regler, vi skola lära folket 
enkelhet i seder och lefnadssätt och vi skola odla enkel¬ 
heten, vi skola göra den till en dygd och ej låta den vara 
ett fattigdomsbevis. Vi skola bygga enkla, sunda och 
förnuftiga byggnader med ärligt arbete och af ärliga ma¬ 
terial. Vi skola ej längre äflas om att af enkla byggna¬ 
der bygga palats, men vi skola söka den verkliga förnä- 
miteten som ej ligger i prunkande yttre utan i en god 
och sund kärna. 

Den andra synpunkten, kanske mera ny än den andra, 
var: Låtom oss vara svenskar. I handling torde den 
nog ha visat sig en och annan gång på de senare åren, 
men att den så starkt och tydligt uttalats offentligt förr, 
har jag ej förnummit. Låtom oss skapa en arkitektur 
med svensk karaktär, en som är vår egen och som skiljer 
sig från alla andras. Låt oss återknyta traditionerna med 
den gamla byggnadskonst, som växt och frodats i vår 
jordmån, men som glömts bort. Den har studerats af 
arkeologer och historieforskare, men arkitekterna hafva 


stolt farit den förbi för att fylla sina skissböcker med sö¬ 
derns mera glödande frukter. Men låtom oss plocka på 
våra egna träd, de äro ej så gifmilda, ty de hafva vuxit 
upp i Nordens karga jordmån, men arbeta och förädla dem, 
de äro dock rotfasta i vår jord. 

Det synes mig som om dessa synpunkter genomström¬ 
made alla mötets olika föredrag och diskussioner och därmed 
synes det mig vara onödigt att orda om önskvärdheten 
af dylika mötens återupprepande. 

Dock det finnes äfven andra synpunkter att framdraga, 
som kanske ytterligare kunna understryka vikten af dessa 
möten. Det har ju under många år visat sig vara förenadt 
med stora svårigheter, att vid afdelningens vanliga sam¬ 
manträden få upp antalet besökande i någon högre grad. 
Det är så svårt att komma ifrån sitt arbete och alla de 
förpliktelser af alla slag, som betunga en i praktiken sys¬ 
selsatt arkitekt. Till ett dylikt möte däremot arrangerar 
man sig så på förhand, att man kan under mötesdagarna 
vara mera fri och oberoende, man får större valuta ge¬ 
nom att deltaga än på ett vanligt sammanträde, där det 
ofta måste komma frågor före, som ej kunna påräkna 
något allmännare intresse. För oss i landsorten bosatta 
arkitekter är däremot dylika möten ett lifsvillkor. Af oss 
kanske mången går i sin stad ensam i sitt yrke. Han 
har ingen konkurrens, som sporrar honom, han har ingen 
yrkesbröder, med hvilken han kan utbyta tankar och där¬ 
igenom väckas till nya ide'er och nya ansträngningar, och 
han ser aldrig någon annan än hemstadens tämligen klena 
arkitektur och så upptäcker han en vacker dag, att han 
kommit ifrån alltsammans, att han kommit att stå på ett 
lägre plan, än han känner sig sinnad för. Men så kom¬ 
mer han upp på ett dylikt möte, får träffa sina gamla 
vänner och får utbyta tankar med dem och får se hvad 
de, som just befinna sig i brännpunkten, hafva gjort och 
han reser åter hem med lungorna fyllda med ny frisk 
luft och musklerna spända till nya kraftiga tag. Det är 
därför jag tror dessa möten vara så nyttiga och som jag 
hoppas, att de nu hädanefter måtte bli årligen återkom¬ 
mande. Men jag tror dessutom, att de åtminstone tills 
vidare borde förläggas till Stockholm, enär de i annat fall 
ej torde komma att bli så talrikt besökta, hvarigenom 
deras ändamål vore till god del förfeladt. 

Till sist ännu ett ord och jag hoppas att öfriga mötes- 
deltagare ej anse det vara förmätet af mig, då jag nu 
går att i deras namn tacka afdelningens styrelse dels för 
att de realiserat detta första arkitektmöte, dels för alla de 
utmärkta arrangement de vidtagit till allas vår trefnad 
och för alla de goda lärdomar, som vi medfört från mö¬ 
tesdagarna, och slutligen vill jag uttrycka den förhopp¬ 
ningen, att de med samma intresse måtte arrangera kom¬ 
mande årliga möten. Detta törsta arkitektmöte lyser som 
en glad solglimt genom hvardagsslitets gråa töcken. 

Karl Berlin. 


LITTERATUR. 


Deutsche Kunst und Dekoration, Darmstadt, Verlag Alex. 
Koch, pris per år 12 heften 24 Mark, har till redaktio¬ 
nen insändt sina häften för juni och juli detta år. Juni¬ 
häftet innehåller en rikt illustrerad uppsats om moderna 
konstriktningar i Wiirttemberg af Dr. Max Diez, Stuttgart, 
vidare en uppsats om husgeråd af Wilhelm Michel, Mun- 
chen, en affisch-täfling af intresse för utställning i Mann- 
heim, en s. k. Rhein-Plakat m. m. Julihäftet innehål¬ 
ler illustrerad skildring af Kaufhaus des Westens, Berlin, 


af Arkitekt Emil Schaudt, en anmärkningsvärd byggnad i 
modern tysk, antikiserande hållning, vidare en monografi 
öfver den fantasifulle och sensuelle Miinchner-målaren Leo 
Putz, några dekorativa väggmålningar i Dresden af Paul 
Rössler samt Mentzners förslag till monument öfver Johan 
Strauss, vidare en uppsats öfver modern trädgårdsarkitek¬ 
tur, möbelstudier, broderier m. m. Tidskriften visar sig 
som en farlig konkurrent till The Studio på tysk botten, 
och dess utstyrsel är delvis bättre. 


ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


BIDRAG TILL SVENSK BYGGNADSHISTORIA. 


I egenskap af denna tidskrifts redaktör har under¬ 
tecknad några gånger sökt fästa uppmärksamheten på 
behöfligheten af ett uppmätningsverk öfver gamla sven¬ 
ska byggnader samt erinrat om de förträffliga upp- 
mätningsarbeten, som utförts af danska arkitekter, 
hvilka efter initiativ af professor Hans J. Holm och 
professor Storck sträckt sin verksamhet till och med 
långt upp i Sverige. Vid senaste arkitektmötet gick 
som en röd tråd genom förhandlingarna en vaknande 
nitälskan om att allmännare anknyta våra arkitektur¬ 
studier till gammal svensk byggnadskonst. Helt visst 
betyder detta ett genombrott, som skall alstra en 
nationell samling inom modern svensk byggnadskonst 
analog med den, som några årtionden tidigare ut¬ 
vecklats i Danmark. Föregångsmannen i handling 
härutinnan som i mycket annat har hos oss varit 
professor I. G. Clason. För att uppnå ett bredare 
resultat fordras en samfäld sträfvan af många och 
äfven unga krafter samt statsunderstöd för uppmät¬ 
ningarnas bedrifvande, och därtill först och främst 
initiativ från vår konstakademis ledande män. 

Till en början kunna vi hafva mycken nytta af det 
arbete, våra danska grannar redan utfört. Våra syd¬ 
liga landsdelar äro ju gammalt danskt territorium, som 
helt naturligt tillhör nutida danskt forskningsområde. I 


gamla tider, då de skandinaniska rikenas gränser gingo 
efter folkrasernas utbredning och landets klimatiska 
beskaffenhet, rådde danskarne om slättbygderna kring 
Kattegatt, Öresund och Nordsjön, norrmännen bergs¬ 
bygderna kring Kölen, och svenskarne skogsbygderna 
kring Östersjön ända långt in i Ryssland. Den politiska 
utvecklingen har helt naturligt anpassat sig efter de 
geografiska gränserna. Sverige har trängt sig fram 
till Kattegatt och Öresund samt Kölen men i sin ord¬ 
ning af Ryssland drifvits tillbaka väster om Östersjön. 
Därigenom hafva en hel del svenska byggnadsminnen 
kvarlämnats i Finland och Östersjöländerna, under det 
vi fåttärfva dansk byggnadskonst i våra södra provinser. 
Ett strängt särskiljande af svensk och dansk bygg¬ 
nadskonst blir af detta skäl i vissa fall både svårt och 
oriktigt, utan torde större utbyte för oss vinnas ge¬ 
nom samarbete och anslutning. 

För att för tidskriften erhålla bidrag till vår äldre 
svenska byggnadshistoria hafva vi vändt oss till Hof- 
intendenten Gustaf Lindgren, hvllken f. n. torde vara 
den af våra arkitekter, som mest sysslat med studier 
och författarskap härutinnan. Han har till detta häfte 
lämnat följande intressanta utredning, för hvilken vi 
delvis stå i tacksamhetsskuld till Danska National¬ 
museet och Professor Mollerup. Red. 


UR MALMÖHUS BYGGNADSHISTORIA. 

AF HOFINTENDENTEN GUSTAF LINDGREN. 


Med anledning af en anmälan från Riksdagens revi¬ 
sorer om bristfälligheter å den i till det yttre föga 
ändradt skick kvarstående delen af Malmöhus slott 
bemyndigade K. Maj:t år 1904 fångvårdsstyrelsen, 
under hvars förvaltning slottet i egenskap af central¬ 
fängelse för närvarande står, att tillsätta en kommis¬ 
sion för att afge yttrande öfver dessa bristfälligheter 
och eventuellt förslag till deras afhjälpande samt att 
göra de framställningar, som undersökningen i öfrigt 
kunde föranleda. Till medlemmar af denna kommis¬ 


sion utsågos stadsarkitekterna i Stockholm och Malmö 
K. Salin och S. Sörensen samt undertecknad. Öfver 
det tekniska resultatet af sitt arbete har kommissi¬ 
onen afgifvit berättelse jämte kostnadsförslag öfver 
erforderliga reparations och konserveringsarbeten slu¬ 
tande å ett belopp af 86 000 kr. Ur dessa handlin¬ 
gar torde här vara nog att anföra, det de till fullo 
konstatera, att de befintliga bristerna icke medföra 
någon risk för det ålderdomliga, vördnadsvärda och 
pittoreska minnesmärkets bestånd eller användning, samt 


HÄFT. 8. AUGUSTI 1907. 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM. 



86 


att de föreslagna reparationerna endast äro konservc- 
ringsåtgärder men alldeles icke hafva naturen af re- 
staureringsarbeten ej heller på något sätt föregripa 
en möjligen blifvande restaurering af byggnaden för 
andra och deras historia värdigare ändamål än det, 
hvartill den nu användes. 

De ritningar öfver slottet, som funnos att tillgå i 
k. fångvårdsstyrelsens arkiv, voro uppgjorda med 
speciell hänsyn till slottets penitentiära användning 
och således för en historisk-teknisk undersökning mindre 
lämpliga. Kommissionen vände sig därför genom 
stadsarkitekten Sörensen till Danska Nationalmuseet, 
som nyligen genom arkitekt Mathiesen låtit uppmäta 
och beskrifva slottsbyggnaden, med anhållan att få 
låna dessa handlingar, hvilka med förekommande be¬ 
redvillighet ställdes till dess disposition. 


Vid den af kommissionen anställda undersökningen 
kommo åtskilliga fakta i dagen, som dels komplettera 
och styrka, dels ock i vissa delar afvika från de i 
arkitekt Mathiesens mycket förtjänstfulla beskrifning 
framställda resultaten och hypoteserna, samt däri¬ 
genom gåfvo undertecknad anledning att till den 
danska beskrifningen foga ett försök till byggnadshi- 
storisk utredning af slottets tillkomst och utveckling. 

1 illsammans med Nationalmuseets beskrifning torde 
denna utredning äfven kunna bidraga till kännedo¬ 
men om det sätt, hvarpå man vid medeltidens slut 
behandlade byggnadsarbeten af denna art och såle¬ 
des äga både kulturhistoriskt och byggnadshistoriskt 
intresse, hvarför de här nedan tillsammans öfverläm- 
nas till Teknisk Tidskrifts läsare. 


DANSKA NATIONALMUSEETS BESKRIFNING ÖFVER MALMÖHUS. 


Malmöhus ligger lige i Udkanten af Malmos vest- 
lige Bydel omgivet af Volde og Grave; de ydre Vold- 
grave straekke sig ind i Kungsparken. Den nordre 
Side af Malmöhus laa oprindelig aaben ud mod Öre¬ 
sund, men er nu adskilt herfra ved opfyldte Are¬ 
aler. 

Efter de historiske Oplysninger skal det seldste 
Malmöhus vaere anlagt af Erik af Pommern 1434, men 
da dette nedbraendte 152g og fuldstaendig nedbrodes 
1534 under Grevefejden, blev det nuvaerende Malmö¬ 
hus opfort af Christian den 3die 1537. 

Ogsaa Christian den 4de har bygget paa Malmö¬ 
hus, i det en nu nedreven Floj lige vest for Porttaar- 
net var opfort af ham i Aaret 1607, 1 se Professor 
Magnus Petersens Tegning fra 1860. 

Carl den iite befaestede det staerkt, i det han 
anlagde Voldene paa de 3 Sider. De söndre, ostre 
og vestre Floje ere opforte siden 1872. 

Af Slottets oprindelige udstrakte Bygningsvaerker 
er hele den nordre Side bevaret til vore Dage. De 
paa medfolgende Tegninger med morkt anlagte Dele 
ere alle oprindelige opforte samtidig paa Christian den 
3dies Tid. Murvaerket er af store rode Munkesten 
0,27 Meters Laengde, 0,13 Meters Bredde og, 0,081 
Meters Tykkelse, i vexlende Loberskifter og Kop- 
skifter henmuret i slaaet Kalkmortel. Murene ere me- 
get tykke endog indtil 7 1 / 2 Meter. Taarnenes Sok- 
kel er af en blod Granit med Hulkehl. Fundamenterne 
ere af raa Granitsten henmuret i slaaet Kalkmortel. 

Ved Gravninger konstateredes de 2 Hjornetaarne mod 
Syd, se Situationsplanen Pl. I. 

Det oprindelige Anlaeg har antagelig bestaaet af en 
indre og en ydre Borggaard. Denne nordre Side af 
den indre Borggaard afsluttedes af Hovedbygningen 

1 Over Porten i Porttaarnet er siden 1874 indmuret en Sten med 
Aarstallet 1607 samt Christian den 4des og Anna Kathrines Navne- 
chiffer, denne Sten ses paa Professor Magnus Petersens Tegning at 
sidde indmuret i Gavlen paa den nu nedrevne og atter opbyggede 
vestre Floj (Cellefsengslet). 


(Slottet), og ved dennes Hjorner udgaa Ringmurene, 
dels om den indre Borggaard, dels om den ydre Borg¬ 
gaard, se Situationsplan Pl. I. 

Den ydre Ringmur, der er 2 Etager hoj paa Nord¬ 
siden, har 4 Hjornetaarne, hvoraf de 2 nordre ere helt 
bevarede, medens der af de 2 sondre kun findes Lev- 
ninger under Jorden, dog er et Stykke af den profi- 
lerede Sokkel bevaret ved det sydvestre Hjornetaarn, 
se Pl. I ved VI. Gangene i de ydre Ringmure have 
vaeret brolagte, se Pl. I ved II. 

Selve Slottet (Hovedflojen) se Pl. II—VIII, er en 
54 Meter lang og 10 Meter bred firsidet Bygning med 4 
Stokvaerk og med nogle Trappeudbygninger paa Syd- 
siden. Ydermurerne mod Nord, Vest og 0st ere 
indtil 2 l / 2 Meter tykke og have indvendige Gange og 
Trapper, i Vestgavlen er der desuden i Kaelderen et 
Faengselrum (Hundehul) med Adgang fra den indre 
Borggaard, antagelig har Porten til den indre Borg¬ 
gaard ligget lige herved. 

De to nederste Stokvaerk have elipseformede Ton- 
dehvaelvinger. Det nederste Stokvaerk er delt i 2 op¬ 
rindelige Rum, hver med en oprindelig Trappeopgang 
til Borggaarden. 

I den vestlige Del forer fra nederste Stokvaerk en 
oprindelig Trappe og i selve den nordre Mur, se Pl. 
II, III og Snit paa Pl. VIII. 

Under Kaeldergulvet ved K. skal der vaere en 
Kaelder til, hvilket dog ikke kunde konstateres, da en 
stor Kulbunke daekkede Stedet, ved E. skal der vaere 
Levninger af en Kamin. 

I den östlige Gavl er der indvendig i nederste Stok¬ 
vaerk nogle Bomhuller, hvoraf de med a maerkede 
ere 2 Skifter hoje og sidde 1 Meter over Gulvet, og 
de med b maerkede ere ca. 1 Skifte hojt og sidde 
2 1 / 2 Meter over Gulvet. 

Lidt Vest for Vestgavlen lige ved Porttaarnets indre 
Side — under den nuvaerende Vagtbygnings Hjorne- 
mur — Hgg er en Brond daekket med Egebjaelker, se 
Pl. I ved B. 



»7 


Am^ömos- r\A no •• 



PLAN AF MALMÖHUS. 
Bilaga I. 


ORIGINALET TILLHÖR DANSKA STATEN. 


2det Stokvaerk bestod oprindelig af 3 Rum. Fra 
det ostligste forte en oprindelig Trappe op i selve den 
nordre Mur, se Pl. III. Derimod har der ikke i dette 
Stokvaerk vaeret nogen direkte Förbindelse med den 
ydre Ringmur. 

3die Stokvaerk, se Pl. IV, Hovedadgangen hertil 
var gennem Trappehuset paa Midten af Langsiden 
mod Borggaarden. Stokvaerket er delt i 2 store Rum, 
hvoraf det ene, antagelig den tidigere Riddersal, nu 
benyttes til Kirke. Ved 0stgavlens sondre Hjorne, 
hvor oprindelig den indre Ringmur gik i sydlig Ret¬ 
ning, og her stod i direkte Förbindelse med Slottet, 
se Pl. IV ved C, er der mod 0st en nu tilmuret op¬ 
rindelig Indgangsdor, se Pl. IV ved D, herfra har an¬ 
tagelig fort en aaben Svale hen langs Gavlen til den 
ydre Ringmurs aabne Platform, se Pl. I. 

I 3die Stokvaerks vestre Gavl findes den hvaelvede 
Gang, der sandsynligvis under den nuvaerende Trae- 
trappe, se Pl. IV ved T, i den nordre Ende staar i 
Förbindelse med den fra nederste Stokvaerk i Nord¬ 
siden forende Trappe, se Pl. II ved S. 

Imod Syd fortsatte den hvaelvede Gang sig videre 
i den indre Ringmur, se Pl. IV ved E. 

I 4de Stokvaerk, se pl. V, findes ingen oprinde- 
lige Skillerum, i begge Gavlmure ere de oprinde- 
lige hvaelvede Gange bevarede, begge have de oprin¬ 
delig vaeret fortsatte i sydlig Retning i den indre Ring¬ 
mur, der altsaa har vaeret 2 Stokvaerk hojere end den 
ydre Ringmur, se Pl. V ved C og E. 


Den ydre Ringmur og Hjornetaarnene samt Porttaarnet. 

Naesten hele den östlige Del af den nordre Ring¬ 
mur er bevaret til vore Dage, Ringmuren har 2 Stok¬ 
vaerk, begge med Skydehuller og Nischer til Ammu¬ 
nition. Indgangen ligger ikke langt fra Hovedbygnin- 
gen (Slottet), idet den oprindelige Trappe ved F paa 
Pl. I forer op til den yere Ringmurs 2det Stokvaerk. 
Ringmuren gaar ikke i lige Linie, men i 2 Retninger 
inden den lober ud i det ostre Hjornetaarn. Foruden 
Skydehuller og Nischer har Skyttegangene i Ringmu¬ 
rens 2det Stokvaerk foroven en Raekke Huller 2 
og 2 modstaaende. Hvortil disse have vaeret an- 
vendt, kan ikke med Bestemthed afgores. Idet Skytte¬ 
gången traeder ind i Taarnet, drejer den til ven¬ 
stre ind i Taarnets 2det Stokvaerk, hvorfra en 
Trappe forer ned til nordre Ringmur i 1. Stokvaerk, 
midt paa Trappen forer en Doraabning ind til et Rum, 
der paa Grund af saerlige FVrhold ikke naermere kunde 
undersoges. 

Naar man kommer ned ad Trappen, gaar Skytte¬ 
gången til venstre helt hen til Hovedbygningen (Slot¬ 
tet), til hojre derimod deler Gängen sig og gaar dels 
tilhojre ud i ostre Ringmur, dels tilvenstre ad nogle 
Trin ned til Hjornetaarnets nederste Stokvaerk, den 
interessanteste Del af det til vore Dage bevarede 
Malmöhus. 

Hjornetaarnets nederste Stokvaerk bestaar af 3 Op- 
holdsrum, se Maerket d paa Pl. I, og 4 Skyderum, 
Maerket e paa Pl. I , hver med 2 Skydehuller og 




















88 



"" ".■■ ■ T. ;.<44-« i f i i r i jU( i r ; ; -M 

MALMÖHUS. PLAN AF KÄLLARVÅNINGEN. 

Bilaga II. 


ORIGINALET TILLHÖR DANSKA STATEN. 


en dyb, bred Nische, der gaar helt ned til Gulvet. 
Skyldhullerne, se Pl. i , ere ganske smaa og have 
stmrkt skraanende Sider, i Underkant er Reculbjael- 
ken bevaret. 

Saavel Skyderummene som Opholdsrummene be- 
nyttedes indtil 1855 som Cellefaengsler. Midterrum- 
met har oprindelig haft en Kuppelhvaelving, der ved 
en Krudtexplosion er spraengt i Luften. 

Den vestlige Del af Nordsidens Ringmur er naesten 
helt nedreven eller omdannet. Vid Hovedbygningens 
(Slottets) vestre Hjorne straekker den ydre Ringmur sig 
kun til Porttaarnet, men dette Stykke af Ringmuren 
er nu omdannet til at udgore Ydermuren afVagtbyg- 
ningen. Porttaarnet er helt bevaret; i nederste Stok¬ 
vaerk har der her vaeret 3 Hold Porte — i begge Si¬ 
der af Porten ses Levninger af de nu tilmurede Ad- 
gang til Ringmurene. Over Porten er paa Nordsiden 
fladbuede Skoldehuller, se Fagaden. 

Fra Porttaarnet til venstre Hjornetaarn er Ringmu¬ 
ren helt nedreven, men den ses paa Prof. M. P:s Teg- 
ning fra 1860, ligesom Ringmurens Tilslutning til det 
vestre Fljornetaarn endnu er bevaret, se Pl. IV. Gän¬ 
gen forer dels tilvenstre ud i den vestre Ringmur, dels 
ligefrem ad nogle Trappetrin ned til Taarnets Midte. 
Dette Taarn har 4 Skyderum, se Mrerket c paa Pl. I. 
Det ostre Skyderum har sit ene Skydehul bevaret, 
det sondre Skyderum har en bred, dyb Nische, der 
gaar ned til Gulvet. Midterrummet i Taarnet haren 
Kuppelhvaelving. 

Fra Skyttegången forer en Trappe op til Taarnets 
2. Stokvaerk. Da Taarnets 2det Stokvaerk benyttes 
til Beboelse, hvilket hindrer i en indgaaende Underso- 


gelse, kan der ikke med Sikkerhed siges, hvorledes 2det 
Stokvaerk har vaeret indrettet. 

De her omtalte Bygningsvaerker ere alle overkal- 
kede udvendig og have paamalede Fuger, saaledes at 
det mange Steder er vanskeligt at se Skiftegangen 
igennem. Alle Dor- og Vinduesaabninger ere flad¬ 
buede undtagen de to hoje spidsbuede Nischer paa 
Hovedbygningens Sydside, se Pl. VII, og de rund- 
buede Blaendinger paa Porttaarnet, se Pl. VI—VII. 

Hjornetaarne have en huggen Sokkel af blod Gra¬ 
nit, se Pl. I (VI—VI 1 ). 

Pin Sokkelsten paa det ostre Hjornetaarn har i op- 
hojet Relief 2 kaempende 0 gler, en Sokkelsten paa 
det vestre Hjornetaarn har i ophojet Relief et Sten- 
huggermaerke. 

Af Christan den 3dies Registranter fra 1535—50 
og af Tegnelser (trykt i Danske Magasin) er uddraget 
folgende: 

Huitfeld. 1418 fol. 

1534. Borgerne gjorde Anfald til Slottet, som til- 
forn havde vaeret den gamle Toldergaard. 

1534. 3 A Joakim Ronnov til hert. Christ. -— og 
samme Slot nederbrodet udi Huell. 

1534. 5 /ö Johan Urne til hertugen: og nederbryde 

(nu) slottet. Sml. Skibbykron, Krag, D M 3,303; 
4 . 197 - 

Jakob Ulfeldt danske historie s. 48. 

Malmofreden 6. april 1536; Chr. III lover ikke at 
anlaegge nogen befaestning uden med magistrats og 
borgerskabs samtykke. P. M. Gr. F. 11 289 Sml. s. 291. 

Malmo slot (uddrag af tegnelser). 

Sti Pors befalinger: 



MALMÖHUS. PLAN AF BOTTENVÅNINGEN. ' ORIGINALET TILLHÖR DANSKA STATEN. 

Bilaga III, 























8 9 



• MurvuPri_-/6£Ln 


MALMÖHUS. PLAN AF ANDRA VÅNINGEN. 
Bilaga IV. 


ORIGINALET TILLHÖR DANSKA STATEN. 


Tyge Krabbe og andre lensmsend skal vaere be- 
lrjaelpelige med deres undersaatter og bönder. 

Almuen lydig at age ved, sten, paele, tömmer og 
andet. 

Alle bönder om Malmö skal age kalksten til og 
saelge. > 

Hver mand i Skaane skal strax före et laes ved 
til Malmö og hugge det i krönens, bispens og klost¬ 
rets skove efter lensmandens tilsyn. 

Abbed i Herridsvad skal hugge 200 bjaelker, 18 al. 
lange, en rum fod i kanten, og före dem til Malmö. 

Varbjerg, at han strax hugger 300 tylter tömmer 
til spaer, 18 al, 16 al, 14 al og 8 al, ikke mindre. 

Her Oluf, provst i AAhus om öxne. 

Lunde borgere skal nedbryde kirker og kirkegaarde, 
torneherret före samme sten og kalk til Malmö der 
faar en lign. befaling. 

Malmö og Kbhvn skal före kalksten fra Saltholm. 

Abbed i Dalby skal brående. 200 laester kalk. 

Her per Porse til Fligen skal brående 3000 mursten 

Esrom . 3000 » 

Nyborg. 3000 » 

Tranekaer. 3000 » 

Hindsgavl ..... 1000 » 

Höneberg . 1000 » 

Koldinghus. 2000 » 

Antvorskov, hvis Sten Skelsör skal före 2000 » 

Skovkloster, hvis » Nestved » » 1000 » 

Engelholm . 3000 » 

Tegnelser 3. 6. 107. 

1537 foraar. Disse ofte er tilskrevne at skulle gore 
vogne ud til det slot i Malmö — med skovle, spader, 
staerke heste og förekarle: kloster og köbstaeder. 

Tegnelser 3. 6. 135. 


1537. Jörgen Urne et brev til bgm. og raad udi 
Lund, at de med det allerförste lade opgrave alle 
de hugne sten, som ligger nedgravne paa Skt Laurentii 
kirkegaard og skikker til Malmö. 

Tegnelser 3. 6. 144. 

1537 efteraar. Vogne til Malmos slot. Tegnelser 
3. 6. 185. 

(?) 1538 foraar. Hver mands tjener i Skaane skal 
hver age 120 laes jord af den grav i Malmö og maa 
ikke vende hjem, for hver har tegn af Sti Pors — 
modepligt under deres boeslod. Tegnelser 3. 6. 189. 

Kun rette gaardsaeder maa vaere fri m. m. Teg¬ 
nelser 3. 6. 189. 

Om bögepaele til M. sl. at hugge i krönens og 

kirkens skove . 189 

Landskrone skal före det ved fra Hule molle til 

Malmö . 190 

Fisk m. m. til Malmö . 190 

Claus Bille paa Bahus skall skikke jern till mester 
Hans paa jernhytten . . . med det allerförste, 
thi samme jern skal bruges til murankre udi 
den bygning udi Malmö. 190 

1538 Antonii aften. Disse efterfolgende breve blev 
Jens ... Sti Pors dreng, affaerdiget med til den byg- 
nings behov i Malmö. 

1) lensmaend om fetalje 

2) statholder i Kbhvn om at udstede breve for Sti 
Pors 

3) vogne 

4) til nogle sjaell. og skaanske kobstaeder om mur- 
mestere og kalkslaaere 

5) den murmester Kallundborg skal ligeledes begive 
sig til Malmö 

6) Til Peder Skram om hjulbör, skovle og spader 



MALMÖHUS. PLAN AF TREDJE VÅNINGEN.. ORIGINALET TILLHÖR DANSKA STATEN. 

Bilaga V. 

* 













































90 



MALMÖHUS. FASAD ÅT NORR ORIGINALET TILLHÖR DANSKA STATEN. 

Bilaga VI. 


om bjaelker og trae. 


7) til Hr. Trud og Claus Bille om staal 

8) brev til Sti Pors om alle aerinde. 

Tegnelser 3. 6. 190—1 (sikkert for Tysklandsrejsen). 

1538. Helsingborg skal efter Peder Skrams be- 
faling fore mursten til Malmo. 

Til Peder Skram 10 tylter bjaelker, 18, 16, 14 alen; 
10 tylter spaerrer 12 og 10 alen; 20 tylter savdisler. 

Peder Hansen 

Erik Urup 

Hr Eske Bille 

Hr Claus Bille 

Tegnelser 3. 6. 197. 

1539. Disse herreder skal handles med raadet, at 
de vil tilstede deres bönder og adelens tjenere at age 
jord, hver 30 laes, paa den vold i Malmo, efter Jör¬ 
gen Urnes og Sti Pors undervisning; Herrestad, Lywne, 
Wemmepeg Skytz, Bare, Oxe, Torne. 

1541. seria 3-a post Johannes baptist. Fra Malmo 
skrives til Key Rantzau paa Kolding om mursten, til 
Peder Skram om 5000, til Holger Ulfstand om 46000 
mursten. Tegnelser 3. 6. 297. 

) 540. lördag naest efter Skt. Gallidag. Om den 
bygning i Malmo. 

1) til Josef Falster om 150 spaerrer, 7 al lange, og 
150 spaerrer, fem alen lange, som skal til volden derpaa 
slottet, at lade hugge og Halmstad borgere at lade 
fremfore for fragt 

2) til Trud Ulfstand om 
23 bjaelker og 30 daeller, »et 
handt» tykke, begge parter 
6 al. 1 . — Varbjerg borgere 
at fore frem 

3) Holger Ulfstand 200 
bjaelker, smaa og store, saa 
lange som man de, be- 
komme kan, til de to blok- 
huse 

MALMÖHUS. SEKTIONER. 

Bilaga VIII. 



4) Sti Pors at skikke al den sten, han af de af 
brudne sten bekomme kan, til Malmo til de »kyzze 
holle» 

5 ) Jörgen Urne at lade hugge i Lindholm og Dalby 
skove 100 paele til blokhusene, hver 6 al. 1 . Teg. 
nelser 3. 6. 309 Malmöhus (uddrag af Registre). 

1536. ud Peder Hansen for to gaarde, som Jörgen 
Kok paa k. m’s vegne har indtaget til kg’s slotsbe- 
hov som nu bygger der. Register 35. 

1541. 20 juni. Flere Malmoborgere faa vederlag for 
gods og jord, som de har mistet til den plads til 
slottets bygning. Registr. 192 — sml. 193 (mage¬ 
skifte med Jörgen Kok). 

1546. 31 oktbr. Lunds domkirke faar lign. veder¬ 
lag. Registr. 308. 

1548. 11 novbr. Mogens Gyldenstjernes lensbrev. 

Intet om byggeri. Registr. 393. 

Malmo. 

1542. Brev til Stig Pors, at han tilsiger alle krö¬ 
nens, stiftens, kapitels og kirkens tjenere udi de naeste 
herred hos Lund, at hver af dem ager et laes mur¬ 
sten fra Lund til Malmo. 

Tegnelser 3. 6 . 355. 

1548. Jesper Friis skall brående kalk; thi k. m. vil 
have et kornhus opbygt paa Malmo. 

Tegnelser 4. 2. 70. 

1549. Mogens Gylden 
stjerne beretter, at volden 
er meget forfalden at han 
har bestilt en voldmester, 
og at han vil lade inddrage 
et fersk vand paa slottet. 
Eske Bille skal se paa Sa- 
gerne og med M. G. over- 
veje dem. 

Tegnelser 4. 5. 59. 

ORIGINALET TILLHÖR DANSKA 
STATEN. 



f, . . . i .t i uf f f f 1 f f 1 ’ =£=£=£ 

































































































































































9i 



■T M- 


MALMÖHUS. FASAD ÅT SÖDER. 
Bilasa Vli. 


ORIGINALET TILLHOR DANSKA STATEN. 


BY GGN ADSHI STORISK UTREDNING. 


Med ledning af resultaten vid nu utförda undersök¬ 
ning kan Danska Nationalmuseets förtjänstfulla redo¬ 
görelse för Malmöhus slott i vissa delar fullständigas 
och beriktigas. 

Hvad först beträffar uppgiften, att slottet fullstän¬ 
digt nedbröts 1534, stöder sig denna påtagligen, på 
de i Christian III:s registratur anförda rapporterna, 
att de upproriske borgarne »gjorde Anfald til Slottet, 
som tilforn havde vaeret den gamle Toldergaard» och 
hade »samme Slot nederbrodet udi Huell» (Joakim 
Rönnow z / 6 1534) samt »néderbryde (nu) Slottet» 

(Johan Urne 5 / 6 1534). 

Den förra rapporten rör tydligen förstöringen af 
»den gamle Toldergaards» hvalf, den andra två dagar 
senare, visar att förstörelsearbetet ännu pågick, ej att 
det var afslutadt. 

Det senare antagandet strider också bestämdt mot 
de tekniska förhållandena. 

Vid de gräfningar, kommissionen lät företaga för att 
undersöka grunderna på tvenne ställen å yttre sidan 
och tvenne å inre sidan af det förra slottet, visade 
sig grunderna till 1 mtrs höjd från den fasta bottnen 
bestå af kullersten, lagd under grundvattenståndet 
(här lika med hafsytan) på ett endast några centime¬ 
ter tjockt lager af sjösand och därunder fast sjöbot¬ 
ten. Vallgrafven hade påtagligen gått fram ända till 
slottets norra yttermur och den n. v. kanalbanken 
längs slottets norra sida är således en senare utfyll- 
ning. Det är af dessa skäl mycket antagligt, att grun¬ 
den är densamma som 1434 eller möjligen ännu tidi¬ 
gare (se nedan) lades under »den gamle Toldergaard». 
Ofvan grunden har norra yttermurens undre del en 
lutning utåt, som af kommissionen uppmättes och an- 
gifves å bilagd ritning (bilaga IX), men intet finnes i 
tegelmurens beskaffenhet, i teglets storlek, i tegelför¬ 
banden eller i murtjockleken, som anger att någon 
del af norra muren är af äldre eller yngre datum, 
således att en fullständigt nedbruten mur blifvit åter 
påmurad, eller att material eller arbetssätt blifvit om¬ 


bytta vid en yngre påbyggnad, förrän man kommer 
till en höjd ofvan n. v. markyta af ej mindre än 8 
meter, eller den punkt där den från 76 till 204 mm. 
varierande utbukningen å muren upphör. Här har 
man tydligen sökt att ånyo komma in i lodlinjen och 
därför indragit murlifvet, så att en horisontal afsats 
af intill 194 mm. bredd uppkommit mellan den undre 
och den öfre delen af norra yttermuren. Äfven västra 
delen af slottets södra yttermur (åt borggården) synes 
hafva en till 47 mm. uppmätt lutning utåt vid samma 
höjd som ofvannämnda horisontala afsats. Ofvan denna 
höjd är södra yttermuren åter indragen, vid taklisten 
å de uppmätta sektionerna resp, 173 och 207 mm. 
innanför murlifvet vid marken, utan att man dock an¬ 
sett nödigt att göra någon horisontell afsättning, mot¬ 
svarande norra murens. Den vill alltså synas, som 
om först vid denna höjd en påbyggnad ägt rum. 

Jämte de nuvarande tre källarnedgångarna å södra 
yttermuren synas tvenne igenmurade nedgångar väster 
om trapptornet, hvilka äfvenledes stått i förbindelse 
med nuvarande källaren. Den västligaste af dessa 
nedgångar för till det i beskrifningen omtalade »hun- 
dehul». 

Vid schaktning ned till grunden åt gårdssidan funno 
vi emellertid strax öster om denna nedgång och under 
n. v. markytan tvänne skottgluggar af medeltida typ 
med segmentformade hvalf och starkt skrånande sol¬ 
bänkar af kritsten, hvilkas konstruktion och tillvaro 
på detta ställe och denna höjd uppenbarligen visa, 
dels att Mathiesens antagande, att det äldre slottets 
inre port legat vid dess västra hörn, antagligen är rik¬ 
tigt, dels att gårdens n. v. plan blifvit genom påfyll¬ 
ning betydligt höjdt öfver det ursprungliga, dels att 
den n. v. källarens golf fordom legat i gårdens plan 
och således n. v. källaren varit slottets forna botten¬ 
våning. Denna sistnämnda slutsats bestyrkes ock af 
uppgiften, att under n. v. källaren finnes ytterligare 
en källare (otillgänglig äfven för oss till följd af 
bränsleupplag öfver nedgången), samt af det faktum, 








































































































































MALMÖHUS. NORRA YTTERMURENS PROFILER. 

Bilaga IX. 

att i nuvarande källarens västra hälft och alldeles under 
det i bottenvåningens norra yttermur markerade stora 
hålet (A å bilaga III) finnes en ännu bibehållen spis 
(otillgänglig vid Danska Nationalmuseets uppmätning 
till följd af bränsleupplag). Dessutom har källaren i 
sydvästra hörnet äfven en nu igenmurad dörr till ofvan- 
nämnda »hundehul». 

Västra delen af nuvarande öfre källaren har således 
sannolikt varit slottets borgstuga och haft trenne ut¬ 
gångar till gården (liksom den forna borgstugan, seder¬ 
mera kronobränneriet, vid Kalmar slott), och en dörr 
till »hundehulet», som alltså icke varit fängelse utan 
genomgång från borgstugan till korridoren i de inre 
borggården omgifvande vallarna (jämför situations¬ 
planen, bilaga I), en anordning fullständigt analog med 
t. ex. motsvarande genomgångar från bottenvåningen 
i Vadstena slotts trapptorn till de nu borttagna vallarna 
därstädes. 

Har nu denna undre del af nuvarande slottet hört 
till den byggnad, som anlades 1434 af Erik af Pom¬ 
mern, eller till den 1537 uppförda? Mathiesen karak¬ 
teriserar den inre, nu försvunna vallen såsom hörande 
till »det oprindelige anlaeg», men förstår därmed 
tydligen Christian den tredjes ombyggnad, enär han 
diträknar äfven de yttre, ännu bibehållna vallarna 
(se nedan). Hvad ofvan anförts om yttermurarnes be¬ 
skaffenhet synes emellertid tyda på, att dessa till af- 
satsen på 8 meters höjd öfver nuvarande marken till¬ 
hört det äldsta slottet. Norra muren bibehåller visser¬ 



å 

i 






ligen den undre tjockleken (2,6 meter) ännu en våning 
ofvan afsatsen, hvarefter tjockleken minskas till 80 
centimeter; södra muren däremot har till afsatsens 
höjd en tjocklek af 1,20 meter, som i båda de öfre 
våningarna minskas till cirka 80 cm. 

1538 skrifver Christian III att »Claus Bille paa 
Bahus skal skikke jern — — — till murankre udi 
den bygning udi Malmo. 

Synliga ankarjärn finnas endast ofvan afsatsen i 
öfversta våningens bjälklagshöjd. 

Dessa förhållanden synas likaledes antyda en på- 
byggnad. Härtill kommer att samtliga fönstren åt 
borggården i nuvarande bottenvåning — såsom å upp- 
mätningsritningarna markerats — blifvit senare upp¬ 
huggna. I dessa fönsters halfva höjd finnes en rad 
af bjälklagshål, som synas hafva tillhört en före fön¬ 
strens tillkomst befintlig svalgång eller balkong af trä, 
hvars takspår äfven finnes markeradt å gårdsfasaden 
(bilaga VII) under nuvarande fönstren en trappa upp. 
Detta byggnadssätt var ytterst vanligt på 1400-talet. 

Mellan bottenvåningens fönster och fönstren en 
trappa upp finnas jämväl tvenne spetsbågiga (igen¬ 
murade) dörröppningar till denna balkong, hvilka 
liksom bjälklagshålen svara mot en helt annan vånings- 
indelning än den nuvarande. Ledning för bedömande 
af de anordningar, som foranledt denna ursprungliga 
vånings indelning, saknas heller icke. I nuvarande 
källaren finnas ännu plintar och kapitäl till trenne 
kolonner af naturlig sten (jämför planen, bilaga II, 







































93 


där deras platser äro markerade), hvilka enligt medel¬ 
tidens byggnadssätt varit placerade midt i källaren 
och uppburit tvenne rader hvalf. Anläggningen i två 
skepp är fullständigt analog med såväl danska som 
svenska medeltida byggnaders. Har slottet ursprung¬ 
ligen varit »Toldergaard», har borgstugan möjligen 
tidigare varit varuhall liksom den tvåskeppiga hallen 
i »gamla apoteket» (under medeltiden handelsfaktori) 
in. fl. medeltida byggnader i Visby. Säkert är, att 
den forna hvälfningen på kolonner fordrade större 
höjd i rummet än det nuvarande låga eliptiska hvalf- 
vet, och att denna större höjd bättre än den nuva¬ 
rande stämde (jfr. bilaga IX) både med källarens forna 
användning som borgstuga och med den äldre af 
bjälklagshålen och spetsbågarna markerade vånings- 
indelningen, som åter passar väl tillsammans med de 
tjockare murarna under afsatsen. De eliptiska hvalf- 
ven öfver nuvarande öfre källaren och bottenvåningen 
äro ock —- som af de inbilade hvalfanfangen tydligen 
framgår — icke samtida med byggnaden, utan senare 
inslagna i en äldre byggnad. 

Men rapporten från Joakim Rönnow anger uttryck¬ 
ligen, att hvalfven blifvit förstörda i det äldre slottet, 
och Nationalmuseets beskrifning förutsätter tydligen, 
att den nuvarande eliptiska hvälfningen skett i sam¬ 
manhang med Christian den III:s slottsbyggnad år 
1537- I själfva verket tala äfven analogier med andra 
samtida byggnadsarbeten, t. ex. slotten i Vadstena 
och Borgholm starkt för denna uppfattning. 

Då står intet annat åter än ,att antaga, att de tjoc¬ 
kare yttermurarna till 8 meters höjd öfver marken 
tillhört det ursprungliga, 1434 anlagda slottet. Att 
helt och hållet rasera slottets 2,6, och i, 2 meters tjocka 
murar hade väl ock blifvit för arbetsamt och för kost¬ 
bart för det upproriska borgerskapet . . . »De paa 
medfölgende tegninger med mörkt anlagde Dele» äro 
således icke »alle oprindelige opförte samtidig på 
Christian III:s tid», utan härstamma till stor del från 
Erik af Pommern. Möjligt är ju till och med, att 
»den gamle Toldergaard» fanns till för de på Eriks af 
Pommerns befallning anlagda befästningarna och så¬ 
ledes är äldre än 1434. Endast de nuvarande hvalf¬ 
ven ha blifvit inslagna och de båda öfre våningarna 
påbyggda af Christian III under och efter år 1537. 
Nuvarande södra fasadmuren synes enligt uppmätnings- 
ritningen blifvit påbyggd till lägre höjd än den norra 
samt försedd med nu igenmurade skottgluggar i öfver- 
sta våningen. I likhet med det forna förhållandet vid 
Kalmar slott har slottet i så fall ursprungligen haft 
endast ett takfall från yttre fasaden inåt borggården. 
Faktiska förhållanden styrka detta antagande. Öfversta 
delen af södra muren är nämligen utförd af mindre och 
sämre tegel än de öfre våningarna, och nuvarande taklist 
förskrifver sig från reparationen efter eldsvådan 1872. 

De båda våningarna ha för öfrigt i senare tid un¬ 
dergått så våldsamma ändringar, att deras ursprung¬ 
liga inre anordning ej kan med säkerhet urskiljas. 
Att döma efter Christian III:s öfriga slottsbyggnader, 


t. ex. Landskrona citadell (nuvarande arbetsbyggnad 
i tvångsarbetsanstalten därstädes), har yttermuren på 
norra sidan sannolikt krönts af en skyttegång (i Malmö 
under byggnadens nuvarande användning borthuggen 
för att gifva plats åt läktaren i centralfängelsets kyrka), 
hvilken skyttegång nödvändiggjort bibehållandet af 
norra yttermurens tjocklek äfven i första våningen af 
påbyggnaden. 

Af det ofvan anförda framgår äfven, att de nu för¬ 
svunna vallarna å inre borggården med stor sanno¬ 
likhet tillhört det äldsta slottet. De omnämnas näm¬ 
ligen alls icke i Christian III:s registratur, under det 
att i beskrifningen anförda uppgifter ur detta synas 
gifva vid handen, att nuvarande graf och jordvallar, 
som omgifva själfva slottsön, utfördes 1538 och 39, 
då »Hver mands tjener i Skaane skal hver age 120 
laes jord af den grav i Malmö» och »Herrestad, Lywne, 
Wemmepeg Skytz, Bare, Oxa och Torne herreder 
skal handles med raadet, att de vil tillstede deres 
bönder og adelens tjenere at age jord, hver 30 laes, 
paa den vold i Malmo». Äfven tyckas de fyra kanon¬ 
tornen (rundlarna) hafva — som naturligt är — blif¬ 
vit uppförda samtidigt med nuvarande vallarna. Oaf- 
sedt, att de äro typiska för 1500-talets befästnings 
konst, rekvireras nämligen år 1540 »bl. a. 150 spaer-- 
rer, 7 alen lange og i5ospaerrer, fem alen lange, som 
skal till volden derpaa slottet» och 200 bjaelker, smaa 
och store, saa lange som man dem bekomme kan, til 
de to blokhuse», samt uppfordras »Sti Pors at skikke 
al den sten, han af de albrudte sten bekomme kan, 
til Malmö til de byzze holle» och Jörgen Urne »at 
lade hugge i Lindholm og Dalby skove 100 paele til 
blokhusene, hver 6 al. 1 ». År 1542 får Sti Pors 
order, »att han tilsiger alle krönens, stiftets, kapitels 
og kirkens tjenere udi de naeste herred hos Lund, at 
hver af dem ager et laes mursten paa Lund till Malmö.» 
Det tyckes således som man då ännu byggde på »run- 
delerne». Men 1549 berättar Magnus Gyldenstjerne, »at 
volden er meget forfalden» och »at han har bestilt en 
voldmester.» Vallarna måste således då någon tid varit 
färdiga, hvilket också öiverensstämmer med tidens krai 
och sedvanor. Erik XIV anlade ju jordvallar om¬ 
kring Kalmar slott, Johan III bastioner omkring Kal¬ 
mar stad. Till yttermera visso uppvisar Troels Lund 
med citat ur Malmöhus lensregnskab 1579—80, att val¬ 
larna då ånyo undergingo reparation, i det att det ned¬ 
fallna »stakitet» (palisaden) å deras krön återuppsattes 
(Dagligt liv i Norden, del III—IV, sid. 16.) De an- 
lades således af Christian III. 

Uppgiften i Nationalmuseets beskrifning öfver slot¬ 
tet, att Carl XI »befaestede det staerkt i det han an¬ 
lagde Voldene paa de 3 sider» måste alltså bero på 
en förväxling. De af Carl XI anlagda verken voro de nu 
nedrifna utanför vallarna och inre vallgrafven belägna 
yttre bastionerna, af hvilka den af centralfängelset 
till verkstads- och bostadsbyggnader disponerade ännu 
bär namnet Carolus. 

Stockholm i augusti 1905. 


G. Lindgren. 


94 


MATSALSINREDNING. 


ARKITEKT: SIGFRID ERICSON, GÖTEBORG. 














































95 



MATSALSINREDNING. ARKITEKT: SIGFRID ERICSON, GÖTEBORG. 






































g6 


INREDNING AF EN MATSAL, 

tillhörig Dr Carl Lamberg, Göteborg. 


af riATjAL-* -* 
•* TiltHÖRia pe CARL lAnDElRa * 
Göteborg 


Arkitekt Sigfrid Ericson i Göteborg har välvilligt 
tillsändt redaktionen vidstående bilder med följande 
kortfattade text: 

»Salen är inredd i en gammal byggnad, hvarför dörrar 
och fönster varit till plats och storlek bestämda. 

Material för allt trävirke är tysk ek, rökad och bo¬ 
nad, väggarna äro klädda med blå väf, gardinerna 
dämpadt gula, Beslag å dörrar, spis och möbler äro 
drifna af svagt gröngjord koppar, och bladkransarna 
ofvan dörrarna målade med tunn oljefärg direkt på 
väfven. Som motiv för ornamentiken har användts 
asplöf. 

Snickeriarbetet har utförts af snickare Harald Pet¬ 
terson, ritningar af Sigfrid Ericson.» 



SVENSKA RÅDHUS. 


TROSA RÅDHUS. 

Urkunderna befatta sig föga med den lokal, hvarest 
rättvisan i Trosa skipas. Enligt uppgift utgöres dock 
denna af det enkla hus, som pä vår bild till hälften 
undanskymmes af en modernare uppkomling inom 
arkitekturen. På rådhusets fasad läser man ä en skylt 
dock helt förtroendefullt: Stadskällare och Hotel (med 
ett underförstådt »de ville»), hvilket angifver den ofta 
fingerade skådeplatsen för en del resandes skämt med 
svenska landsortsvärdshus. 

Agi. 



FACKLITTERATUR 


Till redaktionen har insändts N:is i och 2 af Svensk 
Smedstidning , 15 juni och 15 juli 1907. Redaktion 
C. J. Nyqvist och Johan Sandgren. Prenumerations¬ 
pris: för helt år kr 4 00. Med stor glädje hälsa vi 
detta väl redigerade organ för ett handtverk, hvilket 
spelar en mycket viktig roll i byggnadskonsten och 
som är i starkt behof af en tidskrift af detta slag. 

Häftet N:o 1 innehåller: Anmälan. Smidesyrkets 
historia. Organisation. Svenska smedsämbetets låda 

Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitek¬ 
tur och dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa 
Grut, Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 70. A. T. Djur¬ 
gården 70. 

Prenumerationspris incl. postporto 8 kr. pr år; för å utrikes 
ort boende prenumeranter 8: 50, och kan prenumeration ske hos 
herrar bokhandlare och å Teknisk Tidskrifts expedition, Jakobsgatan 

19, samt å alla postkontor i riket. Redaktionen. 


1737. Praktiska anvisningar om filar. Sträckmetall. 
Specifika vikten af metaller. Handtverkets inflytande 
på byggnadens karakter. Hammaren. Illustrationer 
m. m. 

Häftet N:o 2 innehåller: 

Svetsning. Fortsättning af uppsatserna i N:o 1. 
Illustrationer m. m. 

Vi önska lycka till god fortsättning. 


INNEHÅLL: Ur Malmöhus byggnadshistoria. 
Matsalsinredning. 

Svenska rådhus. 

Litteratur. 


















































ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEICNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 

MARIBHILL Å KUNGL. DJURGÅRDEN I STOCKHOLM. 



SÖDRA SIDAN. ARKITEKT: PROFESSOR I. G. CLASON. 



HAFUÄLlARE 


rwÉjj 


Vir-KÄLLARL 


kallare 


KALLAR! 


VEDKÄLLARE 


ANGPAMflERUn 


källarvänm&Em 




KÖK 

[gj Run 1 


Generaldirektör Åkerman har åt sig år 1906 
låtit uppföra det gedigna hem, som här i bild åter- 
gifves. Byggnaden är uppförd af tegel med ut- 
vändig beklädnad af och 1 / 2 stens fasadtegel 
af liknande slag med det i nya posthuset i Stock¬ 
holm. Sockeln af pikhackad grå granit från 
Norrtelje stenhuggerier. Kalksten i fasaderna 
från Öland levererad af Flodqvist & C:o. Öfriga 
leverantörer hafva varit för: fönster och dör¬ 
rar: Byggnadsaktieb. Saltängen, varmvatten¬ 
uppvärmning: Gebr. Körting Aktiengesellschaft, 


PLAN AF KÄLLAREN. 


HÄFT. 9. SEPTEMBER 1907. 


CKNTRAf.TKVCKER1ET, STHLM. 













































98 



MARIEHILL: NORRA SIDAN. 



BIBLlOTO' 




MATSAL 


SALONG 


vatten- och afloppsledningar: Axel Sjögren, 
målningsarbeten: P. T. Lind, lås: Axel Sief- 
vert, beslag: Nord. Kompaniet, smidesarbeten: 
C. W. Svenzon, Elektrisk installation: Allm. 
Svenska Elektriska Aktiebolaget. 

I vindsvåningens rum äro ytterväggarna iso¬ 
lerade med korksten fästade mellan takstolarna. 

Några af bottenvåningens fönster äro för¬ 
sedda med utvändiga jalusiluckor af typ som 
ofta användes i Tyrolen. I dessa luckor äro 
de öfre spjälorna fasta; de nedre sitta i en 
särskild ram i fönsterluckan och går denna 
ram på gångjärn fästade i öfre kanten. 


Nf6 MARIEHILL 

oirniris tju-v.iia Å «oi-*sl dj^gApocn 
taSad-mot piora 



FASAD MOT NORR. 


ARKITEKT: I. G. CLASON. 


























































































































































99 



MARIEHILL: HALLEN. 


De nedre spjälorna äro dessutom rörliga på 
tappar och ställbara förmedelst en tjäderanord¬ 
ning. 

Tafvellister äro anordnade - som vidstående 
figur utvisar. 

Byggmästare för bygget har varit K. Vik¬ 
strand. 

Ritningarna hafva uppgjorts af professor I. G. 
Clason. 



JUNGFRUK 


lOFRifjM 


JUNGFRU 


50FRUM 


BADRUi 


FÖRMAK 


SARDEROB 


6Ä5TRUM 


ÖOFRUM 


ÖOFRUM 


VIND5VÄMIMCEN 




ARKITEKT: I. G. CLASON. 










































































































































































































































IOO 



SITUATIONSPLAN. 


TÄFLINGEN FÖR EGNAHEMSUTSTÄLLNINGEN PÅ LIDINGÖN 1908. 


Under juni manad i år utlystes af Lidingöbola- 
get en öppen täfling enligt program, som återgifves 
här nedan. Täflingsförslagen skulle vara inlämnade 
senast den 20 juli. Prisnämnden tillsattes på bolagets 
begäran dels af Stockholms Byggnadsförening, dels 
af Svenska Teknologföreningens afdelning för Hus¬ 
byggnadskonst. Prisen voro rikligt tilltagna och borde 
hafva lockat äfven mera kända arkitekter till delta¬ 
gande. För den goda sakens skull hade det varit att 
önska att detta syfte vunnits. Men så blef tyvärr icke 
fallet. Orsakerna därtill voro flera, men väl i främsta 
rummet den alltför korta täflingstiden. Alla arki¬ 
tekter hafva i sommar varit fullt upptagna med be¬ 
ställningar. Det vill synas, som om de öppna arki- 
tekturtäflingarnas tid hos oss är ute. Äfven höga pris 
locka ej mera en första rangens arkitekt att riskera 
arbete, kostnader och rykte i ett spel med oberäk¬ 
neliga storheter. För att vinna de största förmågor¬ 
nas medverkan fordras numera inbjudna täflingar, 
möjligen i kombination med öppna. Ehuru ingen 
af våra kända arkitekter synes hafva deltagit i Lidingö- 
täflingen, så inkommo emellertid ett par förslag af 
verklig förtjänst, hvilka här nedan återgifvas. 


Om Lidingöbolagets val af arkitekter för de defini¬ 
tiva ritningarna vilja vi ej uttala oss, utan blott ut¬ 
trycka en önskan, att den blifvande Egnahemsutställ- 
ningen å Lidingön må blifva lyckad. Någon typisk 
eller enhetlig exponent för det allra bästa, som på 
området i Sverige kan presteras, synes den icke äga 
förutsättningar att blifva. Väl däremot en välförtjänt 
uppmuntran och god start för ett flertal lofvande 
krafter. 

Om täflingen och dess resultat har arkitekt Klem- 
ming, täflingens initiativtagare och medlem i täflings- 
kommittén, skrifvit följande orientering. 

EGNA HEMSUTSTÄLLNINGEN PÅ LIDINGÖN. 

Under en studieresa till Amerika förlidet år med¬ 
förde jag som reselektyr på färden öfver Atlanten 
några i London inköpta böcker, afhandlande diverse 
sociala och kommunala frågor. Bland dessa böcker 
var »The Garden City of to morrow» af Ebenezer 
Howard. I denna bok uttalade tankar läto mig förstå, 
att jag i mr Howard hade en själsfrände, och jag be¬ 
slöt att genom korrespondens med honom utröna huru 







IOI 


långt han kommit i sin sträfvan att återföra Englands 
folk till natureniigare bostadsförhållanden, att affolka 
staden och återbefolka landsbygden, att blanda stad 
och land, att återinsätta naturen i sin rätt att tjäna 
människan med sina mäktiga resurser, hvaribland sol 
och luft, grönska och fägring ej äro de enda; med 
andra ord huru långt han hunnit i sitt entusiastiska 
arbete att skapa trädgårds städer. Af denna korrespon¬ 
dens fick jag till min stora glädje erfara att hans 
idealism ej stannat vid spekulativa funderingar och 
hvad mången skulle vilja kalla utopiska svärmerier. 
Nej, han hade med en energi af den sega art, som 
kännetecknade vår Hazelius, — hvilken den lille man¬ 
nen, som jag sedan lärt personligen känna, äfven till 
utseendet mycket erinrar om — verkligen åstadkommit 
en stad efter de principer han i sin nämnda bok ut¬ 
talat. Af det resultat, hvartill han kommit, hämtade 
jag nytt hopp om möjligheten att hos oss kunna fram¬ 
mana något mera idealism ifråga om anordnandet af 
våra bostäder och deras omgifningar. Med färska in¬ 
tryck för ögonen af huru ett hänsynslöst exploaterande 
af mark i Stockholms närhet har ledt till uppkomst 
af samhällen af den vidunderligaste oskönhet och i 
den lifliga öfvertygelsen, att det vore icke blott eko¬ 
nomiskt möjligt utan t. o. m. ekonomiskt fördelakti¬ 
gare att exploatera förstadsmark med hänsyn till natur¬ 
skönhetens bevarande i möjligaste mån och i öfrigt 
till estetiska synpunkter vid planering och bebyggande, 
beslöt jag mig att söka mera verksamt förfäkta dessa 
synpunkters respekterande vid anläggandet af Lidingö 
Villastad, inför hvars direktion jag redan förut för¬ 
fäktat de estetiska krafven och där jag hade alla 
förutsättningar att vinna gehör hos sådana framsynta 
män som chefen för detta företag och arkitekten Hall¬ 
man, hvilken har sig anförtrodd områdets planlägg¬ 
ning. 

Det föll sig helt naturligt att söka åstadkomma 
mönsterbyggnader af olika slag på en plats för att 
därigenom söka påverka de blifvande byggarne, och 
likaså naturligt fann jag det att tillämpa den idé som 
jag fått från mr Howards trädgårdsstad Letchworth, 
nämligen utställning af billiga egna hem, något som 
där egt rum under namn af Cheap Cottage Exhibition. 
Som vår bostadsfråga för närvarande är mera brän¬ 
nande än någonsin och gifvit upphof till den s. k. 
»Egna hems-frågan» hvars innebörd konvergerar med 
ett växande sinne för naturen, fann jag tillfället lämp¬ 
ligt att slå flera flugor i en smäll genom anordnandet 
af en Egna hems-utställning, hvars uppgift synes mig 
synnerligen mångsidig, ej minst i riktning att mot¬ 
verka det slags villabyggnadsarkitektur, som vi pläga 
kalla snickerifabriksstil. 

Det anförda kan synas litet mångordigt som inled¬ 
ning, men jag har ansett mig böra därmed klargöra, 
om och i hvilken grad reklamgörande varit driffjädern 
till igångsättande af denna Egna hems-utställning. Att 
Aktiebolaget Lidingö Villastad insett att denna utställ¬ 
ning innebure ett godt bidrag till det nya samhällets 


snabba och lyckliga utveckling och därför med nöje 
ställt mark och genom sin verkst. direktörs medverkan 
kapital till utställningens förfogande, är för mig en be¬ 
kräftelse på min åsikt, att idealism och ekonomi kunna 
gå mera hand i hand än man i allmänhet velat med- 
gifva. Härtill inskränker sig emellertid reklamens 
roll i denna sak; något motiv för utställningen har 
den ej varit. Detta till vederläggning af påståenden 
i motsatt riktning. 

Vid uppställande af plan för utställningen har be- 
stämdt afstånd tagits från alla filantropiska funderingar 
om åstadkommande af några välgörenhets-bostäder för 
en viss klass, i hvars makt det ligger mer än i nå¬ 
gon annans att åstadkomma bostäder, såväl som andra 
lifvets förnödenheter till ett rimligt pris. Det har så¬ 
lunda synts lämpligt att utställningen omfattar bygg¬ 
nader för alla samhällsklasser och något om byggna¬ 
dernas kostnad har därför ej blifvit stipuleradt utöfver den 
bestämmelsen, att »de skola förena enkelhet och pris¬ 
billighet med god smak och såvidt möjligt svensk 
prägel», bestämmelser som böra kunna tillämpas på 
hvarje svenskt eget hem. 

Af intresse har det varit att få utrönt möjligheten 
att hos oss tillämpa den gyllene medelvägen mellan 
att bo i hyreskaserner utan tillstymmelse till växtlif 
omkring och att bo på stor egen tomt i en villastad; 
medelvägen å ena sidan mellan den anspråkslöshet, 
som gör oss bekväma att bo så att vi hafva grannar 
öfver, under och på sidorna, men äro i saknad af all 
naturens skönhet t. o. m. af solljuset och den rena 
luften, och å andra sidan den anspräksfullhet, som kräf- 
ver en fullständig isolering från grannar samtidigt med 
alla »nutidens bekvämligheter»; möjligheten kort sagdt 
för svenskar att bo som andra folk, som t. ex. engels¬ 
mannen för hvilken »his home is his castle». Därför 
kommer utställningen att omfatta äfven sammanbyggda 
enfamiljshus med planterade förgårdar och köksträd¬ 
gårdar, hvilken del af utställningen torde blifva dess 
intressantaste moment. 


Priserna för täflingsritningarna tilltogos synnerligen 
rundliga för att framkalla så stor anslutning som möj¬ 
ligt och äfven för att pointera ett afståndstagande 
från de pristäflingar, som endast afse att få ett rikt 
material för en billig penning, men honorera med pri¬ 
ser som icke ens motsvara skälig ersättning för å 
arbetet nedlagd möda och tillgodogjord erfarenhet. 

Att detta oaktadt anslutningen icke blef stor har 
man tillskrifvit den knappt tillmätta tiden. Det var 
måhända ett felgrepp att ej taga med i räkningen att 
arkitekterna f. n. äro mycket upptagna, men det 
gällde att handla raskt, ty här föreligger verkligen 
fara i dröjsmål. Våra förstadssamhällen utveckla sig 
nämligen med stor snabbhet, ej minst Lidingö Villa¬ 
stad, och de många och långa utredningarne om egna 
hem och allt möjligt annat stå allt för ofta i bjärtaste 
kontrast mot de viktiga frågornas behof af skyndsam 





102 



VILLA OM 5 RUM OCH KÖK. 

lösning. Faran att få ett icke uttömmande resultat mot- 
väges af faran att få intet resultat alls, och bland de 
faktorer som inverka på denna utställnings möjlighet 
och samtidigt tvinga till dess raska bedrifvande, äro 
äfven andra af den art att de icke kunnat sättas i 
andra rummet för att möjliggöra ett grundligare för¬ 
arbete, huru önskvärdt ett sådant än varit. 

Med hänsyn till de principer, som i det föregående 
blifvit antydda och till de villkor, under hvilka utställ¬ 
ningen kunde möjliggöras hade de af Svenska Tek- 
nologföreningens afdelning för Husbyggnadskonst och 
Stockholms Byggnadsförening utsedda utställningskom- 
mitterade uppgjort följande program för pristäflingar 
för ritningar till utställningen. 

PROGRAM. 

Utställningen har till ändamål att genom ett antal 
egna-hems-byggnader af olika typer, uppförda på en 
plats och efter utvalda ritningar samt under noggrann 
kontroll, åstadkomma ett sammanfördt, mångsidigt och 
godt åskådningsmaterial, afseende att väcka ett allmänt 
intresse för egna-hems-frågor och bidraga till utred¬ 
ningen af desamma, att åstadkomma en sund smak i 
fråga om egna-hems-samhällens anläggande och be¬ 
byggande, att inrikta uppmärksamheten på byggna¬ 
dernas rätta inpassande i terrängen, så att naturens 
skönhet ej störes, att höja hågen för planteringar och 
trädgårdar omkring hemmen samt att visa enkla, prak¬ 
tiska och stilfulla inredningar och möbler. Därjämte 


ARKITEKT: JAKOB J.-SON QATE. 

afser utställningen att utröna lämpligheten för våra 
förhållanden af sammanbyggda enfamiljshus och slut¬ 
ligen att gifva tillfälle att uppvisa ritningar, litteratur, 
byggnadsmaterial, konstruktioner m. m., som hafva 
samband med utställningen och dess hufvuduppgift. 

Utställningsområdet, som på närslutna karta angifves 
och hvars beskaffenhet och höjdförhållanden framgå af 
kartan jämförd med bifogade panorama, taget från å 
kartan angifven plats, skall bebyggas med 4 fristående 
villor om resp. 3, 4, 5, 6 rum och kök, 1 flyttbar 
byggnad af enklaste beskaffenhet, inrymmande 2 rum 
och kök, samt 1 2 st. sammanbyggda enfamiljshus i en 
eller flera grupper, innehållande såväl 3- som 4- och 
5-rumslägenheter, hvar med sitt kök. De fristående 
husen skola vara omgifna af planterade områden och 
de sammanbyggda husen skola vara försedda med så¬ 
väl planterade förgårdar som hushållsträdgårdar. De 
senare husen få ej göras högre än två våningar, med 
undantag af något parti, som med hänsyn till utseen¬ 
det kan betinga något större höjd. 

Hufvudentrén till utställningsområdet, som ej blifver 
inhägnadt, är belägen vid den å planen med bokstaf- 
ven A betecknade byggnad (se kartan och panoramat), 
iivarifrån hela utställningsområdet kan öfverskådas. A 
den med bokstafven B betecknade höjden är afsikten 
att anordna en byggnad för restaurant och å den med 
bokstafven C betecknade är en byggnad för Stock¬ 
holms Byggnadsförening tillämnad, hvilken byggnad 
är afsedd att under utställningstiden tjänstgöra som 








































VILLA OM 3 RUM OCH KÖK. ARKITEKT: JAKOB J:SON OATE. 


lokal för utställning af ritningar, modeller m. m. Ingen¬ 
dera af dessa byggnader ingår i täflingarna. 

Täflingen är uppdelad i trenne från hvarandra del¬ 
vis fristående täflingar I, II och III. 

Täflingen 1 omfattar situationsplan. Den å kartan in¬ 
ritade förlängningen af byggnaderna är nämligen 
icke bindande utan afser endast att ange en lösning 
af situationsplanen. Deltagare i täflingen I måste 
icke nödvändigt deltaga i täflingarna II och III. 
Situationsplanen skall vara inritad på kartan och 
förtydligad genom minst en perspektivcroquis. För 
den bästa situationsplanen kommer att utdelas ett 
pris af 500: — kronor. 

Täfllingen II omfattar alla de fristående husen. Rit¬ 
ningarna till denna täflan skola vara: Planer, minst 
2 fapader och en sektion till hvarje hus, i skala 
1 : 100, samt perspektiv till minst 2 hus. 

Täflingsförslag inom denna täflingsgrupp måste 
för att kunna prisbelönas vara åtföljdt af ett i sam¬ 
manhang därmed utarbetadt täflingsförslag jämväl 
inom täflingsgrupp I. 

För denna täflan står till prisnämndens förfogande 
ett belopp af 6,000: — kronor, som ovillkorligen 
kommer att utdelas. Häraf användes högst 4,000: — 
kronor och minst 3,000: — kronor till ett i:sta pris, 
hvarefter återstoden användes efter prisnämndens 
godtfinnande. Med ett pris af minst 500: — kronor 
följer äganderätt till förslaget för Aktiebolaget Li¬ 
dingö Villastad. 


Täflingen 111 omfattar alla de sammanbyggda husen. 
Ritningar till denna täflan skola vara: Planer, 2 fa¬ 
sader och 1 sektion till hvarje hus, i skala 1 : 100, 
perspektiv af hvarje husgrupp. 

Täflingsförslag inom denna täflingsgrupp måste för 
att kunna prisbelönas vara åtföljdt af ett i samman¬ 
hang därmed utarbetadt täflingsförslag jämväl inom 
täflingsgrupp I. 

För denna täflan står till prisnämndens förfogande 
ett belopp af 6,000: — kronor, som ovillkorligen 
kommer att utdelas. Fläraf användes högst 4,000: — 
kronor och minst 3,000: — kronor till ett i:stapris, 
hvarefter återstoden användes efter prisnämndens 
godtfinnande. Med ett pris af minst 500 kr. följer 
äganderätt till förslaget för Aktiebolaget Lidingö 
Villastad. 

Vid prisbedömningen fästes synnerligt afseende vid 
att byggnaderna äro väl anpassade efter terrängen och 
den omgifvande naturen, samt förena enkelhet och 
prisbillighet med god smak och såvidt möjligt svensk 
prägel, äfvensom att situationsplanen på lämpligt sätt 
ansluter sig till plandispositionen i angränsande delar 
af samhället. 

Kommitterade förbehålla sig rätt att till utförande 
föreslå från skilda förslag hämtade ritningar, hvilkas 
författare komma att anmodas, att mot särskild ersätt¬ 
ning enligt taxa utföra erforderliga detaljritningar och 
utöfva konstnärlig tillsyn under arbetets gång. 

Täflingsritningarna skola med undantag af situations¬ 
plan helst upprättas i format 55 x 70 och senast kl. 



























io 4 



ARKITEKT: ALFRED LANDÉN. 


12 f. m. den 20 inst. juli inlämnas i orulladt skick, 
försedda med motto och förseglad namnsedel under 
adress: Kommitterade för Egna-Hems-Utställningen, 
Aktiebolaget Lidingö Villastads kontor, Sturegatan 
N:r 7, Stockholm. Därstädes få äfven icke prisbelö¬ 
nade förslag afhämtas efter slutad utställning af de 
inkomna förslagen. 

Utst älIn ingskomm it t er a de. 

Inalles inkommo 18 förslag, däraf ett efter täflings- 
tidens utgång. 

Om också detta resultat ej motsvarade hvad man 
kunnat hafva anledning att vänta, ligger det dock en 
betydlig öfverdrift i det i en de! tidningar gjorda på¬ 
ståendet, att resultatet af täflingarna var fullkomligt 
negativt, ty af de inkomna förslagen äro flera som i 
estetiskt afseende äro synnerligen förtjänstfulla och 
många goda uppslag finnas äfven. 

Resultatet af prisbedömningen har blifvit följande: 

Täjling I: 

Motto »a boom» Jacob J:son Gate, tilldelad pris af 
femhundra kronor. 

Täjling II: 

Motto »a boom» Jacob J:son Gate, första pris, tre¬ 
tusen kronor. 


Motto »snål» Axel H. Forsberg, föreslaget till inköp 
för ettusen kronor. 

» »Gafvel» S. E. Lundqvist och W. A. Enars- 
son, föreslaget till inköp för ettusen kronor. 
»Ruter» Hugo Hörberg och Josef Östlihn, 
föreslaget till inköp för femhundra kronor. 
» »X» Arvid Bjerke, föreslaget till inköp för 

femhundra kronor. 

Täjling III: 

Motto »Härd» Alfr. Landén, första pris, tretusen 
kronor. 

» »a boom» Jacob J:son Gate, föreslaget till 
inköp för tolfhundra kronor. 

» »Hem» Carl A. Nilsson, föreslaget till inköp 
för åttahundra kronor. 

» »X» Arvid Bjerke, föreslaget till inköp för 

femhundra kronor. 

» »Vinter och Sommar» Ernst Otterström, 
föreslaget till inköp för femhundra kronor. 

För utarbetande af ritningar till de skilda byggna¬ 
derna hafva anmodats följande arkitekter: 

Alfr. Landén för de sammanbyggda husen; 

Lundqvist och Enarsson för flyttbar stuga om 2 
rum och kök; 

Jacob J:son Gate för 3 rums villan; 

Axel H. Forsberg för 5 rums villan 







































i°5 


PLANER TILL FÖREGÅENDE SIDA. 


ARKITEKT: ALFRED LANDÉN. 



samt Erik Hahr, som ej deltagit i täflingen, för 4 
och 6 rums villorna. 

Slutligen må nämnas att utställningen är afsedd att 
omfatta förutom byggnader, äfven möbler och hus- 


geråd, byggnadsmaterial, som lämpa sig för billiga 
egna-hemsbyggnader, samt ritningar och litteratur be¬ 
rörande egnahemsfrågor. 

Wilh. Klemming. 


I DAGENS FRÅGOR. 

OM KONSTNÄRLIG ÄGANDERÄTT. 


De internationella arkitektkongresserna hafva som 
bekant tillsatt en permanent kommitté för handläg¬ 
gande af viktigare frågor. Denna permanenta kom¬ 
mitté har återigen konstituerat ett arbetande utskott 
kalladt »Le bureau du comité permanent», med presi¬ 
dent, vice presidenter, sekreterare, skattmästare och 
11 medlemmar. I detta arbetande utskott represen¬ 
teras Sverige af professor I. G. Clason. Denne har 
välvilligt ställt till redaktionens förfogande förhandlin¬ 
garna från det arbetande utskottets junisammanträde 
i år. Vi hafva ansett lämpligt att här i öfversättning 
meddela ett anförande af fransmannen Mr. G. Har¬ 
mand, en jurist, som gjort sig till uppgift att utreda 
frågan om den konstnärliga äganderätten i alla länder. 

Hr Harmands anförande hade följande lydelse: 
Mina herrar! Ni få vid Wien-kongressen undersöka 


frågan om konstnärlig äganderätt. Ett antal svar å 
det bref, som af hr Poupinel aflåtits till medlemmarna 
af edra olika sektioner, hafva redan kommit oss till¬ 
handa. Andra hafva ställts i utsikt för oss, jämte 
handlingar, hvilka vi då skola närmare studera. 

De svar, som hittills ingått, afse England, Österrike, 
Belgien, Danmark, Spanien och Turkiet. 

Hvad beträffar England har hr Locke, hvilken jag 
till min glädje ser här, lämnat följande meddelande: 

»Angående den önskan, som på förslag af hr Har¬ 
mand uttryckts af den y:de internationella arkitekt¬ 
kongressen, hafva vi att delgifva, att den storbritan- 
niska regeringen af egen drift icke fäster något af- 
seende vid konstfrågor eller vid skyddandet af konst¬ 
närliga arbeten. Vår regering vägrar alltjämt att in¬ 
föra någon reform och uppskjuter sitt inskridande, till 













































io6 


dess detsamma fordrats af den allmänna meningen. 
Konstnärerna böra därför hängifva sig åt en bättre 
upplysning af allmänheten i dessa frågor, innan man 
vänder sig till regeringen eller andra offentliga myn¬ 
digheter. Redan sedan en tid tillbaka ventileras denna 
sak, och hoppas vi att snart nog vara i tillfälle att 
framlägga för den Ständiga Kommittén en intressan¬ 
tare redogörelse.» 

Tillåten mig, mina herrar, att begagna detta till¬ 
fälle för att säga eder, att det skulle vara bra, om 
den Ständiga Kommitténs sektioner i de lagar, som 
redan förefinnas i deras olika länder, sökte reda på 
det, som mest närmar sig önskemålet. Det skulle 
kunna vara möjligt, att regeringen, till hvilken man 
vände sig med begäran om att den ville framställa 
propositioner för utförandet af London-kongressens 
önskningar, i själfva verket icke behöfde göra några 
dylika, därför att gällande lagar kunde vara tillfyl¬ 
lest för ändamålet. 

Det är alltid fördelaktigt, att, om man så kan, draga 
nytta af en redan förefintlig lag, och skall jag tillåta 
mig att i detta afseende berätta för eder två små 
anekdoter, som stamma från England och beröra den 
konstnärliga äganderätten. 

Så här lyder den första. Engelska musikförläggare 
voro utsatta för en hårdnackad konkurrens, hvilken 
gjordes mot dem af — såsom de kallade dem — rof- 
fare af musik-äganderätten. Då förläggarna började 
att salubjuda ett stycke, som exempelvis kostade 6 
shillings, framställde efteraparna samma stycke och 
sålde detta till 6 pence. De gingo därvid till väga 
på följande sätt: en karl promenerade på gatan med 
ett antal dolda exemplar och blott ett i handen. I 
den mån han sålde, stack han öfver i köparnas hän¬ 
der de gömda exemplaren, men han tycktes aldrig 
hafva mer än ett exemplar däraf till salu. 

Musikförläggarna gjorde hos parlamentet framställ¬ 
ning om en lag för att undertrycka denna efterapning. 
Detta stod just i begrepp att afvisa denna anhållan, 
då förläggarna gjorde en kupp, som lyckades dem. 

De gåfvo i uppdrag åt detektiver att anstifta ett gräl 
med dem, som på gatan sålde musikstycken, så att 
däraf ett slagsmål skulle uppstå. Därvid blefvo del¬ 
tagarna däri arresterade, man förde dem till vaktkon¬ 
toret, man plockade upp ur karlarnas fickor alla de 
gömda exemplaren, som de hade på sig, och lade be¬ 
slag pä allt, emedan slagsmål försiggått på allmän 
plats. 

Trots detta, ingrep i alla fall icke parlamentet. Då 
beslöto förläggarna att göra strejk, och en del kaféer, 
där konserter gåfvos, måste tillkännagifva, att de skulle 
stänga sina lokaler. Publiken skulle gå miste om för¬ 
ströelser. Då ingrep parlamentet till skydd för mu¬ 
sikförläggarna. 

Den andra anekdoten är af följande innehåll. I Ka¬ 
nada beklagade sig de kanadensisk-franska skriftstäl¬ 
larna bittert öfver, att förläggarna i landet föredrogo 
att utgifva arbeten af franska författare, till hvilka de 


icke erlade författarehonorar. Man publicerade sålunda 
arbeten af Victor Hugo, Lamartine, Georges Ohnet, 
Bourget, men de kanadensiska författarnas prosa läm¬ 
nade de alldeles ur räkningen. 

De hemställde då hos den franska författareförenin¬ 
gen om att genom en öfverenskommelse emellan denne 
och en förläggare i Kanada anhängiggöra rättegång 
inför kanadensisk domstol. Efteraparna blefvo stämda 
och äfven dömda. Nu torde därför förläggarna i Ka¬ 
nada föredraga att utgifva arbeten af författare där i 
landet framför att publicera franska sådana, emedan 
de måste erlägga författarehonorar för de senare lika¬ 
väl som för de förra. 

I domen erkändes det, att franska författare och 
sådana tillhörande länder, som anslutit sig till Bern- 
konventionen af år 1886, åtnjöte skydd i Kanada, 
utan att fullgöra några andra formaliteter än dem, 
som gällde i ursprungslandet. Under denna process 
häfdade kanadensarna, att Bern-konventionen icke ådra¬ 
git några förpliktelser för Kanada blott på grund af 
Storbritanniens vilja. 

Öfverenskommelsen af år 1886 skall utöfva sina 
verkningar äfven i Kanada, och förbindelsen emellan 
de bägge länderna kan blott hafva att vinna därpå 
för framtiden. 

Såsom ni ser af den första anekdoten, är det pri¬ 
vata initiativet, där såsom annorstädes, ett kraftigt 
medel till framgång. Den andra berättelsen kan be¬ 
visa, att hufvudsaken icke är att vädja till myndig¬ 
heterna annat än i de fall, då de närmare omständig¬ 
heterna i saken ställa sig förmånliga för erhållandet 
af det skydd, hvarom författaren anhåller. 

Hvad som är att märka är, att i den engelska lagstift¬ 
ningen finnas två lagar, som skydda den, som har teck¬ 
nat och graverat ett arkitektoniskt monument. 

Den första är, så vidt jag vet, den äldsta af alla i 
Europa existerande lagar rörande konstnärlig ägande¬ 
rätt. Den är daterad år 1766 och berör formellt 
arkitektens konst. Det är en lag, som har till titel: 
»Lag för uppmuntrande af konsten att teckna, att 
gravera i kopparstick ...» 

»Genom förevarande lag beviljas skydd åt dem, 
som uppfinna, teckna, gravera med grafstickel eller i 
etsning, med kopparstick i tuschmanéret eller »svart- 
konstmanéret», hvarje historiskt kopparstick, hvarje 
porträtt, teckning af seder eller landskap, arkitekto¬ 
niskt föremål, karta, plan eller något som helst annat 
kopparstick.» 

Denna lag är ännu i kraft, ty en lag af drottning 
Victoria, som offentliggjordes i maj år 1852, med af¬ 
seende på internationella förbindelser med olika län¬ 
der i Europa, har i sin art. 14 följande lydelse: 

»Alldenstund enligt stadganden i fyra parlaments- 
lagar, nämligen . . ., af det sjunde året af konung 
George III:s regering . . ., åtgärder äro vidtagna för 
att tillförsäkra reproduktionsrätt, inom vissa däri be¬ 
stämda gränser, för hvarje person som uppfinner, teck¬ 
nar, graverar med grafstickel eller i etsning, med kop- 


parstick i tuschmanér eller »svartkonstmanéret», eller 
som efter sitt eget arbete , sin teckning eller idé låter 
teckna, gravera i etsning eller med grafstickel, med 
kopparstick i tuschmanéret eller »svartkonstmanéret». 
en interiör, ett landskap, ett arkitektoniskt utkast , en 
land- eller sjö-karta, en plan eller andra föremål . . . 

Alldenstund tvifvel förefinnas angående huruvida 
stadgandena i sagda lagar äfven utsträcka sig till 
litograferade arbeten, och till vissa andra tryckta af- 
bildningar; och då dessa tvifvelsmål böra skingras; 

så förklaras det genom förevarande lag, att stad¬ 
gandena i dessa lagar anses innefatta kopparstick, 
som reproducerats genom litografi eller livilket som 
helst annat mekaniskt förfarande med tillhjälp hvaraf 
gravyrer eller profritningar kunna mångfaldigas i det 
oändliga.» 

Alla ord, som äro nyttiga för skyddandet af arki¬ 
tekturens rätt finnas i dessa bägge lagar: (plan, arki¬ 
tektoniskt utkast, teckning, idé, eget arbete). 

Så länge en arkitekt icke anställer någon process 
eller apostroferar en engelsk domare, kan man icke 
veta, om denne önskar eller icke önskar att skydda 
eder i kraft af dessa bägge lagar, och enligt min 
åsikt skulle det vara nyttigt att veta detta, innan man 
anhölle hos parlamentet om en lag härutinnan. 

Detta skulle vara af så mycket större betydelse, 
som en granskning af den internationella konven¬ 
tionen angående litterär och konstnärlig äganderätt 
år 1866, kallad » Bernkonventionen», kommer att an¬ 
ställas af de stater, som anslutit sig till densamma, 
bland dem Storbritannien, Tyskland och Frankrike, år 
1908. En konferens skall då afhållas i Berlin. Ar 1896 
var det till följd af den ställning, i hvilken lagstiftningen 
befann sig i Tyskland och England som arkitekturen 
icke vann fullständigt skydd. De stater, som beskydda 
arkitektoniska verk, äro berättigade att skydda dem 
inom hela unionen, men också blott dessa. Och det 
är med anledning af denna diplomatiska konferens, 
som Tyskland under de senaste sex åren omredi¬ 
gerat hela sin lagstiftning angående litteratur och 
konst. 

I Tyskland finnes sedan den 1 januari 1907 en ny 
lag, som skänker arkitekterna nästan fullständig till¬ 
fredsställelse. Icke blott så att arkitekten är skyd¬ 
dad, utan t. o. m. hans namnteckning måste förblifva 
där han anbragt den, och är det förbjudet att med en 
byggnad af bilda en redan förefintlig sådan. 

Skulpturen, som finnes i fasaderna mot gator och 
torg, är icke ens så skyddad som arkitekturen. Det 
är en mycket betydelsefull lag denna, och det skulle 
vara lyckligt, om i Tyskland domar blefve afkunnade 
i detta hänseende, så att man finge veta, huru långt 
domaren drifver det skydd, som gifvits eder medelst 
denna lag. 

Jag föreslår eder att för närmare undersökning af 
denna lag gå till den berättelse, som lämnats kommit¬ 
tén för konstnärlig äganderätt af Centralföreningen 
och som hr president Guadet godhetsfullt låtit offent¬ 


liggöra i dagens nummer af »1’Architecture», för¬ 
eningens tidskrift, för hvilken han på ett så förtjänst¬ 
fullt sätt står i spetsen. Det må vara mig tillåtet 
att tacka honom för denna publikation, äfvensom den 
förste sekreteraren, herr Olive, och tidskriftens kom¬ 
mitté. (Se » 1 ’Architecture», n:o 22, 1 juni 1907, sid. 

* 74 )- 

Vi afvakta redogörelse af våra tyska kolleger an¬ 
gående denna lag, hvars text man godhetsfullt till¬ 
ställt oss. 

Det vore önskvärdt att arkitekterna i Österrike 
gjorde allt i sin förmåga för att åtminstone erhålla 
samma skydd som i Tyskland. Öfverenskommelsen 
emellan Österrike och Tyskland, som förbinder dessa 
bägge länder, låter en hoppas, att hvad som före¬ 
tages i det ena landet äfven skall finna tillämpning i 
det andra. 

Det fanns för öfrigt år 1846 i Österrike en lag, 
som räckte ända till den 26 december 1895, hvilken 
skyddade arkitekturen. 

I den öfverenskommelse, som träffades emellan Un¬ 
gern och Österrike år 1884 sades det, att arkitektu¬ 
ren skulle blifva skyddad; detta innebar väl, att lagen 
af år 1846 skänkte arkitekturen skydd. 

Tyvärr är det däremot icke så med lagen af år 
1895. Ni hafva dock så mycket större anledning att 
fordra samma behandling som i Tyskland, som det 
år 1895 var den tyska förordningen, hvilken då ägde 
gällande kraft, som kopierades af den österrikiske 
lagstiftaren. Ordalydelsen är enahanda. 

I den tyska lagen af år 1873 säges det: »Förutva¬ 
rande lag äger icke tillämpning på arkitekturen». 

Och i den österrikiska lagen af år 1895: »Arkitek¬ 
turarbeten äro likväl undantagna.» 

Man borde föreställa den österrikiske lagstiftaren, att 
edra ritningar äro edra arkitekturarbeten och att själfva 
byggnaderna blott äro afbildningar däraf, samt anhålla 
hos honom om fullständigt, skydd för edra ritningar 
ty det är teoretiskt säkert, att efterapningen är det 
faktum att medelst hvilket som helst förfaringssätt efter¬ 
bilda ett skyddadt arbete. Sedan skulle ni bedja dom¬ 
stolarna att ställa sig själfva den frågan, huruvida icke 
edert arbete är fullständigt i ritningarna och om det 
finnes något annat än ritningen att taga i betraktande 
i och för skydd åt den konstnärliga äganderätten. 

Ni fordra faktiskt intet annat än hvad som redan 
beviljats musici, skulptörer och målare. Musikern är 
skyddad på sitt partitur. 

Jag medgifver, att det är ledsamt, att en annan ar¬ 
kitekt uppför en byggnad enligt eder ritning, i det att 
eder kund visserligen lämnar eder honorar för själfva 
projektet, men icke uppdrager utförandet åt eder. Det 
är dock i alla händelser icke något annat än edert 
arbete han utför, då han noggrant återgifver eder rit¬ 
ning med materialier. Härom råder icke det minsta 
tvifvel. Detta bevisar sålunda tydligt, att eder konst 
alltid har bestått i att utföra byggnader efter ritningar, 
liksom en konsert är resultatet af ett partitur. 





io8 


Jag hoppas, att våra österrikiska kolleger benäget 
vilja skicka oss rapporter, och önskar jag, att min 
åskådning närmar sig deras. 

Belgien har en mycket tillfredsställande, allmän lag 
och en betydande rättsvetenskap, som ganska bra skyd¬ 
dar arkitekterna. 

Likväl vägrade en fredsdomare i Bruxelles en arki¬ 
tekt medgifvandet att ånyo ditlägga en sten med hans 


namn, hvilken ägaren mot hans vilja låtit borttaga. 
Med den tyska lagen skulle något sådant icke hafva 
kunnat äga rum. 

I andra fall, särskildt vid en dom af rätten i Ant- 
werpen (saken Hompus), är de belgiska juristernas 
åskådning mera fördelaktig för arkitekterna och sam¬ 
manfaller med den, som jag haft äran framställa för 
eder. (Se » 1 ’Architecture» 1906, sid. 406). 

(Forts.) 


FORENINGSMEDDELANDEN, 

DEN VIII INTERNATIONELLA ARKITEKTKONGRESSEN I WIEN 1908. 


Till professor I. G. Calson har ingått följande skrif- 
velse: 

Till den ärade Patronage-kommittén för de Interna¬ 
tionella arkitektkongresserna. 

Högt ärade herr kollega! 

Verkställande utskottet har äran bifoga trenne exem¬ 
plar af »Allmänna bestämmelser för den internationella 
byggnadskonst-utställningen i Wien 1908 » jämte med¬ 
delande, att snarligen skall tillställas eder plan öfver 
utställningsbyggnaden jämte exakt angifvande af för 
eder stat anslaget utrymme samt uppgift om anmäl- 
ningstid. 

Samtidigt anhålla vi om benäget meddelande om, 
huru många ytterligare exemplar af ofvannämnda cir¬ 
kulär och huru många anmälningsblanketter för en¬ 
skilda utställare vi skola skicka till eder. 

För verkställande utskottet för den VIII Internatio¬ 
nella Arkitektkongressen i Wien 1908. 

Otto Wagner Franz v. Krauss 

president sekreterare. 

Allmänna bestämmelser för den Internationella bygg¬ 
nadskonstutställningen , föranstaltad af verkställande ut¬ 
skottet för den VIII Internationella Arkitektkongressen 
från 18 maj till 14 juni 1908 i K. K. Gartenbaugesell- 
schafts salar, Wien I. Parkring 12. 

1. Utställningen afser endast konstnärliga syften. 

2. Till utställande antagas endast sådana arbeten, som 
skapats af nu lefvande konstnärer under det senaste 
årtiondet, och i synnerhet 

A) Alla slags projekt, teckningar och modeller till 
byggnadsverk äfvensom alster af målning, skulptur 
och dekorativ konst, såtillvida som de hänföra sig 
till byggnadskonst. Vid projekter lägges hufvud- 
vikten vid framställningsmanéret. Planer skola läm¬ 
nas endast i liten skala och blott såtillvida som 
för tydligheten obetingadt nödvändigt. Fotografier 
uteslutas. 

B) Efter sådana utkast framställda dekorativa pryd¬ 
nader till byggnadsverk, såväl enstaka arbeten af 
dekorativ konst som också i mån af utrymme för¬ 
enade i grupper som hela interiörer. 

Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitek¬ 
tur och dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa 
Grut, Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 7070. A T. Djur¬ 
gården 70. 


3. Utställningen ordnas efter stater, åt hvilka hvar- 
dera af kommittén anvisas en afdelning. 

4. Antagningsjury för hvarje stat och genomförandet 
af hvarje afdelnings utställning har hvarje stats 
Patronage-kommitté att själf efter uppställda »spe¬ 
ciella villkor» anordna. 

5. Verkställande utskottet förbehåller sig att direkte 
hos författarna utbedja sig enstaka framstående 
konstverk till utsmyckning af ett »Representations- 
rum». 

6. Den dekorativa utsmyckningen af samtliga rums 
väggar och tak utföres af verkställande utskottet 
själft. 

7. Utställare betala ingen platshyra. 

8 . Transport fram och tillbaka såväl som uppställ¬ 
ning, nedtagning och packning af utställningsföre- 
mål sker på de respektive Patronage-kommittéernas 
räkning och risk. 

9. De utställda föremålen försäkras under utställnings¬ 
tiden mot eldfara genom verkställande utskottet. 

10. Konstverken kunna till senast den 4 maj 1908 in¬ 
sändas till adress: »Baukunst-Ausstellung Wien, 
1. Gartenbaugesellschaft». Utställningens öppnande 
äger oåterkalleligen rum på kongressens högtidliga 
öppnande d. v. s. den 18 maj 1908. 

11. I katalogen angifvas som utställare endast försla¬ 
gens författare, de utförande firmorna angifvas en¬ 
dast därjämte. 

12. Försäljning af utställda föremål får icke äga rum, 
beställning mottagas endast af skapande konstnär. 

Underrättelser angående utställningens ordnande läm¬ 
nas Patronage-kommittéerna beredvilligt af verkställande 

utskottet. 

Wien i augusti 1907. 

För verkställande utskottet för den VIII Internatio¬ 
nella Arkitektkongressen i Wien 1908. 

Otto Wagner 

president 

Franz Freiherr v. Krauss Karl Mayreder 

sekreterare ordförande i utställnings- 

kommittén. 

INNEHÅLL: Mariehill. 

Lidingötäflingen. 

I dagens frågor. 



ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEICNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. 



f.M H H 1-1 M - \= -1 

ARKITEKT: AXEL ANDERBERG. 


Sedan jag i en täflan år 1900 om ritningar till kyrka 
för S:t Johannes församling i Malmö, för hvilken täf- 
lans utgång närmare finnes redogjordt i Teknisk Tid¬ 
skrift okt. 1900, erhållit i:sta priset, öfverlämnades åt 
mig utarbetandet af fullständiga ritningar. Enligt pro¬ 
grammet skulle i kyrkan anordnas sittplatser för 1,400 
personer, byggnaden uppföras af tegel och naturlig 
sten samt täckas med skiffer eller koppar. 

Kostnaden utan inredning angafstill omkring 300,000 
kronor. 


Byggnadsplatsen med angränsande gator 
var sådan, att jag ansåg tornet lämpligast 
böra placeras vid koret på norra sidan. Det 
i förhållande till antalet sittplatser, som be¬ 
gärdes, låga byggnadsanslaget gjorde att 
läktare ej kunde undvikas; detta i förening 
med programmets bestämmelse, att prästen 
skulle kunna ses från alla sittplatser, åstadkom 
anordningen af tvärskeppet, där läktarna bäst 
kunde placeras och så mycket som möjligt — 
gömmas. 

Önskan att spara har äfven varit orsaken 
till de små dimensioner på murtjocklekar och 
framför allt på sträfpelarna, hvilka senare, trots 
täflingens anmälare i Tekn. Tidskrift likväl 
tyckas vara tillräckligt starka för att motstå 
hvalftrycken. Nätt och jämt är det nu visser¬ 
ligen, att trycklinien för det ömtåliga stället 
klarar sig inom mellersta tredjedelen af plan¬ 
arean. 

Det är också en för en långkyrka ovanligt 
stor bredd på skeppet, som här är fråga om; 
afståndet mellan kolonnmidtlarna uppgår till 
öfver 15,5 m. eller ungefär 2 m. större än 
motsvarande mått i Oscarskyrkan och 5 m. 
större än samma i Johanneskyrkan i Stock¬ 
holm. För att minska snedtrycket på sträf¬ 
pelarna äro hvalfkapporna utförda af såg- 
spånstegel och för tryckets utjämning mellan 
kolonner och sträfpelare är en stadig hvalf- 
konstruktion åstadkommen och försedd med starka 
stag. 

Grunden utfördes af beton och grundförhållandena 
erbjödo inga svårigheter. Botten utgöres, sedan mär- 
geljorden blifvit bortskaffad, af fast lera, som på 1,75 
m. djup tål en anstränginng af 2,5 kilo per kv.-cm. 
De material, som blifvit använda till byggnadens yttre, 
äro Nerikes kalksten från Yxhults mek. stenhuggeri 
samt till orneringar af större skifttjocklekar, som ej kun¬ 
nat anskaffas i ofvannämnda sten, Gottlands sandsten. 


HÄFT. 10. OKTOBER 1907. 


CENTRALTRYCKERIET, STHLM. 





















































































































I IO 


Kalkstenen har än en 
gång visat sin opålitlig¬ 
het, då oaktadt noggrann 
undersökning vid stenens 
mottagande, tecken till 
förvittring redan börjat 
visa sig. 

Till fasadtegel har an- 
vändts Börringesten (täm¬ 
ligen hårdbrändt och med 
delviscintradestenarjmed 
slätstrukna kalkbruksfo- 
gar. 

Den i programmet före- 
skrifna takskiffern har ut¬ 
bytts mot brunglaceradt 
kupigt falstaktegel utan 
underpanel, lagdt endast 
på läkt och understruket, 
hvilken taktäckning hit¬ 
tills visat sig hålla utmärkt tätt. — Till tornbetäck¬ 
ningar och takrännor har användts koppar. 

I kyrkan äro kolonnskaften af finhuggen granit; till 
kapitäl och baser, stenbeklädnad i koret samt under¬ 
del af predikstol sandsten från Obernkirchen. För 
öfrigt äro alla väggar putsade och ljust kalkfärgade. 
Golfvet af kalksten; altare, altarring och predikstolens 
öfre del med räcke äro af ljus ek. 


Endast till en smal bård 
omkring de stora fönstren 
samt till en under de sam¬ 
ma rundt kyrkan löpande 
fris utförd med omsorg 
af Gullstrand i Malmö ha 
penningarna räckt till. 

hyllningarna på predik¬ 
stolen äro försedda med 
reliefer af Carl Anders¬ 
son. Altaret väntar ännu 
på sin målning, liksom 
hufvudportalen på sina 
figurreliefer i brons, utan 
hvilka baldakkinerna sy¬ 
nas vara tämligen mal¬ 
placerade. 

Konstruktör för tak¬ 
konstruktionen och grund 
har varit civilingenjören 
Fritz Söderbergh, kontrollant: arkitekt Th. Thulin, huf- 
vudentreprenör: Fr. Andersson & C:o. Värmeledningen 
har konstruerats af ingeniör W. Dahlgren, belysnings¬ 
armaturen ha levererats af Lutli & Rosén, mässings- 
arbetet till de samma utförts af Otto Meyer & C:o, 
snickeriarbetet hufvudsakligen af Trelleborgs snickeri¬ 
fabrik. Kostnaden för kyrkan uppgår med inventarier 
till c:a 500,000 kronor. A. Anderberg. 



TVARSEKTION. 



S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. PLANER. 








































































































































































































































































































111 



LÄNGDSEKTION. 



S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. PELARE. 

















































































































































































































































































































1 I 2 



S:T'JOHANNES KYRKA I MALMÖ. PREDIKSTOLEN. 


UTVECKLINGSLINIER I VÅR INHEMSKA MÅLARKONST. 


»Tänk aldrig på konst i Sveriget», säger Augustin 
Ehrenswärd i ett af sina italiabref hem till de sina, 
och längre fram yttrar han vid afskedet från den klas¬ 
siska jorden; »Farväl natur, välkommen oreda», ty för 
honom blef det pittoreska virrvarr, som svensk natur 
hade att visa, endast en värdelös oreda. 

Felet låg, som utvecklingen också har visat, i den 
måttstock, som dåtiden begagnade för att mäta all 
slags konst. Då gällde det att till hvad pris som helst 
införa den klassiska renheten, de enkla linierna i allt 
konstnärligt arbete. Man filade och polerade för att 
få sina skapelser så kongruenta som möjligt med de 
obligatoriska renässanse-idealerna, och ve den, som vå¬ 
gade bryta mot denna lagstadga. 

På de gulnade blad, som med stift eller pensel fått 
bära knapphändiga afbildningar efter den latinska värl¬ 
dens skönhetsrike, stirrade man sig blind, och för dem 
som en gång värmt sina frusna hjärtan vid Italiens 
sol, blef minnenas makt än starkare. 

All konstupplefvelse blef rotfästad i hågkomsten — 
anteckningarna, skisserna af en gång skådade mäster¬ 
verk, kärlekssuvenirer från en berusningstid, som aldrig 
skulle komma igen, och den, som var nog lycklig att 
vara i besittning af ett kopparstick, en eau forte, be¬ 
varade dessa som dyrbara skatter. 


Vi vandrade liksom de hedna folken i ett stort mör¬ 
ker! Icke med ett slag, utan konsekvent som länken 
i en oundviklig utvecklingskedja, kom då uppfinningen 
af fotografien. 

Märk väl, denna uppfinning kom icke i och för sig 
själf, utan som ett oafvisligt behof hos mänskligheten, 
och följderna skulle också snabbt visa sig. 

Om handteckningarna efter Italiens konstskatter ute¬ 
slutande voro en bearbetning, ofta med stark smak af 
brådskande turisteriskörd, då de sympatiska felen blefvo 
af det största värdet, så kunde de fotografiska efter- 
bildningarna i svart och hvitt visa oss tingen så som 
de verkligen äro lika omutligt som årtal och data i 
historien. Och därtill kom, att samma bild i snart sagdt 
oräkneliga exemplar kunde spridas öfver hela världen. 

Det var den fria forskningens vikingatåg som foto¬ 
grafien — mångfaldigandets konst inledde, och nu har 
denna ingått som ett uppfostringsmaterial i våra ele¬ 
mentära skolor. De konstnärer, som föraktfullt rycka 
på axlarna åt fotografien, begå en skriande orättvisa, 
då många, eller rättare flertalet af dem just har samma 
uppfinning att tacka för det han ideligen kunnat hämta 
nya och friska impulser från den klassiska konsten. 

Begreppet rum, som i konstens värde mättes af dili¬ 
gensens järnskodda hjul till Rom, har delvis försvunnit; 




































1 1 3 



f WM'* 

vyéikm 


S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. " 


vart eget land liksom hvarj'e annat har ryckt närmare 
det förlofvade landets gränser, och vi förnimma om än 
svagt dess varma puls. 

Det förgångna århundradets konstutveckling löpte, 
tack vare ett obegränsadt och lättskaffadt studiemate¬ 
rial, en personligare kontakt med allt hvad konst och 
konstutöfvare hette, i ett svindlande tempo, och de 
företeelser, som fordomtima togo århundraden att arbeta 
sig fram, syntes plötsligt som det hvita skummet på 
en jättevåg för att åter i nästa ögonblick försvinna i 
en vågdal, där fantasigrumlet kokade. 

Svallvågen nådde till sist äfven våra klippiga kuster 
och det blef konst i Sveriget. 

Nog skulle väl den gode Ehrenswärd många gånger 
vända sig i sin graf, om han såg sina idéer våldföras 
som nutilldags, men man får också besinna, att på 
grund af konstens bredare nivå alla sorter, från det 
sämsta till det bästa, skola vara representerade. 

Den upptäckarande, som hade besatt våra unga 
konstnärer på 1880-talet, hade säkert sin grund i den 
fria forskning, som räknade stark frändskap med foto¬ 
grafiens objektiva opartiska syn på tingen. 

Men liksom vid all reagens glömde man att begagna 
en hälsosam bländare vid sina fotografiska iakttagelser, 
det blef uteslutande ögonblicksupplefvelser, intrycks- 
snabba iakttagelser, där revolutionärerna för att visa 


sitt förakt för det beståndande ofta »godtade» sig med 
att uppsöka motivomöjligheter. 

En gång då linan var löpt ut och motståndet icke 
längre hade det sporrande, som alstrar kraft, började 
man se sig om och undra, hvar man egentligen var 
hemma. 

Det fanns ingen annan möjlighet än att löpa till¬ 
baks och återvända till tjudret. 

Och se, man hade löpt så långt ut i periferien att 
hvarje tanke på det centrala hade fallit ur minnet. 
O under! här kring tjuderpålen var gräset långt saf¬ 
tigare än borta på nedtrampade allmänningar, betet 
var godt, och så lade man sig att smälta, idissla och 
berätta sagor. 

Det blef en ny reagens! Den så kallade fantasien 
hade samlat sina trogna i en krets, och Arnold Böcklin 
blef idolen. 

En och annan seglifvad gengångare från impressio- 
nisternas ogrästid lät höra ett gäckande skratt, men 
det drunknade i en svårandad emaljgrön luft, genom¬ 
korsad af sagofåglar med gyllne kronor, och marken 
bevakades af drakar i helgdagsskrud. 

Så var man då till sist mätt, stockmätt efter en diet 
utan omväxling, men indigestionen blef icke långvarig, 
därför sörjde skickliga pillermakare. 

Ur den kosmopolitiska automaten serverades beska 
iinpressionisttabletter, honungssöta religionskakor, af- 




























S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. PORTAL. 

svalnad »sagosoppa» i tillbucklade kärl och till sist 
äfven patriotiska karameller inlindade i gult och blått 
papper. 

Etiketten kring dessa fadda karameller var af nöden, 
sä länge bolaget hade patenträtt på varan, men snart 
förföll denna rätt, och anrättningen blef både mera 
smakfull och efterfrågad. 

Så hade man då ändtligen satt spaden i egen torfva, 
och den tillfälliga emigrantkonsten från Europas konti¬ 
nent blef allt sällsyntare. 

Förr ville konstnären ut — ut till hvart pris! Fråga 
honom nu, och svaret skall i det flesta fall bli: Hemma 
är bäst, helst i ett »eget hem». 


Om måleriet själf är kosmopoli¬ 
tiskt, så står däremot det dekorativa 
måleriet i »det egna hemmets» tec¬ 
ken! 

Ty här blir konsten, hvilken form 
den än tar, införlifvad med bygg- 
ningen själf och icke en löst påklist¬ 
rad dekoration, hvilken kan använ¬ 
das i snart sagdt alla hyresvåningar. 

Taflan i guldram är man långt 
ifrån att förakta, om än de dekora¬ 
tiva principerna ha mera mänskligt 
uppfostrande värde, och bägge ar¬ 
terna af måleriet komplettera hvar¬ 
andra som tillvarelseformer i utveck¬ 
lingen. 

Förr ansågs det dekorativa måle¬ 
riet hos oss som en lägre konstart 
ovärdig en »artist af den högre sko¬ 
lan», och felet låg helt enkelt däri, 
att inga försök hade gjorts till att 
värdigt använda de bästa krafter, 
som funnos att tillgå, för att lösa 
större dekorativa uppgifter. 

An mer, individen var så upp¬ 
tagen af ett strängt »sökande» inom 
konsten, att ingen orkade eller hade 
krafter att slå sig till ro inför ett 
monumentalt arbete. 

Det är först sedan det oerhörda 
åskådningsmaterialet, erfarenheterna 
och experimenten fått en viss af- 
slutad form, som öfverskådligheten 
blifvit ett faktum. 

Det hela liknade en bullrande or¬ 
kester, som öfvade, stämde instru¬ 
menten och grälade om partiturets 
tolkning utan att komma till enighet 
i utförandet. 

Och under denna »stämningstid» 
lågo de stora ouppförda klassiska 
tonverken som ett dödt kapital i 
döda bokstäfver och chiffer. 

Den nationella känslan, kärleken 
till egen torfva och det egna hemmet 
som en värld afslutad för sig har bidragit till att 
skingra de dimmor, som skymde utsikten mot ett mål 
af dekorativt monumental art. 

Också ha på de senare årtiondena en märkbar önskan 
att verkligen använda konsten i hemmet och publika 
byggnader yttrat sig som ett lifsbehof hos våra landsmän. 
Förr var all konst lyx! Åtminstone som begrepp! 
Hur är det nu? 

Våra offentliga palats, skolor och museer ha gång 
efter annan fått den högtidsklädnad, som ett dekorativt, 
monumentalt måleri alltid förlänar. 

Fika påtagligt som symbolismens perversitetskonst 
måttade åt framställandet af exempellösa aldrig äter- 





















S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. VÄSTFACADEN. 


kommande naturintryck och feno¬ 
men, lika tvärsäkert lugnt gå nu 
våra monumentalmålare till verket, 
då de ge form åt det alldagliga, 
alltid bestående och representativa 
så väl inom land som folk. 

Så jag målar, ty sä roar mig att 
måla, säger Almkvist i Törnrosens 
bok, och detta torde nog också 
vara ursprungsbeteckningen för all 
konstnärlig intention, men då gäller 
det också, att utöfvaren skall ha 
nobla lustar och icke tygellöst hänge 
sig åt ingifvelsernas nyckfullaste på¬ 
tryckningar. 

Ty om äfven en spirituell, gäck¬ 
sam konst blir resultatet af den in¬ 
telligensens rörlighet, som fladdrar 
i hvarje begåfvad konstnärs hjärna, 
så når den aldrig det stabila lugn, 
som murmåleriet af tvång fordrar för 
att få monumental bärkraft. 

Någon har sagt, att en dekorativ 
målning skall vara så inkapslad i 
omgifningens konstnärliga ackord¬ 
klang, att den ej alls bör bemärkas 
förr än efter en skarp iakttagelse. 

Detta är dock att pressa ned konst¬ 
närens intentioner till tapetmålarens 
ståndpunkt. 

Snarare är det väl motsättningens 
lag en monumentalmålning lyder, om 
den än samtidigt måste inordna sig 
under totalintryckets lugn och jäm¬ 
vikt. 

Då därför de första dekorativa 
uppgifterna sattes för våra konst¬ 
närer, voro de nog ännu så helt 
under stafflimåleriets träldom, att 
de arbeten, som på det monumen¬ 
tala området såg dagen, snarare för¬ 
virrade än gjorde intryck af lugn 
och harmoni. 

Experimentåren ha dock icke för¬ 
flutit utan att goda erfarenheter ha 
samlats, därom vittna bäst de stora monumentalmål¬ 
ningar, som under det sista decenniet kommit till. 
Härvidlag får man påtagligt skilja mellan en land¬ 
skaplig och en figural dekorativ konst. 

Landskapsproblemet ställer i de flesta fall mindre 
fordringar på sin man och därtill är hela vår konst 
åtminstone nutilldags grundad mera på ett studium af 
Sveriges natur än af dess folk. 

»Stämningsmåleriet», som en tid var allenahärsk- 
ande inom vår konst, stod så intimt i samband 
med den moderna musikens kraf på klangskönhet, 
där melodiuppfinningen alltid kom i andra rummet, 
att man ställde sig starkt tviflande gentemot en de¬ 


korativ konsts utvecklingsmöjlighet ur detta grum- 
mel. 

Det var nu konturen som räddade situationen. Kon¬ 
turen, linien hade ändtligen igen kommit till heders, 
och om det ej var de klassiskt rena former, Ehren- 
swärd drömde om, så var det dock icke längre den 
föraktade »oreda», sagde författare begabbade. Öfver- 
skådligheten hade bringat ordning i de kaotiska er¬ 
farenheterna, och med befog skulle man kunna trave¬ 
stera Ehrensvärds bon-mot, med att säga »Välkommen 
natur, farväl oreda» ! 

Inga förskriftsplanscher efter klassiska mönster för¬ 
lossade den ofria svenska konsten, det blef ett berg- 



















S:T JOHANNES KYRKA 1 MALMÖ. KONTREFORTERNA. 

fast medvetande om vårt eget lands värde, och dess 
egenart som öppnade våra ögon, och den dekorativa, 
monumentala konsten är i antågande. 

Att hvarj"e slag af dekorativ konst växer upp i det 
egna hemmets skydd har förut blifvit påpekadt, följ- 
riktigt måste också denna känsla för hemmet alstra 
starkare nationalanda, och utan sann nationalitetskänsla 
torde därför knappast någon dekorativ konst kunna 
bli af varaktigare värde. 

Väl kan man tänka sig ett murmåleri af rent kos- 
politiskt ursprung, men ett lifsbehof blir det aldrig, ty 
för att rätt uppfatta de representativa, beståndande 
lynnesdragen såväl hos natur som folk, måste den ut- 
öfvande konstnären länge vistas i den omgifning, han 
vill måla. 

Lättast blef det därför för våra konstnärer att ge 
form åt vår svenska natur, att bringa impressionismens 
rörliga svallvåg i jämvikt och ro, ty inom landskaps- 
konsten voro traditionerna äldst. 

Svårare har det varit att på ett monumentalt sätt 
framställa vårt svenska folk. 

Vi äro i detta nu midt uppe i kampen för figurens 
monumentala intåg på våra väggfält, och flera gånger 
ha lyckliga försök blifvit gjorda. 

De figurkompositioner, som blifvit utförda, ha mera 
haft den enstaka skulpturala prägel än det rörligt skif¬ 


tande lif, som t. ex. renässancens män voro 
mäktiga. 

Plastisk hvila är ett nödvändigt begrepp för 
all dekoration, och här är konturen, ytterlinierna 
ett kraftigt medel för ernåendet af plastisk ver¬ 
kan, men det stolt dekorativa, festskimrande och 
patetiskt lidande fordrar motsättning och rikedom 
för sitt uttryck. 

Just rikedom, ty ett stort monumenatalt fält 
inom måleriet får icke stelna i programmets döda 
form, med sitt alltför lätt förstådda, aktnings¬ 
fullt kalla språk. 

Det anspråksfullt profetiska, som ofta parti¬ 
mannen programkarlen hänsynslöst skyltar med, 
kan väl tålas, då han rör sig på miniatyrytor, 
i bokdekorationen, vignetten, men väl en gång 
inne på murytans stora fält skall en konstnär 
af ofvannämnda kaliber se sin liflösa förskrifts- 
idé kaflas ut till ett tunt intet. 

Här fordras brinnande hänförelse! 

Och hvem älskar ej till sist mera brinnande 
apostlar än jubilerande profeter! 

I ett stort diktverk som i ett stort monumen¬ 
talmåleri bör det finnas rum för allt! — Glädje, 
hänförelse, patos, grå alldaglighet och sund 
humor. 

Se på renässancens fresker huru t. ex. i en 
mystisk biblisk scen allvaret eller vreden brytes 
genom införandet af en helt hvardaglig figur, en 
biepisod, som alls ej hör till kompositionen, 
men som just därför förtager all smak af upp¬ 
ställd tablå — händelsens vederhäftighet är 
ställd utom allt tvifvel —- programmet är slungadt — 
rikedomen regerar. 

Det är just denna glada lek med allvar och löje, 
med ljus och skugga, som ännu fattas hos vårt mo¬ 
numentala måleri. 

Hur nära samsläktadt är ej detta begrepp med vår 
tonkonst! 

Visans, romansens inspirerade melodimotiv tillfreds¬ 
ställer i sin ursprunglighet ett ensartadt skönhetsbehof 
hos oss, men huru sällan vågar sig ej våra kompositö¬ 
rer på de mångstämmiga kontrapunktistiska tonverken. 

Orsaken härtill är liksom inom den monumentalt 
dekorativa konsten, att uppgiften fordrar en stor, in¬ 
gående kunskap, som med matematisk noggrannhet 
beräknar, huru de olika insatserna komma att verka. 

Här blir i motsats till det många gånger skizzartade 
stafflimåleriet ingenting lämnat åt slump, åt tillfällighet. 

I detta hänseende ha vi ännu stora lärdomar att 
hämta af den latinska rasens konst, helst då vi blicka 
tillbaka till längesedan gångna tider. Klarhet är här 
af nöden! Emellertid vore det otacksamt att misströsta 
om vårt monumentala måleris utveckling, då ju redan 
så allvarliga och många gånger lyckliga försök blifvit 
gjorda. 

Det vi sakna är en sund tradition i detta hänseende, 
ty ännu står vårt dekorativa måleri i experimentets 















11 7 



S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ FRÅN NORDOST. 


tecken, men den ifver, hvarmed dessa omfattas, 
är en säker borgen för, att vi ständigt gå framåt. 

Den frihetsanda, som nu till dags är vår 
svenska konsts särmärke, och som skaffat den 
ett aktadt namn i Europa, är nog ofta uppblan¬ 
dad med ett hänsynslöst förkastande af allt 
hvad kultur heter. Om detta blir en styrka för 
vår konst då det gäller nyupptäckandet, afslö- 
jandet af vårt fosterlands karaktär, så är det 
med full visshet en svaghet, då vi röra oss inom 
den monumentala konsten. 

Ty här är uppfinningen, motivets, färgens 
och formens, visserligen nödvändig för upp¬ 
nåendet af ett personligt, konstnärligt resultat, 
men den största vikten ligger dock i den rätta 
användningen af allt konstnärligt vetande på 
murfältet. 

I det förra fallet röra vi oss på melodiuppfin¬ 
ningens, ledmotivens område i det senare på in¬ 
strumenteringens kontrapunktistiskt matematiska 
fält. 

Renässancens män egde bägge dessa egen¬ 
skaper parade med rikedomens polyfona djup, 
hvilket förlänade åt deras skapelser en detalj¬ 
skönhet, som dock aldrig förtog det stora hel¬ 
hetsintrycket. 

Helt säkert närma vi oss dock målet; det 
enda vi ha att tillropa hvarandra är — arbeta! 

Vår inhemska konst har i sin utvecklingskurva 
mot det dekorativa, monumentala följdriktigt 
genomgått alla de metamorfoser, som hvarje 
förnuftig organism har att motse. 

Först det allmänna mottagandet från alla håll, därpå 
urskiljningsförmågan mellan konstnärligt födande mat 
och gift, vidare fastslåendet af vissa oumkullrunkliga 
principer och sist förmågan att frånskilja ofruktbar 
humbug. 

Alla dessa faktorer måste verka samtidigt för att 
vår svenska konst och framför allt den monumentala 


skall få sitt särmärke som inhemsk och egenartad bland 
nationernas och man får hoppas, att just den kritiska 
sälta, som är vårt folks märkesdrag, dä det gäller egna 
landsmän, skall hålla den konstnärliga samhällskroppen 
fri från förruttnelse. 

Storängen den 27 sept. 

Lennart Nyblom. 


I DAGENS FRÅGOR. 

OM KONSTNÄRLIG EGANDERÄTT. 

(Fortsättning från sidan 108.) 


Hvad Danmark beträffar, har hr Clemmensen till hr 
Poupinel lämnat redogörelse för ett mycket intressant 
mål, om hvars införande i sin helhet i våra protokoll 
jag skall anhålla. 

Det afser, enligt hr Clemmensen, ett arbete, som 
icke är väsentligen konstnärligt. Detta är blott så 
mycket mer tryggande för de andra. 

Under vittnesförhöret fick domaren entreprenörerna 
att erkänna, att de hade efterapat arkitektens arbete, 
att de tagit kännedom om hans ritningar, att de hade 
kalkerat dem och att de uppfört ett hus för en ägare, 
som yttrat till dem: »Jag vill hafva ett hus, som lik¬ 
nar det där.» 


Domaren behöfde erhålla denna bekännelse, emedan 
den danska lagen icke skyddar arkitekten i hans rit¬ 
ningar annat än mot efterbildning med tillhjälp af rit¬ 
ningar utförda för hand eller genom vissa mekaniska 
förfaringssätt. 

Genom att stanna vid att läsa den danska lagen af 
den 19 december 1902 (art. 2 och 24) hade vi endast 
kunnat säga till den danske arkitekten: »Man skyddar 
blott edra ritningar», men domaren har i målet ifråga 
till och med kunnat skydda byggnaden, emedan han 
fick entreprenören att bekänna, att han hade kalkerat 
ritningarna.» 

Detta är ännu ett bevis för, att processer emellanåt 












S:T JOHANNES KYRKA I MALMÖ. ELEKTRISKA KRONOR. 


äro af nöden, innan man säger till regeringen: »Lagen 
skyddar oss ej; skaffa oss en, som tillfredsställer oss!» 

Följande tilldrog sig i Spanien, hvarifrån en af våra 
kolleger tillskrifver oss: »Lagen af den io januari 
187g är tillämplig hufvudsakligen för litterära arbeten. 
Det skulle behöfvas en särskild lag för arkitekturen.» 

Tillåten mig att fästa eder uppmärksamhet på lagen 
af är 1879 Då man läser den, synes den vara en 
mycket liberal lag och arkitekterna kunna, tack vare 
densamma, vara synnerligen skyddade. 

Lagen skänker faktiskt skydd åt uppliofsmän till 
kartor, projekt eller vetenskapliga ritningar och andra 
konstverk , med hänsyn till af bildningar genom hvilket 
som helst medel. 

Enligt denna lag har upprättats ett register, hvaruti 
författarna låta införa sina arbeten. Man förklarar dock 
uttryckligen, att uppliofsmän till arkitekturprojekt äro 
fritagna härifrån (art. 37), och det säges i denna ar¬ 
tikel, att ägarna af arkitekturmodeller icke desto mindre 
fullt åtnjuta alla de fördelar, som den förevar ande la¬ 
gen och allmän rätt medgifva intellektuell egendom. 

Om arkitekterna kunna befrias från att införas i detta 
register, är det därför att de icke behöfva göra någon 
förklaring och att de äro skyddade. 


Med artiklarna 33, 36, 37 af 1879 års lag 
skulle arkitekterna kunna säga till domaren i 
Spanien: »Vi äro fullständigt skyddade af lagen, 
straffa efteraparna!» 

Om domaren illa tillämpar lagen eller vägrar 
att tillämpa den, då har det rätta ögonblicket 
kommit för hänvändandet till regering och parla¬ 
ment. 

Spaniens lag af år 1879 är icke lika tydlig 
som den tyska, men i Frankrike hafva vi blott 
en sak, nämligen angifvandet af ordet arkitekt 
i lagen. Detta har varit tillfyllest för att genom 
gällande lag edra kolleger skola erhålla samma 
skydd som målare, skulptörer och andra konst¬ 
närer. 

Såsom ni se, är det icke af nöden att hafva 
en särskild lag, som hänför sig till arkitekturen 
och är detaljerad. Det är tillräckligt, att ordet 
»arkitektonisk ritning» eller »arkitektoniskt ar¬ 
bete», eller blott och bart ordet »arkitekt» åter¬ 
finnes i lagen om litterär och konstnärlig ägande¬ 
rätt. 

Hr Poupinel har redan meddelat eder, att vi 
äfven hafva fått ett bref beträffande Turkiet. 
Idén om skydd för konstnärer och arkitektoniska 
arbeten har där icke gjort några framsteg. Det 
kommer utan tvifvel att dröja länge, innan något 
fullständigt skydd blifvit åvägabragt. De an¬ 
gränsande länderna gå emellertid framåt, och 
gläder det mig kunna meddela, att den lagstif¬ 
tande makten i Rumänien inom kort kommer 
att beskydda edra arbeten på ett mycket full¬ 
ständigt sätt. 

Jag hoppas, att de andra sektionerna godhets- 
fullt låta oss få kännedom om lagens ställning härutinnan 
i respektiva länder. Vi hafva dock redan hvad angår 
de flesta länderna kunnat iakttaga, att man bör vända 
sig till de lagliga myndigheterna, innan man hos re¬ 
geringen hemställer om nya lagar. 

Det är här vid lag som den ständiga, internationella 
kommitténs verksamhet kan gifva sig till känna, och 
jag tvekar icke att säga, att ni ur synpunkten för ett 
gemensamt inskridande skulle hafva ett stort intresse 
af att höra eder för med kommittén, som står till edert 
förfogande för att lämna eder stöd, råd eller upplys¬ 
ningar, såsom redan var fallet vid Haag-kongressen. 

(Applåder). 

ARKITEKTURTÄFLINGAR. 

Till Redaktionen har inkommit följande skrifvelse: 

Herr Redaktör! 

Med anledning af redaktionsinledningen till arkitekt W. 
Klemmings artikel i Teknisk Tidskrifts afdelning för arki¬ 
tektur och dekorativ konst för 7 dennes anhåller under¬ 
tecknad härmed vördsamt att få på detta sätt till redak¬ 
tören för arkitekturafdelningen framställa några frågor. 

I artikeln i fråga skrifves nämligen bland annat föl- 

























ng 



S:T JOHANNES KYRKA 1 MALMÖ. STORA KRONAN. 


jande, som jag tager mig friheten ordagrant åter- 
gifva med några af mig gjorda kursiveringar. 

»Prisnämnden tillsattes på bolagets begäran 
dels af Stockholms byggnadsförening, dels af 
Svenska Teknologföreningens afdelning för Hus- 
byggnadskonst. Prisen voro rikligt tilltagna och 
borde hafva lockat äfven mera kända arkitekter 
till deltagande. För den goda sakens skull hade 
det varit att önska att detta syfte vunnits. Men 
så blcf tyvärr icke fallet. Orsakerna därtill voro 
flera, men väl i främsta rummet den allt förkorta 
täflingstiden. Alla arkitekter hafva i sommar varit 
fullt upptagna med beställningar. Det vill synas, 
som om de öppna arkitekturtäflingarnas tid hos 
oss är ute. Äfven höga pris locka ej mera en 
första rangens arkitekt att riskera arbete, kost¬ 
nader och rykte i ett spel med oberäkneliga stor¬ 
heter. För att vinna de största förmågornas med¬ 
verkan fordras numera inbjudna täflingar, möjligen 
i kombination med öppna.» 

De frågor jag önskat framställa äro följande: 

1) Huru vet artikelförfattaren, att ingen af våra 
mera kända arkitekter deltog i täflingen? Så 
länge han ej kan bevisa sig hafva brutit samt¬ 
liga inkomna förslags namnsedlar, har han ingen 
visshet i detta fall, och föga anledning finnes ju 
att utpeka pristagarne såsom hittills mindre kända. 

2) Anser ej artikelförfattaren, att det är en för¬ 
olämpning mot de arkitekter han räknar till 
»första rangen» att påstå, att de ej voro villiga 
deltaga i öppna täflingar, därför- att de där kunde 
riskera sitt rykte? För närmare motivering af 
denna fråga torde några reflektioner, hvartill 
den ger anledning, vara berättigade. 

Om prisnämnden är sammansatt af kompetenta per¬ 
soner — hvilket artikelförfattaren ju ej bestridt, kan 
ju knappast tydligare utsägas, att dessa arkitekter vid 
täflingar räkna mera på sitt namn än på sin skicklig¬ 
het. Om de särskildt i tider af stor brådska ej vilja 
riskera tid och penningar på täflingar med osäker ut¬ 
gång, må vara fullt berättigadt, men att påstå att någon 
risk för deras rykte genom deltagande i en dylik täf- 
lan skulle förefinnas, kan rimligtvis ej betyda annat, än 
att utsikter skulle finnas att »första rangens» arkitekter 
skulle vara i fara att blifva slagna af dylika af »lägre 
rang», och att de därför ej skulle vilja täfla med andra 
än sådana, af hvilka de kunna besegras utan att däraf 
deras anseende skulle skadas. 

Är detta fallet, torde en omrangering af våra arki¬ 
tekter med det snaraste vara af nöden och en rätt¬ 
mätig plats tillerkännas dem, som våga uppträda vid 
täflingar utan stöd af annat än sin kompetens. 

Genom dylika täflingar ha våra »första rangens» 
arkitekter vunnit sin rangplats, och endast genom dy¬ 
lika kunna de inför en ifrån auktoritetsdyrkan fri upp¬ 
fattning bibehålla den. 

Med utmärkt högaktning 
Axel H. Forsberg. 


Genom sin skrifvelse fäster arkitekt Axel H. Fors¬ 
berg ytterligare uppmärksamheten vid det kända fak¬ 
tum, som jag i förra häftet råkade tillfälligtvis och i 
förbigående beröra, nämligen de främsta arkitekternas 
allt sparsammare deltagande i täflingar. Formen i 
skrifvelsen ger mig en välkommen anledning att ytter¬ 
ligare precisera mina reflexioner häröfver. Först måste 
jag emellertid afvisa herr Forsbergs i frågan n:o 2 an- 
gifna afsiktliga eller oafsiktliga misstydning af mitt 
ofvan citerade yttrande. Genom uttrycket »de största 
förmågorna» har jag tydligt nog angifvit den betydelse, 
jag lagt i uttrycket »första rangens arkitekt». Jag 
menar därmed dem, som genom begåfning och utbild¬ 
ning förvärfvat högsta möjliga duglighet och kompe¬ 
tens och som på grund däraf borde äga förutsättningar 
att i täfling lämna de bästa förslagen. 

Herr Forsberg antyder, att det skulle vara fruktan 
att offentligen besegras af arkitekter »af lägre rang», 
som af håller så många af våra »första rangens för¬ 
mågor» från de öppna täflingarna. Denna jargon är 
nog ganska allmän på vissa håll. Det finnes väl knappast 
någon duglig ritare, som ej likt Napoleons soldater anser 
sig »bära marskalkstafven i sin tornister», och detta är ju 
både sundt och mänskligt. Att herrar ritare just af prin- 






























I 20 


cipalerna erhålla sin egentliga utbildning, glömma de i 
regeln, i synnerhet i medgång. Det, som afhåller de 
största kapaciteterna från täflingarna är nog ej fruktan, 
ej heller misströstan om egen förmåga. Så länge pris¬ 
nämnden är sin uppgift vuxen och tid finnes att ägna 
uppgiften, lär nog den större kompetensen i täfling 
taga ut sin rätt. Den af herr Forsberg önskade »om- 
rangeringen af våra arkitekter» som »med det snaraste 
torde vara af nöden» är väl ej att taga så allvarligt. 
Begåfning och personlighet har ju under vår ytterligt 
långvariga arkitektutbildning rikligt tillfälle att komma 
i dagen och konstateras i examina och utmärkelser. 
Skulle en ny »första rangens arkitekt» plötsligen vid 
en täfling dyka upp, och glädjande exempel härpå 
saknas ju icke alldeles, så väcker detta i regeln sym¬ 
pati hos de öfriga. Skälet till den aftagande täflings- 
frekvensen är väl snarare, att våra »första rangens 
arkitekter» börja blifva tämligen jämnstarka på grund 
af nivåns ständiga höjande. Antag, att vi äga t. ex. 
tio stycken arkitekter som förtjäna denna hedersbe- 
nämning, hvilket är lågt räknadt. I hvarje täfling fin¬ 
nes ett, säger ett, första pris och två å tre lägre pris. 
Det blir då sex chancer af tio för hvar och en af 
dessa tio att ej alls få något resultat af arbetet. Och 
i närmast bättre fall att få ett tredje eller andra pris 
och samtidigt skylta som besegrad. Endast en chance 
mot tio gifves för första priset. Och hvad bestämmer 
i sista hand detta? Allt estetiskt prisdomareskap är 
mer eller mindre subjektivt, och det blir därför en 
pluralitetsfråga inom juryn af privat tyckande, som 
sänker vågskålen till förmån för den lycklige. För att 
uppnå ett rättvist resultat har af prisnämnderna an- 
vändts ett mycket samvetsgrant pointsystem enligt 
lämpliga synpunkter. Man har dymedelst sökt närma 
sig såvidt möjligt tiil ett objektivt värdesättande af 
projekten. Detta medför risk att första priset lottas 
på ett lyckligt projekt af en mindre konstnärlig för¬ 
fattare. Därför lär på sista tiden försök gjorts att låta 
de s. k. »konstnärliga» pointtalen räkna dubbel valör 
mot de öfriga. Detta åter medför risk att lotta »konst¬ 
närliga» förslag af omogna författare framför bevis¬ 
ligen bättre lösningar af programmet, hvars detaljbild¬ 
ning ej hunnit fullgiltigt behandlas. Allt detta veta 
arkitekterna väl, och det gifver dem en osäker känsla 
inför täflingar. Men härtill kommer ännu en faktor. 
Ett täflingsprojekt är resultatet ej blott af begåfning 
och kompetens, utan äfven af tid, bearbetning och 
försigtighet. Med all säkerhet äro landets tio eller 
tjugo främsta förmågor ganska anlitade med arbeten, 
under det de mindre dugliga hafva godt om tid. Det 
kan därför nog inträffa, att en relativt ringa förmåga, 
eller flera tillsammans, åstadkomma ett godt täflingspro¬ 
jekt, under det de dugligares af skilda orsaker ej gillas 
af prisnämnden. Täflingsresultatet blir i så fall direkte 

Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitek¬ 
tur och dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa 
Grnt, Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 70. A T. Djur¬ 
gården 70. 


missvisande för allmänheten. Såsom synes, är täflings- 
spelet för en duglig arkitekt, som nått ryktbarhet, icke 
utan risk i anseende till det af herr Forsberg kursi¬ 
verade ryktet. Ett kvickhufvud sade också nyligen 
angående täflingar följande bevingade ord: »Jag för¬ 
står ej att en arkitekt med själfaktning ger sig med i 
öppen täfling, då han på ärligt sätt kan förtjäna 
mycket, mycket mer!» 

Det ligger i öppen dag, att täflingarnas värde och 
nytta väsentligt förringas, då de bästa krafterna hålla 
sig borta. Byggherrar och myndigheter afskräckas af 
de dryga kostnaderna till priser och jury, då resultatet 
blir ett urval af arbeten af dem, som ej anse sig hafva 
något att riskera. Häri ligger faran att vederbörande 
skola frångå täfiingsmetoden. Därmed vore en viktig 
och hälsosam utvecklingsfaktor för arkitekturen och 
allmänheten omintetgjord och vägen spärrad eller för¬ 
svårad för många unga förmågor. I medvetenhet om 
denna fara vågade jag i min förkättrade korta inled¬ 
ning till berättelsen om Lidingötäflingen beröra möj¬ 
ligheten att gifva nytt lif åt täflingssystemet genom 
att oftare än hittills särskildt inbjuda och garantera 
de förmågor, hvars deltagande vore speciellt önskvärdt, 
hvilket ingalunda hindrar att samtidigt till öppen täf- 
lan på egen risk inbjuda allmänheten. 

På arkitekt Forsbergs frågor vill jag i korthet svara: 
Angående frågan 1): Jag hade nöjet att noga skär¬ 
skåda Lidingötäflingens utställning. Mitt förbiseende att 
ej beteckna herr Forsberg eller pristagarna som »mera 
kända» var ju icke illa menadt, och som H. H. känt 
sig sårad däraf får jag framföra mitt beklagande af 
den fullkomligt oafsiktliga förnärmelsen. Herr Fors¬ 
berg har ju genom sin skrifvelse själf afhjälpt bristen 
och gjort sig ännu »mera känd». Angående frågan 2): 
Svar lär på grund af ofvanstående utredning vara 
öfverflödigt. 

I parentes må nämnas, att illustrationerna till upp¬ 
satsen om Lidingötäflingen voro valda af arkitekten 
Klemming själf. Red. 

P. S. Sedan detta skrefs har ännu en täfling, Öster- 
sundstäflingen, afgiorts. Detta gör ämnet ännu mera 
aktuelt. 

AFDELNINGENS SAMMANTRÄDEN. 

Afdelningen sammanträdde på Höganloft, Skansen, 
måndagen den 16 d:s, hvarvid en från styrelsen remitte¬ 
rad skrifvelse från Stockholms Byggnadsförening angående 
vindars inredning föredrogs och bordlädes, på det att Af- 
delningens samtliga medlemmar måtte få tillfälle att taga 
del af densamma. Åt Afdelningens styrelse uppdrogs att, 
därest Herrar Stadsfullmäktiges sammanträden skulle be¬ 
slutas äga rum regelbundet å de dagar, då Afdelningen 
hade sina ordinarie sammanträden, söka för Afdelningen 
få ändrade sammanträdesdagar. 

INNEHÅLL: S:t Johannes kyrka i Malmö. 

Utvecklingslinjer i vår inhemska målarkonst. 

I dagens frågor. Om konstnärlig äganderätt. 

Arkitekturtäflingar. 

Afdelningens sammanträden. 


ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

Argång 37 af teknisk tidskrift 

ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


GUSTAF-ADOLFSKAPELLET VID LUTZEN, 



RELIEF Å FASADEN. SKULPTÖR: OTTO STRANDMAN. 


Det är här endast vår afsikt att gifva någon in¬ 
blick i Liitzen-kapellets byggnadshistoria. 

Donatorer och initiativtagare äro konsul Oskar Ek¬ 
man och hans maka, född Lavonius, som för arbetets 
ordnande utvalde fem svenskar: pastor Helander, di¬ 
rektör Beskow, skriftställaren Blomqvist och orgelfa¬ 
brikant Mannborg alla bosatta i Tyskland samt kyrko¬ 


herde P. Pehrsson på Österby bruk. Dessa anställde 
som arbetsledare Königl. Sachs. Baurat Julius Zeizsig 
i Leipzig, en bepröfvad kyrkobyggare. 

Till arkitekt utsågs L. I. Wahlman. 

Skisserna uppgjordes våren och försommaren förra 
året, och underställdes professor I. G. Clasons pröf- 
ning. 


HÄFT. 11. 2 NOVEMBER 1907. 


CENTRAI.TR YCKERIET, STHLM. 
















I 1 2 



ARKITEKT: L. I. WAHLMAN. 


Efter utarbetande af hufvudritningar, som förelä¬ 
des tyska myndigheter och utan ändringar gillades, 
vidtog under sommaren arbetet med synnerligen ut¬ 
förliga arbetsritningar, hållfasthetsberäkningar och s. k. 
Originalanscliläge eller i småposter uppdelade arbets- 
beskrifningar och materialberäkningar, som affattade på 
tyska nedsändes till kopiering och infordrande af 
entreprenader. De å arbetet reflekterande hade en¬ 
dast att i kolumnerna införa sina priser och till arki¬ 


tekt Wahlman uppsända prof pä material. Baurat 
Z. genomgick och kommenterade de inkomna försla¬ 
gen och slutliga antagandet låg i den klarsynta och 
lifligt intresserade 94 år gamle konsulns hand. Så¬ 
lunda hann han före sin död jämte sin arkitekt stad¬ 
fästa alla åtaganden beträffande kapellets uppbyg¬ 
gande och inredning och äfven säga sin önskan om 
den ej väggfasta utsmyckningen. 

Utan ändringar och med högst obetydliga tillägg 













!23 



till den ursprungliga entreprenadberäkningen samt 
utan störande afbrott har arbetet fortskridit från de 
första spadtagen till de sista penseldragen, en för¬ 
tjänst lika mycket hos systemet som arbetsledningen. 
Med omsorg synas ock arbetena blifvit fullbordade af 
entreprenörerna. 

Stor svårighet uppstod att till takstolskonstruktio- 
nen få lämpligt virke. Meningen var från början att 
från Sverige nedskeppa här hophuggna och åter isär- 


ARKITEKT: L. I. WAHLMAN. 

tagna massiva spärrar, åsar, spännbågar och tassar. 
Men endast ett åtagande kunde uppbringas, och den 
entreprenörens virke stod på rot. 

Resultatet blef, att en skicklig Leipzigerfirma fick 
uppdraget och gick i land med detsamma med hjälp 
af tyskt virke och några fler sammansättningar än 
beräknadt var. Endast de två grofva rundtimmer- 
hvarfven i fasaden verka framtvingade. 

Samtliga entreprenörer för byggnad och fast inred- 























LUTZENKAPELLET. 

ning äro tyskar, häri medräknadt Neumann & Vogel 
för de efter O. Hjortsbergs målningar väl utförda 


DETALJFASAD. 

fönstermedaljongarna till minne af Gustat Adolfs 
svenska stridskamrater. 














































































































































































































































































































































































































125 








LUTZENKAPELLET. PLAN OCH SEKTION. 

Särdeles kraftigt och säkert utförda äro Kaysers 
smidesarbeten och snickerierna af rökt ek. 

Fasaderna äro klädda med Freiburger Kalkstein 
ett för tryck svagt, men mot frost beständigt mate¬ 
rial fullt af diminutiva blåsor samt »minnen» från 
förhistoriskt djurlif, ryttarbildens skulptör Otto Strand¬ 
man till stort mehn och förargelse vid den omstän¬ 
diga välbehöfliga retuscheringen. 


Materialet är vackert i färgen behandladt »bruchrauh» 
och å fall och dekorativa partier spetsmejsladt, »ge- 
spitzt», i ränder cirka 2—3 cm. från hvarandra (prof 
härifrån). 

Ett lågt skikt brungrå Beuchaergranit utgör sockeln. 
Af samma granit äro yttertrappornas steg och en sten¬ 
bänk i chorfasaden. 

Taket är täckt med mildt rödt —w formadt tegel, :: 
tunt och välbrändt, hvarje panna är fäst extra med 
en galvaniserad hake i underkanten! 

Torn, inre solbänkar och takvinklar äro koppar- 
klädda, stuprören af kopparplåt. 

Kapellets golf är af brun klinker, korets af Frei- 
burgersten liksom altarbordet, stegen och de låga ko¬ 
lonnerna mot sakristian med skulpterade kapitäl och 
öfverliggare. 

Det synliga snickeriet är till största del af ek. 

De föga stora väggytorna i det inre äro putsade 
med gul kalkputs (gulröd sand), groft ströpplad i ljus 
grå kalkfärg. 

Takresningens feta furu, som ej tog betser, är lase- 
rad i grågrönt med dunkelt förgyllda skulpterade tass¬ 
ändar och upp i mörkret följande smala profiler. 

Smidet å eken är skäckigt rödbrunmåladt. 

Kronorna, af ljus, något oxiderad mässing, gjuten 
och filad eller drifven samt med infattade kulörta 
»stenar» äro utförda af smeden Karlsson i Huddinge. 
Altarkandelabrarna af silfver och gröna och blå »ste¬ 
nar» hafva levererats af Möllenborg. 

Väfnaderna, antependium i grönt, blått med spar¬ 
samt orangerödt, silfver och guld samt de orgelläktar- 
muren dekorerande nedhängande tapeterna komma 
från Handarbetets Vänner och äro komponerade af 
Karin Westberg. 

Epitafiet-altartaflan är ännu ej fullbordad och kan 
ej upphängas, förrän muren uttorkat. Den skall utfö¬ 
ras i rikt skulpterad ek, som tunnt öfvermålas med 
cinnober och rikt förgylles å nerver och bladverk. 
Ett i midten stående kors förgylles. Träfyllningarna 
i ramen och på de uppslagna luckorna målas af Olle 
Hjortsberg och komma att hållas i öfvervägande 
blått. 

Modeller till träskulpturen äro utförda af Arthur 
Gerle, de till figurnischen å gafveln af Bror An¬ 
dersson. 

Här följa de tyska hufvudentreprenaderna: 

Bautzman, Liitzen, jord och murningsarbeten Mk. 14,22g 
Rottig, Freiburg a. d. Unstrut, Fasadstenen » 13,996 

Daul & Tollert, Leipzig, Granitarbeten. » 2,267 

Linke, Leipzig, Timmermansarbetet och 

Glasarbetet . » 9,777 

Tauche, Taktäckning . » 1,444 

Miethe Nachf., Leipzigj Plåtslageri och 

Schmidt, Liitzen .| Koppararbeten. » 4,892 

Heinold och 
Beck, Liitzen 

* Mönch u. Nonne. 


Snickeri 


5,021 









































































































































































Kr. 2,453 


i ,000 


Kayser, Leipzig _ . . 

, , T . Smiden . 

Winkler, Lutzen| 

Schultz, Leipzig, Målning.något öfver 

Entreprenörerna höllo sina åtaganden hvad tiden 
beträffar rätt väl, »men livad är det mot i Berlin», 
sade Schultz, »där finns så ypperliga arbetsledare». 

Det var konsul Ekmans ständiga önskan att kapel¬ 
lets konstruktion skulle i möjligaste mån betrygga dess 
bestånd. Utom en god omklädnad har byggnaden 
därför erhållit skydd mot jordfuktighet genom en låg 
källare, hvars botten isolerats med cement och asfalt. 
Dessutom har vid taknocken arrangerats en rad för 
regn och snö skyddade hål för luftens utsläppning. 

Som skydd mot åverkan kommer antagligen att 
byggas en gedigen järn- och kalkstens-Einfriedigung, 
innanför hvilken planteras buskar oeh blombärande 
småträd. Det gamla gjutjärnsmonumentet öfver Gustaf- 
Adolfsstenen blir denna hägnadskedjas lås. 



LJUSSTAKE AF SILFVER FÖR LUTZENKAPELLET. 

UTFÖRD HOS MÖLLENBOG EFTER RITNING AF WAHLMAN. 



LUTZENKAPELLET. 


DANSKA ARKITEKTURSTUDIER 

RESEBERÄTTELSE INSÄND AF KOMMERSKOLLEGIUM. 

Sedan jag fullgjort det uppdrag, som, enligt Kungl. 
Bref af den 15 juli 1904, ålegat mig, för erhållande 
af resestipendium å femhundra kronor, att i Danmark 
under minst tre månader studera arkitektur, särskildt 
behandling af tegel, får jag härmed till Kungl. Kom- 
merskollegiena afgifva följande reseberättelse: 

Ifrågavarande studieresa började den den 1 juni i 
Köpenhamn och afslöts i Helsingör den 2 september 
innevarande år. De ställen, som besöktes voro i hufvud- 
sak följande: Köpenhamn med omgifningar, Helsingör, 
Hilleröd med Frederiksborg, Roskilde, Kallundborg, 
Aarhus, Aalborg, Mariager, Randers, Viborg, Vejle, 
Kolding, Ribe, Assens, Faaborg, Svendborg, Nyborg, 
Odense, Korsör, Skjelskör med Borreby, Sorö med om¬ 
gifningar, Ringsted, Köge och Naestved samt bland de 
större herrgårdarna, utom de, som ofvan nämnts, Gl. 
Estrup, Skafögaard, Rosenholm, Steensgaard, Nakke- 
bölle, Hesselager gaard, Broholm, Rygaard, Glorup, 
örbaeklunde och Holckenhavn i Danmark jämte stä¬ 
derna Tönder, Mögel-Tönder med slottet Sebacken- 
borg, Aabenraa och Haderslev i den nuvarande tyska 
provinsen Slesvig. 

Köpenhamn kände jag redan, genom flera både 
längre och kortare studiebesök, förut och vill jag till 
hvar och en, som ämnar besöka Danmark i och för 
studier säga, att om de blott grundligt genomse Kö¬ 
penhamn med omgifningar samt de närmaste städerna 





















såsom Roskilde, Köge och Naestved samt slotten Frede- 
riksborg och Vallö, så ha de sett prof på det mesta af 
hvad Danmark har att bjuda, ty dessa ställen ge ett total¬ 
intryck, som är tillräckligt för att bilda sig ett omdöme 
om dansk arkitektur. En byggnad som i och för sig nä¬ 
stan är tillräcklig för studium är Köpenhamns rådhus, 
ty här finnas samlade och använda de flesta motiv 
från gammal, god dansk arkitektur infattade i ett om¬ 
hölje, som påminner om norditaliens tegelarkitektur 
från renässansen. De danska arkitekterna äro i gemen 
mycket konservativa i sitt yrke. De studera uteslu¬ 
tande sin egen gamla samt Italiens arkitektur. Ele¬ 
verna på deras akademi ha också som regel före sin 
afgång gjort en eller flera studieresor till Italien. Af 
»moderna» arkitekter i god bemärkelse äger väl Danmark 
knappast mer än en, A. S. Rosen. Af ofvannämnda bygg¬ 
nad, rådhuset, blir man redan vid första anblicken sla¬ 
gen med beundran på grund af anläggningens storhet och 
prakt, och denna känsla förringas ej vid närmare stu¬ 
dium. Hvarje detalj är genomförd och behandlad med 
en kärlek och förståelse, som blott den mogne konst¬ 
nären är mäktig. Arkitekt för rådhuset har varit nu¬ 
varande professorn i konstakademien M. Nyrop. In¬ 
vändigt möter oss samma detaljrikedom och utförande, 
fast materialen här varit flera, som utvändigt. Bygg¬ 
naden är i hufvudsak uppförd af tegel, med sockel och 
andra belastade delar af granit samt här och där krit- 
sten, formtegel, koppar m. m. Taken äro täckta med 
skiffer och koppar. Guld och färger äro rikligt och 
väl använda. Invändigt har äfven teglet, Danmarks 
förnämsta byggnadsmedel, kommit till sin rätt, såsom 
det höfves i Absalons stad. Teglet infördes nämligen 
af biskop Absalon, Köpenhamns grundläggare. Det 
är här användt tillsammans med hvitt och kalksten, 
marmor, puts, guld m. fl. Det kan påpekas, att i en 
fris i rådhushallen är användt olika brändt, stensku- 
radt tegel (affall) tillsammans med marmor, och verkar 
detta så, att man vid första påseende tror allt vara 
marmor. Teglet, som användes, är i regeln handsla¬ 
get, men äfven glaseradt och maskingjordt förekommer, 
detta senare dock blott invändigt. Ett sätt att prak¬ 
tiskt använda glaseradt tegel är som sockel vid trapp¬ 
steg, se figur i. Det användes vid både vägg och 



spindel och muras framför det öfriga tegellifvet, så att 
det vid putsning kommer i flukt med putsen. Detta 
sätt är vida bättre och billigare än vårt med träfoder, 
hvilka ofta lossna och sparkas sönder. Det danska 
teglet tillverkas i allmänhet i något mindre format än 
vårt normaltegel (jag har antecknat från ett par stäl¬ 
len 5.5 x 10.5 x 22.5 cm., men varierar det ganska 
mycket för olika orter). Ännu användes det stora 


munktegelet, mest dock till restaurationer, där munk¬ 
teglet finnes i den ursprungliga byggnaden, fast man 
äfven får se det användt till nya husbyggnader. Det 
handslagria teglet ställer sig något dyrare än det ma- 
skingiorda, men denna kostnad uppväges därigenom, 
att andra orneringar o. d. kunna tilldels uteslutas, 
emedan ytan i sig själf är liffull och omväxlande. Fyll¬ 
ningen göres af vanligt enfärgadt kalkbruk utan glätt- 
ning, ofta afrifvas blott med en träpinne eller, som 
jag såg i Ribe, använder handtverkaren stålkvast för 
att få lif i ytan. Handgjort tegel tillverkas nu vid de 
flesta danska tegelbruk, och är det i allmänhet godt, 
fast färgen växlar något, beroende på tillverknings¬ 
orten. I sammanhang härmed vill jag anmärka, att 
man i Sverige erhåller godt handgjort tegel både från 
Börringe, Helsingborgs, Stabbarps och Minnesbergs 
tegelbruk i Skåne till ett medelpris af 45 kr. pr. 1000 
sten. 

Det största danska tegelbruket ligger strax söder 
om Köpenhamn och heter Frederiksholms teglverk. 
Här tillverkas alla slags tegel: handgjordt, maskingjordt, 
glaseradt, engoberadt, eldfast och poröst s. k. lättegel. 
Om det senare erhöll jag den upplysningen, att dan¬ 
skarna liksom vi experimenterat både med sågspån, 
kork, torf och koks för att framställa poröst, lätt tegel 
till hvalf o. d. På senare tid ha de i norra Jylland 
upptäckt en lera, Molera, som vid vanlig behandling 
och bräning blef lika lätt och bra som konstgjordt te¬ 
gel. De hade likväl gått lillbaka till det senare, emedan 
frakten från Jylland för Moleran blef så dyr, att det ej 
lönade sig att använda den. 

En annan sak, som tillverkades här, och hvars till- 
verkningssätt vi kanske borde beakta hos oss var 
murbruk, mörtel. I Stockholm, eller hos oss i allmän¬ 
het, blandas kalk och grus samman med vattnet på 
fabriken och köres sedan i flytande tillstånd till bygg- 
nadsplatsen. Det inträffar då, när bruket stått något 
i laven, att grus och kalk sjunka till botten och vat- 
net flyter ofvanpå, hvarför det åtgår tid för att blanda 
beståndsdelarna på nytt. I Danmark förfares annor¬ 
lunda. Här brännes kalken i stora lafvar och pumpas 
upp samt blandas med gruset i maskin till en massa, 
hvars fuktighet motsvarar vår betongs. I detta till¬ 
stånd forslas bruket till byggnadsplatsen och kringbä- 
res till respektive baljor. Först i dessa blandas det 
med vatten, så att det blir tjänligt till mur- eller puts¬ 
ning. Detta enligt min mening mera praktiska sätt, ty 
utom att det är mera renligt sparar man åtminstone 
kostnaden för vattnets forsling från fabriken till bygg¬ 
nadsplatsen, har i Danmark blifvit en nödvändighet, 
emedan arbetarna vägrade att uppbära det tillredda 
bruket. 

I Svendborg, som jämte Aarhus får dela äran som 
Danmarks bästa provinsstad i arkitekturväg, fann jag 
användt ett godt handslaget tegel af djup och varm 
ton. Det erhölls dels från Ryslinge och dels från 
Svendborg tegelbruk och betingade ett pris af 30 kr. 
pr. 1000 sten. 



128 



FIG. 2 . FIG. 3 . FIG. 4 . 


Komma vi så till danskarnas sätt att använda bruk 
till putsning*. Om man jämför oss och dem, så ha 
vi ju, om man frånser spritputs, som är lika i båda 
landen, knappast mera än ett sätt att behandla puts¬ 
ytor, nämligen så fint ocn slätt som möjligt. Dan¬ 
skarna däremot använda tjogtals sätt för att få lif 
i sina putsytor både ut- och invändigt. En groft 
putsad fasad ger efter en kortare tid, när sol, luft 
och damm fått göra sitt till ett ovanligt växlande och 
godt intryck. Att beskrifva oliks slag af struktur för 
putsytorna låter sig näppeligen göra, det måste ses 
på platsen, men efter något experimenterande borde 
vi väl själfva komma dit, när blott frågan är väckt 
en gång. Ett sätt, som ofta användes och är lätt att 
beskrifva, är bestrykning med tjockt kalkvatten af den 
murade ytan. Det är då i hufvudsak tre fördelar som 
erhållas, man behöfver ej använda dyrt fasadtegel, men 
behåller i alla fall teglets struktur, putsbruket spa¬ 
ras, och man kan ge byggnaden hvad färg man 
önskar. 

Naturlig sten användes af danska arkitekter i gan¬ 
ska riklig mängd, både enbart eller tillsammans med 
tegel och puts, trots det de, när man undantager krit- 
sten och någon granit från Bornholm, ej själfva äga 
sådan. Granit och kalksten samt något sandsten tagas 
från Sverige, marmor från Norge samt en del öfriga 
stensorter från Tyskland, såsom till exempel tuffstenen 
till Ribe domkyrka. 

I ofvannämnda kritsten ha danskarna ett praktiskt 
material, emedan det vid brytningen är mjukt och 
låter utan svårighet arbeta sig med knif eller liknande 
verktyg, hvarför det synnerligen väl lämpar sig för 
ornament, men efter att ha varit utsatt för luftens in¬ 
verkan mer och mer hårdnar, så att det slutligen blir 
af sandstens hårdhet. Den sätter ock genom sin färg, 
till att börja med »krithvitt», ett ovanligt godt lif i 
fasaden, ett lif och färgspel som aldrig kan frambrin¬ 
gas med puts. 

Danskarna ägna som regel mera omsorg om små¬ 
ting och detaljer än vi. Det är sällan man får se 
dem försumma en droppnäsä under en list. Ha de 
ej tillfälle att låta stenen springa fram, så använda de 
andra material t. ex. koppar, skiffer m. fl. Ett prak¬ 
tisk sätt att använda koppar visas i fig. 2. 

Där vi skulle använda vår otäcka galvaniserade plåt, 
använda de skiffer, hvilket framgår af fig. 3. 

Fig 4. visar oss ett praktiskt och vackert sätt att 
anordna taklist. Här ha koppar, trä, kritsten och tegel, 
det senare stundom kalkat, samarbetats till en god och 
billig konstruktion. Droppnäsan af koppar är antecknad 
från rådhuset, solbänkarna af skiffer efter hus af arki¬ 


tekt Magdahl-Nielsen samt taklisten efter kyrka af arki¬ 
tekt Thorvald Jörgensen. 

Medan jag är inne på praktiska saker i fasader vill 
jag påpeka ett vanligt sätt att gära balkonger billigare 
än med dockor. De anordnas så, att konsolen och bot¬ 
ten samt ibland hörnpelare och öfverliggare göras af 
kalksten eller granit, hvaremot fyllningarna göras af 
kritsen med indelning i kasetter och genombrytna or- 
neringar se fig. 5 och 6. 

Teglet användes ofta i fasaden i mönster, antingen 
enbart eller i förening med puts eller naturlig sten. 
Idén med tegelmönster ha de antagligen från sina 
gamla korsvirkeshus, af hvilka i nästan hvarje stad 
några finnas kvar. Dessa korsvirkeshus omhuldas på 
det bästa. En del äro redan restaurerade, och en del 
höll man på med, såsom i Ribe, Köge m. fl. ställen. 
Som ett kuriosum kan antecknas, att man hölle på att 
restaurera ett gammalt korsvirkeshus i Ribe, och för 
att få det i fiill öfverensstämmelse med det gamla fick 
man tillverka tegel, som ej var mera än 4 cm tjockt, 
allt under det invändigt gjordes fullt »modernt», ty 
det skulle hysa Ribe första — biograf. 

Frän Koldinghus museum är vidståenda tegelmön¬ 
ster, som påminner om de solfjäderliknande orneringar- 
na i trä på korsvirkeshusen i Tyskland och Danmark. 
Otaliga exempel skulle kunna framdragas på sättet att 
använda tegel som dekoration i fasaden, ty hvarje 
arkitekt har sitt sätt och sina motiv. På apoteket i 
Svendborg af Magdahl Nielsen finnes ett tjugotal fön¬ 
sterfält, alla med olika tegelmönster, tegel på kant och 
på flatan, tegel framspringande och insatt. 

Från en bondgård i Ribetrakten har jag antecknat 
en taklist af tegel, öfverkalkad på ofvan nämndt sätt. 
Tillsammans med halmtaket var den af ovanlig dekora¬ 
tiv verkan. Fig. 7. 

Utom skiffer och koppar samt något bly användes 
förnämligast tegel till taktäckningsmaterial. Det upp¬ 
lägges oftast, utan underslag af bräder, direkt på rib¬ 
bor. — På en billig kyrka i norra Jylland, som täckts 
med tegel, blåste taket jämt och ständigt af, hvarför 
man vände sig till en framstående arkitekt med för- 
frågen, huru i sakan skulle förfaras. Denne tyckte att 
en så billig kyrka, i l / 2 stens yttermurar, ej borde täc¬ 
kas med koppar eller bly, utan rådde församlingen 
att lägga plåttak, hvarför en plåtslagare blef öfversänd 
till Sverige för att studera plåttak och sedan anbringa 
liknande å kyrkan. Säga hvad man hvill om det berät¬ 
tigade i motivet, så är i alla fall församlingen ej att 
gratulera, ty något osmakligare än plåt kan näppeligen 
uppletas och sedan det blott kommit in, biter det sig 
snart fast i trakten. 





















FIO. 5 . 



FIG. 6. 



En sak, som misskrediterat understrukna tegeltak 
är, att de vid blåst ofta delvis falla af. Detta 
kommer sig däraf, att blåsten vid vindsidan pressar in 
under taket och här förtjockas samt lyfter slutligen, 
för att ånyo komma ut, af taket på läsidan. För att 
afhjälpa detta har man konstruerat tegelpannor, som 
likna takkupor och förses med lock af koppar hän¬ 
gande i vertikal led. När vinden nu pressar på, stän¬ 
gas de å vindsidan och öppnas sedan å läsidan för 
trycket af den förtjockade luften. 

Som resumé af min resa vill jag framhålla, att 
danskarna ha kommit till det stadium att ha en hel 
stab af dugliga och intresserade handtverkare, som sätta 
en ära i att göra ett så gediget och tilltalande intryck 


som möjligt af sina arbeten, att folket i allmänhet in¬ 
tresserar sig mycket för sina såväl gamla som nya 
byggnader, sina arkitekter och byggnadsmänniskor, 
hvilket allt bidrager till att gifva den helgjutna karak¬ 
tär, som i allmänhet finnes å danskarnas byggnader, 
samt slutligen att danskarna bygga betydligt billigare 
än vi, hvilket dock till någon del beror på att de 
behöfva ombona mindre för köld än vi (de använda 
t. ex. sällan innanfönster och oftast tunnare murar) 
samt att alla råd och upplysningar gärna och bered¬ 
villigt lämnats mig. 

Malmö den 20 sept. 1907. 

Theodor Kellgren. 


OM ORDNANDET AF INTERNATIONELLA ARKITEKTURTÄFLINGAR. 


De internationella arkitekturkongresserna hafva som 
bekant tillsatt en permanent kommitté. För denna 
kommitté göras koncentrerade utdrag ur kongressens 
förhandlingar, i form af små trefliga häften på franska 
språket. I utdraget från Londonkongressens förhand¬ 
lingar har professor Clason fäst min uppmärksamhet 
på ett föredrag af Mr Guadet, hvars slutkläm här nedan 
i öfversättning meddelas. 

Efter ingående behandling af ämnets möjligheter 
och svårigheter i fyra kapitel, behandlande I. Inter¬ 
nationella täfiingars berättigande. II. Deras möjlig¬ 
heter. III. Förberedelser och IV. Bedömning, kom¬ 
mer Mr Guadet slutligen till kapitel V: Slutsatser , ut¬ 
mynnande i trenne afdelningar: 

I. DEN MÖJLIGA VERKSAMHETEN FÖR 
TÄFLINGAR. 

Art. 1. En täfling, vare sig den är internationell 
eller ej, kan blott vara ett förberedande arbete. Den 
kan icke gifva annat än skisser och approximativa 
kostnadsberäkningar. 

Art. 2. Dessa skisser och kostnadsberäkningar äro 
att absolut särskilja från de definitiva ritningarne och 
kostnadsförslagen, hvilka sedermera utarbetas, mer eller 


mindre stödjande sig på de vid täflingen prisbelönade 
arbetena. 

Art. 3. Till täflingen anslagna medel äro följakt¬ 
ligen att helt och hållet särskilja från medel anslagna 
till utförandet af byggnaden. Om detta utförande an¬ 
förtros åt en af de täflande, kan det icke uppstå nå¬ 
gon förväxling emellan det pris, som han förtjänat 
genom täflingen, och det arfvode, till hvilken han är 
berättigad, eller till hvilket hvarje annan arkitekt är 
berättigad, för utarbetandet af det definitiva förslaget 
samt utförandet af byggnaden. 

Art. 4. Särskildt vid internationella täflingar skulle 
det vara oklokt och föga praktiskt att garantera ut¬ 
föranderätten åt upphofsmannen till det projekt, som 
erkänts vara det bästa. 

Art. 5. Till täflingen anslagna medel böra vara fri¬ 
kostigt tilltagna i betraktande af de stora omkostna¬ 
der, den åsamkar alla de täflande. 

II. FÖRBEREDELSE FÖR TÄFLINGAR. 

Art. 6. Förberedelsen för täfling omfattar tvenne 
saker: ordnandet af täflingen och dess program. 

För båda äro råd af erfarna arkitekter af nöden. 
Reglementet och programmet skola utarbetas af en 

































































13 ° 

kommitté sammansatt af förvaltningsledamöter och arki¬ 
tekter från skilda länder. 

Art. 7. De täflande böra erhålla tillräcklig tid, 
hvilken är lika för alla. Åtgärder skola vidtagas för 
att utlämnandet af programmen äger rum samtidigt i 
de olika länderna. 

Art. 8. Programmet skall öfverallt offentliggöras pä 
det språk, som användts vid dess utarbetande. Det 
tillkommer de täflande att öfversätta det för egen räk¬ 
ning och risk. 

Art. 9. Om efter programmets offentliggörande, för¬ 
klaringar eller ytterligare upplysningar begäras, skola 
svaren meddelas samtliga de täflande, som erhållit 
programmet. 

Art. 10. Under täflingstiden kan ingen förändring 
vidtagas i dess materialbestämmelser, ritningarnas antal 
eller skala, tiden för aflämnandet etc. 

Art. 11. Tidpunkten för aflämnandet, hvilken 
bör vara hka för alla, bör afse aflämnandet af för¬ 
slaget vare sig till det lands beskickning, som anord¬ 
nar täflingen, eller till en korporation af arkitekter, 
som utsetts för detta ändamål. 

Sättet bestämmes i programmet. 

Art. 12. De prisbelönade förslagen blifva veder- 
börandes egendom, utan att detta dock innefattar 
rätt till reproduktion eller offentliggörande utan för¬ 
fattarens tillstånd, ej heller rätten att på annat håll 
utföra samma förslag. Tvärtom kan författaren åter¬ 
inträda i besittning af sina originalritningar genom att i 
stället lämna en vidimerad kopia. P'örslag får icke 
fotograferas. 

Art. 13. Det anordnas en utställning af täflings- 
ritningarne före och efter prisbedömandet. Juryns 
protokoll och rapporter offentliggöras. 

Art. 14. Programmet angifver, huruvida förslagen 
skola vara anonyma och kännetecknade med motton, 
eller om de böra eller kunna vara signerade. Det är 
att föredraga, att täflingen icke är anonym, utan att 
förslagen signeras, likväl med tillstädjande af pseudo¬ 
nym, hvarvid författarens namn och adress meddelas i 
slutet kuvert. 

Art. 15. Intet kuvert, innehållande angifvande af 
en författares namn, får öppnas utan hans medgif 
vande, med mindre det är fråga om ett prisbelönt 
arbete. 

Art. 16. Det tekniska programmet bör vara klart 
och koncist samt fastställdt efter rådplägning med 
erfarna arkitekter. Föreskrifter, som icke kunna följas, 
böra undvikas. De täflande få icke påläggas ett öfver- 
drifvet arbete genom föreskrifter om onödiga ritningar 
eller sådana i alltför stor skala. Utgifterna för täflin¬ 
gen böra reduceras till minsta möjliga för de täflande. 

3. BEDÖMNING AF TÄFLINGEN. 

Art. 17. Juryns uppgift är att bedöma täflingen 
uteslutande ur rättvisans synpunkt, därvid icke bör 
förloras ur sikte, att programmet är ett verkligt kon¬ 
trakt som är bindande för båda parterna. 


Förslag som bryta mot programmet böra uteslutas, 
oafsedt deras förtjänster. 

Art. 18. Juryn bör bestå af arkitekter, som ensamma 
äga förmåga att läsa planritningar, fasadritningar, 
genomskärningar, och att uppskatta möjligheterna för 
konstruktionen. Vederbörande förvaltnings ledamöter 
böra kallas till juryns öfverläggningar, med rådgif- 
vande röst. 

Juryn afgör hvilket som är det bästa förslaget, och 
hvilket kommer därnäst. 

Prisfördelningen sker i öfverentsämmelse med juryns 
dom. 

Vederbörande må sedan angående utförandet be¬ 
stämma såsom dessa för godt synes. 

Art. 19. Juryn skall bestå af arkitekter tillhörande 
hvarje vid täflingen företrädd nation, och i proportio¬ 
nen af en juryman på tio täflande eller del af tio 
utöfver fyllda tiotal. Hvarje nation, som representeras 
af mindre än tio täflande - dock minst fem sådana 
— skall hafva rätt att utse en juryman. 

Art. 20. Arkitekterna-jurymännen utses genom val 
af hvarje nations täflande förmedelst sluten omröstning 
och med absolut röstöfvervikt. 

Art. 21. Vid täflingstidens utgång, som fastställts 
hka för alla länder, inlämna de täflande sina förslag till 
legationen för det land, som anordnat täflingen, eller 
till en korporation af arkitekter, som utsetts för mot¬ 
tagandet däraf. 

Allt efter antalet inlämnade förslag, har beskick¬ 
ningen eller korporationen att underrätta de täflande 
om antalet jurymän, som af dem skall utses, om da¬ 
gen för detta val och platsen för dess anställande. A 
den för valet bestämda dagen skrider man, under 
ordförandeskap af en af beskickningen eller korpora¬ 
tionen utsedd person, till val — förmedels absolut 
röstöfvervikt — af en första juryman, därpå ännu en 
sådan och så vidare. 

I händelse af lika röstetal under tre på hvarandra 
följande omröstningar väljas de konstnärer, som hafva 
erhållit samma röstetal, upp till det antal jurymän, 
till hvilka landet är berättigadt. Om detta val ex 
aequo skulle öfverskrida detta antal, skall man skrida 
till lottdragning. 

Art. 22. Då det kan tänkas, att sålunda vald jury¬ 
man vägrar antaga valet eller får förhinder, utse de täf¬ 
lande vid samma tillfälle och på enahanda sätt lika 
många jury-suppleanter som jurymän. 

Art. 23. De täflande underrättas om juryns defini¬ 
tiva sammansättning, äfvensom tiderna för utställan¬ 
det och bedömandet. 

Art. 24. Den valda juryn utser sin ordförande, 
sin sekreterare (en eller flera), samt, om behöfligt, en 
föredragande. 

Art. 25. Juryn är dömande och bestämmande myn¬ 
dighet, men den kan hvarken modifiera utdelningen 
af prisen, ej heller öka eller minska dessas total¬ 
summa. 



13 


i 



CARL IX. RYTTARSTOD I GÖTEBORG. 


SKULPTÖR: BÖRJESON. ARKITEKT: CLASON. 


Omröstning medelst fullmakt är förbjuden; endast 
personligen närvarande juryman äger deltaga i om¬ 
röstning. 

Förutom tillstädesvarande förvaltningsledamöter med 
rådgifvande röst kan till juryns förfogande ställas en 
tjänsteman, åt hvilken anförtros förandet af antecknin¬ 
gar och protokoll. 

“ Art. 26. Juryns utslag är definitivt och kan ej 


öfverklagas. Det är bindande för de täflande såväl 
som för vederbörande, som utlyst täflingar. 

Förslag af undertecknad 
J. Gnadet. 

Generalinspektör för privatbyggnader. 
Professor vid Nationalskolan för de 
Sköna Konsterna i Paris. 


Red. 
































VAR ARKITEKTUNDERVISNING. 


132 


Med afseende på önskvärdheten af att Sv. Teknolog- 
föreningens Afdelning för Husbyggnadskonst skulle 
lämnas tillfälle yttra sig angående de af Konstakade¬ 
mien föreslagna ändringarna i undervisningen i dess 
arkitekturskola torde böra erinras om följande. 

Den svenska arkitektundervisningen är förlagd dels 
till Tekniska högskolan och Chalmerska institutet dels 
till Konstakademiens läroverk. 

För närvarande äro ifrågasatta betydande omlägg¬ 
ningar af undervisningen vid alla tre dessa anstalter. 

Konstakademien har redan ingått till Kungl. Maj:t 
med förslag till ändringar; en Kungl. Kommitté arbetar 
för omorganisationen af de båda andras anstalterna. 

Såväl vid Konstakademiens skola som vid Tekniska 
Högskolan befinna sig båda elever och lärare, tillhö¬ 
rande arkitekturafdelningarna, i en försvinnande mi¬ 
noritet. Deras intressen hafva därför helt naturligt 
ganska svårt att göra sig gällande, hvilket kommit 
tillsynes bland annat däruti, att i ofvan nämnda Kungl. 
Kommitté icke insatts någon arkitekt. Jag har un¬ 
der 14 års tid pröfvat, hvad det vill säga att föra en 
fåtalig arkitektelevskaras talan med hänsyn till deras 
behof af lärarkrafter. Vid en högskola måste hvarje 
hufvudkapitel af fackämnet undervisas af en professor, 
vare sig det är en eller hundra elever, eljest blir det 
småbarnsskola. Man har emellertid satt sig ned och 
beräknat, livad i så fall hvarje elev skulle kosta staten; 


det har blifvit för dyrt. Genom arkitektundervisnin¬ 
gens splittring på olika håll hafva ock många olägen¬ 
heter uppstått. Något gemensamt program för un¬ 
dervisningen i dess helhet har icke utarbetats; de be¬ 
träffande lärarråden hafva livar i sin stad dragit sig 
för att taga första steget till ett närmande; ingendera 
har varit kompetent att yttra sig i frågan i dess helhet. 

Teknologföreningen har visserligen en gång satts i 
tillfälle att yttra sig angående Styrelsens för Tekniska 
högskolan förslag till omorganisation af denna skola. 
Men de olika afdelningarne fingo mycket liten tid att 
pröfva de framställda frågorna, och för arkitekterna 
gällde det endast den ena halfvan af deras undervis¬ 
ning. Något verkligt intresse för frågan kunde un¬ 
der sådana omständigheter icke frammanas. 

Då nu omsider Svenska Teknologföreningens Af¬ 
delning för husbyggnadskonst visat sig vilja på allvar 
taga den viktiga frågan under ompröfning, och ingen 
institution här i landet bättre än denna kan förstå 
att bedöma, hvacl som tarfvas af skolan för att göra 
eleven duglig att motsvara de kraf, som lifvet kommer 
att ställa på honom, vill det synas som om Kungl. 
Maj:t skulle kunna hafva anledning, att höra Afdel- 
ningens önskningar med afseende på ordnandet af ar¬ 
kitektundervisningen icke blott vid Konstakademien utan 
måhända i sin helhet, och att fästa mycket afseende 
vid Afdelningens framställningar. 

1 . G. Cl ason. 


AFDELNINGENS FÖR HUSBYGGNADSKONST SAMMANTRÄDEN. 


Afdelningen för Husbyggnadskonst sjmmanträdde mån¬ 
dagen den 28 okt. på föreningens lokal, hvarvid stads¬ 
arkitekten i Falun, Klas Boman, invaldes till medlem i 
afdelningen. 

En från Styrelsen remitterad skrifvelse från Stockholms 
Byggnadsförening angående vindars inredning remittera¬ 
des till afdelningens styrelse med uppdrag att till nästa 
sammanträde förelägga förslag till uttalande. 

En skrifvelse från styrelsen angående önskvärdheten att 
för framtiden hänsyn måtte tagas till det af andra sek¬ 
tionens årsmöte 1907 gjorda uttalande rörande begräns¬ 
ning af sammanträdesprogram m. m. äfvensom beredande 
af plats för landsortsmedlemmar i styrelser och kommit¬ 
téer bordlädes. 

En anonym skrifvelse angående kompetensvillkor för 
byggnadsritandet föranledde till ingen åtgärd från Afdel¬ 
ningen, då denna fråga sedan våren hvilar hos Styrelsen 
för att vid något kommande sammanträde upptagas. 

Arkitekten C. Westman höll ett intressant inlednings- 
föredrag om: Arkitekternas utbildning vid Konstakademien, 


Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitek¬ 
tur oeh dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa 
Grut, Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 70. A T. Djur¬ 
gården 70. 

Prenumerationspris incl. postporto 8 kr pr år; för å utrikes 
ort boende prenumeranter 8: 50, och kan prenumeration ske hos 
herrar bokhandlare och å Teknisk Tidskrifts expedition, Jakobsgatan 

19, samt å alla postkontor i riket Redaktionen. 


hvilket föranledde en liflig diskussion, och uppdrogs till 
afdelningens styrelse att under hand hos K. Maj:t för¬ 
fråga, huruvida Afdelningen finge yttra sig öfver det af 
Akademien till K. Maj:t inlämnade omorganisationsförsla- 
get samt tillsattes af en femmannakommitté bestående 
af professorerna Clason och Lallerstedt jämte herrar Teng- 
bom, Westman och Östberg för frågans vidare utredning 
och framläggande för Afdelningen, 

Prof. Clason meddelade förslag till regler för inter¬ 
nationella arkitekturtäflingar, hvilket förslag remitterades 
till Afdelningens delegerade i den permanenta kommittén 
för arkitektkongresserna. 

Arkitekten grefve Cronstedt lämnade ett med skiopti- 
konbilder belyst meddelande från studieresor i Danmark 
och England rörande egnahemsfrågor. 

Utställningen för aftonen utgjordes af täflingsprojekten 
till nytt rådhus i Östersund, för hvilken täfling närmare 
redogörelse jämte afbildningar kommer att inflyta i näst¬ 
kommande häfte. 

Sekreteraren. 


INNEHÅLL: Gustaf-Adolfskapellet vid Liitzen. 

Danska arkitekturstudier. 

Om ordnandet af internationella arkitekturtäflingar. 
Vår arktektundervisning. 

Afdelningens sammanträden. 





ARKITEKTUR 

OCH DEKORATIV KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AFDELNING FÖR HUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 37 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 
REDAKTÖR: ARKITEKT TORBEN GRUT 


TÄFLINGEN FÖR NYTT RÅDHUS I ÖSTERSUND, 



1 :STA PRIS. 2,500 KR. 


ARKITEKT: FRANS WALLBERG. 


I april månad 1907 utlystes öppen täfling för rådhus i 
Östersund. Vi återgifva här de tre prisbelönade för¬ 
slagen samt täflingens program och prisnämndens ut¬ 
låtande. 

Arkitekten Wallbergs täflingsprojekt torde få räknas 
till det bästa som af modärn svensk arkitektur hittills 
framkommit. Red. 

Täflingens program. 

För täflingen gällde följande bestämmelser: 

§ I. 

Byggnaden skall uppföras på det område, som å bi- 
lagda plankarta utmärkts med röda begränsningslinier. 
Hufvudingången blir från Repslagaregatan. Markens nivå¬ 
förhållanden framgå af plankartan; byggnadsgrunden be¬ 
står af sten- och grus-blandad lerjord med fast skiffer på 
omkr. 2 m. djup och är på frostfritt djup (2,4 m.) ab¬ 
solut bärkraftig. 

HÄFT. 12. DECEMBER 1907. 


§ 2 - 

Byggnaden skall uppföras af sten och inrymma: 

I. Lokaler för Magistraten och rådhusrätten. 

golfyta 

1. Sessionssal för ramiusrätten . omkr. 125 m. 2 

inredes som domsal med de olika 
afdelningarna för domstolen, för 

parterna och vittnena och för all¬ 
mänheten angifna å planen. 

2. Rum för borgmästaren . » 3 o » 

tjänar samtidigt som öfverläggnings- 

rum för domstolen och bör därför 
ligga intill sessionssalen med dörr 
direkt från den afdelning i denna, 
där domstolen har sin plats. 


3. Borgmästare?is kansli 

» 

35 

» 

4. Rum för stadsnotarie 

» 

20 

» 

5. Arkiv . 

» 

20 

» 

där bland annat fastighetsböckerna 




förvaras. 




6. Rum för en rådman 

» 

20 

» 


CENTRALTRYCKERIET, STHLM. 























134 



FASAD AT REPSLAGAREGATAN. 


ARKITEKT: F. WALLBERG. 






golfyta 

7. Rum för en rådman . . omkr. 20 m. 

Rummen 2—7 bilda en samman¬ 
hörande grupp af lokaler, hvilka 
böra förläggas så, att de kunna 
betjänas och bevakas af samma 
vaktmästare. Kansliet bör vara lätt 



tillgängligt för allmänheten och stå 
i direkt förbindelse med borgmäs¬ 
tarens rum (2.) och stadsnotariens 
rum (4.) eventuellt genom mellan¬ 
liggande arkiv (5.). 

golfyta 

8. S. k. inre förmak . omkr. 25 m. 2 

för väntande parter, eventuellt vitt¬ 
nen. Bör ligga så nära parternas 

ingång till domsalen som möjligt. 

9. Förmak . * — » 

anordnas endera som en bred kor 

ridor med utvidgning för vaktmäs¬ 
tarebord och med direkta ingångar 
till 1, 3, 4, 6 och 7 (i detta fall 
måste i samband med trapphuset 
anordnas en större vestibul, som 
kan tjänstgöra som »salle des pas 
perdus») eller som ett större för¬ 
rum intill sessionssalen och med 
dörr till den afdelning i densamma, 
där parter och vittnen hafva sina 
platser. 

10. Toalett med afträden m. in. för tjänste¬ 
männen . » — » 

Obs.! Denna grupp af rum (I, 1—10) 
förlägges lämpligen i våningen 1 
tr. upp. 

Till allmänhetens afdelning i ses¬ 
sionssalen bör ingång helst leda 



















































FASAD ÅT KYRKGATAN. ' ARKITEKT: F. WALLBERG. 


direkt från vestibul eller trapplan. 
il. Rådhusrättens arkiv inredes eldfast 
i vinden såsom magasin för en 
hyllängd af 250 m.; afståndet mel¬ 
lan bottnarna göres 2,4 m., af¬ 
ståndet mellan hyllorna r m., hyll- 
fackens höjd 45 era. och deras 
djup 40 cm. 


II. Lokaler för polisen. 

12. Polisvaktkontor omfattande: golfyta 

a) vaktrum. omkr. 50 m. 2 

med ingång från gata eller port¬ 
gång. 

b) rum för öfverkonstapeln. » 35 » 


intill vaktrummet och med plats 
för arkivet i skåp utefter väg¬ 


garna. 

c) rum för detektiv . » 30 » 

d) torkrum för ytterkläder . » 10 » 


med näthyllor på väggarna och 
stark, uppvärmd ventilering. 
e) förrådsrum för uniformspersed¬ 


lar. » 20 » 

f) 3 arrester med direkt belysning, 

hvardera . » 7 » 

g) en bättre arrest med belysning. » 10» 

Korridoren utanför arresterna 

skall kunna bevakas från vakt¬ 
rummet. 


h) tambur med toalett och afträde golfyta 


för polispersonalen . omkr. — m. 2 

i) afträde för arrestanter . » — » 

13. Rum för stadsfiskalen . » 25 » 


kan, om så finnes lämpligare af ut- 
rymmesskäl, förläggas i annan del 
af byggnaden. 






























i 3 6 



SIDOFASAD. 

Obs.! Denna grupp af rum (II) förlägges 
lämpligast i jordvåningen med in¬ 
gång från gatan söder om tomten. 

En särskild kommunikationstrappa 
bör om möjligt leda direkt från 
denna afdelning till de anklagades 
plats i domsalen. 

Ett samlings- och order-rum för 
poliskonstaplarna är önskvärdt och 
torde, om utrymme och ekonomi 
det tillåt, böra anordnas i sam¬ 
band med vaktkontorets lokaler. 

III. Lokaler för kronouppbördskassör och stadsfogde. 

14. Expeditionslokal för krono uppbördskas- golfyta 

sören . ornkr. 30 m. 2 

inredes med pulpet innanför disk 
och förlägges så, att det blir lätt 
tillgängligt för allmänheten och att 
cirkulation vid uppbörd möjliggö- 
res. Plats för kassaskåp eller ett 
mindre kassahvalf, tillgängligt från 
området innanför disken, anvisas. 

15. Expeditionslokal för stadsfogden om¬ 
fattande: 

a) ett yttre väntrum . » 20 » 

b) expeditionsrum . » 25 » 

med utrymme för kassaskåp eller 

mindre kassahvalf. 

IV. Lokaler för stadsfullmäktige. 

16. Sessionssal för stadsfullmäktige . » 125 » 

Fast inredning för 40 stadsfullmäk¬ 
tige. På en platå, 15 å 30 cm. 


ARKITEKT: F. WALLBERG 

öfver golfvet, ett ordförandebord 
med plats för ytterligare 4 perso¬ 
ner; framför ordförandebordet på 
golfplanet bord för stenografer. Ä 
golfplanet eller å läktare böra anvi¬ 
sas platser särskildt för allmänhe¬ 
ten och särskildt för tidningsrefe¬ 
renter. Till dessa platser bör man 
komma utan att passera förmaket. 

1 7. Sessionssal för beredningsutskottet . 

vid stadsfullmäktiges sammanträden 
bör detta rum kunna tjänstgöra som 
samtalsrum. 

18. Rum för stadsfullmäktiges sekreterare 

19. Rum för arkiv . 

omedelbart intill sekreterarens rum; 
helst mellan detta och sessions¬ 
salen. 

20. Förmak . 

med plats för vaktmästare samt för 
stadsfullmäktiges ytterkäder. 

2 1. Toalett med afträden m. m. 

Obs.! Invid denna rumsgrupp torde böra 

förläggas några reservrum lämpliga 
att använda för kommitté- och 
nämnd-sammanträden och alltså an¬ 
ordnade som sessionssal med sekre¬ 
terarerum och rum för arkiv. 

V. Lokaler för drätselkammaren och byggnadskon= 
toret. 

2 2. Sessionssal för drätselkammaren (10 golfyta 

led.) . omkr. 50 m. 2 


golfyta 

omkr. 50 m. 2 


» 20» 

20 » 


» — » 


» — » 



























137 



SEKTIONER. 

- golfyta 

23. Rum för arkiv . omkr. 20 m. 2 

intill sessionssalen. 

24. Stadens kassakontor . » 35 » 

anordnas så, att det blir lätt till¬ 
gängligt för allmänheten och cir¬ 
kulation vid uppbörd möjliggöres. 

Ett mindre kassahvalf, tillgängligt 
från området innanför disken, bör 
finnas. 


25. Rum för kamreraren . » 20 » 

invid kassakontoret. 

26. Rum för byggnadschefen . » 30 » 

2 j. Rum för deiines biträde och samtidigt 

arkiv . » 30 » 


28. Förmak eller bred korridor med 
plats för vaktmästarebord. Från 
förmaket bör man komma direkt 


till rummen 22, 24, 26, 27 —29 » — » 

29. Toalett med afträden m. m. » — » 


Tvenne till denna grupp hörande 
reservrum äro högeligen önskvärda. 

Obs.l Denna grupp af rum (V, 22— 
29) bör helst förläggas i botten¬ 
våningen. 

Önskvärdt är dessutom att er¬ 
hålla ett rum för byggnadschefens 
instrumenter samt ett rum för sta¬ 
dens arbetsförmän. Dessa rum kunna 
förläggas i jordvåningen med sär¬ 
skild ingång utifrån och om möj¬ 
ligt med inre trappkommunikation 
med bottenvåningen. Utanför ar- 


ARKITEKT: F. WALLBERG. 

betsförmännens rum bör finnas en 
ljus, rymlig förstuga, där arbetarna 
kunna samlas för uppbärande af 
aflöning. 



1 :STA PRIS. ARKITEKT: F. WALLBERG. 
















































































2:DRA PRIS. 1,500 KR. 


ARKITEKT: CARL BERGSTEN. 


VI. Lokaler för byggnadsnämnden och stadsingeniörs- 
kontoret. 


30. Byggnadsnämndens sessionssal . 

Denna sal är afsedd att användas 
äfven af hälsovårds- och fattigvårds- 
nämnderna. 

3 1. Rnm för byggnadsinspektören (stads¬ 
arkitekt) . 

32. Rum för byggnadsnämndens arkiv ... 

med plats för sekreterare eller rit- 
biträden. 


golfyta 

omkr. 50 m. 2 


» 30 » 
» 3 ° » 


33. Förmak eller bred korridor med plats 
för vaktmästarebord; från förmaket 

direkt ingång till rummen 30, 31, golfyta 
34 omkr. — m. 2 

34. Toalett med afträden m. m. . » 

Ett reservrum önskvärdt. 

VII. Lokaler för utskänkningsbolaget. 

35. Stor , ljus oeh rymlig butik . » 100 » 

36. Kontor med toalett och afträden ... » 55 » 

3 7. Lagerkällare . * — » 






TfiFUNQS- 

GITNINQ 

0% 




PIAN • Ä F ■ VÅNINGEN • ITB-VPP 


"TpEDÖN" 

ARKITEKT: CARL BERGSTEN 


PLANER. 























































































































1 39 



TÄFLINQ5 


RITNING 


y VND 


FA5AD-A\ÖT-NOQCä^KOLGRAND 


ToEDöN 1 


SIDOFASAD. 


ARKITEKT: CARL BERGSTEN. 


VII!. Öfriga lokaler. 


38. Utrymmen för uppvännningsanordnin- golfyta 

gen . omkr. 

3g. Bostad för maskinisten: 2 rum och 

kök . » 85 

40. Bostad för cn vaktmästare: 2 rum 

och kök . » 85 

Härtill komma mat- och vedkäl¬ 


lare samt afträden för maskinist 
och vaktmästare. 


§ 3 - 

Med afseende på byggnadskostnaden hafva stadsfull- 
m. 2 mäktige vid det sammanträde, då beslut om täflan fatta¬ 
des, äfvcn beslutat, »att i programmet borde tillkännagif- 
» vas, att kostnaden för rådhusets uppförande icke borde 
väsentligt öfverstiga 350,000 kr.» 

» Byggnadskostnaderna i Östersund anses icke vara lägre, 

snarare något högre än i Stockholm, och hafva exempel¬ 
vis för under de 3 sista åren uppförda fem större affärs-och 
bostadshus varierat mellan 18 — 20 kr. pr m. 3 . 



ionnasr 



SEKTIONER. 


ARKITEKT: CARL BERGSTEN. 




















































































































































































































































































































































_/'ITVATtON3PlAN 


140 


" ToPDöN" 



ARKITEKT: CARL BERGSTEN. 

Då det under sådana omständigheter kan vara tvifvel 
underkastadt, om den af stadsfullmäktige angifna kost- 
nadssumman och byggnadens storlek, sådan den enligt 
detta program måste bli, stå i riktigt förhållande till hvar¬ 
andra, har prisnämnden ansett sig böra tillkännagifva, 
att den vid bedömandet af täflingsprojekten kommer att 
i första rummet fästa afseende vid, att de i programmet 
fordrade lokalerna hafva önskvärd storlek och form samt 
lämpligt inbördes läge, samt aU byggnadens yttre och 
inre arkitektoniska utbildning, konstnärligt sedt, blir af 
det värde och den värdighet byggnadens ändamål kräf- 
ver äfvensom af den natur, att byggnaden kan sägas icke 
blott harmoniera med stadens kynne utan ock vara lyck¬ 
ligt anpassad efter byggnadsplatsens egendomliga läge*). 

Först vid skiljandet mellan flera, ur dessa synpunkter 
pröfvade, lika goda befunna och samma pris värdiga 
förslag anser prisnämnden, att kostnadsfrågan bör blifva 
afgörande på så sätt, att det billigaste erhåller priset. 

Täflande behöfver icke aflämna kostnadsberäkning, utan 
komma de förslag, som af prisnämnden på ofvannämnda 
grunder anses komma ifråga, att erhålla pris, att genom 
prisnämndens föranstaltande kostnadsberäknas af en och 
samma person. 

§ 4 - 

Täflingsförslag, som icke får rullas, skall vara försedt 
med motto eller märke, åtföljas af förseglad namnsedel 
samt bestå af följande handlingar: situationsplan, planer 
af alla våningar, fasader och genomskärningar till det 
antal och så tagna, att anordningen och utseendet af 
byggnadens olika delar och partier blir fullt tydligt fram- 
ställdt, allt i skala 1: 200, samt de skriftliga förklaringar 
angående materialier och konstruktioner, som icke framgå 
af ritningarna och som kunna inverka på kostnadsbe¬ 
räkningen. 


*) Täflande uppmanas att taga staden och byggnadsplatsen i be¬ 
traktande genom besök. 


S 5- 

Täflingsförslag skall, försedt med påskrift om innehållet 
vara inlämnadt senast Tisdagen den 3 September 1907 kl. 
12 middagen hos drätselkammaren i Östersund, vid äfven- 
tyr att eljest icke komma under ompröfning. 

§ 6 . 

Täflingsförslagen komma därefter så fort ske kan att 
bedömas af en prisnämnd bestående af: 

Professor I. G. Clason, Stockholm. 

Arkitekt E. Stenhammar, » 

Bankdirektör C. Lignell, Östersund. 

§ 7 - 

Till prisnämndens förfogande är ställd en summa af 
5,000 kronor, af hvilken i första rummet skall utgå ett 
första pris å minst 2,300 kronor till det förslag, som efter 
pröfningsgrunder, hvilka i § 3 angifvits, befunnits bäst 
motsvara programmets fordringar. 

Af återstående medel äger prisnämnden endera utdela 
pris till antal och storlek — dock icke understigande 

I, 000 kr. — enligt godtfinnande, eller ock inköpa däraf 
förtjänta förslag, hvarvid intet inköpspris får sättas lägre 
än 300 kronor.' 

Endast prisbelönt eller sålunda inköpt förslags namn¬ 
sedel brytes af prisnämnden. 

S 8. 

Prisbelönt eller inköpt förslag blir staden Östersunds 
egendom och kan af vederbörande användas på sätt, som 
kan finnas lämpligt, med den inskränkning dock, att, om 
sådant förslag i hnfvudsakliga delar kommer att läggas 
till grund för byggnadens utförande, dess författare tillför¬ 
säkras uppdrag att utarbeta byggnadsritningarna emot er¬ 
sättning enligt arkitekttaxans kl. III. 

§ 9 - 

Efter prisbedömningen komma samtliga förslag att ut¬ 
ställas i Östersund och Stockholm, hvarvid äfven pris¬ 
nämndens utlåtande hålles tillgängligt. 

De täflingsförslag, som icke prisbelönats eller inköpts, 
få därefter afhämtas från utställningslokalen i Stockholm 
eller Drätselkammaren i Östersund. 

Östersund den 27 april 1907. 

ALBERT OLSÉN, C. LIGNELL, 

ORDK. v. ORDF. 

J. A. HELLSTRÖM. E. E. LIVEN. K. J. KARLSSON. 

N. G. HAGELBERG. L. T. ELLSTRÖM. 

Härtill: en karta öfver Östersund, 

en tomtkarta utvisande markens nivåförhållanden. 



SIDOFASAD. ARKITEKT: T. KELLGREN. 


























































3 :DJE PRIS. 1,000 KR. 


ARKITEKT: T. KELLGREN. 


Prisnämndens utlåtande. 

Till Östersunds stads Rådhusbyggnadskojnité. 

Sedan tiden för den för svenska arkitekter utlysta täf- 
lingen om pris för förslag till nytt rådhus i Östersund ut¬ 
gått, sammanträdde den af Eder utsedda prisnämnden 
första gången i Stockholm den 16 innevarande september, 
hvarvid till densammas bedömande förelågo från Drätsel¬ 
kammaren i Östersund öfverlämnade 27 i behörig tid in¬ 
komna eller anmälda förslag med följande märken eller 
motton: 


N:o 

1 

märkt 

XIII, 

» 

2 

» 

en grip, 

» 

3 

motto: 

Natur och konst, 

>? 

4 

» 

För råd och rätt. 

» 

5 

» 

Niklas, 

» 

6 

» 

Murkrona, 

» 

7 

» 

Torn, 

» 

8 

» 

Wasa, 

» 

9 

» 

Karg, 

» 

10 

» 

Leisa, 

» 

11 

» 

Buffén, 

» 

12 

» 

Nordbo, 

» 

13 


Orion 

» 

14 

märkt 

en grön Q 

» 

i 5 

motto: 

Brunflo, 

» 

16 

» 

Syrak, 

» 

17 


Carol X, 








PLANER. ARKITEKT: T. KELLGREN. 
















































































142 


N:o 18 motto: 3 september 1907 
»19 » spes non virgur, 

» 20 märkt ett lejon, 

» 21 motto: Klump, 

»22 » Tordon, 

»23 » Prick, 

24 » Jämtebygd, 

»25 » Lång, 

»26 » Jämtland, 

» 27 märkt W W. 

Alla dessa förslag visade sig äga programenligt antal 
ritningar och fyllde i öfrigt de vilkor, som uppställts för 
att få i täflan deltaga. 

Efter granskning af samtliga täflandes skisser, beslöt 
nämnden för kostnadsberäkning till Ingeniören Ernst Rignér 
i Stockholm öfverlämna nio förslag utgörande lämpliga 
representanter för olika typer, hvilka förslag syntes nämn¬ 
den vid denna första granskning eventuellt kunna komma 
ifråga att prisbelönas eller inköpas. 

Kostnadsberäkningarna, som verkställts med ledning af 
från olika byggnadsentreprenörer i Östersund lämnade 
prisuppgifter, visade följande slutsummor: 

N:o 1 märkt XIII, . Kr. 420,000: — 

» 2 » en grip,. » 500,000: — 

') 5 motto: Niklas, . » 520,000: - 

» 9 » Karg,. » 542,000: — 

14 märkt en grön Q, . » 574,000: — 

» 15 motto: Brunflo,. » 590,000: — 

» 22 » Tordön,. » 571,000: — 

» 23 » Prick, . 1,090,000: -— 

» 24 » Jämtebygd . » 646,000: — 

För slutlig granskning af de ingifna förslagen samman¬ 
trädde nämnden därpå i Östersund den 27 och 28 i denna 
månad, hvarvid nämnden, sedan byggnadsplatsen närmare 
studerats, fann den bland täflingsförslagen ganska rikt 
företrädda typen med kort fasad och en antingen helt 
och hållet sluten eller på tre sidor kringbygd relativt 
trång gård icke anpassa sig efter byggnadsplatsen, * så 
mycket mindre, som denna planform ej väl lämpar sig 
för ett tillfredsställande utnyttjande af tomten vid en even¬ 
tuell tillbyggnad. 

Efter därpå verkställd ingående granskning af samtliga 
täflingsförslag, beslöt nämnden att af de till dess förfo¬ 
gande ställda medlen tilldela: 

ett första pris å 2,500 kronor till förslag n:o 2 märkt 
med en grip, 

ett andra pris å 1,500 kronor till förslag n:o 22 med 
motto Tordön och 

* I motsats till en nyligen i Borås efter liknande program afsln- 
tad pristäfling, där tomtens dimensioner så godt som framtvingade 
denna typ. 


ett tredje pris å 1,000 kronor till förslag n:o 5 med 
motto Niklas. 

Angående de sålunda prisbelönade förslagen anser sig 
nämnden vilja göra följande uttalanden: 

En grip. 

Förslaget visar en vacker och för platsen synnerligen 
lämpligt anpassad planform med i uppbyggnaden väl af- 
vägda, måleriskt grupperade byggnadsmassor. Planerna 
äro i detalj väl studerade och torde utan väsentliga om¬ 
arbetningar kunna läggas till grund för utförandet. 

Fasaderna hafva ett otvetydigt svenskt kynne, i hvilket 
afseende förslagsställaren förtjänstfullt skiljer sig från öfriga 
medtäflande. 

Tordön. 

Planen utmärker sig genom en synnerligen god grup 
pering af de olika afdelningarna, på samma gång den är 
i detalj väl studerad. Särskildt böra hallarne invid trapp¬ 
huset framhållas såsom i estetiskt och praktiskt afseende 
mycket tilltande såväl för det dagliga bruket som för 
särskilda tillfällen, då de kunna utnyttjas såsom värde¬ 
fulla samlingssalar. Såsom förslagsställaren inlagt bygg¬ 
naden på tomten, synes en oregelbunden planform icke 
illa lämpa sig, för platsen och för möjlighet till framtida 
utvidgning på mångahanda sätt. 

Byggnadens yttre kan icke kallas tilltalande, hufvud- 
sakligen på grund af uppdelningen af fasaderna med de 
tvenne så kontrasterande materialen samt på grund af den 
råa afslutningen af tornet, men frånsedt dessa fel är grup¬ 
peringen at de olika partierna vacker och den genom 
fönsterplaceringen åstadkomna rytmen å murytorna god. 

Niklas. 

Planen är enkelt och redigt komponerad om ock något 
nykter och måhända mindre monumentalt anlagd än de 
båda föregående. Det har lyckats författaren att utan 
något vidlyftigt korridorsystem erhålla ljusa och breda 
kommunikationsleder. 

Det yttre har en lugn, värdig och med sitt höga torn 
monumental hållning. 

Vid namnsedlarnes brytning befunnos författarne till de 
prisbelönade förslagen vara: 

En grip: Arkitekten Frans B. Wallberg. 

Tordön: Arkitekten Carl G. Bergsten. 

Niklas: Arkitekten Theodor Kellgren. 

Östersund den 28 september 1907. 

I. GUST. CLASON. ERNST STENHAMMAR. 

C. LIGNELL. 

Likheten med originalet bestyrkes : 

C. Lignell. 


PRISTÄFLING RÖRANDE RITNINGAR TILL SMÄRRE FATTIGGÅRDAR. 


Svenska fattigvårdsförbundet utlyste i februari 1907 
en täfling rörande ritningar till smärre fattiggårdar. 
Af de inkomna förslagen ställdes i främsta rummet 
det här återgifna, hvars formbehandling synes oss i 
allo så förträfflig, att det bör särskildt uppmärksammas. 

Red. 

Täflirigens program. 

Enligt beslut af Svenska Fattigvårdsförbundets styrelse 
inbjudas härmed alla intresserade personer till pristäfling 
rörande de mest ändamålsenliga smärre fattiggårdar. 

För pristäflingen äro följande bestämmelser gällande: 


1. Ritningarna gälla blott hufvudbyggnaden eller huf- 
vudbyggnad och flygel, och de täflande gifvas fritt val 
mellan tvenne typer 

a) fattiggård afsedd för högst 50 personer. 

b) d:o » » » 25 » 

2. Ritningarna utföras i V100 skala, och önskas dels 
hufvudfasad och gafvelfasad, dels sektion samt en plan 
af hvardera våningen. 

3. Approximativt kostnadsförslag jämte arbetsbeskrif- 
ning bifogas ritningarna. 

4. Ritningarna inlämnas till Svenska Fattigvårdsför¬ 
bundet (Lästmakaregatan 6, Stockholm) senast kl. 12 på 
dagen den 31 Maj 1907 och skola vara försedda med 
motto och förseglad namnsedel. 















‘43 





Tfai n i t i f 1 t T t 1 


ARKITEKT: JAKOB GATE. 



























































































































































































































































































































144 


5. Följande pris utdelas: i å 300 kr., 1 å 200 och 
1 å 100 kr., prisdomarna dock obetaget att annorlunda 
fördela prissumman, om de så finna lämpligt. 

6. Ritningarna komma att utställas offentligt. Alla de 
prisbelönade förslagen tillfalla Svenska Fattigvårdsför- 
bundet. 

7. Såsom prisdomare fungera redaktör G. H. von Koch, 
pastor 01 . Bäckström och arkitekten Nils Norden. 

Vid ritningarnas utförande böra gälla följande principer: 

1) Fattiggården bör äga största möjliga karaktär af hem. 

2) Fattiggården bör kunna uppföras af trä i en våning 
eller af sten i en eller två våningar. Tvätt-, bagar- och 
badstuga, desinfektionsugn samt nödiga källarrum anord¬ 
nas helst i af sten uppförd souterrainvåning. 

3. Utom köksafdelning bör byggnaden innehålla bostad 
för föreståndare eller föreståndarinna. Skilda afdelningar 
fär män och kvinnor böra anordnas Dessutom gemensam 
matsal (som kan tjäna till samlingssal) samt rum för fat- 
tigvårdsstyrelsen (för den mindre typen kan detta senare 
vara uteslutet och föreståndares rum begagnas vid sty¬ 
relsens sammanträden). 

4) Inom såväl mans- som kvinnoafdelningen bör finnas 
en större arbetssal (storstuga), mindre boningsrum (äfven 
för endast 2 personer) samt sjukrum och enskildt förva¬ 
ringsrum för sinnessjuka. 

5) Vid uppvärmning och ventilation samt anordningar 
som främja ordning och snygghet (bl. a. väggarnas inre 
beklädnad) fästes särskild vikt. 

Stockholm i Februari 1907. 

Svenska Fatiigvårdsförbimdets arbetsutskott. 


Utdrag ur täflingsförslaget åtföljande beskrijning: 

»Vid förslagets upprättande har programmets första 
punkt: 'Fattiggården bör äga den största möjliga karak¬ 


tär af hem’ tagits till utgångspunkt, och då första villkoret 
för åstadkommande af detta är, att gården ej blir för 
stor och de däri boende ej för många, så har jag valt 
den mindre typen för c:a 25 personer såsom mest till¬ 
talande. 

Afdelningar för män och kvinnor äro förlagda i skilda 
flyglar med skilda ingångar från både framsida och bak¬ 
gård, hopbyggda med ett midtparti, inrymmande den ge¬ 
mensamma matsalen samt kök och rum för föreståndare. 
På vinden kan inredas ett å två rum för kokerska eller 
föreståndarens familj, om han är gift. Hufvudsakligen 
under midtpartiet äro begärda källarutrymmen förlagda 
med tillgång såväl utifrån som från köket. 

Den öppna gården mellan flyglarne är tänkt vetta mot 
söder, planterad och försedd med bänkar, utgörande en 
omtyckt uppehållsplats under vackra dagar. Under den 
kallare årstiden fånga dagligrummens fönster mot söder 
den sol, som bestås. Sofrummen, mot öster och väster, 
skola i lika mån vara delaktiga af solens desinficerande 
verkan. Gårdens inre och yttre karaktär skulle närmast 
svara mot det begrepp om hem, som de flesta af dess 
invånare torde hafva. 

Byggnadens grundmurar äro afsedda att utföras af grå¬ 
sten med innermurar af tegel och cementeradt källargolf. 
Ytterväggarna af 7,5 cm spåntad plank, utvändigt beklädd 
med impregnerad papp och ett lag af ohyflade, fasspån- 
tade bräder, invändigt med ett lag förhydningspapp på 
reglar och därutanpå ett lag bräder samt spännpapp. 
Innerväggarna af 5 cm spåntad plank med liggande brä¬ 
der och förhydningspapp. Sjukrummen, kök, toalett, mat¬ 
sal och storstuga panelade och målade. Öfriga rum med 
tvättbara tapeter. Taket af torf på underlag af bräder 
och näfver. Golfven fernissade. Byggnadskostnad cirka 
17,500 på landsbygden.» 


AFDELNINGENS FÖR HUSBYGGNADSKONST SAMMANTRÄDEN. 


Afdelningen för Husbyggnadskonst hade extra sam¬ 
manträde måndagen den 12 nov. 1907, hvarvid beslöts 
att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig hemställan att 
det måtte beredas Afdelningen tillfälle få ytta sig öfver 
det af konstakademien inlämnade förslaget till omorgani¬ 
sation af undervisningen i arkitektur därstädes. 

Afdelningen uttalade sitt instämmande uti det af 
Stockholms Byggnadsförening gjorda uttalandet angående 
vindars inredning samt beslöt att en skrifvelse med på¬ 
pekande häraf måtte tillställas den af Stockholms stads¬ 
fullmäktige tillsatta kommitte'n för omredigering af Stock¬ 
holms byggnadsordning. 

Möjligheterna för ett ytterligare upparbetande af Af- 
delningens organ »Arkitektur och dekorativ konst» disku¬ 
terades med hänsyn till såväl rikligare annonsering och 
vidare spridning som ock till dess innehåll för att till¬ 
fredsställa en större allmänhet. För detta ändamål före¬ 
slogs att en garantifond för aflönande af en redaktions¬ 
sekreterare borde bildas. 

Till medlemmar uti förberedande utskottet för näst¬ 
kommande internationella arkitektkongress i Wien utsåg 
Afdelningen förutom de ständiga ledamöterna herrar Cla- 
son, Möller och Wickman herrar Dahlander, Lindgren, 

Meddelanden rörande Teknisk Tidskrifts afdelning för Arkitek¬ 
tur och dekorativ konst sändas till Arkitekten Torben Grut, Villa 
Grut, Kgl. Djurgården, Stockholm. R. T. 70 70. A. T. Djur¬ 
gården 70. Redaktionen. 


Lindholm, Lallerstedt, Thurdin, Stenberg, Sundberg, Wåhlin 
och Östberg. 

Vid sammanträdet måndagen den 25 nov. 1907 till¬ 
satte Afdelningen en kommitté bestående af herrar Borg- 
stedt, Falkenberg, Grut, Tengbom och Örtenblad för att 
utreda en af ark. Falkenberg väckt fråga rörande Afdel- 
ningens organ och dess framtid. 

Härefter förrättades val, hvarvid till ordförande i 
stället för ark. Wickman, som undanbedt sig återval, en¬ 
hälligt valdes prof. Clason och till vice ordförande prof. 
Lallerstedt. Till sekreterare i stället för grefve Cronstedt, 
som undanbedt sig omval, utsågs ark. Tengbom och till 
bisittare valdes herrar R. Enblom, Salin, Westman och 
Östberg. 

Till klubbmästare omvaldes ark. Sjögren. 

Till medlemmar i Sv. Teknologföreningens Styrelse 
valdes såsom ordinarie ark. Westman och såsom suppleant 
grefve Cronstedt. 

Professor Lallerstedt visade en serie skioptikonbilder 
från Savoyen och Tyrolen, hvarefter ark. Wahlman .de¬ 
monstrerade af honom uppgjorda och utställda modell och 
ritningar till Engelbrekts församlings nya kyrka i Stock¬ 
holm. Sekreteraren. 

IINNEHÅLL: Täflingen för nytt rådhus i Östersund. 

Pristäfling rörande ritningar till smärre fattiggårdar 
Afdelningens för Husbyggnadskonst sammanträden. 









ARKITEKTUR 

OCH • DEKORATIV • KONST 

ORGAN FÖR 

SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS 
AEDELNING FÖR IIUSBYGGNADSKONST 

ÅRGÅNG 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 
ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 



REDAKTÖR: IVAR T EN GB OM 
REDAKTIONSMEDLEMMAR: 
J.G.CLASON ■ RAGNAR ÖSTBERG 


CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1908. 































SAK=REGISTER. 


Sid. 

Afdelningen för Husbyggnadskonst, verksamheten år 1907. 23. 

Afdelningen för Husbyggnadskonst,' referat från sammanträden 24, 

40, 52, 64, 88, 116, 132. 

Affärshus i Stockholm : 

Drottninggatan 58. 58. 

Stora Vattugatan 7 . 102. 

Affärsledningen å ett arkitektkontor .. 113, 125. 

Akustik . 80. 

Amerikanska armerade betongkonstruktioner, . 71, 86, 95. 

Anmälan. I. 

Anteckningar om Carl Larssons väggmålning »Gustaf Wasa»... 31. 

Arkitekternas konstnärliga äganderätt. 97, 99. 

Arkitektkongressen i Wien . 82. 

Arkitektmötet 13—15 juni 1908 . 55, 73. 

Arkitekturbref. I I. 

Arkitekturfilosofi. 102. 

Arkitekturutställningen, internationella, i Wien. 65. 

Armerade betongkonstruktioner, erfarenheter från Nord-Amerika 

angående. 71, 86, 95. 

Arbetarhemmet . 141. 

Betongkonstruktioner armerade, erfarenheter från Nord-Amerika 71. 

86, 95. 

Boningshus i Östra Lagnö . 5.6. 

Byggnad vid Storängen. 91. 

Byggnadschefsbefattningen i Stockholm . 53. 

Byggnadskonsten och samhällets kraf. 25.- 

Byggnadskonsten och staten. 143. 

Byggnad smin nen, förening för uppmätning af . 60. 

Byggnadsminnen i privatägo . 133. 

Byggnadssättet i städerna. 89. 

Byggnadsverk, gamla, studium af . 27. 

Böcker och tidskrifter: 

Architechtonische Rundschau . 23, 40, 64 

Architect, der. 40. 

Auswahl von schwedischer Architektur der Gegenwart. 72. 

Builder, the . 23. 

Byggnadsentreprenader, allm. grunder för utlysande af och 

uppgörelse vid . 39. 

Byggnadstidningen. 93. 

Deutsche Bauzeitung . 23, 40. 

Gamla svenska städer . 102. 

Husbyggnadskonstruktioner II. 63. 

Innen-Dekoration . 23. 

Kommunalhusfrågan . 23. 

Murar och stenhuggararbeten . 63. 

Tegninger af seldre nordisk architektur . 64. 

The art and craft of garden making. 131. 

Villor och egnahemsbyggnader. 93. 

Woche, die. 39. 

Zopf und empire von der Wasserkante. 93. 


Sid. 

Finlands nya landtdagshus . 41. 

Folkskolebyggnad i Hernösand, pristäflan . 126. 

Fontän, Gefion-, i Köpenhamn . 91. 

Förening för uppmätning af våra byggnadsminnen . 60. 

Föreningsmeddelanden: 

Afdelningen för Husbyggnadskonst 24, 40, 52, 64, 88, 

116, 132. 

Stockholms Byggnadsförening. 24, 40, 132. 

Gamla byggnadsverk, studium af . 27. 

Gamla svenska städer . 76. 

Gefionfontänen i Köpenham. 91. 

»Gustaf Wasa», Carl Larssons väggmålning. 31. 

Hissinspektionen. 14, 

Hus till uthyrning i Stockholm, Regeringsgatan 88. 21. 

Internat. arkitekturutställningen i Wien. 65. 

Kongressen för arkitekter i Wien . 82. 

Konstnärlig äganderätt, arkitekternas . 97, 99. 

Kontoristföreningens nya byggnad i Göteborg . 122. 

Köpenhamn, stadsplanetäfling . 29. 

Lagligt skydd för arkitekternas ritningar . 99. 

Lagskydd för byggnadsminnen i privatägo . 133. 

Landtdagshuset, nya, i Finland . 41. 

Litteratur: 

The art and craft of garden making. 131. 

Material, konstruktion och ekonomi . 17, 37. 

Medeltidskyrkorna i Småland, af Ewert Wrangel. 60. 

Meldahl, Ferd., professor t . 31. 

Museum i Uppsala domkyrka . 142. 

Märkliga resultat vid profning af murade tegelpelare . 34, 94. ■ 

Nekrologer: 

Meldahl, F. 31. 

Olbrich, J. 98. 

Nordiska museet . 1. 

Nybyggnad för kontoristföreningen i Göteborg. 122. 

Olbrich, Joseph y . 98. 

Principerna för en rationell affärsledning å ett arkitektkontor 113. 

125. 

Prisbelöning af byggnader . 33. 

Pristäflan för folkskolebyggnad i Hernösand. 126. 

Professor Clasons anförande inför afdelningen . 20. 

Professor Ferdinand Meldahl f . 31. 

Profningar af murade tegelpelare. 34, 94. 


Carl Larssons väggmålning Gustaf Wasa, anteckningar om ... 31 


Clasons, prof., anförande inför afdelningen . 20 

Danska arkitekttidskriftens 10-årssjubileum . 115 

Differdingerbalken. 61 

Djursholm, villabyggnad vid . 22 

Domkyrkan i Strängnäs . 66 

Dramatiska teaterns nya byggnad . 45, 48, 58 

Efter väl förrättadt värf (prof. Holms afgång) . 129 

Enskede och dess bebyggande. 135 

En stadsplanefråga . 130 

Erfarenheter från Nord-Amerika ang. armerade betongkonstruk¬ 
tioner . 71, S6, 95 

Ett par timmerbyggnader och några rön vid deras uppförande 105 
Ewert Wrangel. Medeltidskyrkorna i Småland . 60 


Rationell affärsledning å ett arkitektkontor 


113, 125 


Skulpturtegel. 

Skydd för arkitekternas ritningar. 

Sommarrestaurangen å Strömsholmen i Norrköping . 

Sportstuga . 

Sportstuga vid Lilla Värtan. 

Spridda meddelanden, se Strödda meddelanden. 

Spörsmål rörande materialkonstruktion och ekonomi . 17, 

Stadsplanefråga . . 

Stadsplanen för trakten kring Södermalms östra uppfartsväg... 

Stadsplanetäflingen i Köpenhamn . 

Staten och byggnadskonsten . 

Stockholmsk arkitekturfilosofi . 

Storängen, byggnad vid . 

Strängnäs domkyrka. 


i 5 - 

99 - 

68 . 

30 . 

143 - 

37 - 

130. 

12. 

29. 

H 3 

102. 

9i 

66 


































































































































Sid. 

Strödda meddelanden: 

Akademien för de fria konsterna . 88. 

Akademisk arkitektförening (rithjälpsbyrå). . 37 

Arkitektbefattningen i kasärnbyggtiadsnämden . 144 

Arkitektbyrå i London. 93 

Arkitekturundervisningen . 36 

Berliner Architekturverein. ig 

Brist i våra gators fysionomi . 104 

Byggnadschefsbefattningen i Stockholm . 88 

Byggnadsutställningen i Stuttgart . 104 

Byggnadsras i Stockholm. 144 

Byggnadsverksamheten i Göteborg. ig 

Chef för husbyggnadsafd i Stockholm . 19 

Eldsvådan vid Nordiska kompaniets verkstäder i Nyköping 93 

Eternitskiffer . 132 

Ett godt uppslag (mot missprydande fasader) . 104 

Frisk luft i våra bostäder . 104 

Frågan om septisk tank . 116 

Halm- och vasstak i Danmark . 51 

Hos Byggnadsnämnden i Stockholm anmälda nybyggnader 19 

Huru man bygger och bor i Stockholm . 52 

Intendent hos Öfverintendentsämbetet. 19 

Juridiska kurser för arkitekter. 93 

Kommunal- och rådhusfrågorna i Stockholm . 88 

Kongressen och arkitekturutställningen i Wien . 18, 37 

Konstindustriutställningen i S:t Petersburg. 51 

Konstindustriutställningen 1909 . 19 

Kung Edward VII:s hospital . 104 

Motion af stort intresse (pristäflan om ordnande af Söder) 36 

Nya rådhuset i London . 93 

Nymodigt sätt för beräkning af arkitektarvoden . 116 

Ny operabyggnad för Berlin . 116 

Praktgata . 116 

Prisdomare i stadsplanetäflan på Söder . 144 

Pristäflan om folkskola i Helsingborg . 124 

» om sparbank i Linköping . 132 

» om folkskola . 88, 116 

» internat. öfver reformationen . 88 

Seminarium för stadsbyggnadskonst i Berlin . 51 

Småbrukarhemmet. 92 

Stadsbyggnadskonsten i urkunderna . 92 

Stadsplanetäflingen i Trollhättan. 37 

Stockholms nuvarande rådhus . 92 

Stockholms stads handtverksförening . 93 


Sid. 

Arrhenius, Sv. 80. 

Bagger, J. A. 102, 103. 

Bergsten, C. 69, 71. 

Boberg, F. 143. 

Blomquist, Ragnar. 39. 

Clason, I. G . 4, 20, 55, 129. 

Cronstedt, Sigge . 24. 

Curman, Sigurd .. 61, 67, 135. 

Dorph och Ilöög . 59, 60. 

Ekman, F. (Hagström och Ekman) . 119. 

Fagerström, A. V. 22. 

Gellersted, Nils. 14. 

Gezelius (Lindgren och Gezelius) . 44. 

Hagström och Ekman . 119. 

Hedlund, Hans. 123, 124. 

Holm, Hans J. . 129. 

Holsoe, Poul .•... 92. 

Höög (Dorph och Ilöög) .;. 59, 60. 


Sid. 

25-Pfennig-stycken, pristäflan . 104. 

Täflingen om nytt landtdagshus för Finland. 36. 

Täflan om ritningar till byggnader för småbrukare . 50. 

Undersökning af riksbyggena . 144. 

Utomordentlig lifaktighet bland tyska arkitekter . 93. 

Strömsholmens sommarrestaurang i Norrköping. 68. 

Studium af våra gamla byggnadsverk . 27. 

Styrkan hos tegelmurverk. 94. 

Städer, gamla svenska . 76. 

Städernas byggnadssätt. 89. 

Svenska Teknologföreningen, referat från Afd:s sammanträden 24, 

40, 52, 64, 88, 116, 132. 

Svenska Teknologföreningens afdelning för Husbyggnadskonst, 

verksamheten år 1907 . 23. 

Svenskt arkitektmöte 1908 . 55, 73. 

Svenska städer, gamla . 76. 

Särö, villor. 100. 

Södermalm, stadsplan för trakten kring östra uppfartsvägen ... 12. 

Teatern, dramatiska, nybyggnad. 45, 48, 58. 

Tegelmurverk, styrkan hos . 94. 

Tegelpelare, profningar af. 34, 94. 

Timmerbyggnader och några rön vid deras uppförande . 105. 

Tio-ärsjubileum, Dansk arkitekttidskrifts . 115. 

Tomträtt . 117. 

Tvänne villor å Särö . 100, 

Uppmätning af våra byggnadsminnen, förening för. 60. 

Uppsala domkyrka, Museum i. 142. 

Uthyreshus i Stockholm, Regeringsgatan 88 . 21. 

Wallinska flickskolan . 118. 

Wickman, Gustaf, 50 år . 142. 

Verksamheten inom Afd:n för Husbyggnadskonst 1907 . 23. 

Villabyggnad å Djursholm . 22. 

Villor å Särö. 100. 

Äganderätt, arkitekternas konstnärliga. 97, 99. 

Äger arkitekten lagligt skydd för sina ritningar?. 99. 

Öfverintendentsämbetet under år 1907 . 17. 

Östra Lagnö, boningshus . 56- 


=REGISTER. 





Sid. 

Kissam, H. S. . 



125. 

Kreuger, H. 



62. 

Kreuger, Ivar . 

. 7 i. 

86, 

95 - 

Lallerstedt, E. 


30 , 

131- 

Lilljekvist, Fredr. 


45 , 

50. 

Lindahl, P. Ax. 



95 - 

Lindegren, Axel. 



57 - 

Lindgren och Gezelius . 



44 - 

Meurling, Carl H. . 


1 iS, 

1 35 - 

Månsson, Filip . 



32 - 

Nilsson, Georg A. . 



127. 

Nissen Karl . 



99 - 

Saarinen, Eliel . 



41. 

Tengbom, Ivar . 

. 55, 65, 

129 , 

131 

Wahlman, L. I. 



105. 

Westerberg, Oswald . 



100. 

Westholm, S. . 


102, 

103. 

Westman, C.. 

. 4 ?, 

58, 

Östberg, Ragnar . 

. 32 , 44 . 

55 , 

9 L 


























































































































årgång 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 


ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


ARKITEKTUR ™ RUT 

ORGAN • FÖR • SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS ■ AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR.- IVAK TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I. G. CLASON OCH RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lördagen i hvarjk mÄnad Meddelanden adresseras tii.l Arkitekt 

Prenumerationspris inclusive porto kr. 8.00 • N:R i & 2 • I FEBR. • i qoö • IVAR TENGBOM, Östermalmsgatan 43 

För utrikes boende kr. 8.50 Riks 8281. Allm. 6858 


ANMÄLAN. 1908. 

P å grund af redaktörsskifte har årets januarinummer af 
»Arkitektur och Dekorativ konst» ej hunnit så förbere¬ 
das, att det kunnat utkomma i ordinarie tid. Det utgifves 
därför tillsammans med februarihäftet i form af föreliggande 
dubbelnummer, med anhållan om öfverseende för denna 
af red. oförvållade tidsutdräkt. Framdeles utkommer, lik¬ 
som hittills, ett nummer första lördagen i hvarje månad. 

Redaktionen har för afsikt att i vida högre grad, än 
hvad som varit fallet under en följd af år, bereda plats i 
denna del af Teknisk Tidskrift för uppsatser och medde¬ 
landen rörande till husbyggnadsfacket hörande frågor af 
rent teknisk natur. Red. utgår härvid från den uppfatt¬ 
ningen, att material, konstruktion och ekonomi, icke mindre 
än estetiska synpunkter äro grundläggande faktorer i all 
arkitektur. 

Att, såsom föreslagits, uppdela de till husbyggnads¬ 
facket hörande frågorna på tvenne publikationer, den ena 
behandlande de estetiska, den andra de tekniska spörs¬ 
målen, synes oss mindre lämpligt,- emedan, från arkitek¬ 
tonisk ståndpunkt sedt, de praktiska och estetiska krafven 
i de allra flesta fall äro organiskt oskiljaktligt samhöriga, 
och måste af arkitekten vid planläggandet af en byggnad 
samtidigt kunna bemästras. Visserligen kan han svårligen 
med den utveckling byggnadstekniken i våra dagar nått 
och med de mångahanda installationer, som numera före¬ 
komma i de flesta byggnader, i detalj behärska hela det 
byggnadstekniska området. Vissa delar däraf hafva vuxit 
ut till särskilda vetenskaper, hvilka hvar och en fordra 
sin man. För vidmakthållande af en sund byggnadskonst 
erfordras ett förstående samarbete mellan arkitekten och 
dem, som gjort dessa grenar till sin specialitet. 

Redaktionen har äfven velat bygga på ett sådant sam¬ 
arbete och har därföre, utom af de arkitekter, som redan förut 
medverkat och fortfarande lofvat stå till redaktionens tjänst, 
förskaffat sig löfte om ordinarie medverkan af bland andra: 
Löjtnant Ragnar Blomquist i byggnadskonstruktiva frågor, 
Ingeniör Carl A. Rossander i frågor rörande elektriska an¬ 
ordningar och Doktor Klas Sondén för värme- och rörled¬ 
ningar, hvarjämte Ingeniör N. O. Gellerstedt i kommunal¬ 
tekniska samt Direktör T. Örtenblad i ekonomiska frågor 
likaledes lofvat medarbeta. 

Vi sakna för närvarande en svensk byggnadstidning. 
Med det målet sig föresatt, att med denna tidskrift söka 
fylla behofvet af en sådan publikation, såvidt det låter sig 
göra med ett månadsblad, hoppas redaktionen äfven få 
räkna på stöd och medverkan af alla andra för hithörande 
frågor intresserade. 

REDAKTIONEN. 


NORDISKA MUSÉET. 



D en 8 juni 1907 är en märkesdag i vår kulturhistoria. 

Det Nordiska Museet — svenska folkets egendom 
— öppnade då för allmänheten de nyordnade rika samlin¬ 
garna i den nyss färdiga, mäktiga byggnaden å Lejonslätten. 

Museibyggnadsfrågan har genomgått många och väx¬ 
lande öden och torde en återblick därpå vara nödvändig 
för att rätt förstå den nu uppförda byggnaden. 

Artur Hazelius skrifver: 

»Tidigt närde jag tanken på ett eget hem för de hastigt 
växande samlingarna. Under flere resor i utlandet hade jag 
haft tillfälle att göra mina iakttagelser med afseende på plan¬ 
anläggningen af ett mycket betydande antal europeiska mu¬ 
seer. Germanisches Museum i Niirnberg och Muse'e de Cluny 
i Paris, dessa båda märkliga och ur många synpunkter höge¬ 
ligen intressanta museer, hvilkas lokaler ursprungligen voro 
gamla kloster, tillfredsställde mig icke, då jag saknade den 
öfverskådlighet, jag ansåg, att ett museum borde erbjuda de 
besökande. Mera påverkades jag af den stora hallen i 
det nu med jorden jämnade Palais de 1 ’Industri i Champs 
Elysées i Paris. Jag ville gärna få samlingarna i en sådan 
inramning, att ett besök i den blifvande byggnaden eller 
det blifvande palatset skulle bibringa en stark och mäktig 
stämning och således i sin mån verka fosterländskt väc¬ 
kande. Detta i allmänhet om den för mig ledande hufvud- 
grundsatsen vid det tillämnade byggnadsföretaget.» 

Redan år 1876 påbörjades insamlingen af medel till en 
museibyggnad. Den 17 april 1882 erhölls Kungl. Maj:ts 
upplåtelse af den s. k. Lejonslätten å Djurgården. Denna 
tomt tillträdde museet den 14 mars 1884. 



















FIQ. 3. 




FIQ. 1. FIG. 2. 


I februari 1883 uppgjordes program för internationell 
ritningstäfling. Till denna utfästes 5 pris om tillsammans 
3 000 kr., hvartill sedan lades extra pris till ett belopp af 
2 000 kr. Prisdomare voro arkitekten F. G. A. Dahl 
och intendenten A. T. Gellerstedt jämte museets nämnd. 
Vid täflingstidens utgång den 1 juli 1883 hade 15 förslag 
inkommit. Första priset (fig. x & 2) erhölls af arkitekten 
V. Manchot i Mannheim, det andra af arkitekten H. Mah- 
renholz i Berlin och det tredje af arkitekten V. Karlson i 
Stockholm. Projekten voro i allmänhet af internationell, 
akademisk karaktär. Senare insändes såsom gåfvor 2 full¬ 
ständiga förslag af den svenska arkitekten E. Strokirk i 
Stuttgart. Fig. 3 tillhör ett annat projekt och visar en i 
romansk stil af Isaeus och Sandahl gm. G. Wickman upp¬ 
gjord fasad. 

Då emellertid inga af dessa ritningar syntes museets 
styrelse fullt tillfredsställande, uppdrogs den 22 okt. 1888 
åt professor M. Isaeus och arkitekten, sedermera professor, 
I. G. Clason att utarbeta ett nytt förslag enligt en vid 
samma tillfälle fastställd plan och i öfrigt i hufvudsaklig 
öfverensstämmelse med det program, som upprättades 
till den föregående täflingen. I de af professor Isaeus upp¬ 
gjorda skisserna uppträder järnet som konstruktiv och deko¬ 
rativ stomme. Dessa på den tiden nya idéer kommo dock 
ej till utförande, ty, när Ismus år 1890 aflidit, öfvertogs 
hela arbetet af professor Clason, som återgick till de be- 
pröfvade sten- och träkonstruktionerna. Ar 1891 fullborda¬ 
des och inlämnades till Kungl. Maj:t det stort tänkta för¬ 
slaget, hvilket genom användandet af nationella motiv från 
våra stolta renässansslott blifvit banbrytande för vår moderna 
svenska byggnadskonst. Museet skulle bestå af flera olika, sam¬ 
manhängande byggnader (fig. 4, 5, 6). I den främre skulle 
museisalar ordnas, i flygeln mot norr ■— mot Strandvägen 
— inrymdes ekonomiafdelningen. I södra flygeln skulle 
byggas en kyrka rymmande 900 personer eventuellt afsedd 
äfven för gudstjänsters hällande; i koret tänktes det hos 
museet deponerade barockaltaret från Uppsala domkyrka 



1891 ÅRS FÖRSLAG. 


— nu placeradt i Gustaf Vasakyrkan. Den bakre bygg¬ 
naden skulle upptagas af en enda väldig med kasetteradt 
hvälfdt trätak försedd hall —- allmogehallen — i hvil- 
ken stora nationella fester skulle på ett stämningsfullt sätt 
kunna firas. I öppna sidogallerier skulle museets kärna, 
allmogeföremålen, utställas. Kungl. Maj:t ansåg dock bygg- 
nadskomplexet för platsen alltför öfverväldigande, hvarför 
tillstånd — den 25 april 1892 —- endast gafs att utföra 
den del af museet, som först var ämnad att utföras, näm¬ 
ligen allmogehallen. 

Nyssnämnda hallbyggnad, som utgör ungefär */ 3 af 
hela det projekterade komplexet, bildar det nuvarande 
museet. De i stort sedt enda förändringar, som byggnaden 
undergått, äro tillägget af de små flygelbyggnadena och 
af ett midtparti i väsentlig öfverensstämmelse med det å 
hufvudförslaget. Att anpassa denna enda byggnad för 
museets många olika behof har såväl praktiskt som estetiskt 
varit en mer än vanligt svår uppgift, hvarom en mängd 
å ritkontoret utarbetade skisser tydligt bära vittne. A fig. 9 
och 10 återgifves ett förslag till midtparti, i hvilket äfven torn- 
hufvarna äro tänkta i naturlig sten för erhållandet af en 
mera enhetlig verkan. Äfven hallens karaktär har växlat; 
härom ge fig 7 och 8 ett begrepp, i den förra är materialet 
synligt tegel, i den senare naturlig sten och puts; den 
slutliga lösningen erhölls med användande af en del af 
Konungen skänkta marmorkolonner, ursprungligen afsedda 
för ett nytt slott vid Rosendal. 

Byggnadstiden anses i våra dagar ovanligt lång, men 
mångahanda svårigheter ha måst öfvervinnas. På grund 
af den knappa penningetiligången uppfördes under åren 
1893 — 94 endast byggnadens norra del. De arbeten, som 
under de närmast följande åren kommo till utförande, för¬ 
anleddes hufvudsakligen af 1897 års allmänna konst- och 
industriutställning. (Vid denna utställning försågs den då 
färdiga delen af museet med en tillbyggnad i trä, som 
återges i Tekn. Tidskrifts afd. för Byggnadskonst 1897 
pl. 1, 2 och 32.) För att efter denna erhålla medel till 



FIG. 5. 


FIG. 4. 


1891 ÅRS FÖRSLAG. 





























































3 



FIG. 6. 1891 ÅRS FÖRSLAG. 

(SKISS.) 



FIG. 9. 



Fig. 10. 


FIG. 7. 


FIG. 8. 




byggnadsarbetets fortsättande 
sammanslöto sig en del för 
saken varmt intresserade per¬ 
soner, bland hvilka särskildt 
må nämnas civilingeniören C. 
G. Norström, som garanter 
för ett af Kungl. Maj:t den 
8 februari 1898 beviljadt 
penningeiotteri. Under åren 
1900-—-01 uppfördes byggna¬ 
dens södra del samt slutligen 
åren 1903-—04 byggnadens 
midtparti. Trots de erhållna 
medlen skred arbetet endast 
långsamt framåt till stor del 
väl beroende på dr Artur 
Hazelius’ bortgång den 27 
maj 1901. Den sålunda le¬ 
diga styresmannabefattningen 
lämnades obesatt till den 13 
febr. 1905, då till styresman 
utsågs dr Bernhard Salin, un¬ 
der hvilkens energiska ledning 
ändtligen det stora verket full¬ 
bordades. 

Byggnadens disposition 
framgår af här reproducerade 
ritningar och fotografier. Föl¬ 
jande våningar finnas: 

jordvåningen, innehållande: 
ångpanne- och kolrum, föreläs¬ 
ningssal, kyrksal, utställnings¬ 
salar och magasin. 

hallvåningen: vestilbul med 
toalettrum, hallen med kupol¬ 
rummet och absiden, bibliotek 
med studierum, utställnings¬ 
salar. 

eniresolvånmgen: magasin. 

i:s/a galleriet: kungssalen, 
utställningssalar. 


2:dra galleriet: utställningssalar, 
vindsvåningen: fotografiatelje, 12 st. arbetsrum. 
Flyglarna ha särskilda våningsindelningar och finnas i: 
norra fly gebi: verkstadsrum, väntrum, styrelserummet, 
styresmannens rum och amanuensrum. 

södra flygeln: källare för utställning af tortyrredskap- 
kafélokal med kök, bostäder för maskinist och öfvervakt- 
mästare, de tillfälliga utställningarnas sal och amanuensrum. 

Trappor äro förlagda i främre midtpartiet och i hörn¬ 
tornen (fig. 19). I två af kupolrummets hörnpelare finnas 
från källaren till vinden gående elektriska hissar, i de öf- 
riga två pelarna äro spiraltrappor anordnade. 

Museets längd är 153 m., höjden från marken till 
taklisten är 19,5 m. och till taknocken 38,0 m. Takryt¬ 
tarens spets befinner sig 80,80 m. öfver Saltsjöns medel¬ 
vattenyta och 41,25 m. öfver taknocken. Flallen är 126,6 m. 
lång och öfverträffar sålunda Uppsala domkyrkas yttre 
längd, som är 118,7 m. 

Byggnaden hvilar å pallsprängdt berg med grundmurar 
af granit i alunskifferbruk. Byggnadsstommens konstruktion 
i tegel och naturlig sten är strängt genomförd. Från hal¬ 
lens hvalfkonstruktion öfverföres trycket genom sträfbågar 
till fasadernas sträfpelare. Kupolrummets 4 kolossala mur¬ 
pelare, belastade med takryttaren, upptaga trycket från det 
stora kupolhvalfvet, ett af de största i landet. Jordvånin¬ 
gen är hvälfd i tegel, likaså vestibulen, trappor och trapp- 
rum m. m. Entresolbjälklagen bestå af järnbetong, system 
Hennebique, i:sta galleriets bjälklag af betong mellan järn¬ 
balkar. 2:dra galleriets bjälklag äro-—ur brandsäkerhets¬ 
synpunkt mindre lämpligt — af trä, bjälkändarna skjuta 
profilerade ut mot hallen och uppbära 2:dra galleriets trä¬ 
balkonger. Vindsvåningens träbjälkar hvila å den i trä 
utförda takstolskonstruktionen. Bjälklagen i flygelbyggna¬ 
derna äro likaledes af trä. 

Museiexteriören, synlig vida kring, imponerar genom 
sin massa, sina väldiga mått och sina enkla ihärdigt upp¬ 
repade motiv, hvilka förklara den inre konstruktionen. 
Minst framträder detta i midtpartiets främre del, som där¬ 
för ej synes vara fullt sammanvuxen med byggnaden i öfrigt. 

Ramperna framför museet äro utförda i finhuggen grå 
granit och afslutas utåt med flaggstänger, inåt mot trap- 









































4 



NORDISKA MUSEET. 
arkitekt I. O. CLASON. 

HUFVUDFASAD. 

HALLVÅN1NGNEN. 

1:STA GALLERIET. 


HUTVUOFA5AO 



lAÄGAUXRICT 












































































































































































































5 


NORDISKA MUSEET. 

Arkitekt I. G. CLASON. 

LÄNGD- OCH TVÄRSEKTIONER 
2:DRA GALLERIET. 
JORDVÅNINGEN. 



3C.rtT'ör» nloTd-P^-BTicr 


TVARSCrtTion AT HAi_i.Cn 



2. — GALLCRIC.T 





jt A—nir>0 3>aii» 




^ 

t *1 




i roa KrMuCA 

£ a} 

\/i 

j!x, 


.‘'izTir-U 


./ \ : 


JOROV^hiNCLH 





















































































































































































































6 



VY FRÅN DJURCiÅRDSBRON. 




porna 1 med granitobelisker. Träflaggstängerna äro 
inkilade i en i betonggrund väl förankrad järnkon¬ 
struktion. De yttre mantlarna af brons å granit¬ 
sockel äro dekorerade med landskapsvapnen. A 
obeliskerna har museets skapare låtit rista å den ena: 

Från fäder är det kommet, till söner skall det gå, 

Så långt som unga hjärtan ännu i Norden slå, 
och å den andra: 

Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker 

Att forma bilden af den svunna tid. 

Till fasadbeklädnad å museet har flere olika 
stensorter kommit till användning. Sockeln, jord¬ 
våningens beklädnad, balkongplattor, taklistens be¬ 
täckning o. s. v. äro af grå granit från Hufvudsta. 
De stora fasadytorna äro i råkopp af mångskiftande 
sandsten från Roslagen, där den — tyvärr rätt spar¬ 
samt — förekommer som kullersten i jordytan och 
vid strandbrädden. Stenens hållfasthet är under 
tidernas lopp väl pröfvad. Band, lister, spröjsar 
och gafvelbetäckningar äro af Nerkes kalksten, hvil- 
ken här som på andra ställen visat sig mindre till¬ 
förlitlig, hvarför fall och dyl. delvis täckts med 
blyplåt. Större block — t. ex. sträfpelarnas med 
stiliserade djurhufvuden försedda taklistkonsoler — 
äro af den beständiga ehuru enformiga grå gott- 
landssandstenen. 

Hufvudportalen är huggen i gäflesandsten af 
bröderna Gustafsson. De små detaljmåtten och den 
väl rika dekoreringen stå något främmande för den 
i öfrigt så fasta och flärdfria byggnaden. Ett väl- 
behöfligt djup å portalen har på grund af vestibulens 
konstruktion tyvärr omöjliggjorts. Å kolonnposta- 
menten ses reliefer (fig. 12) angifvande våra hufvud- 
näringar. I tympanonfältet har Carl Eldh på ett 


FIG. 12 OCH 13. 


















7 


äfven för stenmaterialet lyckligt sätt symboliserat Nordiska 
Mu seets fölhållande till svenska folket. Under baldaki 
nerna stå Olof Rudbeck och Olaus Magnus och öfverst å 
gafvelfältet tronar Odin. Bland smådetaljer förtjäna om¬ 
nämnas några i kapitälen inkomponerade bilder af personer 
som deltagit i byggnadsarbetet. Fig. ii och 13 visa bygg¬ 
mästarn och murarbasen. I bröstningen under stora fönstret 
återfinnas några af våra gamla skyddstecken mot onda 
andar. 

Genom de smidebeslagna ekportarna träder man in i 
den monumentala vestibulen med tillhörande pompösa trap¬ 
por i sidotornen. De kraftiga kolonnerna med de där¬ 
ifrån utgående hvalfbågarna och de nätformigt utbredda 
hvalfstrålarna äro liksom väggbeklädnaden af finhuggen, 
ej polerad mölnbomarmor. I de 4 nischerna skola repre¬ 
sentanter för de 4 stånden uppställas. I de af Joh. Lind¬ 
ström skulpterade kolonn- och konsolkapitälen — delvis 
ännu ohuggna — framställas scener ur svenska folkets lif 
och arbete (fig. 14, 20, 21, 22). Golfvet är i brun och 
grå kalksten. 

Genom vestibulens hvalföppning mot hallen visar sig 
ett imponerande perspektiv af absiden med C. Milles’ 
kolossalbild af Gustaf Vasa, riksuppbyggaren (fig. 1 5). Bilden, 
polykromt behandlad -— nu i gips — är ämnad att utföras 
i trä. I absidväggarnas nischer skola bilder af våra mest 
bemärkta män uppställas. Hallens hvalf och släta mur- 
vtor äro putsade i ljus gulgrå ton. Socklar, omfattningar, 
portaler, lister, balustrader, kapitäl o. s. v. äro af mölnbo¬ 
marmor. Kolonnerna äro från Grafversfors. 2:dra gal¬ 
leriets furubalkonger äro laserade i grågrönt med förgylld 
och försilfrad ornering. Golfvet i grå kalksten från Närke 



PARTI AF ABSIDEN. 



UTSIKT FRÅN ABSIDOMGÅNGEN. 


och i brun från norra Öland är lagdt i mönster svarande 
mot hallens indelning. I midtfälten äro inlagda metall- 
och jordartsmärken. Hallbelysningen är, trots de relativt 
små ljusöppningarna i hvalfvens hjässor,fullt tillfredsställande. 

Den mäktiga stämning, som hvilar öfver denna Nor¬ 
dens mest monumentala och storslagna festhall, kan ej i 
ord, ej i bild återges — den bör ses. Förslag till hallens 
dekorering äro uppgjorda dels af O. Hjortzberg och Ch. 
Lindholm, dels af Gunnar Hallström. Tills vidare få väl 
Lifrustkammarens samlingar ge hallen färg. Önskvärdt 
vore dock att absidens kala murar lifvades genom lämp¬ 
lig dekorering. 

Det stora portalpartiet mellan hallen och vestibulen 
(fig. 16) är helt utfördt i mölnbomarmor. Därofvan öpp¬ 
nar sig kungsrummet, ursprungligen afsedt till vapensal — 
med ett ståtligt läktare- och trapparti af trä i blågrönt och 
guld, öfver hvilket genom portaler (fig. 18) förbindelsen 
mellan 2:dra våningens rum förmedlas. Den starka belys¬ 
ningen genom det stora fönstret i midtpartiet skall genom 
glasmålningar dämpas. Utställningssalarnas mellanväggar 
äro utförda i rabitzputs å järnstomme och i allmänhet 
klädda med juteväf mellan trälister. Golfven äro af ce¬ 
ment och belagda med engelska linoleummattor. 

Från hallen inkommer man genom en rikt ornerad smi- 
desgrind i norra flygelns s. k. väntrum (fig. 17), hvars in¬ 
redning med tak, panel och stafparkettgolf i ek är syn¬ 
nerligen gedigen. I några öfriga rum i norra flygeln — 
kansliflygeln — äro panelerna af furu, hvars yta behand¬ 
lats med utspädd salpetersyra, bränning med blåslampa, 
slipning samt vaxboning. 

A vinden, som genom brandgaflar delats i 3 delar, är 

























- 














■ 






■sw y tgy^^ 






FIG. 15. ABSIDEN SEDD FRÅN VESTIBULEN. 


allt trävirke bestruket med eld färg. Då stora partier af 
taket äro belagda med glas, har för att förtaga den ver¬ 
kan af genomskinligt glastak, som detta eljest, utifrån sedt, 
skulle medföra, anordnats ett velum i form af stora skär¬ 
mar insatta i byggnadens längdriktning mellan nocken och 
hanbjälkarna. Yttertaken äro klädda med Grythytte skiffer 


å panel och asfaltpapp. Den i trä konstruerade takrytta¬ 
ren hvilar i vinden å en järnkonstruktion, hvars öfre del 
förstyfvats af en io cm:s betongplatta, och hvars undre 
delar äro säkert förankrade uti de 4 stora murpelarna. 
Beräkningarna och konstruktionsritningarna äro uppgjorda 
af civilingenjören F. Söderberg. 





























































9 



FIG. 16. INTERIÖR FRÅN HALLEN. 


Museets uppvärmning sker med 6 st. liggande inmu¬ 
rade lågtrycksångpannor, förenade i tvenne grupper, som 
omfatta hvar sin särskilda värmeledning. Vid ringa värme- 
behof kunna båda systemen matas af den ena panngruppen. 
Hallen värmes uteslutande med ångvarmluft från 4 varm¬ 
kammare belägna 2 och 2 i hallens ändpartier. Vesti- 


bulen värmes likaledes med ång-varmluft. Öfriga rum 
samt trappor värmas direkt medelst ångkaminer. Förutom 
i bonings- och tjänsterummen behöfvas inga särskilda ven¬ 
tilationsanordningar i följd af museets ofantliga luftmassa, 
som utgör 94 000 m 3 för hela huset. Till jämförelse må 
nämnas att Kungl. Operan innehåller 84 500 m 3 och Riks- 




















I o 


Fl Q. 17. VÄNTRUM I KANSLIFLYGELN. 



ssss sassas s 



















































































FIO. 20. 


FIO. 22. 


FIG. 21. 


dagshuset 66 ooo mb Konstruktör och 
kontrollant för värmeledningen har varit 
ingeniören W. Dahlgren. 

Under det långvariga ritarbetet har 
ett större antal af våra medelålders och 
yngre arkitekter varit anställda å Nordiska 
Museets ritkontor, för hvilket arkitekterna 
G. Améen, Fr. Falkenberg, A. Bergman och Ch. Lindholm 
i tur och ordning tjänstgjort som föreståndare. Modellörer 
hafva varit Bror Andersson och Joh. Lindström. 

Byggmästare har under hela arbetstiden varit Håkan 
Larsson. 

Kontrollant har varit civilingenjören C. G. Norström. 

Bland leverantörer och entreprenörer märkas: 

För granitarbeten: N. P. Gerlofson, P. O. Olander, Aktieb. 

Hilleviken. 


För arbeten i kalk- och sandsten: Yxhults Stenhuggeri 
A. B., Lanna Stenhuggeri A. B., Hellekis A. B., Brö¬ 
derna Gustafsson. 

För arbeten i marmor: Bröderna Gustafsson, Grafversfors 
stenhuggeri. 

För betong- och cementarbeten: A. B. Skånska Gement- 
gjuteriet. 


För smidesarbeten: C. P. Lundgren och 
P. O. Petterson. 

För målningsarbeten: P. T. Lind. 

För linoleummattor: Myrstedt & Stern. 

Byggnadskostnaden uppgår till om¬ 
kring 3,400,000 kronor. 


Nordiska Museet — professor Clasons mästerverk — 
är fullbordadt. Det är en monumentalbyggnad, hvars 
like ej här skapats sedan den store Tessins dagar. Som 
ett bevis för den stora beundran hvarmed Sveriges arkitekt¬ 
kår hälsat denna byggnad må blott erinras om den vid 
första svenska arkitektmötet i juni 1907 till professor 
Clason framförda hyllningen i form af en med lager kran¬ 
sad silfversköld, hvarå ristats: 

Till Nordiska Museets Arkitekt 
I. G. Clason 
från svenska yrkesbröder 
MCMVII 

Axel R. Bergman. 



GALLER FRAMFÖR VÄRMELEMENT. 

För snickeriarbeten: Ligna, Ekmans, Wengströms och Sala 
snickerifabriker. 

För koppararbeten: J. Stenberg & C:o. 

För värmeledningen: Nya A. B. Atlas, Sydsvenska Gjuteri- 
aktiebolaget. 

För gas-, vatten- och af loppsledningar: E. G. Berggren. 
För elektriska hissar: Graham Brothers. 


DETALJ FRÅN TRAPPBARIÄR. 


ARK 1 TEKTU RBREF. Som bekant utdelade Sven¬ 
ska Dagbladet förra året trenne 1 500-kronors stipendier åt 
fackmän på olika områden. Stadsarkitekten i Landskrona 
Fredrik Sundbärg tilldelades arkitektstipendiet. Ark. Sund- 
bärgs färd har gått genom Danmark, England, Holland, 
Belgien och PYankrike och har han härifrån skrifvit en 
serie intressanta, illustrerade arkitekturartiklar, som under 
sista halfåret publicerats i Svenska Dagbladet. Fastän 
skrifna för den stora allmänheten, har dessa artiklar ge¬ 
nom sin friska syn på arkitekturen och stadsbyggnadskon- 
sten äfven intresse för fackmannen. 


























































12 


STADSPLANEN FÖR TRAKTEN KRING 
SÖDERMALMS ÖSTRA UPPFARTSVÄG. 

öders höjder med Katarina kyrkas präktiga silhuett sätta 
karaktär på Stockholm, och ha kanske mer än något 
annat bidragit till Stockholms rykte som en af de vack¬ 
raste städer i Europa. Det kan vara skäl i att något 
granska huru denna stadsdel på sista tiden förändrats, och 
hvad vi hafva att vänta, frukta och hoppas af den vidare 
utvecklingen. 

Ännu för ett par årtionden sedan visade södra ber¬ 
gen särskildt i Katarinatrakten ett konglomerat af små 
idylliska trähus, inbäddade i grönskande trädgårdar, ord¬ 
nade terrassvis den ena öfver den andra från sjön upp 
mot höjden, där Katarina kyrka fullständigt dominerade 
med sin mäktiga kupol. 

Så småningom har detta förändrats. 

De grönskande sluttningarna ha ersatts af en rå, tvär¬ 
brant sprängd bergvägg och stora nybyggnader hafva kom¬ 
mit till. Vi finna bl. a. följande, om vi följa konturen från 
öster mot väster: Längst ute på branten mot södra varfvet 
ha vi Ersta kapell, hvars sirapstrattliknande tak ej väcker 
mycken beundran. I forsättningen se vi Ersta sjukhus 
under förra året uppförda betydande byggnadsmassor och 
på Stigbergets krön den nya Navigationsskolan. Strax 
efter följer spetsen af Sofiakyrkans klumpiga torn samt 
längre västerut, något öster om Katarina kyrka, en för 
några år sedan efter den nya stadsplanen uppförd ganska 
stor hyreskasern. Slutligen finna vi på själfva höjdpunk¬ 
ten vid Mosebacke torg åtskilliga höga byggnader såsom 
Telegrafverkets reparationsverkstäder, Vattentornet och 
Södra teatern. 

Alla dessa byggnader hafva så småningom förändrat 
silhuetten och gifvit oss en förkänning af, hvad som komma 
skall. 

Vi hafva emellertid funnit oss i förändringarna utan 
protest; vi ha sett dem oftast med vemod, någon gång 
med förnöjelse, tills helt nyligen ytterligare en nybyggnad 
uppfördes, som väckte Stockholmarna ur deras likgiltighet. 
I slutet af förra året byggdes nämligen ett ganska be¬ 
tydande hyreshus (ä kartan märkt x) strax öster om te¬ 
legrafverkets hus, på den högsta platån och med 6 vå¬ 
ningars höjd. Katarina kyrka, som förut bildat det im¬ 
ponerande storslagna krönet på Södra bergens kompakta 
massa, hade af nybygget och dess ointressanta takform till 
stor del blifvit bortskymd. 

Det gick ett härskri genom pressen; »Skola vi finna 
oss i att Söders präktiga silhuett fördärfvas, att kyrkokupo- 
len bortskymmes af triviala hyreshus! Hvad är att göra?» 

Om vi sätta, oss in i frågan, finna vi emellertid, att 
man icke kan begära, att enskild person, som äger en 
tomt, icke skall utnyttja de rättigheter, som gällande stads¬ 
plan, byggnadsordning och författningar ger honom, blott 
af hänsyn till att en annan byggnad möjligen kan blifva 
bortskymd. 

Nej, den fråga, som här beröres, är af mycket större 
betydelse och räckvidd. Man bör akta sig att behandla 
den för ytligt, ty det gäller här ett mycket djupgående 
problem, som fordrar sin lösning; det gäller ordnandet i 
detalj af såväl stadsplanen som de enskilda byggnadernas 
utseende och kontur inom hela denna stadsdel. 

Den byggnad, som nu dragit uppmärksamheten till 
denna fråga, visar, att all skyndsamhet är af nöden, för att 


vi skola kunna åt vår stad bevara och utveckla dess ka¬ 
raktär med tillvaratagande af alla de resurser, hvarmed 
staden af naturen begåfvats. Det är på detta plan, som 
frågan måste föras fram. Man är härvid föga hjälpt med 
en kritik riktad mot den enskilde. 

Det verkliga felet ligger ett stycke tillbaka i tiden, i 
den år 1890 fastställda stadsplanen för trakten, och i att 
myndigheterna, oaktadt påstötningar vid flera tillfällen, icke 
i tid och tillräckligt ingående behandlat denna för Stock¬ 
holms utseende så viktiga fråga. 

Det kan vara af intresse att granska stadplanens för¬ 
historia och se till, hvad som bör göras. 

Första uppslaget till ordnande af den oregelbundet 
bebyggda delen af Södermalm norr om Katarina Högbergs- 
gata daterar sig från år 1883, dä dåvarande byggnads¬ 
chefen major C. Knös efter uppdrag inkom med »plan 
för reglering» af trakten jämte kostnadsberäkning. För¬ 
slaget upptog en 18 m. bred uppfartsväg förlagd längs 
Stadsgårdens inre linje förbi Renstjärnasgatan fram genom 
Erstagatan till Folkungagatan. 

Andra förslag till lösning af Katarina uppfartsvägs- 
fråga framkommo de följande åren och efter åtskilliga de¬ 
batter i ämnet resulterade de olika förslagen enligt bered¬ 
ningsutskottets utlåtande af den 6 nov. 1890 i den plan, 
hvilken sedermera gillades och stadfästades. 

Denna plan, som ännu gäller, visar, såsom å bifogade 
karta synes, en 18 m. bred hufvuduppfartsväg, som med 
goda lutningar, 1:40 och 1:71, leder från fortsättningen 
af Östra Slussgatan längs Stora Glasbruksgatan fram till 
bergväggens krön ofvan Saltsjöbanans station, fortsätter 
längs branten fram till Söderbergs trappor och Renstjär¬ 
nasgatan och därefter i denna till de inre delarna af Söder¬ 
malm. 

Förslaget upptager dessutom en brantare »parallell¬ 
gata» ledande upp till Ny torgsgatan och Katarina Hög- 
bergsgata äfvensom åtskilliga tvärgator med trappor eller 
tvära stup. 

Äter förgingo 10 år, staden köpte in tomter och bör¬ 
jade sprängningsarbetena i Renstjärnasgatan. Att ej allt 
var bra som det var, började man dock komma underfund 
med. Nya strömningar hade gjort sig gällande och nya 
tankar vunnit burskap beträffande sättet för stadsplaners 
projekterande. Man hade kommit underfund med, att det 
ej endast var gator och trafikleder som behöfde ordnas, 
det var äfven byggnadstomter, och det var af vikt att 
tänka på de blifvande byggnadernas utseende, deras grup¬ 
pering sinsemellan, gatornas perspektiv och, särskildt i ett 
fall som detta, silhuettens danande på ett harmoniskt, vac¬ 
kert och naturligt sätt. 

Är 1900 väcktes af byggmästare A. Gust. Nilson och 
professor I. G. Clason en motion i stadsfullmäktige, i hvil¬ 
ken föreslogs, att: »åt en af konstnärligt och praktiskt bil¬ 
dade män sammansatt kommitté måtte uppdragas att sna¬ 
rast möjligt granska och utreda frågan samt till herrar 
stadsfullmäktige afgifva utlåtande om lämpligaste sättet att 
ordna trakten kring uppfartsvägarnas östliga delar och 
hvad som härmed står i sammanhang, Fjällgatan och Stig- 
berget således inberäknade.» 

Motionärerna framhöllo, att Fjällgatans fortsättning 
mot Katarina kyrka med dess vackra perspektiv, ej borde, 
såsom planen angaf slopas; att parallellgatans östra del 
var olämpligt förlagd, och att denna gata i sin helhet visade 
en ful profil, först stigande, så sjunkande; att Stigbergs- 




*3 



KAR 

rned fors/atj ii/l uppfartsväg for 

östra 

33 

I AY 


Jämtr retflering a/'trakten norr och 
öster orn Ka/ar in a kyrka 
Upprättad är hSOO. 


<=3=s- 


SilTrarna. arufL/va’. 'h/rjdbert öfie.r-Sllir-strösäe-ht. 

_ "ri Stc; dsjiltirt&n- 


gatan hellre borde föras öfver Renstjärnasgatan på en via¬ 
dukt än sprängas ned; att Katarina Högbergsgata hellre 
borde sättas i förbindelse med Fjällgatan än med den 
branta och otillgängliga Stigbergsgatan, m. m. 

Att de af motionärerna gjorda framställningarna voro 
välgrundade och riktiga torde ej numera bestridas, men 
det är af intresse att konstatera, hurusom oaktadt stadens 
sakkunniga tjänstemän, byggnadskontoret och stadsingenjö- 
ren på det lifligaste tillstyrkte motionen, beredningsutskottet 
likväl lyckades få majoritet i stadsfullmäktige för sin åsikt, 
att motionen ej måtte föranleda vidare åtgärder. 

Byggnadskontoret förklarade visserligen och försvarade 
delvis orsakerna till stadsplanens olika detaljer, men kom 
därefter med följande slutkläm, som förjänar ätergifvas i 
sin helhet: 

»Byggnadskontoret har genom det nu anförda velat 
framhålla, att den fastställda stadsplanen tillgodoser det 
anspråk, som vid tiden för förslagets uppgörande företrä¬ 
desvis gjort sig gällande, nämligen ändamålsenlighet. Då 
emellertid efter allt att döma åsikterna om stadsplaners 
beskaffenhet modifierats därhän, att de estetiska fordrin¬ 
garna därvid böra i största möjliga mån tillgodoses, äfven 
om detta skulle vara förenadt med någon större uppoff¬ 
ring från kommunens sida, så kan byggnadskontoret icke 
annat än på det lifligaste instämma med motionären om 
önskvärdheten af, att den del af planen, om hvilken här 
är fråga, tages under förnyad ompröfning samt att detta 
sker innan nybyggnader försvåra genomförandet af even¬ 
tuella ändringar. I öfverensstämmelse med hvad byggnads¬ 
kontoret haft äran anföra vid flera tillfällen, senast i ett 


till afdelningen afgifvet tjänstememorial af den 4 april 
1899, får kontoret därjämte uttala såsom sin åsikt, att, 
om man af den stadsdel, hvarom här är fråga, vill skapa 
något tilltalande, så får man icke ensamt fästa sig vid 
hvarje gatas prydlighet i och för sig, utan framför allt 
tillse, att totalbilden af den bebyggda bergssluttningen kom¬ 
mer att på ett fördelaktigt sätt göra sig gällande från se¬ 
gelleden och de motliggande stränderna. Detta bör na¬ 
turligtvis åstadkommas utan att de båda förenämnda upp¬ 
fartsvägarnas ändamålsenlighet i något hänseende försäm¬ 
ras. För att kunna tillgodose det förstnämnda, rent este¬ 
tiska krafvet måste stadsplanen icke endast omfatta gator¬ 
nas plan och profiler, utan äfven byggnadstomternas in¬ 
delning och sättet för deras bebyggande. Sistnämnda vill¬ 
kor hänsyftar på den olikhet i karaktär, som stadsdelen 
kan erhålla, beroende på om husen byggas invid gatan 
på vanligt sätt eller tillbakadragna inpå tomten med ter¬ 
rass åt gatan, och framförallt, huruvida området till större 
eller mindre del förses med fristående byggnader, inramade 
inom planteringar. För att enhvar sedermera skall på för¬ 
hand kunna bilda sig ett omdöme, om och i hvad mån 
förslaget kan anses uppfylla de uppställda fordringarna, är 
det nödvändigt, att däröfver uppkonstrueras en perspektiv¬ 
bild, tagen från någon af våra lämpligaste utsiktsplatser, 
exempelvis Skeppsholmsbron, eller ännu hellre att förslaget 
framställes genom en modell, utförd i samma höjd- som 
längdskala. 

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får bygg¬ 
nadskontoret tillstyrka bifall till herr Nilsons förevarande 
motion på det sätt, att åt en kommitté af sakförståndige 










14 


uppdrages att granska den fastställda planen för stadsde¬ 
len omkring uppfartsvägarna till östra Södermalm samt 
att föreslå de ändringar i denna plan, som kunna finnas 
önskvärda. 

Denna kommitté bör sammansättas af personer, som 
icke tillhöra de af stadens kontor, som haft att handlägga 
frågan om den nu fastställda planen, på det att kommit¬ 
tén helt och hållet måtte komma att bestå af personer, 
som icke hafva förutfattade meningar i detta ärende.» 

Äfven stadsingenjören tillstyrkte motionen, men drät¬ 
selnämndens första afdelning afstyrkte den af fruktan att 
tillsättandet af den föreslagna kommittén skulle motverka 
stadens sträfvanden att få i sin hand all den mark som 
fordras■>, men lofvade afdelningen att »i sinom tid åter¬ 
bringa frågan under stadsfullmäktiges pröfning och med¬ 
verka till den omsorgsfulla granskning, som dess betydelse 
onekligen påkallar». 

Beredningsutskottet slutligen säger sig dela »afdelnin- 
gens uppfattning, att stadsfullmäktige ej böra nu fatta nå¬ 
got beslut, hvarigenom den lugna fortgången af de för 
åstadkommande, så snart omständigheterna medgifva, af 
den beslutade östra uppfartsvägen till Södermalm kan äf- 
ventyras, och att det därför bör för närvarande anstå med 
den revision af hithörande del af stadsplanen, som kan 
vara att förorda ur den synpunkt, som framhållits af för¬ 
slagsställarna. Först sedan staden förvärfvat all den mark, 
som måste tagas i anspråk för genomförande af traktens 
reglerande på ett sätt, som tillfredsställer ej allenast rö¬ 
relsens fordringar på gatornas läge och profiler utan äfven 
de kraf, som kunna ur skönhetens synpunkt framställas, 
anser utskottet lika med afdelningen tiden vara inne att 
öfverse den fastställda planen och för stadsfullmäktige 
framlägga det resultat, hvartill en sådan granskning kan 
komma. 

På grund häraf, och då afdelningen naturligtvis kom¬ 
mer att fullgöra sitt löfte att vid den antydda tiden bringa 
frågan under stadsfullmäktiges pröfning, hemställer äfven 
utskottet, att motionen ej må föranleda vidare åtgärd från 
stadsfullmäktige.» 1 

Det var år 1901 som stadsfullmäktige afslog motio¬ 
nen och sedan dess hafva tomtinköpen fortsatt lugnt och 
fredligt, så att endast obetydligt nu återstår att inköpa. 

Då emellertid uppförandet af omskrifna nybyggnad,, 
visar att ärendet brådskar, må det ej anses otillbörligt att, 
oaktadt detta drätselkammarens löfte, framhålla några syn¬ 
punkter, som enligt mitt förmenande förtjäna beaktande 
vid denna frågas lösning. 

Vid studerandet af terrängförhållandena å stadsdelen 
ifråga samt den fastställda planen finna vi bl. a. följande: 

Den egentliga uppfartsvägen har sitt stora berätti¬ 

1 I detta sammanhang torde äfven böra erinras om två andra 
motioner i stadsfullmäktige, berörande detta ämne. I den ena, som 
väcktes af borgmästare C. Lindhagen, ark. G. Wickman m. fl. juni 
1905, påyrkades tillsättandet af en permanent stadsplanenämnd för 
Stockholm. Motionen sammankopplades emellertid med frågan om 
omorganisation af stadens nämnder och förvaltning och har t. v. be- 
grafts. I den andra, väckt i dec. 1905 af borgm. Lindhagen m. fl. 
(39 underskrifter) hemställdes om tillsättande af en kommision med upp¬ 
drag att framlägga förslag om samtliga obebyggda stadsdelars ordnande. 
Till motionen fogades ett af Sv. Teknologfören:s afd. f. husbyggnads¬ 
konst, i enlighet med dess stadsplanekomités utlåtande samma månad 
gjordt uttalande i ämnet. Denna motion resulterade i maj 1907 i 
tillsättandet af en komité af 7 personer med borgm. Lindhagen som 
ordf. med uppdrag att ordna stadens områden, dock endast inom 
Bromma och Brännkyrka socknar 


gande; en del af parallellgatan kan äfven ur vissa syn¬ 
punkter försvaras, men beträffande öfriga detaljer kunna 
så mycket mer vägande anmärkningar göras. Vi få vis¬ 
serligen icke föreställa oss, att man medelst ändrande af 
stadsplanens detaljer kan fullständigt undvika att Katarina 
kyrkas dominerande i profilen försvagas sedan trakten blif- 
vit bebyggd enligt nutida byggnadssätt, men ej obetydligt 
står dock att vinna. Exempelvis kan dock nämnas, att 
den betydliga höjden å förutnämnda s. k. skandalhus, hvars 
mot Norrmalm vettande fasad, inom parentes sagdt, enligt 
stadsplanen egentligen skulle utgjorts af en brandgafvel, 
har möjliggjorts just genom 1890 års stadplan, hvilken 
här, oaktadt intet som helst trafikbehof föreligger, uppta¬ 
ger en dubbelt så bred gata som den gamla planen. Det 
skedda torde dock ej kunna ändras, men gäller det att 
hindra förstörelsens fortsättande. Faran hotar emellertid 
mindre från nybyggnaderna vid den blifvande uppfartsvägen 
än från andra detaljer af planen. Detta är så mycket 
mer anmärkningsvärdt som trafikfrågans lösning ej påver¬ 
kat dessa detaljer. Det är särskild t från några få tomter 
uppe vid Katarina FTögbergsgata och den framtida gatan 
E—E’ å planen som risk för kyrkans undanskymmande 
föreligger, men då staden äger dessa tomter har den i 
sin hand att här bestämma hushöjden. Genom en revision 
af stadsplanen kunna vidare, särskildt för trakten kring 
Fjällgatan, stora förbättringar åstadkommas, såväl beträf¬ 
fande trafikförhållandena som silhuetten och öfriga esteti¬ 
ska synpunkter. 

Härigenom bör staden kunna förhindra att Katarina 
kyrka från Skeppsbron eller Skeppsholmen sedd blir väsent¬ 
ligt mera bortskymd än den nu är. 

Med ofvanstående har jag endast velat framhålla den 
stora betydelsen af att nämnda motion framdrages ur glöm¬ 
skan, så att Stockholm får detta sitt kanske präktigaste 
parti intimt och ingående studeradt. 

Den på så sätt tillkomna stadsplanen bör fullständigt 
med alla sina detaljer fastställas af Kungl. Maj:t, hvilket 
är den enda möjligheten att vid omdanandet af trakten 
komma till ett varaktigt och för hufvudstaden tillfreds¬ 
ställande resultat. 

Stockholm i januari 1908 
Nils Gellerstedt. 


OM HISSINSPEKTIONEN. 

en 7 januari i år hade Stockholms Stadsfullmäktige att 
yttra sig angående af Öfverståthållareämbetet upprät- 
tadt förslag till förordning angående säkerhetsåtgärder be¬ 
träffande hissar i Stockholm. Förslaget har varit under- 
kastadt pröfning af en af Sv. Teknologföreningens 2:dra 
sektion tillsatt kommitté och öfverensstämmer i hufvudsak 
med af denna kommitté framställda önskningar. Förord¬ 
ningen har ännu icke af Kongl. Maj:t fastställts. —Försla¬ 
get föranledde vid Stadsfullmäktiges sammanträde en ganska 
långvarig debatt, som hufvudsakligen rörde sig om, huru¬ 
vida inspektionen skulle förläggas under Öfverståthållare¬ 
ämbetet eller under Byggnadsnämnden. 

Enligt det föreliggande förslaget skulle hisstrumman 
godkännas af byggnadsnämnden och maskineriet af Öfver¬ 
ståthållareämbetet, då frågan gäller om hiss eller ändring 
af befintlig, samt den återkommande inspektionen af i gång 
varande hissar lyda under Öfverståthållareämbetet, som ut- 








i5 


ser hissinspektörer för bestämdt område af staden. Inspek¬ 
törer skola biträda såväl Byggnadsnämnden som Öfverståt- 
hållareämbetet vid handläggning af ärenden rörande hissar. 
Inspektörerna hafva ej lön, utan få taga betaldt enligt en 
af Öfverståthållareämbetet fastställd taxa för hvarje för¬ 
rättning. 

Under ärendets föregående behandling hade af ordi¬ 
narie stadsarkitekten och äfven af t. f. stadsarkitekten, 
framhållits önskvärdheten af, att alla frågor rörande hissar 
förlädes under en myndighet. 

Drätselnämndens i:sta afdelning förordar en inspek- 
tionsbyrå, dit allmänheten kan få vända sig. 

Drätselnämndens 2:dra afdelning förordar inspektio¬ 
nens förläggande under byggnadsnämnden, som då kom¬ 
mer att funktionera som inspektionsbyrå. 

Byggnadsnämnden förordar Öfverståthållareämbetets 
förslag. Byggmästaren och arkitekten inom nämnden äro 
dock af den meningen, att inspektionen bör förläggas un¬ 
der Byggnadsnämnden. 

Teknologföreningens kommittérade hade redan i sitt 
utlåtande påpekat önskvärdheten af, att, på sätt å andra 
orter praktiserats, hela inspektionen förlädes under Bygg¬ 
nadsnämnden. 

Alla de, som haft tillfälle att sätta sig in i sakens 
praktiska sida och dess bekvämlighet för allmänheten, hafva 
framställt önskemål i syfte att få inspektionen koncen¬ 
trerad på ett ställe, hvilket då med nödvändighet måste 
bli Byggnadsnämnden, eftersom denna myndighet alltid 
måste handlägga en del frågor, nämligen tillståndet till 
hisstrumman. 

Då det väl för de flesta af denna tidskrifts läsare 
vill synas enklast och naturligast samt bekvämast för all¬ 
mänheten, att hela hissinspektionen vore koncentrerad på 
ett ställe, och då man har svårt att inse att någon fara 
för den allmänna säkerheten skulle riskeras genom att den 
lades under Byggnadsnämnden, kan det ju i dessa da¬ 
gar, då inom statsförvaltningens olika grenar den tekniskt 
praktiska synen på tingen söker göra sig hörd och vinna 
terräng på den förut allena rådande juridiska uppfattnin¬ 
gen, vara af ett visst intresse att höra, att Stockholms 
Stadsfullmäktige vid ofvannämnda tillfälle icke vågade tro 
praktikens män utan gick med juristerna. 

Öfverståthållareämbetets förslag, som af berednings¬ 
utskottet förordats, antogs af Stadsfullmäktige. Äfven om 
Kgl. Maj:t skulle komma att fastställa förordningen, kan 
man med säkerhet förutspå, att hissinspektionsinstitutionen 
ganska snart, på grund af omständigheternas egen makt, 
skall komma att ordna sig på ett något modernare och 
för allmänheten bekvämare sätt. 


SKULPTURTEGEL. 

I ett föredrag den 18 mars 1907 i Svenska Teknolog¬ 
föreningens afdelning för Husbyggnadskonst påpekade 
Ingeniör G. W:son Cronquist det sedan c:a 200 år i 
England och Holland brukliga sättet att skulpturalt be¬ 
arbeta tegel sedan det inmurats på sin plats 1 fasaden. 
Sedermera ha Hyllingeverken lyckats framställa ett sådant 
tegel afsedt för skulptur och ha några profstenar af det¬ 
samma på sista tiden varit utställda på Öfverintendents- 
ämbetets lokal. Vi ha anmodat Ing. Cronquist att lämna 
några meddelanden i detta ämne och skrifver denne härom 
bland annat: 


Genom en sådan ornering erhålles en med bygg¬ 
nadens hela karaktär bättre harmonierande dekoration än 
om de dekorativa partierna hade gjorts af annat material 
än öfriga murytan. Om man ser på något af de hun¬ 
dradetals i London befintliga enfamiljehusen, uppförda af 
skulpturtegel, vid Collingham Garden eller Cadagan Square 
af arkitekterna Norman Shaw eller Georg & Peto m. fl., 
måste man erkänna, att intrycket af sådana tegelhus blir 
ett betydligt förnämare och hemtrefligare än ett det allra 
finaste tyska förbländstenshus, där tegelfabrikanten ofta 
slagit sitt eget rekord i afseende på teknisk fulländning 
och smaklöshet. Principen för användningen af skulptur¬ 
tegel grundar sig på det kända faktum, att en handslagen 
relativt porös sten är fullt frostbeständig, då ett maskin- 
gjordt tegel, som är tätare, kan frysa sönder, detta bero¬ 
ende på, att det maskinpressade teglets yta är tätare än 
kärnan, hvarför vatten väl kan intränga, men isen, som 
vid frosten bildas i ytan ej kan expandera utan spränger 
loss skalet. Detta är äfven anledningen till, att ett tegel, 
som är så löst, att det kan behandlas med mejsel och 
vanliga stenhuggareverktyg — skulpturteglet — kan i 
praktiken vara frostbeständigt. De i London mest använda 
teglen äro »Forehamheds» för finare fasadarbeten och 
»Malm-bricks» för enklare sådana. För att göra fogarna 
så små som möjligt, slipas teglen för hand på en liggande 
slipsten. Man kan på så sätt komma ned till r milli¬ 
meters fogar och därunder. Detta är ju blott nödigt för 
de allra finaste ornamenten i bottenvåningen, där åskå¬ 
daren kommer ytan nära. Uppåt fasaden ökas fogstor¬ 
leken i regel och blir ofvan andra våningen vanligen den 
för ordinär fasadmurning brukliga 5 —10 mm. Teglet 
tillverkas i olika kvalitéer, och är den vanliga storleken 
xo—15 mm. större i alla dimensioner än bakmurnings- 
teglet. Detta för att kunna få de små fogarna. Det är 
äfven att bemärka, att dessa tegel inmuras med rent ce¬ 
mentbruk för att kunna sitta fast vid huggningen. 

Frågan om hållbarheten af ett i skulpturtegel utfördt 
arbete är, synes det mig, synnerligen viktig. Vid under¬ 
sökning på materialprofningsanstalt af engelskt skulptur¬ 
tegel, som i praktiken visat sig fullt frostbeständigt under 
decennier äfven i hårdt klimat, har intyg utfärdats på 
icke fullständig frostbeständighet — detta förmodligen be¬ 
roende på olikheten i naturens sätt att fresta ett tegels 
hållfasthet vid frysning och en materialprofningsanstalts 
metod att utföra samma sak. Vid »konstprofning» vat¬ 
tenmättas teglet — fryses och upptinas omedelbart efter 
hvartannat 25 gånger. Sällan torde man nämligen i verk¬ 
ligheten kunna förutsätta att i5°’s frost inträder i en mur¬ 
yta, som nyss mättats med ljumt vatten. Nog af, de 
hårda prof som uppställts för vanligt mur- och fasadtegel, 
stå icke de engeska skulpturteglen, och dock visa dessa 
ännu 100, ja 200 år efter inmurningen och skulpteringen 
de fina spåren efter hvarje mejselhugg. Likaledes i Hol¬ 
land, hvars fuktiga och om vintrarna kalla klimat torde 
kunna mäta sig med vårt. 

För slitning kan ju ett så pass mjukt material ej visa 
stor motståndskraft, hvarför man äfven lämpligast und¬ 
viker göra hörn, synnerligen sådana med stark trafik, af 
skulpturtegel. 

Hittills har mig veterligt inga försök i denna rikt¬ 
ning, gjorda i Sverige, framkommit till allmänhetens känne¬ 
dom. Vid Hyllingeverken i Skåne hafva under förflutna 
året sådana utförts och har därmed nu sä långt kommits, 




i6 




FIG. 1. 


SKULPTURTEGEL. FIG. 2. 


SKULPTURTEGEL. 


att ett för skulptur lämpligt material (ftg. i) erhållits, hvilket 
äfven visar samma frostbeständighet som det engelska teglet. 
(Intyg från Tekn. Högskolans materialprofningsanstalt at 
2 9 / 6 1907.) Denna slags sten anser jag till att börja med 
bör försökas till invändig dekoration i vestibuler kring 
dörrar och framför allt såsom spiselomfattningar. Försik¬ 
tigt bör man äfven så småningom börja söka använd¬ 
ning utomhus därför. Bruket håller äfven på att utexpe- 
rimentera en lämplig blandning för utvändigt ändamål. 
Resultatet däraf emotses under sommarens lopp. Ett par 
bilder från Berlin (fig. 2 & 3) visa exempel på sådant 
skulpturtegel. Som där fogningen skett alltför groft har 
äfven mycket af det fina i sådan dekoration gått förloradt. 

Priserna i England på skulpturtegel nu varierar från 
5 £ till 8 £ per 1000 st. fritt hamn. Hos oss torde 

det kunna tillverkas för 50 resp. 85 kronor för 10" resp. 
12" sten, fritt bruket. 

Skulpturkostnad per kvadratmeter varierar ju på grund 
af arbetets beskaffenhet mycket. 1898 beräknades sam- 
manslipade hvalf kosta per kvm. 17 sh. eller med material 
30 sh. per kvm. Häraf framgår att detta sätt att ornera 
hus icke är i och för sig billigt, men torde kostnaden 
för dekoreringarna uppvägas af de billigare murytorna i 
rödt tegel. 

SKULPTURTEGELS ANVÄNDNING. 

Man måste vara Ingeniör Cronquist synnerligen tack¬ 
sam för hans intressanta inlägg, desto mer värdefullt, som 
vi nalkas en byggnadsperiod, där teglet åter synes komma 
till sin rätt. Vi ha visserligen under de sista årtiondena 
uppfört husfasader i tegel (såsom Riksarkivet, Kungl. stallet, 
Allm. läroverksbyggnader etc.), men man kan knappast 
anse, att teglet till fasaderna där betraktats som ett bygg¬ 



SKULPTURTEGEL. 


nadsmaterial utan snarare som ett beklädnadsämne — och 
skillnaden dem emellan är i högsta grad väsentlig. Alla 
dessa olika före bränningen formade förbländstenar, som 
i ett otal typer förekomma på en fasad (å stallbyggnaden 
förekommer enl. uppgift från byggnadens kontrollant cirka 
åttahundra olika formtegel!), lyckas på ett irriterande sätt 
förtaga all verkan af byggnadskonst och handtverkstag. 
Man har liksom skämts för den enkla tegelstenen och på 
det mest konstlade sätt, med allehanda trollmedel, för¬ 
vridit hela meningen med tegelstenen såsom byggnads¬ 
material. En tegelsten, och det är hufvudsaken, har sin 
bestämda form och sitt gifna mått, och det är tydligt och 
framgår från alla goda byggnadsepoker, att ju mer man 
respekterar denna byggnadsenhet, desto respektablare blir 
det slutliga byggnadsverket. 

Det synes då kart, att denna hufvudprincip måste 
framstå äfven vid ett efter inmurningen skulpturalt bear- 
betadt tegel. Med ett ord, relief-stenen bör ha samma 
längd och höjd som öfrigt murtegel, skiktgångarna utan 
afbrott, med samma foghöjd, fortlöpa och stötfogarna 
mellan relief-stenarna ha samma bredd som öfriga stöt- 
fogar. Endast genom bearbetning af relief-stenens språng¬ 
stycke särskiljes ytbehandlingen rätt och åstadkommes den 
dekorativa effekten. Man konserverar härigenom det vä¬ 
sentliga nämligen murningssättet och ger samtidigt anvis¬ 
ning å och begränsningen för sättet att dekorera. Den 
konstnärliga kompositionen kan endast vinna på den häraf 
följande intima samhörigheten med murverket. Frångår 
man denna princip, är man snart inne på terrakotta-manér 
och formtegels-fasoner med dess imitation af huggna 
detaljer i natur-sten, kapitäler etc., och förlorar så den 
speciella skulptural-teknik, som just skikt-teglet kan ge 
uppslag till. 

Det är endast en omständighet, som gör att man 
kanske måste diskutera möjligheten att bibehålla samma 
storlek för fogarna vid relief-stenen som vid öfrig tegel¬ 
sten i fasaden, näml. att tegelstenen vid bearbetningen i 
muren då måhända lättare är utsatt för lossning. Häri 
skulle ligga ett skäl för användande af (som Ingeniör 
Cronquist ofvan anfört) prässade fogar, ända ned till 1 
mm. och rent cement-bruk. Men i de 200-åriga holländ¬ 
ska byggnaderna med ännu väl bibehållet relief-tegel an¬ 
vändes ju ingen cement, och af Ingeniör Cronquists ut¬ 
tryck ang. de i bild återgifna Berliner-reliefferna, »som 
där fogningen skett alltför groft, har äfven mycket af det 
fina i sådan dekoration gått förloradt», tyckes den fina 


FIG. 3. 






























fogningen ofta bero på tycke och smak. För att stärka 
relief-stenens fogning synes då lämpligare, att för denna 
fogning blanda kalkbruket med alun-skiffer — ehuru den 
förändring af fogarnas färg öfver reliefen, som härigenom 
uppstår vid sidan af fasadens öfriga fogar, blir af oför¬ 
delaktig verkan. 

Det är i alla händelser lifligt att hoppas det vi ge¬ 
nom snart användande af skulptur-tegel få tillfälle att 
i verkligheten experimentera oss till det rätta sättet. 

R. Ö. 

SPÖRSMÅL RÖRANDE MATERIAL, KON¬ 
STRUKTION OCH EKONOMI. 

BELYSNINGEN af expeditionssalen i Stockholms gas¬ 
verks nya administrationsbyggnad vid Torsgatan. An¬ 
ordningarna afse, att med gasljus gifva expeditionssalen 
allmän belysning, samt att dessutom lämna- arbetsbelys- 
ning åt en tvärs genom rummet gående disk, hvilken 
tjänar såsom skrifplats för allmänheten, äfvensom åt de 
bakom denna disk befintliga skrifpulpeterna för tjänste¬ 
männen (fig. i). Härvid har man sökt undvika särskild 
belysning för hvarje skrifplats, emedan en ändring af en 



FIG. 1. 

skrifpulpets läge, skulle medföra en motsvarande flyttning 
af tillhörande lampor, hvilken flyttning alltid är förenad 
med många olägenheter. För att hafva full frihet rörande 
rummets möblering och val af arbetsplatser, måste belys¬ 
ningen anordnas så, att fullt arbetsljus erhålles öfverallt i 
rummet. Härför plägar ofta användas kraftiga ljuskällor, un¬ 
der hvilka uppsättas stora skärmar. Dessa kasta allt ljuset 
upp mot det hvita taket, som sedan i sin tur reflekterar 
ned ljuset. Detta sätt har användts för belysning af skol¬ 
salar o. d., men är dyrbart, då onödigt kraftiga ljuskällor 
erfordras, hvarjämte den stora skärmen erbjuder svårigheter 
i dekorativt hänseende. 

För att undvika dessa olägenheter har för expeditions- 
salens belysning användts lampor med s. k. invert gas- 
glödljus a. v. s. nedåt hängande glödstrumpor, hvilka 
lampor, fyra till antalet, äro placerade så nära taket som 
möjligt (fig. 2). Hvarje lampa är försedd med 4 brännare 
eller strumpor om 100 normalljus eller tillsammans 400 
normalljus. För att denna starka ljuskälla icke skall verka 
störande för ögat är hvarje lampa försedd med opalglas- 



FIG. 2. 


kupa. Ljusets spridning ökas genom att taket och öfre 
delen af väggarna till panelhöjd äro hållna i rent hvitt, 
hvarigenom belysningen blifvit jämn och behaglig. För¬ 
bränningsgaserna från lamporna bortledas genom de mel¬ 
lan betonhvalfven och underpanelen liggande kanalerna, 
hvilka stå i förbindelse med särskilda i väggarna inmurade 
dragpipor. Genom denna anordning erhålles således en 
extra ventilation. 

R. L—N. 

BETONGGJUTNING VID LÄG TEMPERATUR. I 
Tekn. Tidskrifts Afd. för Väg- och Vattenbyggn.-konst 
(Dec. 1907) meddelar Ingenjör Hans J. Krogh prof- 
ningsresultaten rörande betong med gynnsammaste tillsats af 
c:a 5 % koksalt till förhindrande af betongens förstörelse vid 
gjutningen under frost. I Eng. Record (1907, sid. 501) 
återfinnes tryckförsök med cemtntbruk i bl. 1: 2 och 1: 3 med 
och utan inblandning af klorkalcium i det för brukets be¬ 
redning använda vattnet. En inblandning af 2 % klorkal¬ 
cium icke blott skyddade mot frost till en viss grad utan 
äfven förbättrade hållfastheten och ökade ogenomtränglig¬ 
heten för vatten. 

Noteringen å klornatium (koksalt) är kr. 1,50 pr 100 kg. 
och å klorkalcium kr. 11,70 pr 100 kg., hvilket kan tjäna 
såsom jämförelse med priset kr. 50 pr 100 kg. å en 
patenterad tillsats, som för närvarande utbjudes i Stockholm. 

Med hänsyn till den i vårt klimat så betydelsefulla 
frågan vore synnerligen önskvärdt, om nya prof och under¬ 
sökningar verkställdes och publicerades. 

R. Bqt. 


ÖFVERINTENDENTSÄMBETET 
UNDER 1907. 

KYRKOR. Genom till Öfverintendentsämbetet expe¬ 
dierade Kungl. Bref hafva afgjorts 102 kyrkobyggnadsären- 
den. Däraf ha 13 st. rört nybyggnader, 89 st. ändrings-, 
tillbyggnads- eller restaureringsarbeten samt inredningsföre- 
mål. Dessutom hafva inom ämbetet behandlats 63 andra 
kyrkobyggnadsärenden, som ännu icke af K. M:t afgjorts 
eller också icke påkallat K. M:ts åtgörande. 

De viktigaste nybyggnaderna torde vara Annedalskyr- 
kan i Göteborg (Th Wåhlin), Jät i Småland (E. Lallerstedt), 
Södra Häretre i Västergötland (G. Améen), Nässjö (Hagström 
och Ekman), Örebro (Kjellström och Hägg), samt i Stock¬ 
holm: Hjortliagskapellet (C. Bergsten), Kungshobns kapell 
(G. Améen) och nytt krematorimn (G. Lindgren). 


















































18 


Af de talrika ändrings- och restaureringsarbetena må 
framhållas i Stockholm: Klara kyrka (Agi Lindegren) nu 
slutförd; Storkyrkan (E. Stenhammar) nära sin fullbordan, 
S:t Göran och draken ha blifvit ditflyttade; Katarina kyrka, 
har under hofintendenten G. Lindgrens ledning undergått 
yttre reparation; åt densamme har uppdragits att göra för¬ 
slag till inre iståndsättning af Riddarholmskyrkan. 

I landsorten: 

Uppsala domkyrka inleder elektrisk belysning och inreder 
textilmuseum; i Strängnäs domkyrka (F. Lilljekvist) ha med 
statsanslag understödda restaureringsarbeten tagit sin början; 
K. M:t har stadfäst restaureringsförslag för Allhelgonadyrkan 
i Nyköping (F. Lilljekvist); samt för IIabo intressanta trä¬ 
kyrka (G. Lindgren), för hvilken senare bl. a. föreskrifvits, 
att målningarna icke få uppfriskas, endast kompletteras vid 
vindfång och läktare. Inom ämbetet har under året Värn¬ 
hems klosterkyrkas restaureringsfråga slutbehandlats, hvarjämte 
genom ämbetets försorg Vreta Klosters kyrka blifvit uppmätt 
och grundligt undersökt. Vidare har ämbetet tillstyrkt 
Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens förslag 
till inköp af Dädesjö ytterst intressanta ödekyrka (Småland) 
samt dess förslag till konserveringsarbeten vid Visby kyrko¬ 
ruiner. 

I detta sammanhang må äfven nämnas, att ämbetet 
på Leckö slott påbörjat konserveringsarbeten, som komma 
att fortsättas följande år. 

Under sommaren 1907 hafva 31 kyrkor blifvit inspek¬ 
terade genom arkitekterna S. Cronstedt, F. Falkenberg 
och Axel Lindegren, dels i Norrland, dels i Småland och 
Västergötland. I följd af de insända inspektionsberättel- 
serna har i åtskilliga fall ämbetet funnit anledning att in¬ 
gripa. 

STADSPLANER. Af stadsplaneärenden ha inom ämbe¬ 
tet behandlats icke mindre än 64 st. Bland dessa torde den 
viktigaste vara stadsplanen för Ladugårdsgärdet, som på ämbe¬ 
tets anmodan omarbetats af ark. P. Hallman. Vidare har un¬ 
der året stadfästs planen för kvarteret Lärkan, äfven uppgjord 
af Hallman. Den del af Göteborgs stadsplan, hvarom för 
några år sedan täflades, har under året stadfästs. Täflan 
har utlysts angående stadsplan för Trollhättan, hvartill Hall¬ 
man uppgjort programmet. Därvid har man sökt att i 
största möjliga mån bevara traktens naturskönhet. Täflings- 
resultatet är ännu icke bekant. För öfrigt hafva en mängd 
småsamhällen fått planer stadfästade eller ändrade. 

OFFENTLIGA BYGGNADER I STOCKHOLM OCH 
1 LANDSORTEN. 27 dylika byggnadsfrågor ha varit 
föremål för behandling inom ämbetet. De viktigaste torde 
vara: 

Nybyggnad för hofhållningen i kvarteret Europa (E. 
Josephson), nybyggnad för Myntverket (E. Josephson); frågan 
om utvidgning af Riksarkivet-, de stora nybyggnaderna för 
Naturhistoriska Riksmuseum vid Frescati (Anderberg); ny¬ 
byggnad för Veterinärinstitutet (L. Petersson och R. Enblom). 
Vidare byggnader för telegrafen i Jönköping och för posten 
i Storvik (Ullrich och Hallqvist), hvarjämte uppdragits åt 
G. Améen att uppgöra förslag till nybyggnad för landsarkiv 
i Göteborg. 

LÄROVERKSBYGGNADER. 20 läroverksbyggnader 
ha varit föremål för behandling. Af dessa märkes ett större 
folkskolescminarium i Falun. Södertälje ämnar inrätta sitt 
rådhus till skola, under det att Jönköping ämnar göra sitt 
läroverkshus till rådhus och bygga ny skola. — Ämbetet 


har vidare uppdragit åt intendenten Gustaf Petterson att 
utarbeta nya normalritningar till folkskolebyggnader i landet. 

SJUKHUSBYGGNADER. 18 dylika ha behandlats 
i ämbetet. De viktigaste torde vara Allmänna Barnbörds- 
husets nybyggnad af Wickman och Dannvikens hospital af 
A. Johansson. Dessutom märkes ett nytt lasarett i Alingsås 
samt tillbyggnad, eventuellt nybyggnad af Visby hospital. 


STRÖDDA MEDDELANDEN. 

KONGRESSEN OCH ARKITEKTURUTSTÄLLNIN¬ 
GEN I WIEN. Den senaste internationella arkitektkon¬ 
gressen i London 1906 bestämde, att den 8:de internatio¬ 
nella arkitektkongressen skulle försiggå i Wien den 18 — 24 
maj 1908 och angående denna senare må framhållas: 

Vid sidan af det egentliga kongressarbetet, som huf- 
vudsakligen koncentrerar sig kring rent konstnärliga spörs¬ 
mål, pågå vissa festligheter såsom kongressens öppnande 
i kejserliga slottet, besök vid den pågående jubileums-konst- 
utställningen, en färd »an dem schönen, blauen Donau», 
mottagande på Rådhuset, fest vid hofvet etc. etc. 

Medlemsafgiften vid kongressen är för herre 2 5 och för 
dam 15 österrikiska kronor. Den internationella arkitektur¬ 
utställningen börjar samtidigt med kongressen och pågår 
18 maj—14 juni. Utställningens ändamål betecknas äfven- 
ledes såsom rent konstnärligt. Den omfattar byggnadsverk 
eller projekt (kompositioner) utförda under de senaste för¬ 
flutna 10 åren, såsom tekningar, perspektiviska ritningar, 
akvareller eller modeller af byggnadsverk (exteriörer eller 
interiörer) äfvensom väggmålningar, skulpturverk eller de¬ 
korativa arbeten, som i något afseende samhöra med arki¬ 
tekturen. Projektionsritningar önskas framställda i mycket 
liten skala och tyckas endast välkomna då de äro absolut 
nödvändiga för belysning af friare utförda framställningar. 

Hvarje utställande stat erhåller sin särskilda sektion 
inom utställningsområdet, dock förbehåller den österrikiska 
utställningskommittén sig rätt, att i och för ordnande af 
en »representations-sal» utgallra de verk, de finna särskildt 
anmärkningsvärda. Hvar särskild nation tillsätter sin kom¬ 
mitté, hvilken tjänstgör som jury för bestämmande af, h vil ka 
utställningsföremål som skola nedsändas till Wien. Den 
svenska kongress- och utställningskommittén, som tillsatts 
af teknologföreningens arkitektafdelning består af hrr: 
Carl Möller, ordförande, I. G. Clason, sekreterare, R. Öst¬ 
berg, kommissarie, M. Dahlander, E. Lallerstedt, G. Lind¬ 
gren, Ch. Lindholm, T. Stenberg, F. Sundbärg, A. Thurdin, 
G. Wickman, och T. Wåhlin. 

Regeringen har till Sveriges representanter vid kon¬ 
gressen utsett hrr F. Boberg och I. G. Clason. 

Anslutningen till själfva arkitektur-utställningen har, 
hvad Sverige beträffar, visat sig synnerligen liflig, i det icke 
mindre än 26 arkitekter hafva afgifvit bindande löfte att 
utställa och till den 5 mars till kommissarien insända sina 
utställningsföremål. De äro hrr: Améen, Bergsten, Clason, 
Dahlander, Dorph, Grut, Plallman, Hagström och Ekman, 
Hermansson, Johansson, Lallerstedt, Lindgren, Lindegren 
Axel, Molin, Morssing, Nilsson, Rasmussen, Stenberg, Sund¬ 
bärg, Tengbom och Torulf, Wahlman, Westman, Wickman, 
Zettervall, Wåhlin, och Östberg. — Senare erfoderliga 
upplysningar komma att tillsändas hvar och en af ut¬ 
ställarna. 









l 9 


KONSTINDUSTRIUTSTÄLLNINGEN 1909. För¬ 
arbetena till denna ha hunnit så långt, att skisser till ut- 
ställningsområdets ordnande nu föreligga. De äro upp¬ 
gjorda af arkitekt Ferd. Boberg och ha under några da¬ 
gar i jan. exponerats å Sv. Slöjdföreningens lokal. Utställ¬ 
ningen får en utomordentligt härlig belägenhet i Frisens 
park, där den följer efter den sluttande terrängen utmed 
stora vägen till Listonhill samt ned mot sjön och ända 
ut till Biskopsudden. Hufvudentréen blir åt vägen från 
Bellmansro. Plananordningen bygger på det tacksammaste 
motiv väl en arkitekt kan anlita, nämligen gårdsinteriören. 
Omkring en följd af gårdar af olika form och storlek, grup¬ 
pera sig de olikartade utställningslokalerna. Med dessa arki¬ 
tektoniskt begränsade, men ändock fria och direkt solbelysta 
områden, bör utomordentligt vackra effekter kunna ernås. 
Bland sina delikat utförda skisser visade också Boberg 
prof på flera dylika. 

Utställningen är afsedd omfatta följande grupper: 1. 
Konstindustriell undervisning. 2. Hemslöjd-af konstnärlig 
art. 3. Konsthandtverk och konstindustri. 4. Möblerings- 
och dekoreringskonst (interiörer). 5. Villa och egnahems- 
byggnader samt trädgårdsanläggningar. 6. Ritningar till 
enfamiljshus och till trädgårdsanläggningar. 

Vi skola återkomma till en facklig redogörelse för ut¬ 
ställningen. 

HOS BYGGNADSNÄMNDEN i Stockholm ha under 
1907 anmälts 137 nybyggnader och 45 större ombygg¬ 
nader. Motsvarande siffror för 1906 voro 148 och 48. 

Vid nämndens sammanträde den 8 jan. i år beslöt 
densamma att godkänna s. k. burspråk af trä, under vill¬ 
kor, att trästommen å ömse sidor är klädd med brandfritt 
material. Detta brandfria material skall af byggnadsnämn¬ 
den för hvarje särskild gång godkännas. Alla golf inom 
burspråken skola vara af betongi 

BYGGNADSVERKSAMHETEN I GÖTEBORG har, 
enligt hvad stadsarkitekten därstädes meddelat, under det 
gångna året varit något under det normala. Bland större 
byggnadsföretag märkas nybyggnader för Högskolan, som 
afslutats under året, samt Vasakyrkan och Skånebanken. 

I öfrigt har under året uppförts 38 boningshus af sten 
och 19 af trä, hvarjämte ombygts 34 sådana af sten 
och 17 af trä. Af affärs- och fabrikshus etc. hafva upp¬ 
förts 12 af sten och 14 af trä. Och ha under året till¬ 
kommit 1 955 boningsrum, 768 kök och 377 affärs- eller 
andra lokaler. 

MOTSVARANDE SIFFROR för Stockholm äro ännu ej 
tillgängliga. Likaså meddelar stadsarkitekten i Norrköping, 
att ej nu hinner lämnas liknande upplysningar från denna 
stad, men skall sådana jämte några andra meddelanden om 
byggnadsverksamheten sedermera inkomma. Äfven från 
andra städer har red. sökt erhålla meddelanden. Intresset 
för byggnadskonsten i olika delar af landet synes på senare 
tider hafva ökats. Det skulle ju därför vara önskvärdt, om 
från byggnadsverksamhetens målsmän på skilda orter kunde 
lämnas meddelande till denna tidskrift angående frågor, 
som stå i förgrunden och söka sig till lösning. Låt vara 
att dessa ofta blifva af olika art mot dem, som möta i 
storstaden. De äro stundom af ej mindre vikt, och må man 
komma ihåg, att svensk byggnadskonst inte representeras af 
en eller annan stad. För dess bedömande måste tagas 
i betraktande landet i dess helhet. 


TILL INTENDENT hos Kungl. Öfverintendentsäm- 
betet för Kronans byggnader i Stockholm efter intendenten 
H. T. Holmgren har utnämnts Arkitekten Gust. E. N. 
Petterson. 


UR PRESSEN. I en af de större stockholmstidnin¬ 
garna för söndagen den 19 jan. läses i en notis om den 
nya krigshögskolan att »det förslag till nybyggnad, som lig¬ 
ger till grund för k. m:ts anslagsäskande, är uppgjordt ai 
chefen fö)- krigshögskolan , grefve E. fosephson -». Detta med¬ 
delande, som ju innebär en del oväntade nyheter, skall 
säkerligen glädja alla vänner till arkitekten E. Josephson. 


TILL CHEF FÖR HUSBYGGNADSAFDELNINGEN 


vid Stadens byggnadskontor efter Ark. Ferd. Boberg har 
i slutet af förra året utnämnts Ark. Gust Améen. Denna 
befattning är endast ett par år gammal och dess första 
innehafvare var Ark. Boberg. Hvilken betydelse en sådan 
post som arkitekt för stadens byggnader i verkligheten 
innebär, framhäfves tydligt af t. ex. förhållandena i Berlin. 
Motsvarande befattning därstädes innehafves af Arkitekt 
Ludv. Hoffman. Rundtorn i Berlin finner man nu offent¬ 
liga byggnader af hans hand, skolor, sjukhus, badanstalter 
brandstationer o. s. v. Dessa äro alla af en kraftig egen¬ 
artad arkitektur och bidraga att åt skilda delar af Berlin 
gifva en prägel af kultur och intresse, t. o. m. åt trakter, 
som i öfrigt lida af utkantens brister. För Berlins arkitek¬ 
turfysionomi äro dessa byggnader bland de mest ingripande 
momenten. De bära otvetydigt vittne om, att staden för¬ 
stått de fordringar, man har rätt att ställa på kommunen, 
när den uppträder som byggherre. Må vi hoppas på 
godt äfven af vår stad i detta afsende! 

Hvad husbyggnaderna vid Stockholms byggnadskontor 
beträffar, äro de, ehuru icke af någon dominerande omfatt¬ 
ning, betydande nog. Bland byggnader, som fullbordats 
under föregående år märkas: Kungsholmens realskola vid 
Handtverkargatan, som, redan tagen i bruk, inviges 1 febr. 
Navigationsskolan på Söder, som användts för sitt ända¬ 
mål sedan i höstas. Personhiss vid Söderderbergs trappor 
samt Badhus vid Värtahamnen. 

Större arbeten under utförande äro: Skomakareämbetets 
hus, s. k. skomakarkällaren, som skall inrymma ämbetslo- 
kaler för Uppbördsverket, Öfverståtshållareämbetet, Bygg¬ 
nadsnämnden m. fl. Vidare tullpackhuset vid Kungsbron, 
som skall vara färdigt till 1 apr. Tullpackhuset i Stads¬ 
gården. Om- och tillbyggnad af Johannes brandstation. 
Tillbyggnad af Allm. försörjningsinrättningen på Kungs¬ 
holmen. Dessutom föreligger förslag till viadukt för Rege¬ 
ringsgatans framdragande öfver Kungsgatan. 

Anslagen för 1907 och för 1908 ställa sig sålunda: 


för nybyggnader 
» ombyggnader 
» reparationsarbeten 


1 9°7 

2 193 940 
200 000 
50 100 


Summa kr 2 444 040 


1908 

1 046 1 29,96 
860 000, 00 

97 800, 00 

2 003 929,96 


Härvid har medräknats anslagen till det nya Öster- 
malmsläroverket, hvilket arbete dock, liksom några andra 
af stadens stora byggnadsarbeten, ej bedrifves från stadens 
byggnadskontor. 


I BERLINER ARCHITEKTENVEREIN höll förra 
året Regierungs- und Baurat Adams i Berlin föredrag 
om en ny träkonstruktionsmetod, system Hetzer, hvil- 



ken sedermera finnes beskrifven i Deutsche Bauzeitung 
N:o 98—99 för 1907. Träbyggnadskonsten, som förr 
baserats hufvudsakligen på grofva virkesdimensioner, har 
på senare tider, då tillgången på sådana aftagit, måst i 
vissa fall öfvergä till en imitation af järnkonstruktionernas 
triangelformer och hafva förlorat i betydelse. Nu har 
emellertid sedan flera år en tysk firma, Otto Hetzer i 
Weimar, framgångsrikt fabricerat gröfre timmer genom att 
under starkt tryck med något bindeämne sammanpressa 
smäckrare virke. Metoden, som är patenterad, har läm¬ 
nat balkar, som hvarken inom- eller utomhus under åren 
förändrats. Den intressantaste användningen får metoden, 
då man framställer böjda bjälkar, »granknän», så att säga 
af hvilka dimensioner som helst. Användningen af sådana 
till mansardtaksparrar har i Museum i Altenberg visat sig 
ekonomiskt och i öfrigt särdeles tillfredsställande. Äfven 
för vanliga golf bjälkar är metoden lämplig, då man, genom 
träfibrernas anordning såsom båg- eller kedjelinie inuti 
balken, kan förebygga balkens annars vanliga nedböjning. 


PROFESSOR CLASONS ANFÖRANDE 
VID AFD:S FÖR HUSBYGGNADS¬ 
KONST SAMMANTRÄDE 
D. 14 JAN. 1908. 

Ordf. prof. Clason öppnade sammanträdet med att 
bringa arkitekten G. Wickman ett varmt tack för all den 
omtanka han, med uppoffring af en dyrbar tid, under en 
följd af år såsom afdelningens ordförande ägnat dess ange¬ 
lägenheter. 

Sedan prof. Clason därefter framfört sitt vördsamma 
tack till afdelningen för det visade förtroendet att åter utse 
honom till ordf., lämnade han en kort framställning af de 
frågor, som närmast torde komma att bli föremål för af¬ 
delningens uppmärksamhet och afgörande. I första rum¬ 
met komme tidskriftsfrågan och den i nära samband där¬ 
med stående frågan om arkitekternas förhållande till byggnads- 
ingeniörerna. 

Härvid framhölls, hurusom arkitekten icke längre kunde 
behärska hela det byggnadstekniska området. 

Det öfvergår en mans förmåga att kunna äga veten¬ 
skaplig och praktisk skolning och detaljkännedom i frågor 
rörande ventilations- och värmeledningar, hissar och elek¬ 
triska ledningar och dyl. och samtidigt icke blott hålla sig 
au niveau med och förstå att rätt bedöma och använda 
framstegen på det rent byggnadstekniska området, utan 
äfven med bibehållen konstnärlig spänstighet träna sig i 
formgifningens svåra konst. 

Men icke ens det rent byggnadstekniska kan arki¬ 
tekten numera helt omfatta. Järnkonstruktioner och kom¬ 
binerade järn- och betongkonstruktioner af dagligen växlande 
system, fordra specialister med lynnesförutsättningar af 
delvis annan natur än arkitektens. 

Arkitekten måste sålunda söka medverkan af och 
samarbete med husbyggnadsingeniöre 4 specialister hvar och 
en på sitt område. — Hur många sådana än tillkallas 
återstår dock det allra viktigaste nämligen: Att bygga hu¬ 
set. Och det är arkitektens sak. Då arkitektens ritningar 
och arbetsbeskrifning äro färdiga, då är huset faktiskt en 
gång byggdt; verkligheten är blott en första kopia. 


Detta byggande på papperet utföres icke utan en 
mångsidig teknisk erfarenhet, allvarligt fördjupande i plan¬ 
läggningen med hänsyn till det praktiska behofvet och 
estetiska krat, icke heller, äfven för den mest begåfvade, 
utan fortgående träning uti att ordna materien rytmiskt. 

Hvad vore naturligare, än att i Teknologföreningens 
afdelning för Husbyggnadskonst alla vid husbyggnadsar¬ 
beten samverkande tekniskt högskolebildade samlades, och 
att den del at Teknisk Tidskrift, som benämnas »Ar¬ 
kitektur och dekorativ konst» behandlade alla till arki¬ 
tekturen hörande frågor. Såväl konstnärliga som tekniska 
och ekonomiska. 

På tidskriften borde afdelningens intresse nu kon¬ 
centrera sig. Ordföranden uppmanade ledamöterna att icke 
försumma något tillfälle, att gifva den nye och för Tid¬ 
skriften varmt intresserade redaktören, sympatisk medver¬ 
kan genom insändande af uppsatser, meddelanden, notiser, 
frågor o. s. v. Ordf. betviftade icke, att vi på så vis 
i år skulle kunna lägga grunden till en verkligt gedigen och 
förstklassig byggnadstidskrift. 

Näst tidskriftsfrågan torde fråga om arkitekturunder¬ 
visningen komma att taga afdelningens uppmärksamhet i 
anspråk. På grund af afdelningens underdåniga skrif- 
velse till K. M:jt i ärendet, torde afdelningen förr eller 
senare blifva nödsakad att, såsom representant för den 
Svenska Arkitektkåren, klart och bestämt lägga fram sina 
fordringar med hänsyn till ordnandet af denna undervis¬ 
ning. 

En fråga, som låge arkitekten nära, vore yrkesskolefrå¬ 
gan. Skråtidens goda yrkesutbildning och sunda traditio¬ 
ner sopades oförståndigt bort af en kortsynt frihetsfanatism. 
Vi stå än på den ståndpunkten inom de till byggnadsyrket 
hörande arbetsfacken, att ingen som helst yrkesutbildning 
fordras, att en arbetsför yngling, hvilken som helst, skall 
ha i det närmaste lika mycket betalt som den i yrket 
tränade; och denne senare är vid dödsstraff för honom 
och hans familj förbjuden att draga ekonomisk fördel af 
sin kunskap och skicklighet. Dit har den beprisade fri¬ 
heten ledt. Öfverallt ropas på återupptagandet af en 
rationell yrkesutbildning för handtverksarbetare. Arkitek¬ 
ten kan icke likgiltigt åse denna företeelse: det gäller ett 
af hans allra närmaste intressen. Det är handtverkaren 
som utför » kopian » af hans byggnad. 

En annan fråga, som sysselsatt arkitekterna i Dan¬ 
mark och på senaste tid upptagits i pressen äfven här, är 
frågan om, hvad som kan och bör göras för att ingjuta 
bättre hållning och stil i de allra enklaste byggnaderna 
på landet. 

Vid sidan af äldre tiders byggnader äro de, som nu 
uppföras, sämre konstruerade, mindre praktiska och framför 
allt utan samband med omgifningen, likadana från Skåne till 
Lappland, lika renodlade från hvarje känsla för mått och 
proportioner med en alldeles förvånande tendens att upp¬ 
träda i de mest disharmoniska former. Tänk på våra 
bondstugor eller förstadshus med de platta tunna papp¬ 
taken och allt uppslukande fönstren, 4x8 fot. Tänk på 
våra folkskolebyggnader, på missionshusen, på hur bygg¬ 
naderna placeras på en bondgård, ja! på en herrgård, 
och hur det ser ut närmast omkring en bondstuga eller 
ett torp eller en arbetarbostad på ett bruk. Är det det 
för sin allmänbildning så högt beprisade svenska folket, 
som vill ha så omkring sig? Ja, tyvävr! Halfbildning 
är konstfiendtlig. 






2 


Vidare omnämndes den stundande internationella arki¬ 
tektkongressen i Wien 1908. 

Bland frågor, som komme att af kongressen behand¬ 
las anfördes: Internationella arkitekturtäflingars ordnande, 
kulturhistoriskt intressanta, arkitektoniska minnesmärkens 
och byggnaders bevarande, den arkitektoniskt konstnärliga 
äganderätten. 

Beträffande Afdelningens sammanträden meddelade ord¬ 
föranden, att styrelsen vidtagit åtgärder för att om möj¬ 
ligt kunna bestämma programmet för dem så tidigt, att 
de kunde införas i afdelningens medlemsförteckning. Man 
hade t. o. m. tänkt kunna någon tid före sammanträde i 
tryck utdela sådant föredrag, som afsåges utgöra inledning 
till diskussion. 

Styrelsen hade beslutat att uppdraga åt två och två af¬ 
delningens ledamöter, att för hvarje sammanträde anordna 
en utställning, hvilket äfven skulle meddelas i medlemsför- 
teckningen. 

Förhandlingarna komme hädanefter att börja precis på 
det klockslag, som på kallelsekortet utsatts. 


UTHYRESHUS I STOCKHOLM 
REGERINGSGATAN 88. 

yggnaden, uppförd åren 1906 — 07, har 6 våningar 
utom källarvåningen, nämligen 1 souterrainvåning, 
upptagande hela tomtens yta och afsedd till verkstadslokal, 
1 kafélokal, 3 bostadsvåningar å 4 rum, badrum och kök, 
samt en vindsvåning afsedd till fotografiateljé. Vindsvå¬ 
ningen är inredd till halfva sin yta och är den tillkom¬ 
men med k. m:ts nådiga tillstånd. Direkt belysning till 
badrum och tamburer erhålles genom entresolering. 

Huset är uppfört på berg med grund af betong, stomme 
af vanligt tegel, stora formatet, och bjälklag af trä med 
undantag af de tvänne nedersta, som äro utförda i betong 
mellan järnbalkar. Fasaden är putsad och affärgad i grå¬ 
grön färgton med hvita band och lister. Bottenvåningens 
pelare äro utförda af Norrtäljegranit. 

På grund af tomtens små mått (dess yta är 175 kvm.) 
kunde byggnaden ekonomiskt ej bära anläggning af hiss, 
värmeledning och septisk tank. Badrum och toalettrum äro 
emellertid inredda i bostadsvåningarna. 




REGERINGSGATAN 88. 




-rnaffi r f • r r r f f r 

REGERINGSGATAN 88. ARKITEKT- OCH BYGGNADSBYRÅN. 

Leverantörerna hafva varit: 

för gas-, vatten- och afloppsledningarna, Herr E. E. Berggren, 
för elektriska ledningarna, Luth & Roséns Elektriska Aktiebolag, 
för granitarbetetet, Ingeniör H. Palm, 
för målmngsarbetet, Målarmästare Patrik Nilsson. 

Kostnaden per kubimeter är ungefär 25 kronor, hvarvid kubikmassan räknats 
från källarens golf till brandbotten med tillägg af i vinden inredda lokalers kubikmassa. 

Ritningarna tilll huset äro utförda af A. B. Arkitekt- och Byggnadsbyrån, som 
äfven uppfört byggnaden. 










































































































































































































VILLABYGGNAD Å DJURSHOLM. 

Att »rita en villa», ha’ dessa ord någon klang bland 
arkitekterna? Förvisso ej, då de hufvudstaden omgifvande 
villastäderna, den ena efter den andra, fyllas med villabygg¬ 
nader, af hvilka alltför många äro skapade af personer, 
som i stället för pennan borde vara utrustade endast med 
radérgummit. Likväl är det intressant att arbeta med dessa 


Et_AN AF VirlOivÄrtiH&eH 



Plam af BcTTeMVÅiiin&en 



VILLA VID DJURSHOLM. 


egna hem, och får man en 
uppgift, där tomtens beskaf¬ 
fenhet gifver några svårig¬ 
heter, som föranleda plan¬ 
lösningar af något annor¬ 
lunda slag än de vanliga, 
blir man glad. Så var för¬ 
hållandet i detta fall. Ter¬ 
rängen hade en mycket stark 
lutning från tomtgränsen ned 
mot sjön och var beväxt 

med vackra tallar, af hvilka 

den vackraste stod midt på 
den plats, där byggnaden 
kunde tänkas stå. Så fick 
byggnaden gå omkring tal¬ 
len, buga sig för andra, 

klättra nedför backen och 
upp igen och kom att få 

ett det härligaste läge i för¬ 
hållande till omgifningen. 
Byggnaden, som äges af 
disponent Sundström och är belägen vid Framnäsviken, 
har byggts af regementsveterinär O. Sjöberg för en bygg- 
nadssumma af cirka 50 000 kronor hvaraf 3 500 kronor 
för grund och terrasser, 600 kr. för värmeledning (emi¬ 
nentugn för en del af byggnaden, kakelugnar i öfrigt) och 
750 kr. för elektrisk belysning. 

Källarvåningen är uppförd af tegel på granitsockel, 
och inrymmer tvenne bostadsrum, förutom ved- och mat¬ 
källare, tvättstuga samt klosett. De öfriga våningarna af 
trä med fasadytor af reverteringstegel och puts med inlagda 
lister och band af trä. Detta sätt att bekläda trä med 
puts, som mången synes ha misstroende till, har förvisso 
stora fördelar. 

Må man dock akta sig att låta en sådan byggnad 
få stenhus karaktär, utan genom synlig träbehandling i fasad 
och i öfrigt i dess gestaltning visa dess verkliga beskaf¬ 
fenhet. 

Byggnadens arkitekt är 
A. Y. Fagerström. 



ARKITEKT: A. V. FAQERSTRÖM. 














































































































































































































































BÖCKER OCH TIDSKRIFTER. 

I KOMMUNALHUSFRÅGAN är titeln på ett häfte 
innehållande en »historik och en redogörelse» för det s. k. 
Hötorgsförslaget. Här sammanföras tidningsuttalanden, 
myndigheters utlåtande, motioner i stadsfullmäktige, ytt¬ 
randen af sakkunige, enskilda och föreningar, m. m., som 
är ägnadt att belysa detta mycket diskuterade och myc¬ 
ket betydelsefulla ämne. Man får häri också en ganska 
klar föreställning om, hur utomordentligt intrasslad denna 
kommunalhusfråga och den därmed sammankopplade råd¬ 
husfrågan, genom alla de olikartade intressen, som de 
under tidernas lopp fått i släp, verkligen lyckats blifva. 

Saken blir icke mindre invecklad därigenom, att man, 
ofrivilligt eller icke, sätter den ena lösningen i beroende 
af den andra, på så sätt sökande förverkliga det kinkiga 
problemet med perpetUum mobile. Man hade dock lyc¬ 
kats afsöndra ett parti och med det kommit till ett godt 
resultat. Eldkvarnsförslaget låg klart och färdigt. Bygg- 
nadsfrågan var förberedd och planlagd på ett både ur 
praktisk och konstnärlig synpunkt så vidsynt och gene¬ 
röst sätt, som väl sällan något offentligt byggnadsföretag 
i Stockholm. Staden hade, utan omskrifningar, klart och 
medvetet beredt sig att göra ekonomiska uppoffringar för 
tillgodoseende af rent estetiska kraf, något som väl är 
värdt honnör i denna materiella tid. Och dessa inga¬ 
lunda lätt åtkomna värden är man nu i färd med att göra 
till insats i spelet om det ovissa. Från arkitektstånd¬ 
punkt sedt vore det att hoppas, att så icke måtte blifva 
fallet, utan att stadsfullmäktiges en gång fattade beslut 
angående uppförande af rådhus å Eldkvarnstomten måtte 
fullföljas. Från samma synpunkt måste man hoppas på, 
att de betydelsefulla uppslag för Stockholms utveckling, 
som det Ringströmska förslaget till reglering af trakten 
kring Hötorget innebär, måtte tillvaratagas. Med den 
brist, som i Stockholm förefinnes på centrala tomter, lämp¬ 
liga för monumentalbyggnader, borde en sådan förhopp¬ 
ning icke behöfva komma på skam. — -om 

ARCHITEKTONISCHE RUNDSCHAU har på se¬ 
nare år utvecklat sig synnerligen lifligt och kommer i häft. 
N:r 3 med en nyhet, nämligen en illustrerad tidskrifts- 
öfversikt. 

DEUTSCHE BAUZEITUNG. N:o 1—3. Villa Ha¬ 
gen i Köln*, ett ytterst magnifikt, om än föga originellt 
privatpalats, illustreradt af nästan för talrika afbildningar. 
— Nyare konstruktioner för byggnadslyftkranar*, en rätt 
intressant uppsats, särskildt för oss, som stå rätt långt 
tillbaka i detta afseende. Från föregående år, N:o 91 — 
92, förtjänar påpekas en artikel om takmålningar af D:r 
Karl Doehlman i Miinchen. Intresserar mest därför, att 
ämnet är så sällan behandladt i facklitteraturen samt ge¬ 
nom en mängd alldeles utmärkta illustrationer. Innehållet 
är en rätt kort, men med grundlighet affattad redogörelse 
om takmålningarnas mål och medel med exempel hämtade 
till stor del från italienska takmålningar. 

THE BUILDER offrar hela sitt första nummer på 
wienerarkitektur med anledning af arkitektkongressen i 
Wien i år. Talrika illustrationer af både gammalt och nytt. 

INNEN DEKORATION, från Alex. Kochs välkända 
förlag i Darmstadt, inleder den nya årgångens första 
häfte med en rikt illustrerad uppsats om det nya hotell 


Adlon i Berlin, en af de mest storartade hotelanlägg- 
ningar, som fullbordats under de senaste åren. Dess 
totalkostnad är 17 000000 mark, i hvilken summa dock 
ingår kostnaden för tomten, 7 000 m 2 , hvilken är be¬ 
lägen i hörnet af Unter den Linden och Pariserplatz. 
Hvad som här presterats för att tillfredsställa de mest steg¬ 
rade anspråk på hygien och komfort ter sig verkligen som 
»etwas noch nie dagewesenes». Blott och bart för »Was- 
serkomfort» har enl. uppgift utgifvits 1 100 000 mark. 
Lokaliteterna, som, förutom en väldig entréhall, vinterträd¬ 
gård med restaurant, tre hotelrestauranter, en stor lyx-matsal, 
bar, festsalar etc., omfatta 350 sofrum med 400 sängar och 
140 bad, äro å tomtens inre del, dels arrangerade kring en 
stor gård, dels i tvenne bakomliggande flyglar. Ritningarna 
till byggnaden ha uppgjorts af Ganse & Leibnitz i Berlin. 
Möbler och inredningar ha levererats af ett flertal af Tysk¬ 
lands mest framstående firmor på detta område. För 
byggnadens uppförande och inredning har åtgått den otro¬ 
ligt korta tiden af endast i 1 /,, år. 

Häftet innehåller dessutom flere andra bidrag, bland 
hvilka är en anmärkningsvärd uppsats af Otto Schultze, 
Elberfeld: Om utställningskonst. 


REDOGÖRELSE FÖR VERKSAMHETEN INOM 
SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS AFDEL= 
NING FÖR HUSBYGGNADSKONST UNDER ÅR 

1907. 

Afdelningens ordinarie sammanträden under året 
hafva varit 9 till antal, hvarjämte ett extra sammanträde 
hölls den 12 nov. med anledning af, att afdelningen be¬ 
slutat uttala sig till förmån för förändring af undervisnin¬ 
gen uti arkitektur och byggnadskonst vid konstakademiens 
arkitekturskola. 

På januarisammanträdet beslöt afdelningen genom sin 
styrelse söka utreda, huruvida ett årligt svenskt arkitekt¬ 
möte lämpligen borde afhållas, i hvilket fall ett försök 
borde göras på vårsammanträdet, som eventuellt då kunde 
utvidgas till sitt program. Ett sådant möte hölls äfven 
den 1—-3 juni med god tillslutning och till synes med 
godt resultat och lifligt uttalad önskan om återupprepande 
för kommande år. 

Afdelningen valde en hederskommitté för att medverka 
vid anordnandet af kommande möten, därvid till heders¬ 
ordförande valdes herrar: öfverintendenten C. Möller, 
Sthlm, ark. Hans Hedlund, Göteborg, ark. Ture Stenberg, 
Uppsala, och till hederssekreterare herrar: stadsark. M. 
Dahlander, Örebro, lektor K. Berlin, Borås, stadsark. K. 
Flodin, Norrköping. I samband med mötet anordnades 
dels en gemensam utfärd till Gripsholm, dels besök å flere 
byggnader och byggnadsföretag såsom Nordiska Museet å 
Djurgården, d:r Paulis villa, Djursholm m. fl. 

De under året inom afdelningen hållna föredragen 
och diskussionerna hafva omfattat töljande ämnen: »Några 
utländska restaureringsarbeten» af ark. S. Curman. — 
»Några moderna fasadbehandlingar med tegel», af ing. 
G. W:son Cronquist, belyst af skioptikonbilder och utställda 
tegelprof. — »Stockholms framtid, idealism och ekonomi», 
af ark. W. Klemming med skioptikonbilder. — »Konstruk¬ 
tiva och dekorativa detaljer af japansk byggnadskonst» af 
ark. Enblom jämte skioptikonbilder. — »Hyreshus och 
egna hem i och invid städerna», af ark. P. Hallman, be- 



24 


lyst med ritningar, fotografier och kartor. -—• »Handtver- 
kets inflytande påbyggnadens karaktär», diskussion, inledd 
af ark. Westman och Östberg. — »Hvad bör åtgöras för 
att få till stånd ett samlingsverk öfver uppmätningar och 
andra reproduktioner af svenska byggnadsminnen», af ark. 
I. Tengbom. I samband med denna fråga uttalades så¬ 
som önskvärdt, att en professur uti svenska byggnadskons¬ 
tens historia inrättades vid konstakademien. 

»Arkitekternas utbildning vid konstakademien», inled- 
ningsföredrag af ark. C. Westman. Afdelningen tillsatte 
med anledning af detta föredrag och den dä^på följande 
diskussionen en kommitté bestående af herrar: professo¬ 
rerna Clason och Lallerstedt samt ark. Tengbom, West¬ 
man och Östberg med uppdrag att vidare utreda, hvad 
som bör och kan göras i denna fråga. 

Vid sammanträdena hafva följande ritningar, modeller 
och materiel varit utställda och demonstrerade: Modell 
öfver nya rådhusets i Stockholm förläggande af ark. R. 
Östberg. — Täflingsritningar till nytt rådhus i Borås. —- 
Ritningar och modeller till kyrkomöbler för Ockelbo kyrka 
af ark. G. Améen. — Frazzitegel. — Stadsplaner af 
civilingenjör N. Gellerstedt. — Smidesarbeten från Ny¬ 
qvist & C:o. — Täflingsritningar till nytt rådhus i Öster¬ 
sund. — Ritningar och modell till ny kyrka för Engel- 
brekts församling i Stockholm af ark. L. Wahlman. — 
Ritning till ny stadsplan för vissa områden vid Enskede 
invid Stockholm af ark. P. Hallman. — Förslagsritningar 
till enfamiljehus m. m. för bebyggande af dessa områden 
af ark. Bodin, Cronstedt och Wahlman. 

Skioptikonbilder hafva dessutom förevisats och demon¬ 
strerats af: ark. Enblom, bilder från Spanien; — ark. 
Östberg, förslag till nya rådhuset i Stockholm; — ark. 
W. Klemming, från en resa till Amerika; — ark. Cron¬ 
stedt, från studieresor rörande egnahemsanläggningar; — 
prof. Lallerstedt, bilder från Savoyen och Tyrolen; — 
stadsarkitekt Salin, från en automobilfärd under sommaren 
på kontinenten samt från gamla Stockholmshus. 

Under året invaldes till medlem stadsarkitekten i Falun, 
Klas Boman. 

Styrelsen utgjordes under året af: ordförande ark. G. 
Wickman, vice ordf. ark. I. Tengbom, sekreterare ark. S. 
Cronstedt samt ark. T. Grut, K. Salin, C. Westman och 
R. Östberg. Redaktör för afdelningens organ har varit 
ark. T. Grut och klubbmästare ark. A. Sjögren. 

Byggnadssamfundets donationsfond uppgick vid årets 
slut till c:a 4 200 kr. Arkitektkassan uppgick vid samma 
tid till 2 022:62 kr. jämte upplupna räntor. 

Sigge Cronstedt. 


FÖRENINGSMEDDELANDEN. 

AFDELNINGEN FÖR HUSBYGGNADSKONST sam¬ 
manträdde månd. den 10 dec. 1907 under ark. Wick- 
mans ordförandeskap, hvarvid ark. Hallman demonstre¬ 
rade den af honom upprättade planen öfver det område 
närmast slakthuset vid Enskede, som Stockholms stad nu 
ämnade upplåta till bebyggande. Ark. Bodin demonstre¬ 


rade de af arkitekterna Bodin, Cronstedt och Wahlman 
för samma område uppgjorda förslagen till bostadshus. 
Till redaktör för afdelningens organ, »Arkitektur och dek. 
konst» utsågs ark. Tengbom. Sammanträdesdagarna för 
år 1908 fastställdes till den andra tisdagen i hvarje må¬ 
nad utom under juni, juli och augusti; sålunda 14 jan,, 
11 febr., 10 mars, 14 apr., 12 maj, 8 sept., 13 okt., 
10 nov. och 8 dec. Stadsark. Salin visade skioptikonbil¬ 
der från sina resor under sommaren. 

VID AFDELNINGENS första sammanträde på det 
nya året, tisd. den 14 jan. leddes förhandlingarna af prof. 
Clason, som öppnade desamma med ett längre anförande, 
för hvilket redogöres på annan plats i detta nummer. 
Sekreterarens berättelse öfver verksamheten inom Afdel¬ 
ningen för husbyggnadskonst under det gångna året upp¬ 
lästes. Sedermera förelåg till behandling frågan om anord¬ 
nande äfven i år af ett möte för svenska arkitekter. Efter 
en kortare diskussion beslöts på ark. Cronstedts framställ¬ 
ning, att ett sådant skulle anordnas under förra hälften 
af arbetsåret. Till inval i afdelningen föreslogs löjtnant 
Ragnar Blomquist. 

Vid sammanträdet var anordnad en retrospektiv ut¬ 
ställning af ritningar och modeller till Nordiska Museets 
nybyggnad å Lejonslätten, från de första täflingsprojekten 
i början af 80-talet ända fram till de arbets- och detalj¬ 
ritningar efter hvilka byggnaden blifvit utförd. Den in¬ 
tressanta utställningen, som belyste en hel epok i vår 
svenska arkitekturhistoria, var anordnad af ark. Bergman. 

STOCKHOLMS BYGGNADSFÖRENING (stiftad 
1848) hade sitt årssammanträde å hotell Fenix onsdagen 
den 4 december 1907. Styrelse- och revisionsberättelser 
föredrogos och ansvarsfrihet beviljades. Den afgående 
styrelsen återvaldes och består af: ordförande arkitekt P. 
O. Hallman, v. ordförande byggmästare Joh. Sjöquist, 
skattmästare ingeniör J. Grundström, sekreterare ingeniör 
Otto Ehrngren, bibliotekarie byggmästare A. E. Magnus¬ 
son samt ingeniör Knut Hauffman, ingeniör Julius Hjelm 
och arkitekt Sigge Cronstedt. Till revisorer återvaldes 
ingeniörerna Frithiof Dahl och Erik Lindquist med byggm. 
J. Rich. Enblom som suppleant. 

Till ständig ledamot af föreningen valdes ingeniör 
Hjalmar A. Anderson, som ställt ett större välbeläget tomt¬ 
område inom Lidingö villastad till föreningens förfogande. 
Efter förhandlingarna firades högtidsdagen med en syn¬ 
nerligen animerad middag. En för tillfället af arkitekt 
Vict. Dorph författad »byggvisa» afsjöngs under stort ju¬ 
bel och vid en med anledning af visan förrättad auktion 
insamlades till byggnadsfonden 723 kronor. 

Vid sammanträdet den 16 jan. 1908 å hotell Fenix 
invaldes löjtnanten W. W. C. Ernst Nilsson samt ingeniö¬ 
rerna Agne Clausen, Börje Clausen och Ferd. Kruse. — 
Stadsarkitekten Kasper Salin förevisade ett stort antal ljus¬ 
bilder från Katarina församling i Stockholm samt från de 
gamla städerna Bamberg och Wimpfen. Tillämnad dis¬ 
kussion om s. k. förhydningsmassor, scagliol- och tramezzo- 
väggar medhanns ej, utan uppsköts till ett följande sam¬ 
manträde. 







årgång 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 


ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


A R K IT E K T U R T EET 

ORGAN • FÖR • SVENSKA ■ TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR: IVAR TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I. G. CL ASON OCH RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lökdagen i hvarjk manad Meddelanden adresseras till Arkitekt 

Prenumerationspris inclusive porto kr. 8.00 • N:R < • 7 MARS • i qoö • IVAR TENGBOM, Östermalmsgatan 43 

För utrikes boende kr. 8.50 i J Riks 8281. Allm. 6858 


BYGGNADSKONSTEN OCH SAMHÄLLETS KRAF. 


D et aktstycke, som här nedan finnes återgifvet, är en 
företeelse af synnerligen glädjande art för vår tid. 
I detsamma dragés byggnadskonsten fram till en ange¬ 
lägenhet af allmän betydelse, hvilken, såsom en viktig del 
af ett lands kultur, bör göras till föremål för statsmak¬ 
ternas särskilda omsorger. 

Det är en skrifvelse från vederbörande departement 
inom preussiska regeringen, hvars innehåll — till alla 
delar tillämpligt äfven hos oss — är värdt att alldeles 
särskildt uppmärksammas och tillvaratagas. Dess fram¬ 
ställning bäres af en sällsynt förståelse för byggnadskon¬ 
stens mål och medel och för nödvändigheten af samband 
hos densamma mellan förtid och framtid, på samma gång 
som dess klara, rättframma form bör göra den lätt att 
förstås och upptagas af den stora allmänheten. 

Behofvet af sådana påpekanden, som här göras, är så 
stort, att man skulle önska, att några särskilda åtgärder 
kunde vidtagas för att få dem sj)ridda och tillämpade 
rundtorn i våra bygder. 

Berörda skrifvelse återgifves härmed i sin helhet i 
öfversättning. 

PÅBUD ANGÅENDE ÅTGÄRDER MOT VAN¬ 
STÄLLANDE AF STAD ELLER LANDSBYGD GENOM 
BYGGNADSFÖRETAG (utöfver lagen af den 15 juli 1907). 
I lagen af den 15 juli 1907 mot vanprydande af bebodda 
platser och natursköna trakter har förordnats om åtgärder 
för vårdandet af det inom olika landsdelar sedan ålder 
bestående byggnadssättet och om bibehållandet af egen¬ 
arten hos en bebyggd plats eller gatubild. 

Men till de tvångsåtgärder, för hvilka denna lag läm¬ 
nar en utgångspunkt, anse vi det vara oundgängligen nöd¬ 
vändigt att foga ett frivilligt medarbetareskap inom så vida 
kretsar som möjligt, om man skall vinna ett godt resultat 
i denna så viktiga kulturfråga. 

Med hänsyn härtill anse vi lämpligt, att i det följande 
påvisa de väsentligaste missförhållandena inom nu före¬ 
kommande borgerligt och landtligt byggnadssätt och tillika 
angifva de medel och utvägar, genom hvilka bemödandena 
att förekomma vanställande af städer, byar och land¬ 
skap kunna väntas medföra resultat. 

Betraktar man de under senaste årtiondena uppförda 
nybyggnaderna i stad och å landsbygden, så framgår tydligt, 
att med befolkningens tilltagande välstånd och med infö¬ 
randet af nya konstruktionssätt och nya byggnadsmateri- 
alier, hvilka på grund af nutida kommunikationer hastigt 
spridas öfver hela landet, har en böjelse mer och mer 
blifvit förhärskande, nämligen att gifva boningshusen en i 


ögonen fallande yttre prägel, ett efter allmänt gängse 
åsikt modernt utseende. 

I dessa sträfvanden ligger ett ringaktande af den 
nedärfda traditionella formgifningen. 

Förr i tiden byggde man i småstaden och på lands- 
byggden i enlighet med gammalt å hvarje trakt veder¬ 
taget bruk, enkelt och handtverksmässigt, så som det blif¬ 
vit utveckladt under skråtiden. På så sätt uppstodo typer, 
hvilka kunna anses karaktäristiska för en trakt, och som 
kunna gälla för att vara där hemmahörande. 

Nu för tiden däremot söker den enskilde att för sina 
ändamål använda det nyaste, han har sett på resor i stor¬ 
städerna, eller som hans tekniska rådgifvare framlägger till 
utväljande bland förebilderna i senast utgifna arbeten. 

Detta å sin sida har ledt därhän, att storstadshusets 
former med förkärlek öfverflyttats till borgarhuset i medel¬ 
stora städer eller småstäder, ja rent af ut till landet. Af- 
sikten att gifva byggnadsverket ett möjligast ståtligt utse¬ 
ende eller måhända att ernå en målerisk verkan, framkallar 
alltför ofta för det bildade ögat ett stötande intryck genom 
hopandet af en massa motiv af olika slag och genom ett 
öfverflöd af arkitektoniska former och ornament. 

Det betänkliga vid ett sådant, på yttre prål anlagdt, 
byggnadssätt gör sig särskildt märkbart, då detaljer af bygg¬ 
naden, hvilka äro afsedda att utföras i naturlig sten, efter¬ 
apas i gjuten cement eller i gips, och då orneringar med 
konstnärligt ursprung och utförande eftergöras fabriksmäs- 
sigt i falska material. 

Det gäller att skaffa ändring i dessa förhållanden 
och åter ansluta sig till det sunda, som lefvat kvar från 
en förgången tid. Härvid bör man ställa som mål att 
gifva byggnaderna i medelstora och små städer en enkel 
borgerlig prägel och att i byarna bygga så som bondens 
själfmedvetenhet, förenad med förståndig sparsamhet, for¬ 
dom förstod, då han utnyttjade traktens byggnadsmaterial 
och med anpassning efter det omgifvande landskapet gjorde 
byggnaden lika praktisk för sitt ändamål som egenartad 
och tilltalande i så väl det yttre som det inre. 

I de nuvarande förhållandena kan man emellertid ej 
förvänta en förbättring af det borgerliga och det landtliga 
byggnadssättet, förrän sinnet för det naturliga, sakligt 
ändamålsenliga och enkelt sköna ånyo väckes, och denna 
uppfattning kommer till synes genom att undvika allt 
oäkta och göra inskränkning i allt det öfverflödiga i form 
och utsmyckning, utöfver hvad som med hänsyn till art 
och ändamål bör komma hvarje enskild byggnad till del. 
Denna uppfattning skall ock föra till insikt om, att hvar 





2Ö 


och en, som bygger ett hus, har icke allenast att, med till¬ 
godoseende af berättigad önskan att efter egen smak skapa 
något nytt, tilltalande, fylla de allmänna skönhetskrafven, 
utan äfven att anpassa huset till omgifningen, om han med 
sitt hus vill bidraga till, att en hittills enhetlig och karak¬ 
teristisk by eller gatubild icke blifver vanställd genom 
något för den främmande drag, eller att vid bebyggandet 
af en nyanlagd gata det enskilda huset harmoniskt infogar 
sig i hela stadsbilden. 

Det är hvarken nödvändigt ej heller önskvärdt att 
därvid sträfvas efter enhetlighet i stilen. Bestämmande 
härvid är endast enhetlighet i så måtto, att samtliga husens 
byggnadsformer i fördelning och i ytterväggarnas ytbehand¬ 
ling, i yttertakens konturer och utsirande, i utsmyckande 
med ornament och färg erhålla den prägel, som under 
inflytande af förhållandena å platsen, klimatet och lef- 
nadsvanorna har utbildat sig genom fackkunnigt använ¬ 
dande af inhemska byggnadsmaterialier, bearbetade och 
behandlade på i orten gängse sätt. 

Återupptagande af gamla stilformer skall därvid icke 
anknyta sig blott till ytterligheterna utan till andan och 
sinnet hos den tid, som skapade dessa former, och sam¬ 
tidigt söka gifva dem ett motsvarande stilenligt uttryck 
för de under andra förutsättningar utbildade behofven hos 
vår tid. 

Om man vill bygga i omedelbar anslutning till en 
utpräglad historisk stil, böra endast de bästa föremålen på 
själfva platsen eller i omgifningen användas som förebil¬ 
der, men däremot böra icke sådana motiv och former, 
som äro egendomliga för andra trakter tillämpas blott på 
grund af deras arkitektoniska verkan. 

Är det för lösandet af en uppgift af högre konst¬ 
närlig betydelse en alldeles oafvislig förutsättning att 
kunna behärska stilformerna, så är det lika säkert, oafsedt 
hvarje fråga om stil, alldeles nödvändigt att vid äfven 
den allra enklaste byggnad noga beakta de lagar, som 
måste äga allmän giltighet vid hvarje på saklighet och 
organisk utveckling inriktadt skapande af ett byggnadsverk. 

Hit hörer särskildt ett klart, ur grundplanen upp¬ 
växande yttre, en fördelning at ytterväggarna med sorg¬ 
fälligt afvägande af dörr- och fönsteröppningar i förhål¬ 
lande till de kompakta väggytorna, en enkel takform med 
goda lutningsförhållanden och vacker kontur och för det 
hela ett finkänsligt, måttfullt användande af ornamental 
utsmyckning liksom en väl öfvertänkt afstämning af fär¬ 
gerna, alltefter egenarten hos de använda materialerna. 

Om dessa grundsatser anses böra gälla som rättesnöre 
vid byggandet af boningshus i städer, så böra de ock i 
det väsentligaste gälla för allt byggande å landsbygden, 
endast med förökad vikt lagd vid den största möjliga 
enkelhet i så väl plan som uppbyggnad likasom också 
största möjliga inskränkning beträffande yttre verknings- 
medel. 

I förstäder, hvilka bilda öfvergången till den fria na¬ 
turen, vid gator i småstäder, där icke redan de samman¬ 
byggda husen äro förhärskande, men i all synnerhet å 
själfva landsbygden, måste det anses såsom en gifven för¬ 
del att kunna förlägga ett hus fritt åt alla håll, och detta 
bör till fullo uppskattas. Framför allt annat skall dock 
tagas hänsyn till att erhålla samklang med den närmaste 
omgifningen. 

Icke utan tvingande skäl böra byggnader ställas i 
tomtgränserna och här framvisa kala brandmurar; de böra 


dess hellre, när så är möjligt, omgifvas med träd, blom¬ 
mor och gräsmattor och, om på grund af väderstrecksför- 
hållandena det låter sig göra, förses med slingerväxter, 
en naturlig utsmyckning, som blifver af så mycket större 
verkan ju enklare och anspråkslösare byggnaden är i 
sig själf. 

Det är i hög grad önskvärdt att hos den byggande 
allmänheten väcka och inpränta känslan af, att en gatu- 
eller stadsbild eller en landskapsbild, den må utgöras af 
de allra enklaste och skenbart allra anspråkslösaste delar, 
likväl utgör ett kulturhistoriskt arf, hvars värde måste er¬ 
kännas och uppskattas, samt att den i konstnärligt hän¬ 
seende bildar ett helt, som genom en påflugen, oskön och 
främmande byggnad kan lida skada lika väl som genom 
nedrifvande af en väsentlig del af det befintliga. 

Först då insikten härom blifver förhärskande inom 
vida kretsar, kan man vänta sig, att efter lämplig upplys¬ 
ning och äggelse den enskilde skall bemöda sig om att 
bygga i enlighet med här utvecklade grundsatser i anpass¬ 
ning till, hvad som är naturenligt och fackmässigt. 

För en resultatrik inverkan i detta hänseende anmo¬ 
das stats- provins- och lokalmyndigheterna att med synner¬ 
lig uppmärksamhet följa utvecklingen af byggnadsväsendet 
hvar och en inom det under hans förvaltning, uppsikt 
eller skydd stående område och jämte de uti lagen af den 
15 juli förra året föreskrifna åtgärderna utveckla en lä¬ 
rande och väckande verksamhet. 

Såsom lämpliga medel i detta hänseende beteckna vi: 

1) Föranstaltande af offentliga, lättfattliga föredrag i 
stad och å landet, med användande af hithörande littera¬ 
tur, bland hvilken vi exempelvis anföra: 

Schultze-Naumburg: Kulturarbeiten. 

Mitteilunger des Bundes »Heimatschutz». 

Wieland: Der Denkmal- und Heimatschutz in der 
Gesetzgebung der Gegenwart. 

Die Denkmalpflege. Herausgegeben von der Schrift- 
leitung des Zentralblatts der Bauverwaltung. 

Rudorf: Heimatschutz. 

Sohnrey: Wegweiser fiir ländliche Wohlfahrts und 
Heimatpflege. 

Dethlefsen: Die Volkskunst, ein Mittel die Heimat- 
liebe des Volkes neu zu beleben. 

Entwiirfe zu Biirgerhäusern in Trier, Cöln, Min- 
den, Liibeck, Danzig und Frankfurt a. M. als Ergebnisse 
von Wettbewerben. 

Entwiirfe zu ländlichen und kleinbiirgerlichen 
Gebäuden im Regierungsbezirk Liineburg, herausgegeben 
von der Königlichen Regierung in Liineburg. 

Das Bauernhaus im Deutschen Reiche und 
in seinen Grenzgebieten, herausgegeben votn Ver¬ 
bande deutscher Architekten- und Ingenieurvereine. 

Sammlung von Entwiirfen kleinbäuerlicher 
Gehöftanlagen fiir das Königreich Sachsen. 

Kiihn: Der neuzeitliche Dortbau. 

Schmidt: Forsthäuser und ländliche Kleinwohnungen 
in Sachsen o. s. v. 

2) Bildandet af lokala utskott ev. anslutning till redan 
befintliga föreningar för uppmuntran af konst och historia, 
»förskönings»-föreningar o. d. Sådana utskotts uppgift 
bör vara att stå de byggande till hjälp med råd och dåd. 

3) Utlysande af täfiingar för erhållande af mönstergilla 
förebilder för byggnadsföretag på sätt som inom många 



27 


län genom regeringens försorg och i enskilda städer genom 
magistratens åtgöranden skett och lämnat goda resultat. 

4) Äggande till täfling om att uppföra tilltalande, för 
platsen passande byggnader genom att med offentliga 
medel bereda tillskott till byggnadskostnaderna och genom 
tilldelande af hederspris eller uttalande af offentligt er¬ 
kännande och beröm. 

Berlin den 10 januari 1908. 

Ministern för de 

offentliga arbetena Inrikesministern 

Breitenbach. von Moltke. 

Denna skrifvelse har öfversändts bl. a. till öfverpresiden- 
terna i de olika preussiska provinserna jämte följande erinran: 

Till Eders Excellens öfverlämna vi härmed en skrifvelse 
angående åtgärder mot vanställande af stad eller landsbygd 
genom byggnadsföretag (utöfver lagen af den 15 Juli 1907) 
och anmoda Eder om ett energiskt samarbete för att inom 
Eder provins väcka till lif beredvilliga och sakkunniga krafter 
och låta Eder angeläget vara att understödja alla sträfvanden, 
som kunna vara erforderliga för ernåendet af i skrifvelsen åsyf¬ 
tade ändamål. 

Regeringspresidenterua skall jag, ministern för de offent¬ 
liga arbetena, låta tillställa en afskrift af påbudet med anma- 
ning att förständiga tjänstemännen för statens byggnader att 
hvar inom sitt distrikt taga hänsyn till ett sundt byggnadssätt 
efter traktens sed samt icke blott vid utöfvandet af sitt ämbete 
utan ock utom tjänsten bidraga till att nå detta mål. 

Rapport öfver Edra åtgärder och öfver resultaten af dessa 
emotse vi efter tre års förlopp. 

Berlin etc. (lika som ofvau). 

UR DEN HÄROFVAN OMNÄMNDA LAGEN AE DEN 
15 JULI 1907 mot vanprydande af bebodda platser och natur¬ 
sköna trakter återgifva vi följande: 

§ 1. Byggnadsmyndighets tillstånd till uppförande af bygg¬ 
nad eller till ändring af byggnad kan vägras, om genom bygg¬ 
naden eller ändringen gata, allmän plats eller totalbilden af en 
trakt skulle blifva väsentligen vanprydd (gröblicli verunstaltet). 

§ 2. Genom lokalförordniug k^n föreskrifvas, att vid vissa 


gator eller platser af historisk eller konstnärlig betydelse bygg- 
nadsmyndigheten kan vägra tillstånd till uppförande af bygg¬ 
nad eller ändring af byggnad, om genom byggnadsföretaget 
karaktären å platsen eller gatubilden skulle störas. 

Dessutom kan genom lokalförordning föreskrifvas, att bygg- 
uadsmyndighelens tillstånd kan vägras - beträffande ändring å 
enstaka byggnadsverk af historisk eller konstnärlig betydelse, 
likaså för uppförande af byggnad eller ändring af byggnad i 
närheten af sådant byggnadsverk, därest karaktären eller in¬ 
trycket af byggnadsverket skulle komma att störas genom 
byggnadsföretaget. 

Därest det projekterade byggnadsföretaget, efcer därför 
uppgjorda ritningar, skulle i det väsentligaste hafva samma 
prägel som byggnadsplatsens omgifning och de kostnader som 
detta oaktadt skulle uppkomma genom på grund af lokalför- 
ordniugen påbjudna ändringar icke skulle stå i någon rimlig 
proportion till, livad som ålägges byggherren, så får lokalför¬ 
ordningen åsidosättas. 

§ 3. Genom lokalförordning kan föreskrifvas, att upp¬ 
sättandet af reklamskyltar, skyltskåp, annonser och afbildningar 
skall vara beroende på byggnadsmyndighetens tillstånd. Detta 
kan vägras under de i §§ 1 och 2 gjorda förutsättningarna för 
erhållande af tillstånd att uppföra njEyggnad. 

§ 4. Genom lokalförordning kunna de för bebyggande 
bestämda områdena, såsom villakvarter, badorter, praktgator 
underkastas strängare bestämmelser än de vanligen gällande. 

§ 5. Fattandet af beslut 0111 lokalförordning skall i af- 
seende å §§ 2 och 4 föregås af yttrande af sakkunnige. 

§ 6. Såvida icke i den på grund af § 2 utfärdade lokal¬ 
förordningen annorlunda bestämmes, skall innan ansökning 0111 
att bygga bifalles eller afslås yttrande från sakkunniga och 
från styrelsen för kommunen infordras. Vill byggnadsmyndig- 
heten lämna tillstånd mot kommunalstyrelsens förslag,så skall 
detta meddelas styrelsen genom beslut. Sådant beslut kan af 
kommunalstyrelsen öfverklagas inom två veckor. 

I kommuner, där kommunalstyrelse ej utgöres af ett fler¬ 
tal personer, och där den, som styrer i kommunen (borgmästa¬ 
ren), tillika är polismästare, inträder i kommunalstyrelsens ställe, 
för så vidt i förordningen ej annorlunda bestämmes, de kom¬ 
munens tjänstemän, som vid förfall äro ställföreträdare för borg¬ 
mästaren. 


STUDIUM AF VÅRA GAMLA BYGGNADSVERK. 


D et är väl oemotsägligt, att bland arkitekterna numer 
existerar ett stort intresse och en varm beundran för 
våra gamla byggnadsminnen. Tyvärr har så icke alltid varit 
förhållandet, man har gått förbi sitt eget och sökt före¬ 
bilderna på annat håll. Och härigenom har faktiskt hela 
vår egen byggnadstradition afklippts. Allt hvad som tänkts, 
menats och erfarits såväl med afseende på färg och form 
som material och konstruktion af våra byggnadskonstnärer 
från äldre dagar vid utöfvandet af deras yrke, har kastats 
bort såsom onödigt, såsom det där icke hörde till verklig 
byggnadskonst. Börjar det inte att sjuda i en svensk arki¬ 
tekt, när han tänker därpå, att det arf, han haft att vänta 
på så sätt trampats under fotterna och förspillts. Lyck¬ 
ligtvis finnes möjligheter, att han genom eget arbete åter 
skall kunna få fatt på tråden och börja bygga vidare, 
där svensk byggnadskonst sist slutade. 

Vi ha ännu i Sverige stora skatter af byggnadsverk, 
som återstå oss att utforska. Vi skola visa allmänheten, 
att vi verkligen intressera oss för dessa och vilja lära oss 
af dem. Då skall väl så småningom försvinna detta öf¬ 
ver hela folket inpyrda förakt för dess gamla byggnads¬ 
minnen. 

Det klagas öfver, hur fult det byggs ute i landet, 
och det talas om åtgärder för att få till stånd ett bättre 


sakernas läge. I sådant syfte låtom oss börja med att 
själfva visa ett mer påtagligt intresse för våra äldre byggnads¬ 
verk, äfven dem af mer primitiv art. Det skall återge 
folket tron på deras gamla byggnader och således sätta 
midt ibland dem de goda förebilderna. 

Denna fråga om närmare kunskap om gammalsvensk 
byggnadskonst, är af en synnerlig stor vikt, och bety¬ 
delsen gäller härvidlag både konstruktion och form. Af- 
delningen för Husbyggnadskonst har ju också beslutat, att 
hemställa om tillsättandet vid Konstakademien af en pro¬ 
fessur i svensk byggnadskonst. Vi sakna i stort sedt en 
inhemsk material- och konstruktionslära, grundad på iakt¬ 
tagelser och erfarenheter med afseende på äldre byggnads¬ 
verk. Det mesta af hithörande uppgifter hämta vi nu 
från Tyskland. Genom ett utforskande af äldre byggnads¬ 
verk, skola vi lägga en fast grund för en sådan svensk 
material- och konstruktionslära. 

Saken är förvisso af sådan vikt, att den kräfde myndig¬ 
heternas kraftiga ingripande, men medan vi vänta på, att 
de skola sätta sig i rörelse för att söka komma under 
fund med det allra riktigaste tillvägagångssättet, skulle vi 
kunna börja mer nerifrån och ändå ha hopp om att ut¬ 
rätta mycket. 

Det har ofta påpekats, hur mycket i Danmark åt¬ 
gjorts i denna sak. I verkligheten äro vi också i detta 




28 





afseende oförklarligt efterblifna. I 
Danmark har man flera stora upp- 
mätningsarbeten: »Kunstakademiets 
Opmaalinger», som pågått cirka 25 
år, och särskildt sysslat med danska 
herrgårdar, (hvad har vår konst¬ 
akademi gjort dessa 25 år åt denna 
sak?). »Kirkeopmaalinger» omfattar, 
som namnet angifver, särskildt kyr¬ 
korna samt »Tegninger fra aeldre 
nordisk Architektur». Till de två 
första arbetena har staten under 
årens lopp bidragit med 50 å 60 
tusen kr. 

Men därjämte existerar en för¬ 
ening med uppgift att äfven åstad¬ 
komma goda uppmätningar af danska 
konstminnen och väcka intresse för 
detta syfte. Denna förening, med 
en ganska anspråslös början, har ut¬ 
vecklat en stark verksamhet och va¬ 
rit af stor betydelse. 

Hur mycken tid skall förrinna 
innan vi i Sverige har något lik¬ 
nande? Det är att märka, att saken 
är af synnerlig vikt och behofvet i 
alla afseenden mycket stort. 

För att lämna någon utgångs¬ 
punkt skall här nedan lämnas några 
upplysningar om ofvannämnda för¬ 
ening, hvilka välvilligt lämnats af 
redaktören för danska Tidskriften 
»Architekten». 

FÖRENINGEN AF DEN 3 DE¬ 
CEMBER är stiftad 1892 af några 
elever i danska Konst-Akademiens 
arkitekturskola och har till mål — 
utom att vara rent sällskaplig —■ 
att verka för uppmätandet af gammal 
arkitektur. Till bestridande af kost¬ 
naderna härför upptagas medlemsaf- 

gifter. Medlemmarna bestå af aktiva och passiva. De förra 
utgöras af elever i akademiens byggnadsskola; när en elev 
är färdig med akademien och så önskar, blir han alltså 
passiv medlem. De passiva bestå därför först och främst 
af nästan alla äldre arkitekter i Akademisk Architektför- 
ening, men dessutom af en del utomstående intresse¬ 
rade, såsom handtverkarmästare, museimän och andra, 
tillhopa c:a 300 medlemmar, hvilka i årsafgift betala 5 
kronor. De aktiva medlemmarnas antal är f. n. 130, och 
betala de 12 kr. pr år. Vidare åtnjuter föreningen några 
årliga understöd 

af staten . 600 kr. 

» en privatfond . 200 » 

» akademien . 100 » 

Föreningen reproducerar de uppmätningar, som göras, 
på blad af format 36 X 27,5 cm. Vi passa på tillfället, 
att här återge innehållet af ett sådant blad, nämligen 
uppmätningsritning af Ellen Marsvins hus i Aalborg. 

Det finnes utgifvet 13 årgångar af sådana uppmät 
ningar, hvardera bestående af 12 blad. Den, som önskar, 
kan erhålla dessa uppmätningar genom att anmäla sig 


A' 

oef 0 y ^ 


ELLEN MARSVINS HUS 
I AALBORG. 


n r 

UR FÖRENINGEN 3 : E DEC.:S 
UPPMÄTNINGAR.'- 

som passiv ledamot af föreningen. Äldre årgångar säljas 
till 5 kr. pr styck. 

Förutom dessa blad har föreningen förlidet år upp¬ 
mätt och tecknat en del gamla jutländska och schleswig- 
ska bondgårdar (omkring 80 blad), som den ämnar utgifva i 
bokform under den närmaste tiden. 

Föreningen verkar dels genom gemensamma utflykter 
rundt i landet och dels genom att medlemmarna hvar för 
sig uppmäta och teckna hus och detaljer i Köpenhamn. 
I allmänhet företagas årligen 3 ä 4 större turer under 
4— 5 dagar, och 1 mindre i-dags tur. 

Låter inte det lockande som en hälsning från lyck¬ 
liga fria akademidagar. Tänk att åter få komma ut i 
bygderna lös och ledig, att för några dagar få hoppa ur 
selen, att kunna känna jäktet och telefon och oron som 
något långt borta och få slå sig ned i någon gammal stad 
eller vid någon åldrig herrgård eller kyrka och midt i en 
miljö af verklighet och gammal kultur få begrunda byggnads¬ 
konstens mysterier. 

Kan någon motstå detta och finns det någon arkitekt 
i Sveriges land, som inte vill bli medlem i en sådan 
förening? T—m. 
















































































































29 

STADSPLANETÄFLINGEN I KÖPENHAMN 


M agistraten i Köpenhamn har nyligen inbjudit till del¬ 
tagande i en internationell stadsplanetäfling för ord¬ 
nande af Köpenhamns ytterområden, och bör, då officiell 
inbjudan kommit äfven vårt land til! del, ett relate¬ 
rande af programmet vara af intresse för Tidskriftens 
läsare. 

Programmet jämte tillhörande kartor erhålles mot depo¬ 
sition af kr. ioo från Köpenhamns Stads Ekonomikontor, 
Rådhuset i Köpenhamn. 

Förutom det kortfattade programmet utlämnas karta 
i skala 1:20 000, 2 kartor i skala 1:10 000 och 1 karta 
i skala 1:2000 öfver områdena, samtliga synnerligen väl 
och omsorgsfullt utförda. Att emellertid endast ett exem¬ 
plar af kartorna i skala 1:2000 lämnas måste anses vara 
otillräckligt, då förslagen skola inritas å dessa'kartor, och 
man dessutom behöfver minst ett extra exemplar för re- 
kognoseringar på fältet och skisseringar. Särskildt vid 
beaktande af den ovanligt höga depositionssumman före¬ 
faller detta oförklarligt. 

Täflingsförslag skall vara inlämnadt före den 15 janu¬ 
ari 1909 kl. 4 e. m. och skall omfatta fullständigt utar¬ 
betade stadsplaneförslag i såväl skala 1:10 000 som 1:2 000 
samt dessutom tvärprofiler af viktigare gator, längdpro¬ 
filer af sådana gator, hvarest »profilerna äro af betydelse» 
samt perspektivbilder, om den täflande så önskar, och slut¬ 
ligen en kortfattad beskrifning. Bestämmelserna om gatu- 
profiler äro särskildt beaktansvärda och lämpliga, till skill¬ 
nad från motsvarande otillfredsställande föreskrifter vid 
samtliga svenska stadsplanetäflingar hittilldags. 

Enhetliga färgbeteckningar för förslagens lavering ha 
stipulerats, hvilket är en fördel och för oss likaledes en 
nyhet. 

Bland allmänna bestämmelser märkas, att den täflande 
skall rätta sig efter »Köpenhamns byggnadslag och efter 
de för de införlifvade distrikten gällande byggnadsstadgor». 
Hvilka dessa äro och hvar de kunna erhållas, lämnar pro¬ 
grammet dock ingen upplysning om Samtliga sådana 
bestämmelser borde ovillkorligen ha bifogats programmet, 
då det för främlingar ej är lätt att söka reda på, hvilka 
böcker som behöfvas, och hvilka bestämmelser i dessa, 
som äro af vikt. Särskildt borde en uppgift ha lämnats, 
i hur hög grad den täflande på grund af lagen bör taga 
hänsyn till befintliga ägogränser. Upplysningarna för öf- 
rigt äro väl knapphändiga, i det att exempelvis intet 
nämnes om hvilka områden, som kunna lämpa sig för 
industri, och huru härför behöfliga järnvägsförbindelser få 
anordnas. En förjdaring öfver principerna i stort sedt för 
det nu under utförande varande framtida järnvägssystemet 
hade behöfts. Vidare saknas uppgifter om ranger- och 
godsbangårdars läge och storlek och beräknad trafikinten¬ 
sitet, förekommande eventuellt olika spårvidder, uppgift 
om behofvet af framtida förortsbanor, skillda från fjärr- 
trafiksystemet, de nuvarande spårvägarnas trafikeringsplan 
etc. Ej heller lämnas några upplysningar om eventuellt 
behöfliga offentliga byggnader, områden för stiftelser o. d. 
och om dessa böra tänkas speciellt anlagda å stadens 
mark. Äfven borde ha uppgifvits, hvilka delar af statens 
vidsträckta jordområden som kunna tänkas använda för 


byggnads- eller parkändamål, och hvilka som böra reser¬ 
veras för statens eget behof, befästningar, kaserner o. d. 

Likaså saknas uppgifter om grundförhållandena; sär¬ 
skildt hade det varit af vikt att erhålla sådana beträffande 
mossarna, strandområdena m. m., samt huruvida utfyll- 
ningar, segelrännor och hamnanordningar kunna tänkas 
komma till stånd, då gifvetvis dylika anordningar påverka 
trafiksystemet för stora delar af området. 

Förslagen bedömas af en komité bestående af föl¬ 
jande medlemmar: Murermester P. Gran, Ingeniör J. Rump 
(valda af Borgerrepresentationen) Borgmester J. Jensen, 
Borgmester J. Marstrand (valda af Magistraten), Kungl. 
Bygningsinspektör H. Kampmann, Professor Martin Nyrop, 
(valda af Akademisk Arkitektförening) Generaldirektör for 
Statsbanerne G. C. C. Ainbt och Direktör for Köbenhavns 
Telefonselskab F. F. W. Johannsen (valda af Dansk Ingeniör- 
förening) samt Landskabsgartner Edv. Glaesel (vald af 
Föreningen for Hovedstadens Forskönnelse). 

Hvad som härvid är särskildt af intresse för oss är, 
att prisdomarne äro valda af olika korporationer, och att 
två af prisdomarna hafva tillsatts af Akademisk Arkitekt¬ 
förening. 

Utestängda från deltagande i täflingen äro, förutom 
prisdomarna, äfven stadsarkitekten och stadsingeniören; detta 
på grund af att dessa ämbetsmän enligt programmet skola 
stå de täflande till tjänst med nödiga upplysningar. Be¬ 
stämmelsen om upplysningsgifvarnes uteslutande ur täf¬ 
lingen synes visserligen vara själfklar, men är icke desto 
mindre behöflig, då man till sin förvåning observerat, att vid 
de sista stadsplanetäflingarna i vårt land upplysningsgifvar¬ 
nes namn upptäckts bland pristagarna. 

De fyra prisens storlek äro 10 000, 5 000, 3 000 
och 2 000 kr., hvarjämte 5 000 kr. finnas disponibla för 
inköp. 

Som ett allmänt omdöme kan sägas, att programmet 
är så tillvida tillfresställande, att de täflande ej bindas mer 
än behöfligt, utan lämnas full frihet, men att komplet¬ 
tering i den riktning, som ofvan angifvits vore önsklig, 
och låter detta sig, såsom åtskilliga jämförbara exempel 
från vårt land visa, mycket väl göra genom sändande af 
ytterligare kartor och uppgifter till dem, som möjligen redan 
löst program. 

Hvad slutligen prisen beträffa, så äro de, vid beak¬ 
tande af det kolossala arbete, som begäres, synnerligen 
låga. En jämförelse med de tre stadsplanetäflingar, som 
hittills anordnats'i Sverige, gifver nämligen följande resultat: 




Areal 

i pris. 

Anslagna medel 

Summa 

pris 





till pris och 

per har. 





inköp. 



Göteborg 

190 1 

340 har 

4 OOO 

kr. 1 1 000 kr. 

34. 1 

kr. 

Helsingborg 

1905 

800 » 

4 OOO 

» 9 OOO » 

10,6 

» 

Trollhättan 

1907 

1 000 » 

5 000 

» 1 0 OOO » 

10,0 

» 

Köpenhamn 

190S 

5 600 » 

10 OOO 

» 25 OOO » 

4,5 

» 


Häraf framgår, att den till prisdomarnas förfogande 
stående summan per hektar i Köpenhamn blott utgör 
resp. 13, 42, och 45 procent af motsvarande summor 
för täflingarna i Göteborg, Helsingborg och Trollhättan, 
hvarvid är att märka, att redan i de svenska täflingarna 
prisen voro lågt tilltagna. 


* 




3° 



timlnul:: 






Kun 


SPORTSTUGA. 

\ ^ridstående atbildningar visa en för ingeniör C. Ramströms 
räkning uppförd sportstuga vid Rönninge efter professor 
Lallerstedts ritningar. Den är uppförd af stående plank med på 
ömse sidor därom papp och liggande panel, den yttre på för¬ 
vandring den inre äfven synlig och med panelbräderna af en 
svag bukig profil. Yttertaket utgöres af panel med tredubbla lag 
näfver och därå tvenne lag torf med gräsytan i det första vänd 
nedåt, i det sista vänd uppåt. Innertaket af dubbel brädpanel 
med mellanliggande papp. Taket har visat sig utmärkt värme- 
isolerande, så att utrymmet under taket såväl sommar som vinter 
blifvit fullt beboeligt. I hvardagsrummet är höjden tagen i an¬ 
språk upp till hanbjälken, medan i bakre delen af byggnaden 
våningshöjden endast är 2,5 m. och har öfver denna del, med 
höjd upp till taknocken, plaserats ett sofrum med 10 kojplatser. 
I takutrymmet öfver hvardagsrummet finnes plats för skidor och 
annan sportattiralj. Byggnaden blef färdig 1904 och betingade 
en kostnad af 9500 kr. 

Stugan är vackert belägen i en granbeväxt backsluttning 
och dess låga resning och gröna blombevuxna tak gör, att den 
väl underordnar sig naturen. 



SPORTSTUGA VID RÖNNINGE. 


ARKITEKT: PROFESSOR E. LALLERSTEDT. 






































































































































































































































































PROFESSOR FERDINAND MELDAHL f. 


3 1 


E n märklig personlighet inom Danmarks arkitektvärld 
och en man, som spelat en framstående roll i dansk 
byggnadskonst och dithörande förhållanden under mer än 
ett halft sekel, Ferdinand Meldahl, har nyligen aflidit i 
Köpenhamn, nära 81 år gammal. 

Genom sin manliga personlighet, sina stora kunska¬ 
per, rika begåfning och outtröttliga energi kom han att 
spela en ovanligt framstående roll i det offentliga lifvet, 
och yttre glans och ära blef honom rikt tillmätt. Han 
blef mycket anlitad i allmänna värf och förtroendeupp¬ 
drag icke endast i Danmark, utan rundtorn i Europa. 
Hos oss har han varit tillkallad som sakkunnig bl. a. röranda 
riksbyggnaderna å Helgeandsholmen. Hans uttalande för¬ 
anledde en omarbetning af Zettervalls dä föreliggande 
första projekt. 

För öfrigt har han som utöfvande arkitekt lämnat 
märken efter sig i vårt lands byggnadskonst. Sålunda är 
han upphofsman till flera herresäten i Skåne, Örtofta i när¬ 
heten af Lund, Stubbarp, Hamilton House vid Helsing¬ 
borg samt till det stora landtbruksinstitutet vid Alnarp. 
Tillsammans med Alb. Jensen ombyggde han de skånska 


slotten Trolleholm och Trollenäs. I Tyskland byggde Meldahl 
ett slott för Landtgrefven af Hessen. 

I Danmark finnas rundt om i landet arbeten af hans 
hand, af hvilka de, som mest knyta hans namn vid efter¬ 
världen, torde vara återuppförandet af Fredriksborgs slott 
och fullföljandet af Marmorkirken, vid hvilket sista arbete 
hans intresse tog sig uttryck t. o. m. i personliga upp¬ 
offringar, i det han icke endast var gratis arkitekt, utan 
skänkte ganska afsevärda summor till kyrkans prydande. 

Som lärare har han naturligen utöfvat ett stort in¬ 
flytande, då väl nästan alla nu lefvande, akademiskt bil¬ 
dade, danska arkitekter åtnjutit undervisning af honom 
under hans långa professorstid vid danska konstakademien. 

Meldahl var kosmopolit inom sitt fack och hans arki¬ 
tekturideal närmade sig de stora arkitekturepokernas med 
deras stora monumentala konst. För den nationella och 
intima uppfattning af arkitekturen, som allt mer börjar 
dominera vår tid och särskildt i Danmark blifvit på ett 
beundransvärdt sätt omsatt i verklighet, stod han kall och 
oförstående. Han älskade emellertid sin konst och blef 
sina höga ideal trogen i det sista. 


NÅGRA ANTECKNINGAR MED ANLEDNING AF CARL LARSSONS 
VÄGGMÅLNING »GUSTAF WASA», 

AF EN ARKITEKT OCH EN MÅLARE. 


D å man som gosse ströfvade i Nationalmuseums salar 
och med undran besåg skulpturer, oljetaflor och gra¬ 
vyrer, oviss om, hvilket af allt detta vackra som fängslade 
en mest, och okritiskt njöt af »det sköna» såsom man i 
det fria en sommardag fröjdades åt sol och luft, minnes 
jag, att de kala väggarna med orden »Plats för fresko- 
målning» stodo som skärmar för något underligt stort där 
bakom, som skulle komma. Sedermera, sen man själf 
varit med om att något rota i konstens verkstäder och 
lärt att iakttaga, hvilket grundväsentligt sammanhang som 
råder mellan ett konstverks tekniska utförande och dess 
förmåga att stämma sinnet, minnes jag med hvilken för¬ 
våning och glädje jag erfor, huru Larssons fresker i mu¬ 
seets vestibul talade med ett nytt mäktigt och storvulet 
konstspråk. Den i utförandet metodiska enkelheten, den 
fasta konturerade ytbegränsningen och färgstoffets hop¬ 
smältning med murverket gaf en klarhet och en stadga, 
som endast den lugnt behärskade skapelseifvern förmår 
frambringa. Med ett ord, dessa fresker ägde, tack vare 
den stilkraft, som en ståtlig teknik skänker åt en verklig 
konstnär, de upplyftande dragen i en bred och monumen¬ 
tal konst. Hur samladt, lugnt och mäktigt i utförandet 
stå ej t. ex. de båda murfälten med Gustaf III och med 
Sergel. Intet af konstnärens personliga särdrag har där 
förlorats, tvärtom ha de fått en fördjupning och en själs¬ 
lig kraft, som gett dem beständighetens prägel. 

Vi sakna denna mäktiga fasthet i Larssons oljeduk 
»Gustaf Wasa», som fästs å väggen, där freskomålningen 
skulle varit. Vi sakna den främst därför, att oljemålnin¬ 
gens hela arbetssätt för lätt ger uttryck åt denna »tillfäl¬ 
liga arbetsglädje», som ej räcker för den stora stilen och 
ej förslår vid de monumentala måtten. 

»Gustaf Wasa» är en härlig oljeduk och friskheten i 


konstnärens lynne är betagande, men det är ändå med 
grämelse man tänker på, hvad detta verk kunnat blifva — 
hvad Larsson, med sin erfarenhet från arbetena inunder, 
var ende mannen till att gifva oss, och som vi här icke 
fått. Hans sista verk står till följd af tekniken i konst¬ 
närlig verkan betydligt under, hvad han gifvit oss för tio 
år sedan i sina fresker, och det farligaste är, att vi med 
denna reträtt kunna lockas att fortfarande trafva på den 
evinnerliga stafflimålningens väg. 

Det har talats så mycket om »faran med fresker», 
att det åtminstone för oss arkitekter kan vara gagneligt 
att erinra oss vissa A, B, C-fakta angående tekniken för 
detta enkla och konstnärligt fullödiga arbetssätt. 

Beskaffenheten och prepareringen af målningsytor, 
afsedda för fresko och liknande arbetssätt, varierar och 
afviker det ena från det andra, mest beroende på arten 
af det målningssätt, som skall användas, men äfven och i 
lika hög grad på putsmassans struktur och sammansätt¬ 
ning samt på själfva murmaterialets beskaffenhet. Alla 
dessa material skola tillsammans, såväl som hvar för sig, 
motsvara vissa absolut oundgängliga betingelser för ernå¬ 
ende af ett betryggande slutresultat. De måste såsom 
råmaterial vara i minsta möjliga grad mottagliga för fukt 
och fria från lösliga salter. Det första man har att iakt¬ 
taga, då en tegelmur skall behandlas för freskomålning, är 
isoleringen till förhindrande af att möjligen i muren be¬ 
fintlig fukt eller sälta uttränger i putsbruket. Denna iso¬ 
lering åstadkommes genom påstrykning af hett asfaltbeck, 
i hvilket inslås grof sand eller kvarts. Då isolerings- 
ämnet torkat, anbringas det första putslagret till en tjock¬ 
lek af cirka 4 cm., hvilket får säkert fäste i den kvarts- 
eller sandbeslagna isoleringsmassan. Detta putslager be- 
redes af i flera år i graf lagrad kalk af största möjliga 




CARL LARSSONS VÄGGMÅLNING 
I NATIONALMUSEUM. 


renhet, af grof strid sand eller kvarts samt af brändt 
krossadt lergods (såsom t. ex. gamla tegelpannor, som i 
åratal varit utsatta för sol och därigenom befriats från 
salter). Då detta första putslager blifvit väl torrt, påläg¬ 
ges, under hand som målningen utföres, det andra puts¬ 
lagret, och håller detta en jämn tjocklek af cirka 1 / 2 cm., 
hvilken tjocklek bestämmes af putsens större eller mindre 
fmhetsgrad. Detta putslager består af kalk som föregå¬ 
ende, vaskad kiselsand samt krossad hvit marmor. Detta 
utgör det enklaste sättet för murens beredning. Alla för 
bruket erforderliga material, äfven vattnet, måste före an¬ 
vändningen på det omsorgsfull aste rengöras och befrias 
från främmande ämnen. 

Angående färgstofferna gäller att endast använda i kalk 
fullt hållbara färger såsom alla jordfärger, råa eller brända 
(guldockra, mörkockra, terra sienna, italienskt rödt, jord- 
grönt, etc.) samt mineralfärgerna koboltgrönt och kobolt- 
blått, äfvensom bensvärta m. fl. Om samtliga färger 
gäller, att de noga kontrolleras med afseende på deras 
renhet och äkthet, hvilken kontroll särskildt är nödvändig 
för de dyrbarare i handeln förekommande färgerna. 

Färgerna påläggas, för att i mesta möjliga grad in¬ 
tränga i putsen, tunna och akvarell-liknande, helst upp¬ 
lösta i klart kalkvatten och tillsättes kalk i mån af be- 
hof för åstadkommande af ljusare valörer eller förtätning 
af desamma. 

Vid upptorkningen af putsytan ljusnar hela färgpå- 
läggningen i viss mån likformigt dock på så sätt, att de 
färger, som tillsatts med mera kalk, ljusna mera än de 
färger, som tillsatts med mindre kalk. 

Vid sidan af den rent måleriska effekten tillåter 
freskotekniken en viss modellering af putsytan såsom in¬ 
ristning af konturer medels stickel af ben eller buxbom. 

Hvarför åtskilliga i vår tid utförda fresker ej stått 
sig tillbörligt, beror utan tvifvel dels på otillfredsställande 
isolering mot fukt och salter, dels på de använda materi¬ 
alens orenhet eller på färgernas redan länge kända olämp¬ 
lighet för målning al fresko. Det skulle hafva varit oss 


till stor nytta, om utförliga beskrifningar hade uppgjorts 
öfver alla de material och olika metoder som användts vid 
utförandet af fresker på skilda platser under senare tider. 
Mycket skulle ännu kunna vinnas, om från vederbörligt 
håll infordrades beskrifningar af nu lefvande stuckatörer 
och freskomålare, på af dem använda material och arbets¬ 
sätt, synnerligen som dessa i ej väsentlig mån äro bero¬ 
ende af »de lokale forhold», af platsens belägenhet vid 
haf eller inland, högt eller lågt, på gråberg eller kalkgrund, 
etc. Härigenom skulle man med mer trygghet för fram¬ 
tiden kunna fastslå det rätta tillvägagångssättet vid fresker¬ 
nas anbringande å de särskilda orterna och ej som nu 
till följd af teknisk okunnighet få höra framhållet som ett 
slags mysterium ett för forntid som samtid väl kändt för¬ 
faringssätt. 

Vi må ej glömma, att för oss arkitekter är fresko- 
konstens återupplifvande ett stort mål att sträfva för, inner¬ 
ligt sammanhängande som den är med en arkitektonisk 
rumverkan, och för målarna borde den vara som en frisk 
och kraftig balsam gentemot den lockelse till sötma och 
galanta smådrag, som oljeduken erbjuder. Man kan ej 
begära, att en konstnär, ständigt tränad för olja, skall vara 
hagad eller förmögen att, med uppgifvande af sin inlärda 
teknik, flitigt och hänsynsfullt lära sig en ny, men man 
har rätt att vänta sig att de unga förstå hvilken öfver- 
lägsenhet och styrka, de ernå genom att i tid inhämta och 
vänja sig vid en konstart, som mer än någon annan ger 
den stora målarbegåfningen ett imponerande uttryckssätt. 

Att Larsson, som redan satt inne med kunskapen 
och lärdomen sen många år tillbaka, ändå ej gifvit oss 
fresken »Gustaf Wasa», utan i stället uppsatt sin kartong¬ 
duk i olja kan endast bero på en hos honom tillfällig 
obenägenhet, för hvilken han fallit. Låt oss hoppas, att 
han ment det som ett provisorium, att hans käcka och 
stora lust att brottas dyker upp på nytt — och att han 
bygger sin ställning igen, rullar sin duk samman och ger 
oss vår fresko, som vi längta efter. 

Ragnar Östberg. 

Filip Månsson. 


































33 


OM PRISBELÖNING AF BYGGNADER. 


Frågan om inrättande i Göteborg af en dylik institution 
har väckts af Arkitektföreningen därstädes. Sedermera har den 
behandlats äfven af Tekniska samfundet. Arkitektföreningens 
kommitterade för detta ärende, arkitekterna Arvid Bjerke, Sig¬ 
frid Ericson och Sven Sten ha gjort en utredning af frågan och 
i densamma afgifvit ett bestämt förslag. Då detta förefaller väl 
motiveradt och sakligt och grundligt framställdt och därför sä¬ 
kerligen är värdt att uppmärksammas, återgifves detsamma här 
i hufvudsak. 

Att byggnadsverksamheten i Göteborg under de senaste 
decennierna i arkitektoniskt hänseende lämnat mycket öfrigt att 
önska torde väl få anses som ett åtminstone af initierade erkäudt 
faktum, och troligen finnas få städer af Göteborgs storlek, där 
så svåra och allmänna försyndelser mot äfven billiga estetiska 
kraf inom arkitekturen begås, som i vårt samhälle. Delvis torde 
väl orsaken ligga däri, att största delen af byggnadsverksam¬ 
heten tjänar spekulationsintressen, men liufvudorsaken torde 
närmast ligga i byggherrarnas och i all synnerhet i allmänhetens 
brist på intresse för och oförmåga att uppskatta och förstå god 
arkitektur och att på detta område skilja mellan godt och ondt. 
Sällan hör man ett godt arkitektoniskt arbete bedömas med 
någon förståelse för detsamma som konstverk, men däremot hör 
man ofta de amplaste loford om byggnader, på livilka man i 
den goda sakens intresse velat hoppas, några dylika aldrig skulle 
falla ; och detta ej i kretsar, där konsten är ett främmande ord, 
utan där andra grenar af densamma såsom litteratur, musik, 
målning m. m. vinna god förståelse. 

Den allmänna smaken är förstörd, i synnerhet när det gäller 
byggnadskonst. 

Mycket torde härtill bidraga den särställning, arkitekturen 
som konst intager i pressen i jämförelse med andra konstgrenar. 
En bok, konsert, tafvelutställning eller teaterpremiär ägnas ofta 
spaltlånga och sakkunnigt bedömande artiklar, under det att ar¬ 
kitektoniska skapelser, om de omnämnas, knappast erhålla en 
referentartad beskrifning, långt mindre ägnas någon konstnär¬ 
lig kritik. 

Och dock är arkitekturen den konst, som kanske krafti¬ 
gast bidrager att skapa den miljö, Dhvilken vårt lif förflyter, 
som skapar verk, hvilka vi och generationer efterkommande 
dagligen skola hafva för ögonen, och som för eftervärlden i 
många hänseenden skall vittna om vår kulturella ståndpunkt. 

Rent praktiskt sedt härleda sig dessa missförhållanden 
från det ringa samarbete mellan de konstnärliga och de prak¬ 
tiska krafterna på detta område. Villfarelsen att god arkitek¬ 
tur är det samma som dyrbara fasader af dyrbart material har 
dels gjort, att byggherrarna af fruktan för dyrbara fasader tveka 
att anlita en konstnärligt bildad förmåga, dels ock att, då fasa¬ 
den i många fall påkostats mer än det skäligt nödvändiga, man 
därigenom ansett sig mer än nog hafva fyllt allan rättfärdighet 
i estetiskt hänseende. Denna villfarelse har nog också vunnit 
stöd därigenom, att här i staden arkitekterna hufvudsakligen 
haft sin verksamhet vid de offentliga byggnadsarbetena, där 
både uppgiftens art och den rikligare tillgången på byggnads- 
medel tillåtit en dyrbarare fasadbehandling. De prof, arkitek¬ 
terna varit i tillfälle att gifva, på god, enkel och billig hyres¬ 
husarkitektur äro så få, att man i stort sedt kan säga, Göteborg 
alldeles saknar sådan. 

En mycket bidragande orsak till arkitekternas likgiltighet 
för hyreshusbyggandet har äfven varit svårigheten för arkitek¬ 
ten att få tillräckligt betalt för sitt arbete. Då byggherren hellre 
använder nuvarande eller f. d. egna ritare, hvilka naturligtvis 
kunna, då det för dem endast gäller att å kortaste tid utföra 
en i byggnadsnämnden godkäunbar husritning, utföra sitt rent 
mekaniska arbete betydligt billigare än en arkitekt, som efter 
en 5 ä 7-årig fackutbildning går till sitt arbete med känsla af 
ansvar för uppgiftens lösning. Och då i flertalet fall byggherren 
ej äger förmåga att skilja mellan ett godt arbete och det under¬ 
haltiga, har förhållandet blifvit, att det senare genom sin pris¬ 
billighet blifvit så godt som allenahärskande. 

Att en åtgärd som den föreslagna prisbelöningen af goda 
nybyggnader skulle i många hänseenden medföra goda verk¬ 
ningar torde vara otvifvelaktigt. Måhända skulle det direkt 
synliga resultatet ej blifva genast så stort som önskligt vore, 
men genom indirekta följder skulle säkerligen en dylik hvarje 


år återkommande belöning af goda nybyggnader få ett välgö¬ 
rande inflytande. Dels skulle pressens och genom den allmän¬ 
hetens intresse väckas för byggnadsverksamheten. De prisbe¬ 
lönade byggnaderna jämte prisnämndens motiverade utslag 
skulle förmodligen reproduceras, och då man i många fall måste 
förutse såväl missnöje som belåtenhet med prisnämndens utlå¬ 
tande, skulle en intresseväckande diskussion om hithörande frå¬ 
gor uppkomma. Blefve dessutom de belönade byggnaderna för¬ 
sedda med en konstnärlig prisplåt, så skulle dels allmänheten 
få anledning att observera och intressera sig för byggnaden 
och därigenom en viss ledning vid utbildandet af sin smak. 
Dels skulle byggherren å sin sida vid planerandet af en bygg¬ 
nad såväl af sträfvan efter äran i utmärkelsen som efter den 
ekonomiska fördelen söka skaffa sig bästa möjliga, konstnär¬ 
ligt och praktiskt utbildade hjälpare. Arkitekterna återigen 
skulle genom möjligheten att på detta område vinna utmärkelse 
söka mera än hittills skaffa sig uppdrag af denna art. 

De byggnader, som borde falla inom en sådan prisbe¬ 
dömning, skulle hufvudsakligen vara hyreshus äfvensom affärs¬ 
hus. Uteslutna skulle gifvetvis vara alla byggnader af mera 
offentlig art, äfvensom större föreuingsbyggnader etc., dels eme¬ 
dan resurserna där i allmänhet äro större, dels ock emedan de 
redan nu i regel projekteras af kompetenta personer. Hvarje 
år böra tveune pris utdelas — ett för större och ett för mindre 
uppgifter, såsom landshöfdingehus etc. 

Prisen böra för att tillräckligt uppmärksammas ej under¬ 
stiga i,ooo kr. hvardera. 

Intresset för en konstnärlig lösning af de smärre upp¬ 
gifterna bör lika mycket uppmuntras som lösningen af de 
större, och böra därför prisen vara lika stora. Priset bör ode- 
ladt tillfalla byggherren, då arkitekten säkerligen skall draga 
indirekt ekonomisk fördel genom den uppmärksamhet och den 
rekommendation, en prisbelöning af hans verk medför. 

I hvad mån hänsyn skulle tagas till endast god fasad- 
lösning eller en god lösning af uppgiften äfven i planhänse- 
eude bör öfverlämnas åt prisnämndens bestämmande. Men då 
många svårt kontrollbara och ej lätt bestämbara omständig¬ 
heter spela in vid en byggnads planläggning, måste nog huf- 
vudvikteu läggas vid sakens estetiska sida, om äfven goda 
planlösningar förtjäna all uppmuntran. Då det emellertid är 
mera troligt, att vid byggnader af denna art, med hufvudsak¬ 
ligen ytarkitektur, goda planer komma att följa med goda 
fasader än tvärt om, torde som sagt de estetiska kiafven få 
spela hufvudrollen. 

För att få så många goda byggnader som möjligt in¬ 
dragna under bedömningen och möjliggöra, att en god bygg¬ 
nad, som det ena åiet förbigicks, då svårare medtäflare fanns, 
ej nästa år skulle åsidosättas, trots kanske då uppförda hus 
äro sämre än denna, borde bedömningen omfatta alla under 
de senaste fem åren i bruk tagna byggnader. Deltagandet 
bör ej bero på särskild anmälan, då sådan i många fall af 
olika skäl kan uteblifva, utan kan genom stadsarkitekten, som 
borde vara själfskrifven i prisnämden, den samma erhålla kän¬ 
nedom om de byggnader som kunna ifrågakomma. 

Prisnämnden, bör utom stadsarkitekten bestå af tre leda¬ 
möter, hvilka inotn sig utse ordförande, som äger utslagsröst. 
Af dessa tre böra minst två vara arkitekter, exempelvis valda 
så, att stadsfullmäktige utse en, Göteborgs arkitektförening en 
och den påtänkta föreningen för stadens förskönande eller 
eventuellt Svenska Teknologföreningens Afdelning för Hus- 
byggnadskonst den tredje. 

Medlen till prisbelöniugen, som med pris och omkostna- 
nader hvarje år torde uppgå till cirka kr. 2,500, böra i en 
fråga af så vitalt intresse för Göteborgs stad som denna be¬ 
viljas af stadsfullmäktige — möjligen kunde en del medel an¬ 
skaffas genom den ofvannämnda föreningen för stadens för¬ 
skönande. 

Af inhämtade meddelanden från Köpenhamn, där en 
dylik prisbedömning redan existerar, har erhållits en del er- 
farenhetsrön, som kunna vinna tillämpning, äfven om förhål¬ 
landena här äro något olika. Så skrifver arkitekten Axel 
Berg, som varit medlem af prisnämnden i Fredriksbergs kom¬ 
mun, om Köpenhamussystemet bland annat: »att om också 
det är arkitekten, som får belöningen, tror jag, att det för de 


34 


byggmästare, som anse sig hafva anlitat en duktig arkitekt, 
ligger stor vikt uppå, att få huset prisbelönt af hänsyn till 
reklamen», och att »det största felet, som vidlåder Köpenhamns 
system, är efter min mening fordran om insändande af rit¬ 
ningar och anmälan om deltagande i pristäflau. I detta hän¬ 
seende är det Fredriksbergska systemet mycket att föredraga, 
och det torde vara frågan, om det icke på det hela taget bör 
vinna företräde, då det lägger au på att belöna byggherren.» 

I Fredriksberg får prisnämnden genom byggnadsnämn¬ 
den underrättelse om ifrågakommande byggnader och tillgång 
till dess arkiv för att genomse ritningarne. 

Arkitekten Mörk Hansen, medlem af nämnden i Köpen¬ 
hamn yttrar bland annat: »i allmänhet torde verkningarne be¬ 
traktas som goda. Premieringen följes af allmänheten med 
intresse och befrämjar därför känslan och förståelsen för arki¬ 
tektur. 

Den förmår nog också byggherrarne att välja verkliga 
arkitekter och är således ett medel att bekämpa de quasi- 
arkitekter, vi kalla »Byggerövere». 

Da Köpenhamns magisirat införde prishedömning skedde 
detta ieke pii föranstaltande af arkitekter , och meningen var nog 
närmast dels att inverka på stadens utseende — få vackra 
fasader — dels ock att anskaffa bättre bostäder åt de små i 
samhället (arbetarebostäder och våningar om högst tre rum). 

Bedömningen har emellertid verkat efter något strängare 
grundsatser, och man har absolut icke velat prisbelöna en 
byggnad, hvars fasad var vacker, men hvars plan och kon¬ 
struktion dålig, alltså en byggnad, som icke kan kallas god 
arkitektur, äfven om allmänheten tyckte den såg bra ut. Må¬ 
hända ha vi i detta hänseende varit väl stränga. Vi ha heller 
aldrig belönat ett hus, där endast fasaden härrörde från en 
duktig arkitekt och planen var gjord af en annan. Stundom 


har naturligtvis bedömningen starkt kritiserats såväl af arki¬ 
tekter som lekmän. Men detta är ju själfklart och skadar icke.- 

* 

På grund af ofvanstående vilja komuiittérade föreslå, att 
en dylik prisbedömning snarast möjligt måtte komina till 
stånd i Göteborg, och bör densamma så anordnas: 
att tvänne pris å hvardera kr. 1,000:— utdelas, ett för större 
och ett för mindre byggnader; 
att prisen odelade tillfalla byggherren; 

att åt prisnämnden lämnas afgöra, i livad mån hänsyn till 
planens beskaffenhet bör spela in vid bedömningen, som 
hufvudsakligen bör ske på estetiska grunder; 
att inom ramen för prisbedömningeu skola falla byggnader, 
som tagits i bruk under de sista fem åren och äro afsedda 
för uthyrning men ej för offentliga eller större förenings- 
äudamål; 

att någon anmälning till täflan ej behöfver ske, utan pris¬ 
nämnden genom byggnadsnämndens eller stadsarkitektens 
försorg underrättas om de byggnader, som kunna ifråga- 
komma, med rätt för hvaije samhällsmedlem och förening 
att skriftligen för prisnämnden föreslå byggnad till pris¬ 
belöning; 

att prisnämnden skall utom stadsarkitekten bestå af tre leda¬ 
möter, af hvilka senare minst 2 äro arkitekter, och af 
hvilka stadsfullmäktige utser en, Göteborgs arkitektförening 
en och Svenska Teknologföreningens Afdelning för Hus- 
bygguadskonst eller event. den föreslagna föreningen för 
. stadens förskönande en; 

att prisnämnden skall afgifva motiveradt utslag, med om- 
näinnade af de byggnader, mellan hvilka sista urvalet vid 
bedömningen skett, och 

att de för företagets realiserande nödiga medlen söka erhållas 
af stadsfullmäktige. 


MÄRKLIGA RESULTAT VII) PROFNINGAR AF 
MURADE TEGELPELARE. 


S tockholms byggnadsförening, som vid dera 

tillfällen låtit profva och undersöka olika byggnads¬ 
materialers hållfasthet m. m , beslöt år 1904 att, med an¬ 
ledning af inom densamma hållna diskussioner om lämp¬ 
ligheten af att i hela vårt land införa smått tegel, s. k. 
normaltegel (250x125x65 mm.), verkställa tryckprof å 
i kalkbruk murade pelare af såväl stort som smått tegel. 
Dessa prof utfördes under vintern 1905 vid K. Tekn. 
Högskolans Materialprofningsanstalt och med anledning af 
de därvid uppnådda resultaten, hvilka ej utföllo till det 
hållfastare teglets fördel, beslöt föreningen att vidare fort¬ 
sätta dessa prof, då med pelarna murade i bastardbruk 
(cementblandadt kalkbruk) och utfördes dessa senare prof 
våren 1907. Resultaten af dessa båda profningar fram¬ 
läggas härmed i oafkortad form, sådana de framgå af 
handlingarna. C. S. 

Till Styrelsen för Stockholms Byggnadsförening. 

Undertecknade, utsedda att å Stockholms Byggnadsför- 
enings vägnar anordna hållfasthetsprof å såväl stort som smått 
tegel muradt i pelare, bedja härined få öfverlämna resultatet 
af profven, hvilka utförts å Kungl. Tekn. Högskolans Materi¬ 
alprofningsanstalt. 

Såsom synes af vidfogade protokoll öfver profniugen, vi¬ 
sade det sig, att, ehuru de mindre teglen voro afsevärdt star¬ 
kare än de större, då de profvades enligt norm albestämmel¬ 
serna, de pelare, som murats af dem ägde helt obetydligt mera 
motståndskraft än pelarna med det större tegelformatet. 

Man måste sålunda förutsätta, att murens ringa hållfast¬ 
het, jämförd med det därtill använda teglets, beror på helt 
andra förhållanden än teglets styrka, exempelvis murbrukets 
beskaffenhet. 

Stockholm den 2 Mars 1905. 

Sigge Cronstedt. A. K. Magnusson. 


KONGL. TEKNISKA HÖGSKOLANS MATERIALPROF- 
NING.S ANSTALT. 

Intyg JV:o 7398. Prof N:o 32102 — 54. 

Undersökning å tryckhållfasthet. 

Föremal: 30 st. murtegel (30 x 14.5 x 7.5 cm) enl. uppg. frånHaga 

tegelbruk 

30 » » (25x12 x 6.5 cm) d:o d:o 

30 » » (30 x 14.5 x 7.5 cm) enl. uppg. från Kalk¬ 

uddens tegelbruk 

30 » » (25x12 x 6.5 cm) d:o d:o 

1 prof å murbruk. 

Insändare: Byggnadsföreningen, Stockholm. 

Profven iukommo den 5 December 1904. 

Plan för undersökningen. 

Enligt insändarens önskan skulle hvardera tegelslagets 
tryckhållfasthet undersökas enligt normalbestämmelserna; här¬ 
vid beredes tryckprofstyckena på så sätt, att hvarje tegel af- 
sågas på midten och halfvorna läggas på hvaraudra samt ce¬ 
menteras ihop, hvarjämte tryckytorna afplauas genom stål- 
slipning med ren cement. Därefter lämnas cementet att hårdna 
under 7 dygn, innan tryckprofven utföras. 

Af hvarje tegelslag uppmurades på insändarens begäran 
en murpelare med användande af det insända murbruket. 
Hvarje murpelare hade helstens bredd och i'/ 2 stens längd; 
höjden var för de af stortegel murade pelarna sex skift och 
för de af småtegel murade pelarna sju skift. De murade pe¬ 
larna lämnades att hårdna under 71 dygn, hvarefter tryckprof 
å hela pelaren utfördes. Murpelarnas undre sida hvilade mot 
lifvet på en 38 cms I-balk och deras öfveryta var vid försöket 
afplanad medelst ett pålägg af ren cement. 





35 


PROFNINGSRESULTAT. 

I. Tryckprof å normalprofstycken af de insända 
teglen. 


Haga 

Haga 

Kalkuddens 

Kalkuddens 

stortegel 

småtegel 

stortegel 

småtegel 

Tryckhällfasthet i kg/cm 2 

254.0 

260.8 

216.1 

382.6 

265.6 

269.0 

181.3 

397-2 

185.9 

257-3 

199.4 

384.0 

268.5 

293 -° 

i 5 0 -3 

3S0.4 

253-1 

266.9 

179.1 

328.8 

206.0 

299.5 

152.2 

386.6 

215-3 

294.4 

165 2 

303-8 

288.9 

326.5 

172.8 

379 - 1 

217.0 

298.7 

203.6 

368.! 

236.0 

317.8 

185.3 

355 -i 

239 ° 

288.4 

180.5 

366.6 


II. Tryckprof å murade tegelpelare. 


Bestämningar 

Pelare af 
Haga stor¬ 
tegel 

Pelare af 
Haga små¬ 
tegel 

Pelare af 
Kalk¬ 
uddens 
stortegel 

Pelare af 
Kalk¬ 
uddens 
småtegel 

Pelarens tvärdi- 

mensioner em 

46.4x30.0 

38-5 < 25-5 

46.0 x 30.5 

48.0 x 25.0 

Pelarens höjd... 

52.0 

53 -° 

53 -o 

53 -° 

Tryckhåll fa sthet 
i tons. 

106.1 

76.6 

96.0 

75 -o 

Tryckhällfasthet 
kg pr cm 2 . 

76.2 

O 

CO 

68.4 

78.9 


Vid kemisk analys af det vid murningen använda bruket 
har erhållits: 

Kalk = 6.63 % 

Vatten = 20.o %. 

Stockholm den 27 Februari 1905. 

K. TEKN. HÖGSKOLANS MATERIALPROFNINGS- 

anstalt 

Laboratoriet för Byggnadsmaterialier, 

Gunnar Dillner, 

Profningsanstalteus föreståndare. 

Till Stockholms Byggnadsförening. 

Sedan undertecknade utfört det af Stockholms Byggnads¬ 
förening lämnade uppdraget att vid Kungl. Tekniska Högsko¬ 
lans materialprofningsanstalt ytterligare, utöfver de redan förut 
gjorda profven, låta verkställa tryckprof af i olika sorters bastard¬ 
bruk (med cement blandadt kalkbruk) uppmurade tegelpelare 
af såväl stort som smått tegel för utrönande af sådan marpe¬ 
lares hållfasthet, få undertecknade härmed aflämua det vid 
profningen hållna protokollet öfver resultaten. 

Stockholm den 9 nov. 1907. 

A. E. Magnusson. Sigge Cronstedt. 

K. TEKN. HÖGSKOLANS MATERIALPROFNINGSANSTALT. 

Intyg N:o 10268. Prof N:o 4311g —50. 

Undersökning enligt omstående specifikation: 

Föremal: N:o 43119 — 28 o. 43809 — 15, prof å murtegel, märkta: 

»Stora tegel, Kalkudden». 

N:o 43129—38 o. 43816—22, prof å murtegel, märkta: 

: »Små tegel, Kalkudden». 

N:o 43139, 1 prof å kalkmurbruk, märkt: »Groft» 

N:o 43140, 1 » » » » : »Fint». 

N:o 43141, 1 » » sand » : »Grof». 

N:o 43142, 1 » » » » : »Fin». 

N:o 43143—50, 8 st. murade tegelpelare, märkta resp. 

A T, A 2, A 3, A 4, B 1, B 2, B 3, och B 4. 


Insändare: Stockholms Byggnadsförening, Stockholm. 

Profven inkommo den 18 mars 1907. 

Den utförda undersökningen omfattar: Hållfasthetsprof 
å murteglen; bestämning af sammansättning och kornstorlek 
å profver af kalkbruk och sand samt bestämning af tryckhåll- 
fastheter å de murade tryckpelarna. 

A. HÅLLFASTPROF Å MURTEGLEN. 

Tryckhällfasthet. 

Enligt gällande normalbestämmelser afsågades teglen på 
midten, hvarefter halfvorna lides på hvarandra och cementera¬ 
des ihop. Sedan cementet under 7 dygn lämnats att hårdna 
i fuktskåp, belastades de så beredda profstyckena tills brott 
inträdde. Följande resultat erhöllos: 


N:o 43119—28, märkt »Stora tegel». 

N:o 43129-38, märkt: »Små tegel». 

T, • 

Dimensione r. 

Tryckhåll¬ 

fasthet 

Dimensioner 

Tryckhfdl- 

fasthet 

Längd 

cm. 

Bredd 

cm. 

Höjd 

cm. 

kg./ cm. 2 

Längd 

cm. 

Bredd 

cm. 

Höjd 

cm. 

kg./ cm. 2 

30.1 

14-3 

7-5 

198.5 

24.7 

II. 7 

6.2 

373 -» 

29.8 

14.1 

7-5 

2 [O.3 

24-9 

I 1-9 

6.3 

342.4 

29.8 

I 4 -I 

7 - T 

257.9 

23.8 

11-4 

6.0 

454-3 

29.6 

13-9 

7.6 

256.9 

25.0 

I 1.8 

6.4 

3 't-s 

29-7 

14.3 

7.0 

2 1 8.8 

24.9 

12.0 

6.2 

301.9 

30.1 

14.2 

7-4 

200.3 

24.7 

11.4 

6.4 

386.0 

30.1 

14.4 

7-5 

293.8 

24.6 

I 1.8 

6.6 

305.8 

29-3 

13-7 

7.2 

265.3 

24.8 

11.6 

6.4 

425-4 

29.9 

14-2 

7.3 

245.8 

24.6 

I 2.o 

6 5 

334-7 

29.7 

14 I 

7-5 

279-7 

24.6 

11.7 

6.2 

393 - 2 

Medelvärde 

242.7 

Medelvärde 

362.8 


Böjningshallfasthei. 

Enär vid tryckningen af tegelpelarna observerades, att de 
första bristningarna väsentligen härrörde från att ett eller flera 
af teglen afbrötos, i allmänhet på midten af tegltt, utfördes 
böjningsprof å 7 st. tegel af hvanlera slaget. Teglet upplades 
därvid på flatsidan på tvenne stöd, ett vid hvardera ändan af 
teglet, och belastades på midten tills brott inträdde. 

De erhållna brottbelastningarna äro sammanförda i nedan¬ 
stående tabell. 


N:o 4380g--15 

Märkta: »Stora tegel». 

N:o 43816—22. 

Märkta: »Små tegel». 

Dimensioner 

(Medeltal). 

Stöd- 

afstånd 

mm. 

Brottbe¬ 

lastning 

kg 

Dimensioner 

(Medeltal). 

Stöd- 

afstånd 

mm. 

Brottbe¬ 

lastning 

kg. 

29 - 5 x 14 . 1 x 7.3 

270 

1020 

24. 7 X 1 1.7x6.3 

240 

880 

» 

» 

930 

» 

» 

490 

» 

» 

320 


» 

710 

» 

» 

I I90 

» 

» 

840 


» 

950 

» 


910 

* 

» 

1320 

» 

» 

5 40 

» 

» 

IOIO 

» 

» 

760 

Medelvärde 

9 6 A_ 

Medelvärde 

730 


B. MURBRUKETS OCH SANDENS BESKAFFENHET. 

Murbruket undersöktes med afseende på blandniugsför- 
liållandet af kalk, sand och vatten. 

Å såväl sanden i murbruket som å de båda sandprofven 
utfördes siktprof genom sikter med resp. 60 och 144 maskor 
pr cm. 2 

Följande resultat erhöllos: 


Kalkbrukets sammansättning. 


Prof 

No. 

Märke. 

Vikts %. 

_ 

Volymdelar 

(ungefär). 

Kalk. 

Sand. 

Vatten. 

Kalk. 

Sand. 

Vatten. 



43139 - 

»Groft» kalkbruk. 

5.6 

76.6 

17.8 

1 

9 

3 

40. 

»Fint» kalkbruk. 

5.5 

70.8 

23-7 

1 

9 

4 















































































6 


Sandens komstorlek. 


Vikts %. 

N:o 43139 - 
Sanden i 
»groft» 
kalkbruk. 

N:o 43140. 
Sanden i 
»fint» 
kalkbruk. 

N o 43141. 

■ Grof. 
sand. 

N:o 43142. 
»Fin* 
sand. 

Borttvättadt slam. 

-- 

— 

3 - 1 % 

32.0 % 

Sand som stannat på 60 
maskors sikt. 

34 -o % 

I2.o % 

64 -° % 

CO 

b 

Sand som passerat 60 
maskors sikt, men stan- 
natpå i44maskorssikt. 

23.0 » 

1 5.0 » 

2 2.0 » 

150 » 

Sand som passerat 144 
maskors sikt. 

43.0» 

73 -° » 

14.0 » 

72.o » 


C. MURPELARNAS BESKAFFENHET OCH TRYCKHÅLL¬ 
FASTHET. 

Af de insända teglen uppbyggdes af vana murare 8 st. 
murpelare, 4 st. af hvardera tegelslaget. Pelarnas dimensio 
ner voro: 1 sten x 1 '/ 2 sten x 10 skift. Brukfogens tjocklek 
gjordes normal och var i medeltal c:a 13 mm. 

Hvarje pelare hvilade på det horisontellt liggande lifvet 
af ett stycke I-balk af tillräckliga dimensioner och afslutades 
på toppen med ett planslipadt cementskikt. 

Som murbruk användes olika blandningar bastardbruk, 
vid hvilkas beredning kom till användning: 

Cement, 

»Grof sand» och »Fin sand» samt 

»Groft kalkbruk» och »Fint kalkbruk. 

Af cementet och hvardera sandslaget bereddes ett »cement¬ 
bruk» i blandningsförhållandet 1:3. 

Af detta cementbruk och de olika slagen kalkbruk be¬ 
reddes i tvenne olika blandningsförhållanden de slutligen an¬ 
vända murbruken. 

Murbrukets sammansättning i de olika pelarna framgår 
af nedanstående schema: 


Pelarnas 

nin<. 

Stora 

tegel. 

beteck- 

vid 

Små 

tegel. 

Pelar¬ 

nas 

N:o. 

Blandnings- 

förhållande, 

cementbruk 

kalkbruk. 

Använd sandsort och 
kalkbrukssort. 

A. 

B. 

I . 

1:5 

Grof sand groft kalkbruk. 

A. 

B. 

2 . 

i:2 

» » » > 

A. 

B. 

3 - 

i :5 

Fin sand, fint kalkbruk. 

A. 

B. 

4 - 

1 :2 

»V''* » 


Efter murningeh fick pelarna stå inomhus under 44 dygn 
och iakttogs därvid, att de under de första 14 dygnen en gång 
om dygnet fuktades med vatten. 

Efter denna tid verkställdes tryckprof i pelarnas längd¬ 
riktning och de därvid erhållna brottbelastningarna äro sam. 
manförda i nedanstående tabell. 


Pelarens 

Dimensioner 

Brottbelastning 

N:o. 

Märke. 

H öjrt 
cm. 

Bredd 

cm. 

Tjocklek 

cm. 

Total 

ton. 

kg./ctn. ? 

43143- 

A 1. 

89.0 

45 0 

3 °.° 

79.6 

59 -° 

44- 

A 2. 

89.0 

45-° 

3 °.° 

74-3 

55-° 

45- 

A 3 - 

CO 

0° 

b 

4 5 -o 

30.0 

76.1 

56.4 

46. 

A 4. 

0 

rA 

00 

45.0 

30.0 

82.3 

6l.T 

47- 

B 1. 

77.5 

38.0 

25.0 

57-2 

60.2 

48. 

P. 2. 

77.5 

O-» 

0° 

b 

25.0 

52.5 

55 3 

49- 

T 3 - 

77-° 

38.0 

25.0 

53-4 

56.2 

50. 

B 4- 

77.0 

38.0 

25.0 

52.5 

55-3 


Stockholm den 8 Maj 1907. 

K. TEKN. HÖGSKOLANS MATERIALPROFNINGSANSTALT 
Laboratoriet för Byggnadsmaterialer. 

J. O. Roos AF HjEFMSÄTER. 
Profningsanstaltens Föreståndare t. f. 


Det är ju helt öfverraskande resultat, som härmed 
framläggas, och skola de helt säkert ej undgå att väcka 
uppseende i olika kretsar af byggnadsintresserade. De 
synas gifva vid handen, att den gängse uppfattningen om 
cements betydelse vid inblandning i vanligt murbruk, så¬ 
som det i allmänhet användes vid husbyggnader, ej vore 
så strängt riktig, liksom att tegel af lilla formatet, s. k. 
normaltegel, äfven om det visar sig äga bättre egenska¬ 
per i hållfasthetsafseende vid vanliga tryckprof än det 
stora teglet, dessa egenskaper icke göra sig i samma pro¬ 
portion gällande i färdiga tegelmurar. 

Det är ju klart, att detta betydelsefulla spörsmål här¬ 
med ej är slutbehandladt, utan kommer det helt säkert att 
bli föremål för diskussion och ompröfning inom fackkret¬ 
sar. Då från intresseradt håll utlofvats inlägg i frågan, 
få vi anledning att i ett kommande nummer återkomma 
till densamma. 


STRÖDDA MEDDELANDEN. 


EN MOTION AF STORT INTRESSE för alla, som ömma 
om Stockholms framtida utseende, har i Stockholms stadsfull¬ 
mäktige väckts af Rektor Hallström (Motion N:o 2 för 1908). 
I en artikel i förra numret af denna tidskrift påpekades den allt¬ 
jämt pågående farliga förvandlingen, som Söders karakteristiska 
höjder undergår och nödvändigheten af ett snart ingripande 
för att ordna dessa förhållanden. Hr Hallströms motion, för 
hvilken man får hoppas på en snabb och välvillig behandling 
af myndigheterna är, med uteslutande af motiveringen, af föl¬ 
jande lydelse: 

»På grund af det anförda hemställer jag härmed vördsamt 
att hrr stadsfullmäktige måtte besluta, 

att uppdraga åt Drätselnämndens första afdelning att an¬ 
ordna en allmän pristäflan för upprättande af förslag till full¬ 
ständigt ordnande af trafiken norr och öster om Katarina kyrka 
från och med kvarteret »Stammen» vid Fjällgatan samt Stig 
berget i öster och i väster intill Fiskargatan (Stora Fiskargrän¬ 
den) och Mosebacke torg, men med bibehållande såväl till bredd 
som profil af den fastställda Katarinavägen och med iakttagande 
däraf, att hinder icke lägges för eventuellt förslag till förbindelse 
mellan Slussen och östra Södermalm; samt 


att till pris för en sådan täflan anslå ett belopp af högst 
15 000 kronor.» 

Beträffande motionens bestämmelse om att icke Kata¬ 
rinavägen skulle få beröras, må det ifrågasättas, om ett sådant 
kategoriskt fastslående på förhand är lämpligt. Man kan tänka 
sig, att smärre detaljändringar å denna gata skulle bli nödvän¬ 
diga för en god lösning, och behöfde dylika ingalunda hafva 
någon väsentligt störande inverkan på arbetet med gatans full¬ 
följande. 

ARKITEKTUNDERVISNINGEN. Med anledning af Af- 
delningens för Husbyggnadskonst skrifvelse i nov. nästlidne år 
till Konungen i frågan 0111 arkitektutbildningen, har regeringen 
bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet att inkalla tre 
sakkunniga för att inom departementet biträda vid utredning 
af frågan beträffande arkitektundervisningen vid det under aka¬ 
demiens för de fria konsterna ställda läroverket. Till sådana 
sakkunniga hafva blifvit utsedda förste Intendenten I. G. Clason 
samt Professorerna C. A. A. Grundström och E. J. Lallerstedt. 

TÄFLINGEN OM NYTT LANDT-DAGSHUS FÖR FIN¬ 
LAND. Till denna täfling för finska arkitekter inkom d. io:de 


























































37 


nästlidne februari 19 särskilda projekt förutom åtskilliga af för¬ 
fattarna uppgjorda alternativ. Bedömningen, som förelåg fär¬ 
dig den i6:de i samma månad utföll sålunda, att i:sta priset 
tilldelades Fdiel Saariuen, 2:dra priset Armas Lindgren och Ge/.e- 
lius, 3:dje priset Valter Juug och Emil Fabricius, 4:de priset 
Lars Sonck och Frölander. Dessutom inköptes två projekt, det 
ena af Verner v. Essen och K. S. Kallio, det andra af Jarl 
Eklund. 

Som prisdomare funktionerade: landt-dagsmäunen Emil 
vSchybergsson och Vfiino Vuolijoki, arkitekterna Onni Tarjanne, 
Knut Wasastjerna och Rich. Björnberg samt H. Billiug, Karls- 
ruhe och R. Östberg, Stockholm. 

Då från Helsingfors väntade afbildningar ännu ej anländt, 
nödgas vi till följande nummer uppskjuta ett närmare omnäm¬ 
nande af den intressanta täflingen. 

VID ARKITEKTURUTSTÄLLNINGEN i samband med 
kongressen i Wien hafva de danska arkitekterna beslutat att 
icke gemensamt deltaga. Detta på den grund, att man icke 
kunnat erhålla statsunderstöd för utställningens administrering 
m. m. Likaså har regeringen afslagit en anhållan om anslag 
till att sända en officiell representant till kongressen. 

STADSPLANETÄFLINGEN I TROLLHÄTTAN. Pris- 
dommarnes utlåtande rörande täflingsförslagen till denna lan¬ 
dets tredje stadsplanetäfling föreligger nu. 

Prisfördelningen har blifvit: 

i:sta pris, Kr. 5000, märket »Kraftstaden»; författare: För 
stadsplanen och spårvägssystemet Kommunaltekniska Byrån, 
civilingeniörerna Nils Gellerstedt och Erik Hiibe samt för järn¬ 
vägarna och hamnen Ingeniörsfirman Unauder & Jonson (Löjt¬ 
nant Nils Victorin och Civilingeniör V. Nettelbladt) samtliga i 
Stockholm. 

2:dra pris, Kr. 3000, märket »Vattenregale och Storindu¬ 
stri», Ingeniör E. L. Albert, Löjnant G. Malm och Civilingeniör 
A. Ekvall samtliga i Trollhättan. 

3:dje pris, Kr. 1000, märket »Välgörenhetsmärke», i ; ste 
Stadsingeniören A. Lilienberg, Göteborg, och Civilingeniör I. 
Wendt, Malmö. 

4:de pris, Kr. 1000, märket »Efter terrängen», Civilingen¬ 
jören A. E. Påhlman, Stockholm. 

Prisnämnden bestod af Herrar bandirektören kapten H. 
Bernhardt, Göteborg, förste intendenten professor I. G. Clason, 
Stockholm, arkitekten Per Hallman, Stockholm, verkställande 
direktören major F. V. Hansen, Trollhättan, och förste ingen¬ 
jören kapten A. Lundberg vid Stockholms byggnadskontor, 
Stockholm. 

Täflingen omfattade ett stort och äfven för arkitekter syn¬ 
nerligen intressant område, men upptog förutom stadsplan och 
nationalpark äfven järnvägs- och hamnanläggningar. I denna 


senare omständighet torde förklaringen vara att söka till, att 
intet arkitektnamu kommit till synes bland pristagarna. 

Utförlig redogörelse kommer senare att inflyta i afdelnin- 
gen för väg- och vattenbyggnadskonst. 

AKADEMISK ARKITEKTFÖRENING i Köpenhamn har 
bildat en rithjälpsbyrå med hvilken afsikten är: 

ij att skaffa småfolk ritningar till billiga men praktiska och 
sunda byggnader , lämpade efter den enskildes önskningar och tillgångar, 

2 ) att granska redan uppgjorda ritningar till dylika, 

3J att utöfva vägledning genom att gratis besvara framställda 
frågor. 

Upprinnelsen till denna institution synes vara att söka i 
en artikel i »Dansk Tidskrift» för ett par år sedan, »Folket og 
Architekturen», hvari framhölls, att uppmärksamheten måste rik¬ 
tas ut mot landsbygden, som började allt mer på det olyckli¬ 
gaste skifta utseende, i det de karakteristiska korsvirkeshusen 
omkring den ärevördiga åldriga kyrkan började försvinna och 
lämna plats för de mest intresselösa, fula byggnader för olika 
ändamål. Det är ju så, att alla dessa små byggnadsuppgifter, 
som återupprepas i hundra- eller tusental med smärre varitio- 
ner, äro de, som mest bestämma öfver en stads eller bys arki¬ 
tektoniska utseende. För hvarje rådhus eller hvar kyrka, som 
bygges, uppföres det hundra fabriker eller missionshus och för 
hvarje fabrik hundra bostadshus. Med denna stora byggnads¬ 
verksamhet har emellertid konsten hittills haft mindre än intet 
att skaffa. Arkitekterna måste härvidlag känna sin del af ansva¬ 
ret. Det torde ej vara svårt att visa, att en fabrik eller en bond¬ 
gård godt kan vara praktisk och fullt modernt inrättad utan 
att vara en styggelse för ögat. Det är ju icke användandet af 
de stora medlen, som gör god arkitektur, dejina är att söka i andra 
omständigheter än i yttre dekorering — i riktiga, goda, proportioner, 
i en dörrs, ett fönsters väl af passade form och plats, i allt det, som 
när allt konuner omkring, kan fås titan pengar. 

Genonx den nu bildade »rithjälpen» är det arkitekternas 
förhoppning att kunna utöfva ett välgörande inflytande på 
småbygguadskonstens utveckling. Det sägs emellertid uttryck¬ 
ligen ifrån, att afsikten icke är att motarbeta småbyggmästarnas 
verksamhet, när de »rita hus», utan tvärtom här söka få till 
stånd ett samarbete enligt programpunkten »granskning af redan 
uppgjorda ritningar». 

Det vill synas, som detta vore ett godt uppslag, med hvil- 
ket man verkligen skulle kunna ernå något effektivt, såframt 
man på lämpligt sätt kan ernå en större anslutning från befolk¬ 
ningens sida, och såframt företagets ledare icke förtröttas i 
sin säkerligen ofta otacksamma och mödosamma uppgift. 

Det var ju något liknande arkitekterna Wahlman och Öst¬ 
berg sökte realisera hos oss för några år sedan, ehuru förstå¬ 
endet för det goda syftet då ej synes ha varit tillräckligt stort. 
Kanske tiden nu vore mogen, att frågan toges upp som en ge¬ 
mensam angelägenhet för vårt lands arkitekter. Där är för¬ 
visso en kulturmission att fylla. 


SPÖRSMÅL RÖRANDE MATERIAL KONSTRUKTION OCH EKONOMI. 


LABORATORIUM I PARIS FÖR PROFNING AF MA- 
TERIALIERS ELD FASTHET. Den fruktansvärda katastrofen 
1903 i Paris’ underjordiska bana gjorde frågan om skydd mot 
eldfara särskildt aktuell i Frankrike. Några arkitekter och in- 
geniörer slöto sig samman och bildade en förening för att söka 
utreda och utveckla denna fråga. Efter mycket och ihärdigt 
arbete har denna förening kommit därhän, att den i slutet af 
januari detta år kunde inviga ett laboratorium för material- 
profning med hänsyn till eldsäkerhet i Arcueil-Cachan vid Paris. 

Laboratoriet består af 3 byggnader. Den första är ett en¬ 
våningshus, hvars 3 väggar uppförts af eldfast tegel, den fjärde 
väggen uppföres af det material, som skall profvas. Det öfre 
bjälklaget står också till disposition för experiment. Den andra 
byggnaden har 2 våningar, yttre trappa och järnbalkong och 
är helt byggd af eldfast tegel med bjälklag af armerad beton, 
men har åtskilliga fönster- och dörröppningar. Denna byggnad 
är afsedd att pröfva dörrar, fönster, larm- och räddningsappa- 
rater m. m. Den tredje byggnaden innehåller föreningens sam¬ 


lingar. Vid invigningstillfället utfördes en del intressanta prof, 
och anstalten anses komma att blifva af största betydelse, i 
synnerhet för en storstad med alla dess stora offentliga etablis- 
sement af alla slag, där en eldsvåda alltid har fruktansvärda 
följder. 

Den ofvannämnda föreningen utgifver också en special¬ 
tidskrift. De, som närmare intressera sig för frågan, hänvisas 
till tidskriften 1 ’Architecture, 1908, N:o 6. S. C —n. 

TEGEL OCH NYARE KONSTRUKTIONER. Vi hänvisa 
till nedanstående kostnadskalkyler, som visa, att ett fullt utnjdt- 
jande af tegelmaterialet fortfarande har såväl ekonomiska som 
estetiska fördelar. 

Kostnadsuppgifter å olika korridortäckningsmetoder be¬ 
räknade för Östermalms nj-a läroverksbyggnad (korridorbredd 
= 4,50 m.): 

Medelst järnbalkar och betong (raka betonghvalf, spänn¬ 
vidd 1,20 m., balk N.P. 22): 




8 


Formar. 1,50 kr. pr m. 2 

Betong . 3,40 » » » 

Järninlägg . 0,62 » » » 

Balkar . 4,65 » » » 

Filt.... 0,33 » » » 

Sandfyllning (12,5 cm. tjock). r,oo » » » 

Putsning . 1,25 » » » 


12,75 kr. pr m. 2 

För en travé af 21 m. 2 motsvarande ett krysshvalf och en 
stärkring i plan (fig. 1) således 

i järn och betong 267.(,$ kr. 

Medelst armerade håltegelhvalf (system Bremer): 

Inlagdt å platsen enl. anbud från Cement- och 


Betongb}'ggnadsbolaget Arens . i 1,75 kr. pr m. 2 

Putsning . 1,25 » » » 

13,00 kr. pr m. 2 


13,00 kr. pr m. 2 

För ofvannämnda travé (fig. 1) således 
i armeradt håltegel 273,00 kr. 



FIG. 1. 


Medelst krysshvalfskonstruktion med stärkring och hvalf- 
kappor af vanligt murtegel, stora formatet, beräknadt för en 
travé af 21 m. 2 (fig. 1): 

Murning af krysshvalf 1 / n sten tjockt och med en stärk¬ 


ring af 27 2 stens bredd och 1 stens höjd. 125,00 kr. 

Ställningar och formar. 70,00 » 

Ankarjärn . 16,00 » 

Putsning (utbredda ytan 30 m. 2 å 1,50kr. pr m. 2 ). 45,00 » 


256,00 kr. 

För ofvannämnda travé således 


i tegel 256,00 kr. 


Kostnadsuppgifter från Stockholms stads byggnadskontor 
(se protokoll i Drätselnämndens 2:dra afdelning af d. 6 nov. 
1907) öfver två olika slag af inhägnad, längd 467 m , till pla¬ 
nen omkring Östermalms nya läroverksbyggnad: 




FIG. 2. FIG. 3. 

Alternativ A enligt ritning af byggnadens arkitekt R. Öst¬ 
berg. Stängselmur (medelhöjd öfver gårdsplanet 1,40 m.) upp¬ 
förd af fogstruket, handslaget normaltegel i i 7 2 stens mur, å 
fotmur af bruksmurad, tuktad granit samt täckt med glase- 
radt tegel (fig. 2) 

31 000,00 kr. 


Alternativ B enligt ritning af Stockholms stads byggnads¬ 
kontor. Sockelmur af nubbsten med täcksten och plintar af 
huggen granit samt mellan plintarna staket af smidtjärn (fig. 3) 


31 800,00 kr. 


R. Ö. 


BETONGENS HÅRDNANDE sker ej, såsom ofta antages 
inom loppet af ett eller två år. Hårdnandet beror fastmera af 
tvenne kemiska processer, af livilka den senare ej synes inträda, 
förrän den förra fullständigt ägt rum. 

Detta förhållande belyses ganska tydligt af de försök, 
hvilkas resultat Professor A. Hanisch publicerat uti häft. 4 årg. 
1906 af Mitteilungen des Kaiserl. Königl. Teknologischen Ge- 
werbemuseums in Wien. Uppgifterna i fråga hafva äfven influ¬ 
tit uti Decembernumret 1907 af Zement und Beton. 



TABELL U1 VISANDE KESl’L I ATET AF l ÖKSÖK UTFÖKDA AF PuOF. A. HANISCH. 

Med ledning af dessa är ofvanstående grafiska framställ¬ 
ning uppgjord. Som försölcsserien delvis är ofullständig, kan 
man visserligen af densamma endast få en ungefärlig föreställ¬ 
ning om hufvudsakliga förloppet vid betongens bindande, men 
dock med säkerhet draga den slutsatsen att: 

I allmänhet fortsätter betongen att hårdna under en följd af 
år, hållfasthetsökningen är till sitt förlopp typisk för olika cement¬ 
sorter samt vid en del sådana ingalunda låg äfven efter tre å fyra år. 

G. S. 

ETT MATERIAD, som icke håller de egenskaper, som om 
detsamma utlofvas är ett tegel benämndt Stabbarps murklinker. 
Detta har ju under senare åren kommit till en ganska stor an¬ 
vändning vid byggnader här i staden, när det gällt att åstad¬ 
komma större hållfasthet hos murverk, än hvad som erhålles 
med vanligt rödtegel. Emellertid synes det knappast vara för¬ 
tjänt af ett sådant förtroende, enligt hvad nedanstående tydligt 
angifver. På uppdrag af Stockholms stads Byggnadskontor 
har under sistlidne januari K. Tekn. Högskolans materialprof- 
niugsanstalt undersökt dylikt klinkertegel och om resultaten i 
intyg N:o 11245 lämnat följande uppgifter: 

tryckhållfastheten 219,7 kg/cm 2 (medeltal), 
vattenabsorbtion 13,8 % af teglets vikt (medeltal). 

I anslutning härtill har anstalten på förfrågan meddelat, 
att af ett stort antal utförda profningar har tryckhållfastheten 
visat sig vara för: 

Prima rödtegel minst c:a 200 kg/cm 2 . 

Hårdbrända rödtegel 350 å 500 kg/cm 2 . 

Klinkertegel vaul. minst 400 kg/cm 2 upp till c:a 1000 kg/cm 2 . 

Profningar verkställda på samma ställe med samma sorts 
klinker, levererad genom Bönnelycke Dovén för D. M. Ericsons 
nybyggnader, ha lämnat ännu sämre resultat i det att medel¬ 
siffran för ttyckhållfastheten här visade sig vara endast 184,1 
kg/cm 2 . 

Firman Wablin & C:o, som levererat stenen i förstnämnda 
fallet (för Johannes brandstation) meddelar den 14 jan. på för¬ 
frågan, att enligt fabrikens uppgift är för Stabbarps murklinker 
tryckhållfastheten 500 kg/cm 2 och vattenabsorbtionen 7,5 % af 
teglets vikt. 

Dessa uppgifter äro sålunda icke tillförlitliga. De gjorda 
prof ven synas tvärtom visa att Stabbarps murklinker i intet 
afseende är att föredraga framför godt rödtegel. Priset är emel¬ 
lertid ungefär fyra gånger högre. 

UNDERSÖKNING AF ODIKA GDASSORTERS GENOM- 
SDÄPPNINGSFÖRMÅGA FÖR DJUS. För de olika slag af glas, 
som användas i våra byggnader, saknas kännedom om deras för- 


























































































































































































































39 


måga att genomsläppa ljus. Med anledning häraf har Ingeniör 
Axel Vidström, enligt anvisningar af undertecknad, fotometrerat 
genomsnittsrutor af nedanstående handelsglas, livilka levererats 
af firmorna A. B. Fritiof Jonsson, N. P. Ringström och C. R. 
Schönow & C:o i Stockholm. Alla glasen voro ofärgade. 

Undersökningarna verkställdes i en fotometer, framför hvars 
ena ljuskälla ställdes en svart skärm med ett 15x15 cm. kvadra¬ 
tiskt hål, som täckes af ifrågavarande glasskifva och angifves 
resultatet i hufvudsak i nedanstående tabell. 

Af ofvanstående framgår att af trådråglasen är N:r 3 b med 
sexsidiga stora maskor afsevärdt mera genomskinligt än N:ris 
r a, b & c med kvadratiska maskor, livilka trådglas äro sämre 
ju tätare trådnätet är. 

Förvånande stor är genomskitiligheten hos vanligt råglas 
(87 %) samt hos hvitt katedralglas (90 %) hvilket är ungefär det¬ 
samma som hos vanligt förnsterglas. 

De vid ornaments-, diagonal- och parallellrefflade råglasen 
angifna värdena äro icke jämförbara med siffrorna för öfriga 
glas, då de förra glasen sprida ljuset i afsevärd grad, hvarigenom 
ljusintensiteteu på fotometerns skärm minskas. Ehuru sålunda 


ornamentsråglasen icke gifva så stark belysning som de släta 
glassorterna just på de punkter, som träffas af de direkt infall¬ 
ande strålarna, är det likväl tydligt att de genom att sprida ljuset 
borttaga en del skuggor och gifva sålunda rummet i sin hel¬ 
het en jämn och god belysning, hvilken i vissa fall kan vara 
förmånligare än den vanliga belysningen genom slät glasskifva. 

Genom undersökningar har dessutom blifvit utrönt att 
genomskinligheten hos två glas (på 15 m/m. afstånd från livar¬ 
andra) är lika med produkten af genomsläppningsförmågan hos 
livarje ensam glassort. 

En glasskifva 1 a. (56 %) med en bakomliggande 1 b. 
(57 %) genomsläppa tillsammans 56 x 57 = 32 % ljus, hvilken 
sämsta möjliga kombination finnes utförd i ett glastak här i 
Stockholm. Användes i stället 3 b (76 %) jämte 4 a (87 %) 
erhålles 76x87 = 66 %, sålunda mer än 2 gånger starkare 
belysning än föregående, hvarjämte kostnaden för glasningen 
ställer sig ungefär 3.00 kr billigare pr. tn 3 . 

I allmänhet kan man säga, att genomskinligheten i huf¬ 
vudsak beror på storleken hos trådnätets trådar och maskor 
(för trådglas) samt på glasets tjocklek. 


Profvets 

N:r 

Glassort 

Tjocklek i 
m/m 

Genomskin 
ligliet i % 

Pris i kronor pr. 
kvadratmeter 

i a 

Trådråglas (trådnätet med 3 111/m kvadratiska maskor) . 

5.3 

56 

9,50 

1 b 

D:o ( » » 6 in/111 » » » ) . 

8,0 

57 

I 1,00 

1 c 

D:o ( » » 6 å 7 111/m » » » ) . 

6,2—7,4 

66 

I 0,oo 

3 a 

D:o ( » »17 — 20 m/m sexsidiga » ) . 

10,8 

66 

13,00 

3 t> 

D:o ( » » » » » » » ) . 

6,6 —7,8 

76 

I 1,00— I 2,co 

4 a 

Vanligt råglas .i. 

5,2 

87 

6,50 

4 b 

Sandadt råglas . 

5 ,° 

81 

— 

4 c 

D;0 d:o .... 

13,5 

75 

— 

4 fl 

Diagonalreffladt råglas . 

5 , 6 - 5,9 

(671 

6 , 5 ° 

4 e 

Parallellreffladt d:o . 

5,0 —6,0 

(63-76) 

6,50 

5 

Ornamentsråglas af olika mönster ... 

3—6 

( 56 — 75 ) 

8,00 

6 

Hvitt katedralglas . 

3,0—3,7 

90 

8,00 

7 

Dubbeltjockt A, B och C glas . 

3,4—4,o 

87 

6,ocj 5)°°) 4t5°> 

8 

Halfannantjockt A, B och C glas . 

2,5—3,4 

89 

4,5°; 3-75; 3,37- 

9 

Enkel tjockt A, B och C glas . 

1,6 —2,2 

90 

3,00; 2,50; 2,25. 

IO 

Ofolieradt spegelglas . 

7,5—8 

87 

— 


Anm: Priserna angifva ungefärliga kostnaden pr m 3 för isättniug af rutor med c:a 0,5 m 3 :s storlek i träbågar för nybyggnader 
inom Stockholm. 


Ragnar Blo.mquist. 


BOCKER OCH TIDSKRIFTER. 


ARRMÄNNA GRUNDER FÖR UTRYSANDE AF OCH 
UPPGÖRELSE VID BYGGNADSENTREPRENADER hafva 
upprättats af Sv. Teknologföreningens Afdelning för Husbygg¬ 
nadskonst och sedermera antagits af Fjärde allm. Sv. Tekniker¬ 
mötet. De hafva nu utgifvits i ett litet häfte (pris 25 öre) 
såsom del VIII af Svenska Teknologföreningens Handbok, och 
förtjänar detta säkerligen att uppmärksammas af fackmännen. 
Det är en klart uppställd öfversikt af de handlingar och om¬ 
ständigheter, som stå i samband med byggnadsentreprenader, och 
som till såväl byggherrens som entreprenörens bästa böra iakt¬ 
tagas, samt därjämte kontraktförslag, anbudsformulär etc. 

DIE WOCHE, den kända tyska veckotidskriften, föran¬ 
staltade på hösten 1906 en pristäflan mellan tyska arkitekter för 
att erhålla utkast till »Sommer- und Ferienhäuser» och anslog 
för detta ändamål en summa af 10,000 mark att dels utdelas i 
pris för de bästa förslagen, dels användas till inköp af förtjänst¬ 
fulla utkast. Täflingsprograminet omfattade fyra kategorier af 
byggnader, beräknade för en anläggningskostnad af resp. 5,000 
7,500, 10,000 och 20,000 mark. Det bestämdes vidare att livarje 
projekt skulle tänkas bundet till någon viss trakt af Tyskland 
och någon viss terräng, som det stod den täflande fritt att själf 
välja och specificera. Härmed afsågs att vinna en någorlunda 
fast grundval för livarje projekt och att samtidigt få ett så rikt 
nyanseradt resultat som möjligt, i livarje särskildt fall mer eller 


mindre anknytande till ortens byggnadstradition. Hvarje för¬ 
slag skulle åskådliggöras medelst snitt, fasader, exteriör- och inte¬ 
riörperspektiv och en plan för anordningen af den närmaste ter¬ 
rängen samt dessutom innehålla uppgift om material och bygg- 
uadskostnad, beräknad efter ett enhetspris af 16 mark pr. kbm. 

Den största betydelsen tillmättes projekten för 5,000 mark, 
såsom ställande de största anspråken på utkastets förening af 
konstnärlig hållning med ekonomisk begränsning; och i öfverens- 
stämmelse härmed anslogos de största prisen åt denna kategori. 

Till täflingen inlämnades icke mindre än 1,528 utkast, af 
livilka 929 tillhörde kategorien 5,000 mark. Af dessa 929 pris¬ 
belönades 6; inom kategorien 7,500 mark erhöllo 9 projekt af 
41 x pris; tvänne projekt prisbelönades af de 140, som inlämnats 
inom 1 o,ooo-marks-gruppen, och tre af de 48, som voro beräk¬ 
nade för en kostnad af 20,000 mark. Men dessutom inköptes 
för en sammanlagd kostnad af 10,000 mark ytterligare 100 utkast. 

Resultatet af täflingen föreligger i tvänne häften, som »Die 
Woche» utgaf under loppet af 1907, och hvilka innehålla samt¬ 
liga prisbelönade och inköpta förslag. Men dessutom har tid¬ 
ningen låtit förfärdiga modeller af 40 bland de inköpta utkasten 
och dessa göra för närvarande en rund genom Tysklands större 
städer, där de såsom utställningsobjekt ådragit sig mycken upp¬ 
märksamhet — en god reklam för tidningen (om en sådan 
behöfs) men ett ännu bättre försök att väcka allmänhetens 
































40 


intresse och förståelse för den moderna bostadskonsten. Ännu 
ett steg i denna riktning har »Die Woche» tagit genom att i när¬ 
heten af Berlin på en därför lämplig terräng låta uppföra åtta 
byggnader efter föreliggande projekt — att döma af täfliugs- 
resultatet en god motvikt mot den »villakonst», som ända till 
på sistone grasserat i den tyska metropolens grannskap. 

Uppmuntrad af denna täflings resultat, inbjöd »Die Woche» 
för några månader sedan till en täflan om utkast för trädgårds¬ 
anläggningar. Dennas resultat komma att behandlas i en sär¬ 
skild publikation, till hvilken vi framledes måhända få anled¬ 
ning återkomma. N. H. 

DEUTSCHE BAUZE 1 TUNG. I N:r io, 13 och 14 redo- 
göres för ombyggnaden af Elgersburg i Thuringen af arkitek¬ 
terna Schilling och Graebner, Dresden. Borgen daterar sig från 
elfvahundratalet och har sedan dess fått utstå allt, hvacl en så¬ 
dan byggnad kan utstå. Nu är den delvis ombyggd till en 
modern bostad. Särskildt intressant är att se, hur det lyckats 
arkitekterna att med full hänsyn till moderna kraf och alldeles 
utan arkeologisk kopiering dock få det nya att väl smälta sam¬ 
man med det gamla. Prof på skicklighet i den vägen ha samma 
konstnärer förut visat vid restaureringen af Kreuzkirche i Dres¬ 
den och framförallt i skyddshuset öfver den gyllene porten till 
domen i Freiburg. 

DER ARCHITEKT, Wien. Häft. I visar en kyrka af 
Otto Wagner tillhörande ett hospital och försedd med kupol 
med synliga järnkonstruktioner samt tegelväggar på venetianskt 


manér utvändigt klädda med marmorplattor, fästa medelst syn¬ 
liga dubbar. Det hela ytterst wagnerianskt med svarfvade 
metallkolonner, inkrusteringar, kvadrater, kransar etc. Både 
N:r 1 och 2 inne-hålla dessutom wienerarbeten efter den välkända 
»mesta kvadratmetoden», men därjämte en del tilltalande saker 
af elever till prof. Ohmau med dragning åt den fina barock, 
som är den mannens styrka. 

R. S. E. 

ARCHITEKTONISCHE RUNDSCHAU. I häft. 4 intres¬ 
serar särskildt några små preussiska landtkyrkor, om hvilka 
läses, att de äro hämtade fråu den stora Berlinerkonstutställ- 
uiiigen 1907, där de voro utställda af Kgl. preuss. Ministerium 
der öffentl. Arbeiten. Några akvareller af dem fängslade där 
både arkitekter och lekmän genom sitt vackra utförande och 
det sätt, på hvilket de läto landskap och byggnadsverk sam¬ 
mansmälta. Så skall byggnadskonst framställas på konstutställ¬ 
ningar för att väcka lekmannens intresse. Detta ovanligt om 
sorgsfulla utförande har äfven en annan förtjänst, nämligen att 
visa i hvilken riktning byggnadsverkets omgifning bör kunna 
danas — såvida inte allt redan är såsom bilden visar. Det är 
småkyrkor med mycket låga byggnadskostnader, den billigaste 
kostar 27 500 M. och den dyraste 54 000 M,, hvilket betyder för 
konstnären inknappning på det allra nödvändigaste, men därför 
har han också varit nödsakad att hämta näring ur bygdens 
egen gamla byggnadstradition. Tidskriften återgifver 8 sådana 
kyrkor jämte vackra perspektiv i färgtryck. Vidare förekomma 
springbrunnar samt några villor. 


FÖRENINGSMEDDEL ANDEN. 


AFDETNINGEN FÖR HUSBYGGNADSKONST samman¬ 
trädde tisd. 11 febr. under prof. Clasons ordförandeskap, hvar- 
vid stadsarkitekten Salin redogjorde för den lag, som nyligen 
antagits i Preussen mot vanprydande af platser och natursköna 
trakter genom byggnadsföretag samt för påbud och skrifvelser 
rörande densamma från vederbörande departement inom preus¬ 
siska regeringen. På annat ställe i detta nummer lämnas, i en¬ 
lighet med vid sammanträdet uttalad önskan, en utförlig fram¬ 
ställning af dessa synnerligen intressanta dokument. 

Ark. Axel Lindegren höll därefter föredrag om »Arkitek¬ 
ternas ställning till den moderna konstindustriella rörelsen». 
Tal. utgick ifrån Sempers sats, att de dekorativa konsterna böra 
framgå ur arkitekturen och på det intimaste förbindas med 
denna. På så sätt står arkitekturen äfven i beroende af konst- 
handtverket och behofvet af konsthandtverkare med personlig 
uppfattning af de uppslag, som arkitekten gifver, blir starkt 
kännbart. Som en man, hvilken förstått idealisera sina upp¬ 
gifter mer än de flesta nämnde tal. Baillie Scott, hvilken till- 
lämpade William Morris ord, att det är den enkla anspråks¬ 
lösa nödvändighetsbyggnaden, som skall ge utveck- 
lingsfröet till en ny sund arkitektur. 

I samband med detta föredrag voro skisserna till den pla¬ 
nerade konstindustriutställningen 1909 utställda och demonstre¬ 
rades af sin upphofsman ark. Boberg. Ordf. framhöll därefter 
såsom en lycklig omständighet för utställningen och dess en¬ 
hetliga karaktär, att dess planläggande på detta sätt anförtrotts 
åt en man, särskildt när denne gick till lösandet af sin uppgift 
med sådan glädje och sakkunskap som ark. Boberg. 

Hofintendenten Lindgren redogjorde därefter för sitt för¬ 
slag till lösning af Stockholms kommunalbyggnadsfråga, om 
hvars närmare utredning motion är väckt i stadsfullmäktige. 
Detta föranledde en liflig diskussion, under hvilken uttalade 
sig bl. a. hrr Axel Lindegren, Ringström, Améen, Salin, Clason, 
Wickman och Westman*. Härvid framhöllos flera viktiga om¬ 
ständigheter, som gjorde detta uppslag särskildt värdt beaktande 

* Då frågans vidare utveckling säkerligen kommer att följas 
med stort intresse från arkitekthåll, hänvisas de, som närmare önska 
taga del af densamma, till stadsfullmäktiges handlingar Motion N:o 
32 för 1907 samt Bihang N:o 25 1905 till Beredningsutskottetes ut¬ 
låtande och memorial. 


och intresse äfven af arkitekterna, såsom att genom detsamma 
gamla rådhuset och börsbyggnaden komme att för framtiden 
utnyttjas, att detsamma sökte ordna stadsplanen omkring Mynt¬ 
gatan m. m. Beträffande den föreliggande lösningen yppade 
sig emellertid olika meningar och ett par talare betonade, att 
den i flera afseenden bjöde emot. 

Till medlem af Afdelningen invaldes Civilingeniören Löjt¬ 
nant Ragnar Blomquist. Utställningen för aftonen var anord¬ 
nad af Arkitekterna Hagström och Ekman och utgjordes af 
bostadshus i Stockholm samt en intressant statistik rörande dy¬ 
lika, uppgjord af utställarna. Därjämte utställdes de 4 prisbe¬ 
lönade förslagen till ny stadsplan för Trollhättan. 

STOCKHOLMS BYGGNADSFÖRENING hade d. 14 febr. 
ett talrikt besökt sammanträde å hotell Fenix, hvarvid till leda¬ 
möter invaldes ingeniörerna John Brandel, C. J. Nyquist och 
Ernst Landberg. 

Ingeniör Ivar Kreuger höll ett intressant föredrag öfver 
konstruktioner af armerad betong enligt system Kahn, som i 
Amerika vunnit stor utbredning. Föredraget illustrerades af 
talrika skioptikonbilder af såväl konstruktionsdelar som hela 
byggnader, hvarjämte prof på olika sätt att behandla järnet 
för armeringeu förevisades, särskildt de s. k. Kahnjäruen med 
fasta förbindningar. Under föredraget lämnades den upplys¬ 
ningen, att bjälklagsanordningen betonghvalf mellan järnbalkar 
är utdömd i Amerika. 

Löjtnant Olivecrona meddelade, att äfven här i landet 
hela byggnader af armerad betong börjat uppföras samt före¬ 
visade skioptikonbilder af en större fabriksbyggnad, som på 
detta sätt utföres vid Järfva af Nya Asfaltaktiebolaget. 

Vid därefter företagen behandling af frågan om golfbe- 
läggningsmassor gjorde löjtnant R. Blomquist inledningsvis en 
framställning af alla de anspråk, man har på golf i våra dagar, 
och lämnade ingeniör Ad. Rydholm en utredande beskrifning 
på beståndsdelarna i de olika slagen af »massor» samt pa till¬ 
verk n i n gssätt och försiktighetsmått vid utförandet m. m. För 
meddelanden om de erfarenlietsrön, man hittills gjort rörande 
dessa golf, beslöts att upptaga ärendet vid ett följande sam¬ 
manträde. 

Under aftonens fortsatta samkväm förevisades skioptikon¬ 
bilder ur ett par ledamöters enskilda samlingar. 















årgång 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 


ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


A R KIT E K T lJ R A “t 

ORGAN • FÖR ■ SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDEENING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR.- IVÅR TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I G. CLASON OCII RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lördagen i hvarjk månad Meddelanden adresseras till Arkitekt 

Prenumerationspris incluslve porto kr. 8.00 • N:R 4 • 4 APRIL • 1QOÖ • IVAR T E N G B O M, Östermalmsgatan 43 

För utrikes boende kr. 8.50 Riks 8281. Ai.lm. 6858 



FÖRSTA PRIS. 


ARKITEKT: ELIEL SAARINEN. 


FINLANDS NYA LANDTDAGSHUS. 


F inlands arkitekter hade hörsammat, med icke mindre 
än ett tjugutal projekter, kallelsen att deltaga i täflin¬ 
gen* för det nya landtdagshuset i Helsingfors. Uppgiften 
var också af ovanligt intresse, dels på grund af dess fos¬ 
terländska och representativa ändamål, dels på grund af 
det utomordentligt tacksamma läge, som bestämts för bygg¬ 
nadsverket. 

Byggnadsplatsen utgöres nämligen af en höjdplatå 
omedelbart invid hamninloppet, den s. k. Observatorie- 
höjden, och det finnes något i denna terräng, som påmin- 

* Om utgången af täflingen gaf en notis i föregående häfte af 
denna tidskrift upplysning. 


ner om vårt södra land vid inloppet till Stockholm. Plat¬ 
sen dominerar en betydlig del af staden, bildar därjämte 
fond för en af hufvudgatorna, och särskildt från sjösidan 
blir sålunda den på höjden af granitberget förlagda bygg¬ 
naden af afgörande betydelse för stadens arkitektoniska 
karaktär. Det allvar, med hvilket de finska arkitekterna 
gått uppgiften till mötes, vittnar äfven om, att de väl in¬ 
sågo allt detta. 

I programmet för täflingen fastslogs, ganska bestäm¬ 
mande, läget för byggnadens utsträckning, och häri kan 
ses förklaringen till, att samtliga inlämnade projekt visade 
en strängt symetrisk anordning så väl i fasad som i plan, 

















42 



LANDTDAGSHUS I HELSINGFORS. 

FÖRSTA PRIS. 

med entré och hufvudaxel i fondgatans förlängning. Denna 
i alla förslag genomgående akademiska massutbildning slog 
mig först vid studiet af projekten. Den fria och ursprung¬ 
liga karaktären hos byggnadsterrängen, bergshöjdens oregel¬ 
bundna stigning och områdets hela särskildhet stod näm¬ 
ligen för mig som synnerligen lockande för en friare plan¬ 
läggning, där byggnadspartierna mer direkt och tillfälligt 
växte upp ur bergssluttningen till en mer bergliknande 
arkitekturmassa. Bundna af programmet ha emellertid de 
finska arkitekterna utgått från den öfre bergsplatåns ut¬ 
bildning, plan som en Akropolishöjd, och med ett för 
Finland ganska säreget språk framkommit med arkitektur¬ 
verk, som i en ovanlig grad präglas af en viss likformig¬ 
het i kompositions-anslaget. i:ste och 2:dre pristagarens 
förslag hafva på så sätt blifvit karakteristiska för den mo¬ 
derna finska arkitekturen. 

Eliel Saarinen, i:ste pristagaren, har med en sällsynt 
lyckligt utbildad konstruktiv fantasi åstadkommit ett pro¬ 



LANDTDAGSHUS I HELSINGFORS. 
FÖRSTA PRIS. 


ARKITEKT: ELIEL SAARINEN. 

jekt, där planbildning och fasadutveckling, som stam och 
rot, byggmässigt framspringa ur en säkert gripen arkitek¬ 
tonisk idé. Den helhetskänsla, med hvilken detta Saari- 
nens projekt blifvit genomfördt, är mäktig och allt utom 
vanlig hos nutidens arkitekter. 

Plantypen visar en lugnt och säkert begränsad geo¬ 
metrisk figur, där landtdagssalens bågform kraftigt sväller 
ut och dominerar hela konturbildningen. Från en i botten¬ 
våningen belägen stor och på höjden utvecklad central¬ 
hall når man omedelbart och direkt den stora landtdags- 
salen och öfriga hufvudlokaliteter i bottenvåningen samt, 
genom de invid liggande hufvudtrapporna, öfriga lokaler i 
våningen i tr. upp. Helt naturligt har då denna hall 
gett anledning till byggnadens vertikala hufvudmotiv lik¬ 
som landtdagssalens stora hvilande rymd bestämt byggna¬ 
dens horizontala karaktär. Själfva byggnadsterrängen före- 
stafvade dessutom, med sin sluttning bakåt, denna gruppe¬ 
ring af höjdmassorna. I öfrigt kan jag ej underlåta att 



ARKITEKT: ELIEL SAARINEN. 


















































43 


uttrycka min personliga beundran för det fackmannamäs- 
siga sätt, på hvilket ballöfverbyggnaden är upptornad. 
Det är en kropp, som på ett utomordentligt organiskt sätt 
kryper upp ur planmassorna, och hvars olika leder svälla 
i hvarann och breda ut sig mot fasaderna, harmoniskt och 
enkelt, på ett sätt, som endast en äkta byggkonstnär för¬ 
mår prestera. Hvad denna enkelhet är härlig att skåda, 
då den föreligger som ett helgjutet resultat, och hvilken 
kraftig stämning hos konstnären, som erfordras, för att nå 
detsamma! I regel äro vi arkitekter sorgligt bemängda 
med detaljsynpunkter, och den ro och intensitet som er¬ 
fordras för att ur grundidén binda det hela samman, be¬ 
härskar oss icke tillräckligt. 

Om man dissekerar Saarinens fasadformgifning, d. v. s. 
söker spåra reminiscenser, kommer man, liksom hos flera 
af våra finska yrkesbröder i deras arkitektur, särskildt i 
dessa täflingsprojekt, till en egendomligt nyanserad grekisk 
stomme. Detta gör sig särskildt gällande i i:ste pristaga¬ 
rens med kolonner vertikalt ledade frontparti, som för 
öfrigt synes mig vara projektets enda svaga punkt, trots 
dess behag i och för sig. Utbyggnaden står som ett 
något löst tillskjutet parti. Hade planen det tillåtit, skulle 
dess bortfallande varit en vinst, hvarigenom tornbyggna¬ 
dens flankerande kärnpartier i de nedre våningarna fått 
sammanflyta i ett !if, bildat fasadbas för tornet och ett 
fastare midtparti. 

Lindgren och Gezelii/s, 2:dre pristagaren, visar i sitt projekt 
en planbildning af mera jöppen, men ganska starkt koncen¬ 
trerad typ, där samlingssalens absidform bestämmer bak¬ 
fasaden, och där hufvudfasadens plankontur bildas af en 
serie framspringande partier. Byggnadens hufvudvåning 
ligger i tr. upp med trapphallen och landtdagssalen som 
centrum, hvilket omslutes af en promenadhall med rikt 
ljus från söder och sjösidan. I denna festliga anordning 
af byggnadens promenadhall ligger ett af projektets mest 
tilltalande drag. Den ger en kraftig ljusström in i hufvud- 
våningens kärna, ligger som ett soligt och friskt omslag 
kring folkrepresentanternas heta hjärnkammare och har 
åtminstone i våningen i tr. upp ersatt behofvet af ljus¬ 
gårdar. Entréförhållandena till landtdagssalen hafva emel¬ 
lertid genom det sätt, på hvilket idén utförts i samband 
med salens förläggande till våningen i tr. upp, blifvit splitt¬ 
rade och mindre lyckliga. 

Fasaderna utvisa en mycket själfständig och dekora¬ 
tiv gruppering, där den pittoreska totaleffekten har ett 
utpräglat konstnärligt anslag, men där helhetsverkan distra¬ 
heras genom mångfalden af skiljaktiga arkitekturmotiv. 
De senare stå ofta oförmedlade invid hvarandra, och det 
är särskildt synd, att de finska arkitekternas fruktan för 
takbildning, åtminstone å monumentalarkitektur, skall ha 
ledt till den här förekommande cylinderformiga afslutnin- 
gen å landtdagssalens öfverbyggnad. En mer samlande 
och med planen sammanhängande uppbyggnad hade varit 
synnerligen välgörande för ernående af en lugnare total¬ 
effekt hos byggnadsverket. 

De ofvan nämnda pristagarna äro med sina särdrag, 
förtjänster och fel ganska typiska för samtliga de bästa 
inlämnade projekten. De finska arkitekterna hafva i en 
anmärkningsvärd grad frigjordt sig från arkitektonisk scha¬ 
blon och gammal stilbildning, och med en glädjande frisk¬ 
het brottas de för ett arkitektoniskt uttryckssätt, som till¬ 
fredsställer deras tidslynne. Man önskar understundom 
en större hänsyn tagen till våra nordiska klimatförhållan- 



LANDTDAGSHUS 1 HELSINGFORS. DETALJ. 

















LANDTDAGSHUS I HELSINGFORS. ARKITEKT: LINDGREN OCH GEZELIUS. 

ANDRA PRIS. 


den, detta särskildt med hänsyn tagen till deras benägen¬ 
het att använda takljus, och man väntar gärna på en form¬ 
behandling, som bestämdare härflyter ur konstruktion och 
material. Men det finnes ingen anledning att tvifla på, 
att de äfven i detta afseende en gång komma att verka 


»- 




o t t 3 1 St/ ii 10 to _ M 


uppfriskande. Hos i:ste pristagaren är det i alla händel¬ 
ser redan uppnått, och att en sådan helgjuten arkitektonisk 
kraft som Saarinen kunnat utvecklas i ett land, vittnar säk¬ 
rast om de finska arkitekternas kraftiga förmåga. 

Ragnar Östberg. 



LANDTDAGSHUS I HELSINGFORS. 
ANDRA PRIS. 


ARKITEKT: LINDGREN OCH GEZELIUS. 















































45 



Ä 


NYA DRAMATISKA TEATERN. ARKITEKT: FREDR. LILLJEKVIST. 

K. DRAMATISKA TEATERNS NYA BYGGNAD. 


E n byggnad, som under senast -förflutna tiden varit före¬ 
mål för ett stort intresse från allmänhetens och pres - 
sens sida, är arkitekt Fredr. Lilljekvists senaste arbete, den 
nya Dramatiska Teatern, och fast det varit att önska, att 
vid ett omnämnande af byggnaden i denna tidskrift, det 
varit tillfälle att lämna en allsidig facklig redogörelse för 
densamma, stödd på fullständiga ritningar och tekniska 
uppgifter, låter sig detta f. n. ej göra. Några ritningar för 
reproduktion finnas ännu ej att tillgå, men att från 
arkitekthåll underlåta att nu säga några ord om byggna¬ 
den ifråga, medan den upptar det allmänna intresset, torde 
ej vara lämpligt, så mycket mindre, som det har synts 
mig, att den värdesättning, som af allmänheten gifvits 
byggnaden, från arkitektssynpunkt tarfvade någon jämkning. 

Dramatiska teatern är utan allt tvifvel en ståtlig 
byggnad, och arkitekten har där nedlagt ett betydande 
arbete, såväl med afseende på de svåra praktiska kraf, 
som ställas på en sådan byggnad, som på den 
konstnärliga behandlingen af densamma. En teater är 
ju bland de mest svårlösta uppgifter, som möta en arkitekt, 
men, som det så ofta händer, då en byggnad bedömes af 
allmänheten, för den stora lösningen af uppgiften har 
denna ingen förståelse, men för de underordnade iögon¬ 
fallande medlen har den mottaglighet. Och detta natur¬ 
ligt nog, den rent yttre skruden sitter tydlig och klar och 
godtages eller ratas, alltefter åskådarens personliga lägg¬ 
ning, men om den skruden är ett riktigt uttryck för den 
kropp den sitter på, om den klart framhäfver byggnadens 
konstruktion och innehåll, detta har lekmannen ingen för¬ 
utsättning att kunna rätt bedöma. I detta fall har den 


yttre klädnaden varit synnerligen rik och praktfull, den 
har äfven i många fall varit af ny snitt och af förr ej 
användt stoff — hvilket tillhopa har gjort, att allmän¬ 
heten betraktat den med beundran och glädje. Byggna¬ 
dens yttre och inre, sådan den framträder vid gatutrafik 
eller för teaterpublik, är kanske också just sådan, den 
stockholmska allmänheten senterar och känner sig dragen 
till, en exponent för dess lynne och smak. Men just i 
detta yttre, påtagliga, ligger det svagasta i arkitektens ar¬ 
bete, och faran blir, att just detta slås fast som högsta 
konst, som karakteristisk stockholmsk nutidsarkitektur och 
blir norm vid bedömande af annan sådan. 

I förhoppning att tidskriften framdeles kan återkomma 
till en fullständig redogörelse för byggnaden, vill jag blott 
framhålla några rcflektioner, hvartill exteriören och några 
besök inomhus gifvit anledning. 

Hvad först exteriören beträffar, har det naturligtvis varit 
förenadt med stora svårigheter att gifva byggnaden med det 
för en monumentalbyggnad så ofördelaktiga läget vid en plats 
utan form och värdighet, mellan höga anspråksfulla hyreskaser¬ 
ner, dess fulla valör. Det gällde att i denna omgifning 
låta byggnaden framträda så dominerande som möjligt. 
Arkitekten sökte lösa uppgiften först och främst genom 
byggnadens tillbakaflyttande från torget och dess afskil- 
jande från detta genom den låga muren — en synnerligen 
lycklig lösning. Därjämte genom användande af ett ädelt 
material, hvit svensk marmor, för fasaden, genom dennas 
sönderdelning i midt-, mellan- och hörnpartier, genom 
midtpartiets uppdragning i ett kupolkrönt torn, genom en 
portik utefter bottenvåningen samt genom en synnerligen 















NYA DRAMATISKA TEATERN. 

VESTIBULEN. 

rik arkitektonisk och skulptural utsmyckning. Några af 
dessa grepp voro gifvet lyckliga. Marmorn gaf byggnaden 
en förnäm och monumental prägel, portiken nedtill en 
god relief. Men den vertikala artikulationen sönderdelade 
fasaden för starkt och svor mot portikens horisontala 
understrykning. Så kort som fasaden är, borde den för 
att göra sig mäktigare hållits så litet sönderdelad som 
möjligt. Att accentuera hörnen var dock riktigt; detta 
förtog intrycket af tomtens snedhet och gaf byggnaden, 
som ju ligger något i lutning ned mot torget, stadga. 
Midtpartiet tyckes vara tillkommet för att för ögat gifva 
tornpartiet ett underlag, men detta torn, som skulle hålla 
upp byggnaden gentemot hyreshusen och gifva den en 
siluett från Hamngatan sedt, är en arkitektonisk godtyck¬ 
lighet, dä det icke markerar något rum i byggnaden, som 
skall markeras, eller fullt konstruktivt är markeradt. Detta 
torn har genom det framtvingade midtpartiet onödigt sön¬ 
derdelat fasaden, och har i stora foajén infört de tvenne 
vid kortändarna stående, af pelare burna, genombrutna 
väggarna, hvarigenom foajén fått en i förhållande till sin 
höjd allt för ringa längd. Den önskade siluettverkan borde 
kunna ernåtts genom att skulpturalt eller arkitektoniskt 
utbilda hörn partiernas öfre del, och hvad verkan mot 
hyreshusen beträffar, hade en kraftig scenöfverbyggnad 
gjort samma eller större tjänst. 

Det är att märka, att den scenöfverbyggnad, som nu 
finnes, -är nedpressad så lågt som möjligt för att ej riva¬ 


ARKITEKT: FREDR. LILLJEKVIST. 

lisera med fasadtornet, så lågt, att det till och med lär 
vålla svårigheter vid en del fonders uppdragning. Att 
släppa detta tillfälle, att dels naturligt få ett uttryck för 
byggnadens innehåll, ty scenen är dock det viktigaste 
utrymmet i en teater, och den fordrar både praktiskt och 
estetiskt att få göra sig gällande, och dels kunna gifva 
byggnaden ett fullt berättigadt dominerande motiv, som 
skulle knutit ihop den och kufvat hyreshusen — det är 
egendomligt. 

Hvad slutligen utsmyckningen å fasaden beträffar, 
synes mig den arkitektoniska ej tillfredsställande. Den 
är både för vek och för hård. För vek i formerna för 
att sitta på en monumentalbyggnad, för hård i modelle¬ 
ringen. Därjämte är den för rik, så att den förtar in¬ 
trycket af skulpturen. Så som här utrymme har lämnats 
ät skulpturen, borde denna långt mer kommit till sin rätt, 
varit det härskande som utsmyckning. Nu äter sig den 
arkitektoniska dekoreringen in på både de Erikssonska 
relieferna och den Milleska midtgruppen. Det är, som 
från början man aldrig trott, att dessa skulpturer skulle 
blifvit, hvad de blefvo •— konstverk. Då hade väl icke 
arkitekten med sin ornamentik så rivaliserat med det, 
skulptörerna åstadkommit. Och ändock meddela dessa 
skulpturverk åt fasaden en fläkt af lefvande konst. 

Öfver de Erikssonska friserna utbreder sig en yster¬ 
het och lifslust, som verka betagande. Frisen med Bac- 
kuståget är väl det ståtligaste dekorativa skulpturverk i 




























47 



NYA DRAMATISKA TEATERN. ' ARKITEKT: FREDR. LILLJEKVIST. 

STORA FOAJÉN. 


sten, vi äga i vårt land, och öfver detta svällande lif 
höjer sig och stelnar allvaret, patosen, i den Milleska 
gruppen, men bakom och öfver denna återigen grinar 
det tomma — tornet med sina 3 gapande munnar. 

Äfven på portikens kolonner har den skulpturala konsten 
kommit till användning. På kolonnskaftens nedre del äro 
af Milles framställda lekande barn, roligt och friskt gjorda, 
men i stället för att de bort leka omkring kolonnerna, 
leka de nästan inuti dem, hvarigenom något af dessas 
bärighet och stadga försvagats. Äfven här har sam¬ 
arbetet mellan skulptör och arkitekt ej varit stort. Där 
den ene arbetat i stor skala — bredt och saftigt — har 
den andra arbetat i liten, fint och petigt. Detta är ett 
iögonenfallande fel i fasaden, att där ej finns någon ge¬ 
nomgående skala för utsmyckningen. 

Hvad som här sagts om exteriörens arkitektoniska 
utsmyckning, gäller äfven om en stor del af den, som 
kommit till användning inomhus. Det är en mångfald 
af olika dekorativa former, i gips, målning och metall, 
men de breda ut sig för medvetet, pocka på uppmärk¬ 
samhet och förtaga mångenstädes verkan af eljest vackra 
rum, och de täfla i valör med de så rikligt till använd¬ 
ning komna konstnärliga utsmyckningarna. I stället att 
förklara rummens former och konstruktioner grumlar de¬ 
korationen ofta dessa. Hvad resultatet flerstädes hade blifvit 
godt, om det ornamentala knåpet vid ritbordet hade varit 
mindre. Så vackert rum som salongen är, så lyckadt i 


proportioner och fint i sin färgskala, har det genom sin 
ornamentik, än torr och hård, såsom kring scenöppningen 
och vid kungliga logen, än lös och flytande som öfver 
prosceniet förlorat åtskilligt af sin distingerade karaktär. 
För öfrigt — hvarför skall en teatersalong nödvändigt 
hafva en så rik dekorativ utstyrsel? Äfven om det för 
akustiken anses tjänligt, så mycket som möjligt sönderdela 
ytorna, kan detta ske på långt mindre iögonenfallande, 
mer försynt sätt. Det är ju ett vackert skådespel att se 
en elegant publik inramad af en praktfull teatersalong — 
men det skådespelet är ej det hufvudsakliga — det till¬ 
drar sig på andra sidan ridån, och mot denna, ännu slu¬ 
ten, koncentrerar sig salongen genom sin form och radernas 
linier. Fm lugnt hållen salong understryker spänningen 
på det, som skall komma, och lägger tyngdpunkten dit, 
där den skall ligga ■— bakom ridån — på scenen. En 
lugnt behandlad salong behöfver ej borttaga intrycket af 
fest, endast af att festens glanspunkt är mellanakterna. 
Men denna anmärkning träffar nästan alla våra teater¬ 
salonger, ej speciellt denna. Som vanligt i en teatersa¬ 
long härskar konsten i taket. Jag vet ej, hvarför det 
nästan blifvit en nödvändighet hafva en plafondmålning 
i en teatersalong, där genom rummets ringa längd och 
bredd, jämförda med höjden, det åtminstone från parkett 
blir förenadt med rätt stor pina att, då blicken skall rakt 
uppåt, kunna noggrant betrakta plafonden. Det blir en 
konst för flundror. 

















4 8 


För fasadens figurala utsmyckning har man användt 
fyra skulptörer. Lika många målare hafva fått den stora 
foajén att pryda. Det har varit utmärkande för denna 
byggnad, den stora användning målning och skulptur fått 
inom och utan. Och detta är ju glädjande, men nekas 
kan ej, att tillvägagångssättet på många håll icke varit 
det bästa. Hufvudsaken vid användande af konstnärer 
för utsmyckningen af en monumental byggnad är icke att 
skaffa arbete åt så många som möjligt, utan att få ett så 
godt resultat som möjligt, och det får man säkrare genom 
att vända sig till några få, hvarigenom större enhetlighet 
i behandlingen erhålles. En skulptör borde fått utsmyck¬ 
ningen af fasaden om hand — en målare af stora foajén. 
Och beträffande detta rum hade det säkerligen varit rik¬ 
tigare, med hänsyn till målningen, hålla det lugnare. 

Den redan i sig själf oroliga marmorn, ytterligare 
oroad af de löst hängande förgylda bronsbeslagen, är 
ingen tacksam ram för väggmålningar. Larssons takmål¬ 
ning reder sig ju godt, den kommer ej i så nära be¬ 
röring med väggytornas utsmyckning, men den hade fordrat 
ett längre galleri. Som nu är, kommer man för rakt under 
taflan. Jag undrar för öfrigt, om det ej varit lämpligare 
låta med en hel del af den dekorerande målningen anstå, 
tills byggnaden varit färdig, så att konstnären fått se det 
rum i verkligheten, som han skulle pryda. Han kunde 
då bättre satt sig in i problemet och fått i lugn hängifva 
sig åt lösandet af detsamma. 

Och slutligen, — har icke här i denna byggnad offrats 
för mycket på utsmyckningen? Den har gifvet slukat stora 
summor, af hvilka en del kunnat läggas till den rikliga 
fond, som teatern bort hafva för att något oberoende af 
dagskassorna kunna fullfölja sin mission, och hvilken fond, 
säges det, nu ej är synnerligen stor. Detta är ej 
arkitektens fel utan deras eller dens, i hvars händer be¬ 
stämmandet legat. Arkitekten har naturligtvis varit glad 
få röra sig med stora summor, och hans sak har ej varit 
att tänka på den dramatiska konsten, utan på de andra 
s. k. fria konsterna. Men byggherren tycks hafva intres¬ 
serat sig mer för själfva byggnadens utsmyckning, för det 
som synes, än för den verksamhet, som skulle börja efter 
byggnadens fullbordande. 

Och byggnaden hade nog redt sig godt utan så stora 
anslag, utan så mycken dyrbar dekorering. Vi ha i ar 
kitekturen gamla traditioner, och det karaktäristiska för 
vår byggnadskonst har oftast varit en viss kärfhet. Vi 
ha aldrig haft råd offra så mycket på rik utsmyckning. 
Det har ej heller förr legat i vårt lynne. Se på våra 
gamla Vasaborgar eller våra 1600-tals palats. Litet skryt 
sticker väl fram, ju mer landet biet en makt, men skrytet 
var åtföljdt af något rynkade ögonbryn. Att vi få sank¬ 
tionerade lotterier, som möjliggöra ett flott handskande 
med pengar vid monumentalbyggnaders uppförande, bör 
ej leda oss allt för långt bort från våra gamla traditioner. 
Något mer af allvarlig uppsyn, mindre af sorglöst leende, 
äfven för en teater, byggd af de lotterispelandes millioner, 
skulle man önskat se utvändigt såväl som invändigt. 

Öfver byggnadens arkitektur ligger något för mycket 
utåt, mot publiken vändt. Arkitekten har för välvilligt 
tillmötesgått allmänhetens önskan att få glans och fest 
utan allvarligare innebörd. En byggnad är en individ 
med sin säregna naturell, och denna skall hjälpa till att 
skapa fysionomien. Fysionomien skall ej anläggas för att 
behaga andra, och synnerligast en monumental byggnad 


bör hålla på sin värdighet, och vill den uppträda med 
pomp och ståt, får den se till, att det blir don efter 
person. Utsmyckningen skall sitta som siraterna på en 
riddares rustning, ej som banden och blomstren på hans 
dams klädnad. 

Man väntar af vår dramatiska konst, att den nu, 
då den fått ett nytt hem, inom hvilket så småningom 
samlas de bästa förmågorna, skall söka med kraft nå fram 
till något helgjutet och nationellt, att blicken riktas mot 
detta mål utan blinkningar åt publiken. Denna sträfvan 
borde äfven fått sitt uttryck i själfva byggnaden, och detta 
skulle där äfven betyda sträfvan mot helgjuten ärlig svensk 
arkitektur. 

Det är något af denna sträfvan, jag saknar i den 
nya dramatiska teatern. Där finns rikedom och glans, men 
de äro icke tillräckligt underordnade ett allvarligt syfte. 
Öfver byggnaden ligger något af »blot till lyst» som ej fullt 
svarar mot byggnadens bestämmelse. 

C. Westman. 


NÅGRA REFLEKTIONER MED ANLEDNING AF 
ARKITEKT C. WESTMANS UPPSATS: »K. DRA¬ 
MATISKA TEATERNS NYA BYGGNAD.» 

Genom Redaktionen af »Arkitektur» har meddelats 
mig, att i afvaktan på den redogörelse öfver Drama¬ 
tiska teatern, som jag på begäran utlofvat, i tidskriften 
skulle inflyta en uppsats öfver teaterns arkitektur af arki¬ 
tekt Westman; uppsatsen har tillställts mig i korrektur, och 
har det lojalt möjliggjorts för mig att härvid äfven få 
yttra mig. 

Mycket är skrifvet om teatern, ja så mycket, att jag 
ej gittat läsa allt, som kommit mig till handa, men detta 
gjorde mig nyfiken. 1 hvilken riktning uppsatsen skulle 
gå, förstod jag väl; hans karga allvar, som jag mycket 
värderar, där det är på sin plats, måste stå oförståeligt 
mot det soliga och sinnet lättande jag velat åstadkomma, 
men det gjorde mig nyfiken, då jag nämligen ej räknar 
Carl Westman till dem, som för egen berömmelse vill 
komma någon till lifs; fattar han pennan vill han ock 
hafva något sagdt. 

Jag är lifligt öfvertygad om nyttan af kollegialt 
tankeutbyte, men jag tror knappast, att det är till båtnad 
att arkitekterna sins emellan bekämpa hvarandra med 
pennan; jag anser, att hvar och en för sig bör efter eget 
kynne och förmåga få sträfva sig fram till utveckling och 
genom sina verk visa, hvad han vill. Det är därför ogärna 
jag yttrar mig, synnerligast som jag ej har någon tanke 
på att ändra hr Westmans åsikt, därtill äro vi i detta 
fall för oliktänkande, men jag känner skyldighet mot dem, 
som varit mitt verk bevågna, att säga några ord. 

I artikeln framhålles, att en teaterbyggnad hör till de 
mäst svårlösta uppgifter, som möter en arkitekt; vidare 
gifver författaren mig icke så få erkännanden, som jag 
knappast väntat mig; det säges, att teatern utan tvifvel är 
en ståtlig byggnad, att där är nedlagt ett betydande arbete 
på att lösa de praktiska krafven och på den konstnärliga 
behandlingen. Den yttre klädnaden är rik och praktfull, 
den är äfven i många fall af ny snitt och af förr ej an¬ 
vändt stoff — hvilket tillhopa har gjort att allmänheten 
betraktat den med beundran och glädje. 

Det är detta, som måste förhindras; det är en fara, 
om byggnaden skulle fastslås som god konst, som karak- 








49 


turistiskt för stockholmsk nutidsarkitektur och bli norm för 
bedömande af annan sådan. 

Af detta sista af mig kursiverade uttryck börjar jag 
förstå, hvad författaren menat med sin artikel. Jag tror 
mig dock kunna lugna hr AV. med, att den typ, han vill 
föra framåt, knappast kan lida af, hvad jag i detta mera 
säregna fall ansett mig vilja bjuda; lika så litet är det 
troligt, att bland det kaos af byggnadsstilar, som är rå¬ 
dande, just denna kan komma att bli karaktäristisk för 
stockholmsk nutidsarkitektur. 

Skulle detta dock blifva fallet, hvilket jag ej ett ögon¬ 
blick är djärf nog att tro, så skulle det blott bevisa san¬ 
ningen af, hvad hr AV. yttrat, nämligen att byggnadens 
yttre och inre stil är sådan, den stockholmska publiken 
senterar och känner sig dragen till, en exponent för dess 
lynne och smak. 

Detta, att jag möjligen fångat stockholmarnas smak, 
finner hr AV. vara det svaga i mitt arbete. Näst efter 
det att vara svensk, har jag haft min glädje af att vara 
stockholmare i själ och hjärta; jag har vid mitt arbete 
vid teatern naturligtvis velat gifva det bästa, jag kunnat; 
har det då blifvit i stockholmarnas smak är det kanske 
förklarligt, om byggnaden öfver hufvud taget har några 
förtjänster. Jag har aldrig förut hört, att den, som i kon¬ 
sten omsätter sin tids och sin omgifnings känslostämning, 
är särskildt klandervärd. I tonkonsten tjusar oss mest 
det, som sprungit ur folkets lif och tidens stämning, val¬ 
larens enkla låt lika väl som den sirliga menuetten. Huru 
skulle öfver hufvud de historiska stilarna hafva uppstått, 
om ej konstnärerna talat med tungor, som tidens männi¬ 
skor förstodo. 

Låt oss gå vidare: 

Beträffande exteriören framhåller författaren de stora 
svårigheter, det varit att gifva byggnaden sin fulla valör, 
tillfölje af det för en monumentalbyggnad ofördelaktiga 
läget vid en plats utan form och mellan höga anspråks¬ 
fulla hyreskaserner. 

Af de för bekämpandet af dessa svårigheter vidtagna 
åtgärderna, finner han byggnadens tillbakaflyttning från 
torget och dess afskiljande från detta genom den låga 
muren vara en synnerligen lycklig lösning. Användningen 
af marmorn ger byggnaden en förnäm och monumental 
prägel, portiken nedtill en god relief. Att accentuera 
hörnen var äfven lyckligt, detta förtog intrycket af tom¬ 
tens snedhet och gaf byggnaden stadga. 

Herr AV. är däremot icke nöjd med användningen af 
kupolen och finner den ej naturligt sprungen ur byggna¬ 
dens kropp; ja detta är visst en sanning, men gifvetvis 
ingen nyhet för mig. Denna kupol har kostat mig myc¬ 
ket bekymmer; men den måste dit. Om fasadens torn- 
flankering och anbringandet af loggian är riktig, blefve 
det nog svårt lösa denna fasad utan uppdragning af midtel- 
parti med bekröning; de behöfvas ovillkorligen för att 
parera de stora husen invid, och den är ju, som författaren 
en gång erkänt, af lycklig effekt från Hamngatan. Jag 
anser dessa två kraf så viktiga, att jag fört dem igenom, 
trots att åtskilligt, som dock endast för fackmannen är 
synligt, burit emot. Ur praktisk synpunkt har kupolen 
ock sin användning, då den tjänar som ventilationshuf 
för salong och annat; denna plats är för ventilationen 
förmånligare än en plasering öfver salongen, som oftast sker. 

Jag tror icke, att det är rätt, hvad Hr. W. säger, att 
en arkitektonisk utbildning af hörnpartiet skulle gjort till¬ 


räcklig fond och silhuett, och när han föreslår, att betydligt 
höja scenöfverbyggnaden för att därigenom få verkan 
mot hyreshusen, så glömmer han, att dessa ligga framför 
byggnaden och ej vid dess bak, att denna förhöjning blott 
skulle synas framifrån Arsenalsgatan, men ej från Hamn¬ 
gatan eller Strandvägen, hvilket dock är viktigast, han 
glömmer ock att tala om, hur denna betydligt förhöjda 
scenöfverbyggnad skulle sett ut, så betydligt sned som 
den är mot fasaden; äfven för att dölja denna snedhet är 
midtelpartiet och kupolen nödvändiga faktorer. Ett för¬ 
höjande af scenhuset vore till stor skada; den ökning af 
murtjockleken, som blifvit nödvändig, skulle menligt inkräk¬ 
tat på scenutrymmet. 

Herr AV. säger, att nedpressningen af scenöfverbygg¬ 
naden så lågt lär vålla svårigheter vid en del fonders 
uppdragning; jag har härom förfrågat mig hos scen¬ 
konstruktören Ingeniör J. L. Hagerman; han har ingenting 
hört härom, och i hvarje fall förklarade han påståendet 
obefogadt. Hr AV. finner det egendomligt, att jag ej upp¬ 
dragit scenhuset; jag däremot finner hans påståenden i 
denna detalj egendomliga och vilseledande. Hade bygg¬ 
naden legat fri och synlig från sidan, hade markering af 
öfverbyggnaden varit nödvändig och berättigad; nu är 
den det ej. 

Det gläder mig ofantligt, att Hr AV. anser, att såväl 
Christian Erikssons friser som Milles grupp äro konstverk, 
och att de (trots ornamenten!) gifva en fläkt af lefvande 
konst åt fasaden; så tycker jag med och har förargat 
mig mycket öfver, att andra kritiserande herrar funnit dem 
dels obehöfiliga dels ej så lyckade. 

Jag skulle ha’ åtskilligt att säga, men det i tidningen 
disponibla utrymmet tillåter det ej, och tryckeriet väntar 
otåligt. Att bemöta allt, hvad Hr. AV. vill framhålla, faller 
mig ej in, om smaksaker kan man ej disputera, och dess¬ 
utom är jag själf den första att erkänna, att mycket kunnat 
vara bättre; det är dock, hvad ornamentiken beträffar, ej 
så lätt, att få alla olika modellörer och bildhuggare att 
hålla ihop, när de skola afvika från de historiska stilarna. 
Om ornamentiken i salongen är ojämn, får jag taga lärdom 
däraf; det är ju rätt mycket vunnet, när publik och skåde¬ 
spelare trifvas med salongen, när den tycks tilltala ur 
skönhetssynpunkt, och man kommit drägligt ifrån de 
akustiska svårigheterna, hvilka som bekant, äro mer 
oberäknelig än själfva kritiken. 

Herr W. säger, att jag bort ha’ en skulptör för fasa¬ 
den och en målare för foajén; för fasaden skulle jag ej 
högre önskat, men faktiskt är, att, ehuru de nu varit fyra, 
ha’ vi blifvit åtskilligt försenade genom att flera af dem 
behöft betydligt längre tid, än hvad som afsetts. Låt oss 
få tio år till en sådan här byggnads uppförande, så kunde 
kanske åtskilligt blifva mer samarbetadt. Skrif lite' om 
det vid tillfälle! Det skadar ingen, men vore nyttigt för 
oss alla. Allmänheten behöfver väl uppfostras till att ge 
sig till tåls. 

Herr AV. säger vidare, att det ej varit tillräckligt sam¬ 
arbete mellan arkitekten och konstnärerna. Detta är 
osant, men kan kanske se så ut; det är inte så lätt att diri¬ 
gera när den ena vill ligga i Miinchen, den andra i Da¬ 
larna och den tredje någon annan stans. Många ha’ varit 
förstående, andra ha’ ej kunnat taga intryck eller ledas 
till samarbete. 

Jag har fått tillåtelse att ur ett bref från Carl Lars¬ 
son göra några utdrag: 


5 ° 


»O, Lilljekvisten lille, du får inte gå och måla om min natt¬ 
himmel inte!* Då kommer du inte en gång in i den ljusa himmel 
du annars st? väl förtjänar för din vackra teater . . . 

Du skall en gång komma att gapa upp i din foajé och tacka 
Gud och mig för denna svala mörka himmel med sina blixtrande 
stjärnor och smaragdskinande kroppar (endast kritiken mörk och 
djäflug . . .) nej Kvisten försök inte! Ni arkitekter tala alltid med 
rysning om byggherrarna, som vilja »sitta» på er; men själfva passa 
ni alltid på tillfälle, när ni så kunna det på målare och skulptörer. 
Det är ingen idé med sådant, ty det enda som vinnes är, att vi 
tappa den s. k. »sugen». 

Som nu t. ex. med...; jag tycker som du, men skulle i ditt 
ställe inte mucka emot, utan låta honom måla fältet fullt med gröna 
solar och röda månar, om hans konstnärshjärta bjöd honom sånt. 

Käre, hela detta bref är djupt allvarligt menadt!» 

C. L. 

Jag har gjort detta utdrag, ty det är så lärorikt, det 
uppmanar till förståelse för andra, att undvika begäret 
att mästra; det visar äfven, hur oberörd en konstnär af 
Larssons kapacitet är för störande småsaker, blott total¬ 
verkan är god, och hvar och en fått med kärlek bringa 
sitt strå till stacken. 

Jag har haft annan åsikt än Carl Larsson om arki¬ 
tektens skyldighet och har stretat så godt jag kunnat 
att hålla ihop. Det har nog kanske inte lyckats öfver- 
allt, men ingen af de bidragande skulle jag vilja undvara; 
en kommande tid ser nog mindre af divergenserna än vi. 

Herr W. tycker, att man kunde nöja sig med mindre 
konst och sparat medlen till en fond för teaterdriften. 
Jag vill då meddela, att Kungl. Maj:t beviljat särskild 
dragning just för att skulptörer och målare skulle komma 
rikligare i tillfälle att bidraga till den konstnärliga ut¬ 
smyckningen ; man var från många håll ense, att detta just 
vid denna byggnad var lämpligt; museitafvelmålning loc¬ 
kar ock för närvarande konstnärerna mindre, de vilja 
träda allmänheten till mötes ute i lefvande lifvet. Det 
antydes, att den myckna användningen af konst ej är 
arkitektens fel, utan dens, i hvars händer bestämmandet 
legat. Byggherrns intresse att vilja få konstnärlig utsmyck¬ 


ning har varit storartad, men någon påtryckning i denna 
riktning på arkitekten har aldrig ägt rum; är ett fel 
här begånget, tar jag det på mig, är det en förtjänst, till¬ 
kommer däremot äran den, som skaffat medlen. 

Herr Westman säger till slut, att byggnaden borde 
följt våra gamla traditioner, hvilka ofta hade en viss kärf- 
het. Han saknar denna sträfvan mot helgjuten ärlig svensk 
arkitektur. 

Nog har jag som gammal gripsholmare lärt mig 
älska våra gamla vasaborgars bistra och värdiga enkel¬ 
het, och jag kan väl sentera de försök, som gjorts, att 
öfversätta dansk tegelarkitektur till svenska; men jag har 
svårt att finna detta tillfälle passande därför. Sträfvandet 
till förenkling är en stor dygd och väl behöflig i vår 
privatarkitektur; monumentalkonsten har däremot hos oss 
oftast blifvit styfmoderligt behandlad. Kan för öfrigt lusten 
hos de tre systerkonsterna att verka gemensamt, någonsin 
vara större och mer berättigad, än då vi bygga ett tempel 
åt vårt blifvande skötebarn, den svenska dramatiska konsten. 

Är det rätt, att en dramatisk teater skall se allvarlig 
och bister ut, en riddare i sin rustning. Thalia är 
ett fruntimmer, och som kvinna kan hon väl få pryda 
sin dräkt med blommor och band. Det finnes intet be¬ 
rättigande i att kläda henne i »säck och aska»; enligt 
min mening må hon gärna komma oss vänligt och leende 
till mötes, blott leendet är kyskt och skruden hvit. 

Fredr. Lilljekvist. 

Då det varit på anmodan af redaktionen som ark. 
Westman åtagit sig att skrifva en artikel om nya drama¬ 
tiska teatern, hade vi önskat kunna delgifva honom det 
uttalande, som ark. Lilljekvist med ofvanstående velat göra 
i anledning af densamma, för att vinna upplysning, huru¬ 
vida han härtill önskade knyta ytterligare några reflektio- 
ner. Detta har emellertid omöjliggjorts på grund af den 
knappa tid, som återstår tills tidningen skall i präss. 

Red. 


STRÖDDA MEDDELANDEN. 


EN TÄFLAN OM RITNINGAR TILL BYGGNADER 
FÖR SMÅBRUKARE har nyligen blifvit afslutad i Danmark. 
Som bekant står intresset för småbruket och för förhållanden 
i samband härmed i vårt södra grannland mycket högt. Den nu 
slutförda täflingen markerar det stora intressesom den äfven 
förmått aftvinga arkitekterna. 

Fast uppgifterna måste räknas till de i arkitektoniskt af- 
seende, i vanlig bemärkelse, mindre betydande ha de dock 
lockat till deltagande flera af danska arkitekternas store. Och 
den ekonomiska lockelsen kunde ju inte ha varit särdeles stor 
då prisnämnden förfogade äfver i ooo kr. samt 200 kr. till in¬ 
köp. Vid täflingstidens utgång den 1 sistlidne mars hade 
från alla delar af landet inkommit 193 projekt af 123 delta¬ 
gare, således en glädjande riklig tillslutning. Bland pristagarna 
märkas namn som Borch, Kampmkn, Varming m. fl. 

Täflingen var anordnad på Landtbruksministeriets försorg 
genom en kommitté, af hvilkas 7 medlemmar Akademisk Archi- 
tektförening fått tillsätta 2, nämligen ark. Sören Lemche och 
prof. Nyrop. Sistlidne december utsändes det omsorsfullt ut¬ 
arbetade programmet, hvilket återfinnes i danska »Architek- 
ten» för den 14 dec. 1907. — Byggnaderna gällde statsunder¬ 
stödda småbrukare, och var sålunda en bestämd byggnadssumma 
fastslagen, högst 3 000 kr. Byggnadskomplexet skulle omfatta 
bostad om 3 rum (120 kv.-alnar), kök med matrum, brygghus, 
källare och möjligen ytterligare en mindre kammare. Höjden 
var c:a 8 fot från golf till golf. Ekonomiafdelning med stall 

* Detta har verkligen ej varit min mening! 


för 3 ä 4 kor, 1 häst, 2^3 svinstior, lada, loge, vedbod, höns¬ 
hus och afträden m. m. Täflingen omfattade 6 typer svarande 
mot småbruk i olika landsdelar, för Själland, för Låland-Fal- 
ster, för Bornholm, för Fyen, för Öst-Jylland och för Vest- 
Jylland. De jylländska typerna räknade de flesta projekten, 
nämligen hvardera 32, den bornholmska typen endast ett. Inom 
livarje typ önskade man exempel på 3 olika byggnadssätt, 
nämligen byggnad i en länga, i vinkel och i två längor. 
De flesta projekten ha anknutit sig till det första och andra 
byggnadssättet. Ett fullständigt projekt behöfde ej omfatta 
mer än ett byggnadssätt af någon af typerna. 

Ritningarna skulle utföras i tusch och lämpa sig för re¬ 
produktion; de skulle bifogas en beskrifning öfver material 
m. m., samt ett kostnadsförslag, grundadt på de programmet 
åtföljande prisuppgifterna. 

Prisnämnden ger stort erkännande åt de många goda in¬ 
komna lösningarna och framhåller, att den särskildt fäst sig 
vid sådana projekt, som direkt kunde komma till användning 
i verkligheten, d. v. s. läggas till grund för byggandet, samt 
vidare, att täflingen visat, att den i programmet angifna kost- 
nadssumman var för låg, i det densamma i de flesta projekten 
öfverskridits. Detta senare känna vi ju igen äfven från våra 
svenska täflingar, där pretentionerna vid programmens utar¬ 
betande undan för undan skrufvas upp — utom i ett enda 
afseende, nämligen kostnaden. 

För täflingsresultatet, med återgifvande af flera projekt, 
redogöres i danska »Architekten» för den 21 och 2S mars 1908, 
och förtjänar denna täflau i sin helhet det största beaktande. 




Den kommer framdeles att bli tillgänglig i bokform. På sista 
tiden har ju äfven hos oss börjat diskuteras de insatser, som 
från arkitekthåll kunde göras i denna viktiga kulturfråga. De re¬ 
sultat, som ernåtts i Danmark, böra ägga till fortsatt arbete. 

KONSTINDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I S:t PETERS¬ 
BURG. Genom Afdelningen för Husbyggnadskonsts styrelse 
har ark. Axel Lindegren anmodats att inhämta och lämna med¬ 
delanden rörande utställningar m. m. i utlandet, hvilka kunde 
hafva intresse för svenska arkitekter. Ark. Lindegren har nu 
beträffande den planerade internationella konstindustriutställ¬ 
ningen i S:t Petersburg innevarande år, till hvilken K. M:t för 
Sveriges del antagit inbjudan, från K. Utrikesdepartementet 
anskaffat de officiella handlingarna och meddelar i saken: 
Den af K. M:t tillsatta kommittén utgöres, förutom af prins Vil¬ 
helm hedersordf. ocli Generaldirektör Alfr. Llagerheim ordf., 
af följande ledamöter: Friherre A. T. Adelswärd, ing. Knut 
Almström, Ark. Ferd. Boberg, e. o. Amanuensen E. G. Folcker, 
Generalkonsuln R. W. Hagelin, Kanslirådet C. F. Hultgren, 
Ing. A. S. W. Odelberg, Direktören J. E. Sachs och Ing. A. 
G. S. Tham. 

Arbetsutskottet består af hrr Generaldirektör Lagerheim, 
Ark. Boberg, Kanslirådet Hultgren och Direktör Sachs. Gene¬ 
ralkommissarie är Generalkonsul Hagelin och sekreterare andre 
sekreteraren i utrikesdepartementet Sam Danielsson. 

Af K. kommitténs meddelanden framgår bl. a. »att ut¬ 
ställningen kommer att afhållas under sensommaren och hösten 
1908 i Mikael-manegen i S:t Petersburg och omfatta möbler, 
rumsinteriörer, bostadsinredning och dekorativa föremål». 

Fastän aninälningstiden redan gått till ända den 1 april 
har jag likväl velat göra tidskriftens läsare uppmärksamma på 
utställningens befintlighet, dels för att börja en god ordning, 
dels för att få anledning, att en gång för alla vädja till arki¬ 
tekternas intresse för, att den svenska dekorationskonsten, som 
konst betraktad, blir rikare företrädd än hittills på de inter¬ 
nationella utställningarna. 

ITvad nu särskildt Petersburgsutställningen vidkommer, 
så fratrigår det ej direkt af kommitterades publikation, att en¬ 
skilda konstnärer äfven kunna få anmäla sig, men det finnes 
ju anledning förmoda, att den ej står främmande för, i hvilken 
grad dessas arbeten äro representativa för svensk modern 
konstindustri, eftersom den tagit Afkitekten Bobergs hjälp i 
anspråk för att ordna denna utställning. Han kommer natur¬ 
ligtvis äfven att uppträda som utställare. 

Jag står ej ensam om den önskan, att myndigheterna 
hädanefter måtte i mån af tillfälle och anledning verka för, att 
den svenska dekorativa konsten blir utomlands känd, ej blott 
genom de utförande firmornas, utan äfven genom de enskilda 
konstnärernas eget deltagande i respektive utställningar. 

A. L. 

SEMINARIUM FÖR STADSBYGGNADSKONST I BER¬ 
LIN. Vid Tekniska Högskolan i Charlottenburg har inne¬ 
varande år inrättats ett seminarium för stadsbyggnadskonst. 
Upphofsmän till detsamma äro professorerna J. Brix och F. 
Genzmer, af hvilka den förre leder arbetet från den tekniska 
synpunkten, under det den senare öfvertagit de delar af ar¬ 
betet, som beröra de mera konstnärliga sidorna af stadsbygg- 
nadskonsten. 

För att nå ett så stort praktiskt resultat som möjligt hafva 
seminarieöfningarna och de med dem sammanhängande före¬ 
läsningarna gjorts tillgängliga icke blott för högskolans ordi¬ 
narie elever och åhörare, utan äfven för fackmän i praktisk 
verksamhet, särskildt för de tjänstemän i stat och kommun, 
som hafva att handlägga byggnads- och stadsplanefrågor samt 
äfven för privata arkitekter och byggmästare. För att dessa 
skulle kunna begagna sig af undervisningen utan större tids¬ 
förlust hafva föreläsningarna koncentrerats till tiden mellan 18 
och 28 februari, under det att praktiska semiuarieöfningar an¬ 
ordnats under tiden mellan 10 februari och 6 mars med möj¬ 
lighet att kunna börja dessa antingen den 10 eller 17 februari 
och deltaga 3 å 4 veckor. Öfningarna hafva hållits alla dagar, 
utom lördagar, mellan kl. 5 — 7 e. m. 

För att gifva en föreställning om seminariets undervis¬ 
ning meddelas här en förteckning på den nyss afslutade kur¬ 
sens föreläsningar. 

Prof. Brix: Stadsbyggandets uppgifter och mål. 

Prof. Genzmer: Konsten i stadsanläggningar. 


Justitierådet Dr. P. Alexander-Katz. Den preussiska lagen 
om fluktlinier. 

Dr.-Iug. J. Stubben: Genomförande af stadsutvidgningar 
med särskild hänsyn till egendomsgränserna. 

Prof. Herkner: Bostadsfrågan och stadsplanen. 

Dr. Koehne: Tomträttens grundsatser och dess tillämpning 
vid byggandet af städer och samhällen. 

Prof. Boruhak: P'örvaltningsrättsliga frågor vid stadsbyg¬ 
gandet. 

Prof. Fuchs: Trädgårdsstaden. 

Öfveringeniör Petersen: Uppgifterna för storstädernas per¬ 
sontrafik och medlen till dessas lösande. 

Geheimer Baurat Kyllman: Stadsplaner och byggnadsord¬ 
ningar i närheten af storstäder. — Praktiska vinkar. 

Dessutom besågs under sakkunnig ledning Berlins under¬ 
jordiska spårväg, hvilken, som bekant, delvis äfven är byggd 
såsom luftbana. 

I denna första föreläsningskurs deltogo öfver 100 perso¬ 
ner från andra orter äu Berlin, och omkring ett 60-tal anteck¬ 
nade sig till deltagande i seminarieöfningarna, hvilket tydligt 
visar, att seminariet fyller ett djupt kändt behof. 

Möjligen komma de nu hållna föredragen att tryckas och 
bli då tillgängliga i bokhandeln. 

Svenska beskickningen i Berlin, som genom Utrikes¬ 
departementet fäst Öfverintendentsämbetets uppmärksamhet på 
denna semiuarieundervisning och med största tillmötesgående 
tillhandagått ^ämbetet med begärda upplysningar om densamma, 
meddelar äfven, att utlänningar äga tillträde till denna under¬ 
visning, antingen såsom ordinarie elever vid Högskolan eller 
såsom »gästdeltagare» i föreläsningsserien. Anmälan om del¬ 
tagande göres hos Högskolans sekretariat. 

Afgifterna för »gästdeltagarna» äro: 

a) för deltagande i föredragsserien 40 mark eller, om 
man äfven deltager i seminarieöfningarna, 30 mark. 

b) för deltagande i seminarieöfningarna 40 mark. Därtill 
kommer 6 mark som inskrifningsafgift och 0,50 mark som 
olycksfalls och försäkringsafgift. 

Undervisningen i stadsbyggnadskonst är emellertid äm¬ 
nad att fortgå, ehuru något program för den kommande som- 
marterminen (2 maj—20 juli) ännu icke fastställts. Då denna 
undervisning kunde vara lämplig att begagnas äfven af svenska 
fackmän, skola vi söka delgifva våra läsare programmet för 
nästa serie, så snart det blir bekantgjordt. 

HALM- OCH VASSTAK I DANMARK. Tysklands tek¬ 
niska attaché för de nordiska länderna Regierungs- und Baurat 
de Bruyn, bosatt i Köpenhamn, har nyligen till arbetsministe- 
riet afgifvit en berättelse öfver användningen af halm- och vass¬ 
tak i Danmark, stödd på officiella uppgifter. Då denna fråga, 
åtminstone för våra sydliga provinsers vidkommande, äfven har 
ett visst intresse för vårt land, lämnas här nedan några upp¬ 
gifter ur denna redogörelse. 

I städerna äro halm- och vasstak sedan 1858 förbjudna. 
På landsbygden tillåtas de däremot i stor utsträckning. Därvid 
är föreskrifvet, att halmtäckta gårdar måste ligga minst 31,5 m. 
från andra byggnader och 44 m. från järnvägslinie. För att 
hindra utgångarna att'vid en brand spärras af nedfallande halm, 
föreskrifves, att öfver dörrar skola finnas aubragta skyddsgaller 
med 63 cm. höjd och en bredd, som åt hvardera sidan skjuter 
95 cm. utanför dörröppningen, eller också skall halmen till 
samma bredd öfver ingången, från takfoten till nocken, vara 
fästad vid läkterna med galvaniserad järntråd. 

Enligt uppgifter från den officiella braudförsäkringsanstal- 
ten för byggnader på landet komma för perioden 1900—1906 
på 10,000 byggnadsgrupper 24 eldsvådor på byggnader med 
eldfast taktäckning och 28 på byggnader med eldfarlig täck¬ 
ning. Skillnaden är alltså ganska liten och visar, att eldfaran 
kommer mera från byggnadens inre än från dess yttre, samt 
att användningen af de ur hygienisk och ekonomisk synpunkt 
synnerligen fördelaktiga halmtaken icke är så farlig som man 
kunde tro. Dock visar statistiken, att eldsvådor i halmtäckta 
gårdar orsaka i rundt tal tio gånger större skada än i andra. 
Trots detta användes halm- och vasstak synnerligen mycket i 
Danmark. Endast omkring 435 000 landtgårdar ha eldfast tak¬ 
täckning, under det att C:a I 084 000 hafva halm- eller vasstak. 


S. C — n. 




5 2 


HURU MAN BYGGER OCH BOR I STOCKHOLM var 
ämnet för ett föredrag, som Ark. Borgstedt höll i Vetenskaps¬ 
akademiens hörsal tisd. 24 Mars. Ur det omfattande föredra¬ 
get, som lämnade en korfattad framställning af en del frågor 
för dagen och andra, som kunde anses vara af vikt, belysande 
detta ämne, må anföras: Ang. en fråga, som på senare tiden ofta 
framstälts, nämligen att vi bygga för dyrt, bestred tal. att de an¬ 
vända materialerna nu mera än förr bidraga till att höja hyrorna. 
Förr såg man i förstugor och trappor samt i de större våningarna 
en formlig öfverlastniug af dekoration i gips och målning. Nu 
däremot sträfvar man efter enkelhet i dekoration, men mera 
gedigenhet i materialerna. Nej, hvad som åtstadkommer dyr¬ 
heten är, att vi nu ha helt andra fordringar på plauanorduingen 
af våra våningar. Vi fordra ett förrum med särskildt kapprum 
bredvid, ljusa och rymliga badrum, serveringsrum och toilett- 
rum 111. m., och det är alla dessa biutrymmen, som på en redan 
förut dyr tomt kosta pengar. Tal. berörde, huru vanlottade 
våra gårdar äro i fråga om arkitektonisk behandling och plan¬ 
teringar. Man borde kunna förlägga äfven större våningar in 
åt gården, där de vore mera fredade för gatans buller, men 
då måste gårdarna behandlas på annat sätt och särskildt en¬ 
tréen till gårdarna. 

Därefter berörde tal. de mindre lägenheterna och kom så 
in på frågan, huru arbetarebostaden på 1 rum och kök borde 
anordnas. Flera olika typer af sådana planer visades och för¬ 
ordades att göra ett litet kök och ett stort rum. Därefter be¬ 
rördes den stora bostadsfrågan och den rörelse, som på detta 
område bedrifvits under de senare åren. Man tyckes uteslutande 
koncentrera sig på arbetsklassen, men det finnes dock en stor 
klass af lägre tjänstemän, mindre löntagare, änkor och pensio¬ 
närer, hvilkas behof härvidlag är fullt ut lika stort. För bo¬ 
stadsfrågans lösning vore ytterst viktigt att ordna tomtfrågan, 
så att tomter till rimligt ptis och i tillräckligt antal kunde 
släppas ut i marknaden, att få en förbättrad byggnadsordning, 
som ju äfven är under utarbetande, samt att ordna fastighets- 
krediten. Den nuvarande byggnadsordningens brister hade 
länge iusetts såväl af byggnadsnämnden som af den byggande 


allmänheten. Genom tillmötesgående från byggnadsnämndens 
sida hade på senare tiden en mera fri tolkning fått göras af en 
del paragrafer och vissa jämkningar medgifvits, allt för att möta 
de nya krafven, som göra sig gällande. Den icke minst vik¬ 
tiga frågan är den om fastighetskreditens ordnande. F. n. 
äro förhållandena helt enkelt olidliga. Svårigheten att erhålla 
kassalån påpekades, och för afhjälpande häraf förordades varmt 
den i Riksdagen väckta motionen om inrättandet af en stats- 
garanterad hypoteksbank för fastighetsbelåning i städerna. 

Man har klandrat stadsfullmäktige för försumlighet i bo¬ 
stadsfrågan. På de senare åren har emellertid ett stort arbete 
uträttats, och det återstode nu att se omsatta i verkligheten 
de kommittéutredningar och förslag som föreligga. Tal. om¬ 
nämnde de olika kommittéerna inom stadsfullmäktige, som haft 
att behandla till bostadsfrågan hörande angelägenheter samt 
visade planer öfver stadens uyförvärfvade områden, öfver landt- 
egendomskommitténs stadsplaneförslag å Enskede samt öfver 
de områden, sotn itikorporeringskommittéu föreslagit skola in- 
förlifvas med Stockholm. 

Slutligen påpekade tal., huru det i vår tid, då man mest 
sysselsätter sig med praktiska frågor, dock vore glädjande att 
se, att de estetiska krafven i och för vår stads utveckling allt 
mera göra sig gällande. Med tillfredställelse kunda man där¬ 
för hälsa exempelvis bildandet af Föreningen för Stockholms 
prydande med konsverk. Tal. visade till sist en del jämförande 
bilder, framställande dels våra tröstlöst enformiga gator utan 
fonder dels dylika vyer från utlandet, där man ofta varit mera 
förtänksam härvidlag, hvarjämte betonades det kända förhållan¬ 
det, att vi lida brist på platser för offentliga och monumentala 
byggnader, hvarpå som exempel anfördes den nya byggnaden 
för Stockholms högskola, som låg inklämd mellan tre smala 
gator och en hög kulle. 

Det vore många områden rörande stadens utveckling, som 
tarfvade samarbete mellan alla intresserade, enskilda som myn¬ 
digheter, för att bäst främja utvecklingen af vår stad i såväl 
kommunalt som byggnadstekniskt och estetiskt hänseende. 


FORENINGSMEDDELANDEN. 


AFDELNINGEN FÖR HUSBYGGNADSKONST samman¬ 
trädde tisd. 10 mars under professor Lallerstedts ordförande¬ 
skap. För Afdelningens representerande vid VIII internationella 
arkitektkongressen i Wien 18 — 24 maj i år, anslogs en summa 
af 400 kronor, och utsågs till afdelningens representant dess 
sekreterare, Ark. Tengbom. Styrelsen fick i uppdrag att söka 
utverka att Svenska Teknologföreningen, i likhet med hvad 
som varit förhållande vid andra internationella arkitektkon¬ 
gresser, måtte anteckna sig som delegerad vid kongressen. För 
det planerade svenska arkitektmötet i sommar valdes till sek¬ 
reterare och anordnare Ark. Cronstedt. 

Vid sammanträdet voro utställda uppmätningsritningar, 
skisser och fotografier från Leckö slott, utförda för öfverinten- 
dentsämbetets räkning af hr E. G. Asplund, som äfven redo¬ 
gjorde för desamma. 

Stadsarkitekten Salin förevisade en del vackra skiopti- 
konbilder från en resa, han företagit till flera pittoreska och 
idylliska tyska småstäder. Ark. Rhodin demonstrerade därefter 
ett af honom uppfunnet hopfällbart ritställ, som visade sig be¬ 
tydligt stadigare om ock ingalunda så inventiöst som den kända 
Enblomska uppfinningen af detta slag. 

Vid sammanträdet hade Docenten J. Roosval lofvat hålla 
ett föredrag om »de gotländska landtkyrkornas historia från 
1250 till 1375». Emellertid anlände på aftonen först ett tele¬ 
gram med underrättelse att föreläsarens tåg blifvit försenadt på 
grund af snöstormen och sedermera ytterligare ett, att tåghin¬ 
der omintetgjorde föredragets hållande. Detta fick sålunda upp¬ 
skjutas till ett kommande sammanträde. 

Vid nachspielet diskuterades, hvad som borde åtgöras för 
att väcka intresset för de många säregna och pittoreska par¬ 
tier och gatuvyer, som ännu många af våra småstäder ha kvar, 
och om något kunde göras för dessas bevarande. Ämnet hade 
kommit på tal med anledning af de vackra skioptikonbilderna 
från Tyskland, som stadsarkitekten under aftonen förevisat. 
Äfven vi äga ju mycket sådant af intresse i våra småstäder, 


men för hvarje dag som går, får mycket här afvika för de s. k. 
moderna krafven. Något borde göras för att intressera de 
olika städernas myndigheter och befolkning att taga vara på 
dylika minnen, som kunde synas värdelösa nog i materiellt af- 
seende, men som utgjorde särdrag för de olika platserna, väl 
värda uppoffringar för att få bibehållna. — Det ansågs, att arki¬ 
tekterna borde genom fotografier och teckningar från respek¬ 
tive orter påpeka, livad som fanns af värde och söka inpränta 
respekt härför, och borde de olika städernas stadsarkitekter här 
kunna uträtta mycket. — Frågan väckte lifligt intresse och 
föreslogs att upptaga den vid det blifvande arkitektmötet för 
behandling. 

På eftermiddagen hade tillfälle beredts Afdelningens med¬ 
lemmar att taga i betraktande K. Dramatiska teaterns nya 
byggnad. Detta besök företogs under ledning af Ark. Lillje- 
kvist och Öfverstelöjtn. Lindahl, och hade till detsamma ett 
stort antal deltagare anslutit sig. 

STOCKHOLMS BYGGNADSFÖRENING hade torsdagen 
den 12 mars ett talrikt besökt sammanträde å hotel Fenix, hvar- 
vid till medlemmar invaldes arkitekten Ivar Tengbom och In- 
geniören Hugo Ahldin. 

Arkitekt Hallman inledde diskussionen om »hufvudstadens 
prydande med konstverk» och förevisade ett stort antal skiop- 
tikonbilder, som voro belysande för frågan. Efter en liflig dis- 
skussion med högstämda anföranden antecknade sig flertalet 
af de närvarande såsom medlemmar i föreningen för nämnda 
syfte. Arkitekt Klemming ville i anslutning till föregående fråga 
erinra om nödvändigheten att bättre tillgodose behofvet af lek¬ 
platser för våra barn. Med skioptikonbilder från England visa¬ 
des, huru man där anordnade lekplatser och friluftsbad. Här 
nöjde man sig med en sandhög i Kungsträdgården. 

Sammanträdet afslutades med en animerad klubbafton, 
hvarvid det visade sig, att föreningens instrumentala och vokala 
resurser på det musikaliska området voro högst betydande. 












ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


ÅRGÅNG 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 

ARKITEKTUR 

ORGAN • FÖR • SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR: IVAR TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I G. CLAS O N OCH RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lördagen i hvarjf. månad Meddelanden adresseras till Arkitekt 

Prenumerationspris inclusive porto kii. 8.00 • N’. R ^ • 2 1 VIAT • IQOO • IVAR (TEN.GBOM, Östermalmsgatan - ^ 

För utrikes boende kr. 8.50 J ^ Riks 8281. Allm. 6858 


OCH DEKORA¬ 
TIV KONST <2 


BYGGNADSCHEFSBEFATTNINGEN I STOCKHOLM. 


T illsättandet af denna befattning har blifvit aktuell ge¬ 
nom att den nuvarande innehafvaren, som uppnått 
pensionsåldern och f. n. uppehåller platsen på förordnande, 
inom kort skall definitivt lämna densamma. Genom den 
stora betydelse för Stockholms utveckling som denna post 
måste tillmätas, har frågan om dess snara tillsättande till¬ 
dragit sig ett berättigadt intresse från såväl fackmän som 
allmänhet. En omständighet, som bidragit att försvåra 
frågans lösning är den, att det ämbetsverk, byggnadskon- 
toret, hvars chef det här gäller, kommer att undergå en 
i många afseenden välbehöflig och önskvärd omdaning. 
Detta gör det olägligt att redan nu förse platsen med en 
ordinarie innehafvare. För att emellertid under det öfver- 
gångsskede, som nu inträder, lå förhållandena på bästa 
möjliga sätt ordnade, har den myndighet, som haft att 
förbereda frågans behandling, beslutat föreslå tillsättandet 
af en bestämd person som byggnadschef på förordnande 
under två år. Såsom den föreslagna personen nämnes 
majoren i fortifikationen A. G. H. Kinberg. Denna åt¬ 
gärd har uppväckt olika meningsyttringar, af hvilka ett 
uttalande af Svenska Teknologföreningens Afdelning för 
Väg- och Vattenbyggnadskonst vid dess senaste samman¬ 
träde förtjänar att närmare skärskådas. Detta lyder orda¬ 
grannt sålunda: 

»Svenska Teknologföreningens afdelning för Väg- och 
Vattenbyggnadskonst, som försport att förslag framkommit, 
att för en tid af två år besätta befattningen såsom bygg¬ 
nadschef i Stockholm med en icke fackutbildad ingeniör, 
har tagit denna fråga under diskussion och anser det, på 
grund af hvad sålunda framkommit, lämpligt att göra föl¬ 
jande offentliga uttalande: 

Afdelningen, representerande Väg- och Vattenbygg¬ 
nadsfacket inom svenska ingeniörskåren, finner det beklag¬ 
ligt och vittnande om ringa förståelse af samhällets kraf, 
att en sådan fråga kunnat uppstå. Det lärer väl icke kunna 
bestridas, att ett på förtroende grundadt godt samarbete 
inom en förvaltning är en af de första förutsättningar för 
vinnande af ett godt resultat. Lika litet kan det bestri¬ 
das, att det förtroende, som här afses, måste grundas på 
gedigna kunskaper och framstående erfarenhet inom fac¬ 
ket, ty därförutan lärer väl icke kunna blifva tal om nå¬ 
got verkligt samarbete mellan chefen och afdelningsche- 
ferna. 


De allra flesta frågar inom byggnadskontorets verk¬ 
samhet falla inom Väg- och Vattenbyggnadsfacket och af¬ 
delningen vill därför såsom sin bestämda mening uttala, 
att till byggnadschef i Stockholm bör utses en högskole- 
bildad Väg- och Vattenbyggnadsingeniör med framstående 
praktisk erfarenhet och pröfvad administrationsförmåga in¬ 
om yrket. 

Att finna en sådan person, som skulle vara hågad 
att på endast två år antaga den ifrågavarande befattnin¬ 
gen, torde blifva svårt, hvarför ett tillsättande af befatt¬ 
ningen på fem år redan nu synes vara nödvändigt. Af 
alldeles särskild vikt är, att vid den förestående omor¬ 
ganisationen en framstående teknisk förmåga i egenskap 
af stadens byggnadschef därvid kan medverka. 

Det är icke blott af allmänt tekniskt intresse som af¬ 
delningen gör detta uttalande, utan äfven med anledning 
däraf, att de flesta af de i detta beslut deltagande äro 
skattskyldiga inom Stockholms kommun. 

På Afdelningens vägnar: 

C. J. Magnell, 

Ordförande.» 

Den uppfattning, som ligger bakom detta uttalande, 
är den, som härskat sedan många år tillbaka, och är som 
sådan allom väl bekant. — Utvecklingen har emellertid 
varit mycket stark äfven på de områden, som här berö¬ 
ras, och det, som i går ansågs tillfyllest, håller i dag icke 
måttet. Nya synpunkter vilja göra sig gällande vid besättan¬ 
det af en sådan viktig post som den, hvarom här är 
fråga. 

Den punkt i ofvanstående uttalande, hvarpå detsamma 
helt och hållet bygges, är den, att de allra flesta frågor 
inom byggnadskontorets verksamhet falla inom väg- och 
vattenbyggnadsfacket. Vid en granskning af instruktionen 
för byggnadschefen finner man i § 2, att »denne åligger 
att hafva inseende öfver alla de arbeten, som för stadens 
räkning utföras, såsom husbyggnad, vattenbyggnad, ord¬ 
nande af trafikleder, vattenledning och stadens planterin¬ 
gar. » Vid en jämförelse mellan olika anslag, uppförda 
under dessa rubriker, på t. ex. innevarande års budget, 
ur hvilken några siffror anföras på annat ställe i detta 
häfte, finner man följande summor: 

För gatuläggningsarbeten samt trummor och 

ledningar. 2,721,614:90 







54 


För hamnar och segelleder, däri dock inbe¬ 
räknade kostnader för reparation och ny- 


byggnader för tullhus. 1,618,500: — 

För gaturegleringsarbete. 1,221,400: — 

Summa Kr. 5,561,514:90 
För underhåll af stadens planteringar samt 

för nyanläggningar af dylika . 167,900: — 

För husbyggnadsarbeten och ombyggnader... 6,027,500: — 


Dessa siffror gifva sålunda tydligt vid handen att, 
tvärtemot hvad ofvanstående uttalande vill göra troligt, 
husbyggnaderna utgöra en mycket väsentlig del af stadens 
offentliga arbeten. Äfven om motsvarande siffror från 
föregående åren gifva ett något olika resultat, visa de 
dock den riktning, i hvilken på senare tiden utvecklingen 
slagit in, och att denna afdelning af byggnadskontoret är 
stadd i stark tillväxt. Det är visserligen sant, att icke 
alla stadens husbyggnader ledas från dess byggnadskon- 
tor. Enligt instruktionen höra de emellertid under bygg¬ 
nadschefens arbetsområde och hafva förberedts eller 
rättare borde hafva i sitt naturliga samband med 
öfriga frågor förberedande behandlats inom hans ämbets¬ 
verk. Detta är ingalunda en betydelselös faktor. Här 
ligger nämligen i vederbörandes hand att redan vid det 
helas planläggande göra en insats, som har det största 
inflytande på slutresultatet. Genom oförstående gentemot 
konstnärliga önskemål har mycket felats i detta hänseende. 
Arkitekten måste sedan, när frågan kommer under hans 
behandling, genom konstlade medel söka taga igen något 
af det försummade. Detta medför ofta ekonomiska 
uppoffringar. Ett skickligt disponerande af byggnadsfrå. 
gorna kan förvisso ersätta mycken arkitektonisk utstyrsel, 
och är sålunda denna fråga äfven i ekonomiskt afseende 
värd att noggrant beaktas. 

Fast man på grund af ensidighet i ledningen sålunda 
kommit att bortse från en hel del vägande synpunkter, 
så kan ur kommunalteknisk synpunkt icke anses önskvärdt, 
att denna väg fastslås såsom den riktiga. Detta är en 
omständighet att bemärka för postens blifvande innehaf- 
vare och bör beaktas vid dess tillsättande. Redan häraf 
bör framgå, att de kvalifikationer, som Afdelningen för 
Väg- och Vattenbyggnadskonst velat uppställa för Stock¬ 
holms stads byggnadschef, icke kunna anses tillfyllest. Men 
härtill kommer ytterligare ett par faktorer som förtjäna 
framhållas. Inom byggnadschefens verksamhetsområde fal¬ 
ler äfven omsorgen om planteringar och ordnandet af tra¬ 
fikleder. Af dessa är den senare delen gifvet viktigast, 
men äfven den förra, som berör stadens parkanläggningar 
och planteringar, kräfver förståelse och intresse. 

Med ordnandet af trafikleder, såsom uttrycket lyder, 
äro vi inne på ett område, som icke synes omfatta så syn¬ 
nerligen mycket, men som i själfva verket är ett begrepp 
med en ofantligt stor innebörd. Utvecklingen har på 
detta område i de moderna samhällena gått mycket hastigt 
fram, så hastigt t. o. m. att detta kan anses som en förmildran¬ 
de omständighet till Stockholms efterblifvenhet i detta afse¬ 
ende. Det som förr var ordnandet af trafikleder, är nu ett 
mycket omfattande och inveckladt problem. Stadsbyggnads- 
konsten har blifvit en vetenskap, inom sig rymmande många 


olika spec alområden, hvilka det öfvergår en mans förmåga att 
i detalj behärska. Stadsbyggandet är icke längre endast 
utförandet af vägar och kommunikationsleder, det har ut¬ 
vecklats till att innebära planläggandet för en obestämbar 
tid framåt af ett samhälles både materiella och andliga 
tillväxt. I detta problem komma många olika faktorer 
med anspråk på att blifva tillgodosedda, ekonomiska, prak¬ 
tiska, hygieniska och konstnärliga. Det rör sålunda vid 
ett samhälles allra intimaste lifsfunktioner. Den grund, som 
där läggs i praktiskt och konstnärligt afseende, kommer att 
öfva inflytande på den sociala utvecklingen, den på hvilken 
efterkommande skola bygga. Det är ramen för samhällslifvet. 

Att dylika mer omfattande synpunkter verkligen an¬ 
läggas, när det gäller detta problem, därom hafva vi lyck¬ 
ligtvis utmärkta bevis på från flera tyska städer. De om¬ 
fattas med det största intresse af myndigheterna, och vi 
hafva vid ett par olika tillfällen i denna tidskrift berört, 
hur detta tagit sig uttryck både i lagstiftningen och i 
undervisningsväsendet. Att dessa synpunkter äfven hos 
oss ha funnit sina målsmän, är endast en glädje att kon¬ 
statera, men de hafva ingalunda genomträngt det allmänna 
medvetandet. De måste emellertid häfdas och komma 
till uttryck äfven hos våra myndigheter, om vi vilja behålla 
vår plats som modern kulturstat. 

Och med dessa värden måste räknas icke minst när det 
gäller tillsättandet af posten som Stockholms byggnadschef. 
Stockholm står inför en stark utveckling. Det är nya vida 
områden, som skola planläggas och informas i samfärdseln; 
detta fordrar en vid blick och ett omfattande förstående 
för såväl ett samhälles som individens praktiska, och 
konstnärliga kraf. Äldre delar af staden skola samordnas 
med nya och med tidens fordringar; detta tarfvar, hvad 
beträffar Stockholm med alla dess gamla minnen att vårda 
och tillvarataga, en utomordentlig pietetskänsla och upp¬ 
skattande af samhällets förpliktelser mot en gammal kultur. 

Vid tillsättandet af Stockholms byggnadschef kan så¬ 
lunda allmänheten ha anspråk på, att det mäts med andra 
mått än de, som anlagts i ofvan citerade uttalande. Man 
kan omöjligen, såsom torde framgå af hvad som här sagts, 
sätta i fråga, att denne skall vara specialist på alla de 
områden, som falla inom hans verksamhet, men han måste 
ha öppen blick för dessas inbördes sammanhang, såväl som 
för hvarderas olika intressen. Om, såsom i berörda 
uttalande säges, till byggnadschef borde utses en hög- 
skolebildad väg- och vattenbyggnadsingeniör med fram¬ 
stående praktisk erfarenhet och pröfvad administrations- 
förmåga i yrket, skulle sålunda enligt samma uttalande 
det ej kunna talas om ett verkligt samarbete mellan denne 
och sous-cheferna för de afdelningar inom verket, som 
icke lågo inom dennes fack. Då dessa afdelningar emel¬ 
lertid, såsom förut visats, äro af minst lika stor betydelse 
som den, berörande väg- och vattenbyggnad, skulle ju 
detta vara ett fullständigt ohållbart system. 

Nu skall visst ej förnekas, att bland väg- och vatten- 
byggnadsingeniörerna kunna finnas personer med nödvän¬ 
diga kvalifikationer. Bland dem finnas ju sådana, om också 
få, hvilka med allvar lagt sig ombord med studium af 
stadsbyggnadskonst, men några allmänna förutsättningar, 












55 


att enbart inom denna kår den önskade skulle vara att 
söka, förefinnas, såvidt vi kunna se, icke. 

Snarare borde detta då vara fallet med afseende på 
arkitekterna. Dessa hafva lika lång teknisk utbildning 
som ingeniörerna, men därjämte en treårig konstnärlig ut¬ 
bildning, förutom i allmänhet årslånga studieresor. Genom 
praktiken sedermera i ständig kontakt med både ingeniörs- 
tekniska, praktiska, konstnärliga och administrativa spörs¬ 
mål besitter arkitekten de största möjligheterna till att 
rätt uppskatta och öfverblicka de olika uppgifter, som falla 
inom ramen för byggnadschefens verksamhet. Om det 
vid frågans definitiva afgörande funnes möjlighet att för- 
värfva en arkitekt med nödiga betingelser i öfrigt, anse 
vi, att både staden och allmänheten skulle ha största för¬ 
utsättningarna att få sina intressen tillgodosedda. 

För att redan på förhand bemöta en invändning, 
som alldeles gifvet kommer att framställas, kan det vara 
lämpligt att här med några ord beröra en vanföreställning, 
som är ganska allmänt rådande, och hvilken man från 
vissa håll, där man är intresserad häraf, söker hålla vid 
lif. Det är den, att arkitekten med sina anspråk skulle 
fördyra de företag, han lägger hand vid. Måhända har 
denna uppfattning fordom haft mera fog för sig. Numera 
är den ekonomiska faktorn en af dem, som mest tränga 
sig fram i en arkitekts kalkyler. Det gäller för arkitek¬ 
ten, som för hvarje annan yrkesman, att för billigaste pris 
åstadkomma det bästa möjliga. 

Konsten har ej kunnat undgå att påverkas af tids¬ 
andan. Också äro arkitektens estetiska ideal numer sådana, 
att de i allmänhet sammanfalla med rent ekonomiska, 
praktiska och hygieniska intressen. Härpå kunde anföras 
många exempel, men det är måhända lämpligast att klar¬ 
lägga spörsmålet med den frågan: har ingeniörsledningen 
vid stadens och andra husbyggnadsföretag i ekonomiskt af¬ 
seende visat några särskildt lyckliga resultat? 


Arkitekten är på grund af studier och utbildning mera 
kompetent att såsom ledare bedöma ingeniörsarbeten än 
civilingenjören att bedöma arkitekturfrågor. Härmed är icke 
sagdt, vi upprepa det ännu en gång, att icke bland ingen¬ 
iörerna skulle kunna finnas de, som kunde vara för posten 
lämpliga, lika litet som vi därmed kunna mena att alla 
arkitekter skulle vara lämpliga till befattningen. Hufvud- 
saken är och förblir, att vår byggnadschef är i besittning 
af verkliga chefsegenskaper och organisatorisk förmåga. 
Vi hålla sålunda före, att det icke kan betraktas 
såsom så alldeles själffallet, att byggnadschefs- 
befattningen i Stockholm bör tillsättas med en 
väg- och vattenbyggnadsingeniör. 

Då det, såsom man vill hoppas, är förestående en ge¬ 
nomgripande omorganisation af stadens förvaltning, hvilken 
med afseende på byggnadskontoret torde underlättas genom 
en efter modärna synpunkter genomförd uppdelning af de 
båda hufvudfacken, kan det måhända vara en klok åtgärd att 
inrätta ett provisorium och tillsvidare söka erhålla en person, 
som hvarken tillhör den ena eller den andra kåren, som kan 
stå opartisk och granskande inför de olika kraf, som vilja 
kämpa sig fram. 

Häremot kan invändas, att ett provisorium af detta slag 
så lätt öfvergår till permanens. Vi se icke däruti någon så 
stor olycka, ty den provisoriska befattningsinnehafvaren 
torde i så fall — hafva visat sin kompetens. 

Det gifves många yttre förutsättningar för att den 
ifrågasatte skall visa sig fylla måttet. 

Ett är visst, det går ej längre an, att Stockholms 
praktiska och estetiska utveckling dirigeras uteslu¬ 
tande af personer med enbart ingeniörsbildning 
och därpå grundad uppfattning af, hvad ett sam¬ 
hälles väl kräfver. 

I. G. Clason. Ivar Tengbom. Ragnar Östberg. 


SVENSKT ARKITEKTMOTE 13—15 JUNI 1908. 


Vid det svenska arkitektmöte, som förra året anord¬ 
nades och omfattades med ett lifligt intresse, beslöts att 
uttala den önskan, att dylika möten måtte återkomma hvarje 
år. Afdelningen för Husbyggnadskonst har också beslu¬ 
tat i enlighet härmed och lämnat sin styrelse i uppdrag 
att anordna ett dylikt möte. Styrelsen har nu fastställt 
programmet för detsamma och kommer inom kort inbju¬ 
dan till deltagande att utfärdas till svenska arkitekter på 
samma sätt som föregående år. Till mötets bestyrare har 
utsetts ark. grefveS. Cronstedt, Smålandsgatan 17,Stockholm. 

Mötesförhandlingarna äro afsedda att hållas å Svenska 
Teknologföreningens lokal, Jakobsgatan 19, där äfven ut¬ 
ställning af ritningar samtidigt äger rum, och återgifva vi 
ur programet följande. 

Lördagen den 13 juni sker samlingen kl. 10,30 
f. m. å Föreningens lokal, hvarefter, sedan val och öfriga 
formaliteter ägt rum, 

kl ix f. m. Föredrag af Intendenten Axel Nilsson: 

Äldre träbyggnader, med skioptikonbilder. 
kl. 3 e. m. Föredrag af Arkitekten, lektor Karl Berlin: 

Hvad bör från de svenska arkitekter¬ 


nas sida göras för att åstadkomm a en 
bättre byggnadskonst på landsbygden? 
Diskussion. 

kl. 6 e. m. Gemensam middag å Höganloft på Skansen. 

Vid nachspielet skioptikonbilder belysande 
ur arkitektorisk synpunkt intressanta bygg¬ 
nader, gatuvyer, stadspartier etc. från skilda 
delar af Sverige. Bidrag i form af fotografier 
eller skioptikonbilder till denna afdelning äro 
önskvärda och mottagas af mötets bestyrare. 

Söndagen den 14 juni: utflykt till Strängnäs, där 
domkyrkan och andra sevärdheter beses. 

Måndagen den 15 juni: förmiddagen är anslagen 
till besök vid en del äldre och nyare Stockholmsbyggna- 
der af intresse. 

kl. 7,30 e. m. Sammanträde å Föreningens lokal med 
föredrag af professor Sv. Arrhenius: Acku- 
stik i hörsalar. — Därpå afslutning 
samt gemensam supé, klubbafton. 

Noggrannare upplysningar komma att åtfölja den inbju¬ 
dan till deltagande i mötet, som inom kort kommer attutfärdas. 











5 6 


NÅGRA SIFFROR UR 1908 ÅRS STAT FÖR STOCKHOLMS STAD. 


E n rubrik, som genast fångar intresset, är statyer och konst¬ 
verk. Den härför föreslagna summan är visserligen 
icke stor, blott 7,500 kr., men redan det, att staden möj¬ 
ligen skulle vilja offra något på konst är ju värdt upp¬ 
märksamhet. Enligt § 4 i vår kommunalförordning af 23 maj 
1862 få icke kommunens medlemmar beskattas annat än 
till bestridande af utgifter, som kunna till stadens allmänna 
gagn eller särskilda dess behof erfordras. Och hvilken kom¬ 
munalrepresentation i vårt land har ännu bekänt sig till 
en sådan åskådning, att konstverk skulle höra till »stadens 
allmänna gagn»? Ännu märkligare skulle det vara, om 
man ville rubricera konstverk såsom » stadens särskilda be¬ 
hof. » Ens tanke hissnar inför en sådan möjlighet. Vis¬ 
serligen finnas ju inga hinder här i landet för den en¬ 
skilde att tillfredsställa sitt konstbehof, men något behof 
från det allmännas sida af konstverk lärer knappast er¬ 
kännas af s. k. vederhäftigt folk. 

Emellertid stillas ens oro och dämpas ens undran, när 
man läser vidare redogörelsen för användningen af medlen: 


Underhåll af statyer och konstverk. 500 kr. 

Elektrisk ström till vattenkonsterna i Kungsträd¬ 
gården och Adolf Fredriks torg. 3,500 » 

Vatten till d:o . 3,500 » 

Summa 7,500 kr. 

(Spolning af urinkurarna kostar 50,000 kr.) 


Till befrämjande af upplysning och sedlighet anslås tillhopa 


85-55 0 kr > bvaraf 

Till folkkonserter . kr. 15,000 

Arbetarinstitut och föreningar. » 11,000 

Arbetarbibliotek. » 8,000 

Folkbildningsförbundet . » 11,500 

Centralförb. för socialt arbete. » 1,500 

Skansen (för möjliggörande af billiga entréer 

för skolbarn och mindre bemedlade). » 15,000 

Nykterhetsföreningar och värdshus. » 20,000 

Flär ha vi sålunda äfven en summa ägnad åt konsten, 
nämligen åt musiken. 


Skulle offentlig konst i form af måleri och skulptur 
möjligen komma därhän att anses befrämja »upplysning» 
eller »sedlighet», är vägen sålunda öppnad för oanade 
möjligheter. Men detta kommer väl ej att inträffa förrän 
kroppsarbetaren gör anspråk på äfven dessa lifsvärden. 

På ett konsten närliggande område offras följande : 


Underhåll af stadens planteringar .. kr. 115,000 

Nyanläggningar och planteringar. » 52,900 


Kr. 167,900 


Vänder man sig åter till en annan grupp af siffror, 
den som rör samfärdslederna, vill det synas, som om hamn¬ 
frågan, hvilken för en industri- och hamnstad af Stockholms be¬ 
tydenhet ju borde intaga en synnerligen framskjuten plats, 
icke omfattas med samma intresse som gatutrafikfrågan. 


Hithörande siffror ställa sig sålunda: 

Gatuläggningsarbeten under 1908 . kr. 1,016,000 

Afloppstrummor och ledningar. » 1,705,614,90 

Gaturegleringsarbeten . » 1,221,400 

S:ma kr. 3,943,014,90 

Underhåll af hamnar och segelleder. kr. 227,500 

Reperation af slussen . » 6,000 

» » tullhus . » 20,000 

Nybyggnader för hamnar och segelleder » 1,048,000 

» » tullhus. » 128,000 

Nya kranar, spår m. m. » 189,000 

S:ma kr. 1,618,500 


Hvad beträffar omkostnaderna för brandväsendet, uppgå 
de till kronor 410,830. Till dessa bidraga Stockholms 
stads brandkontor med 30,000 kr. och Stockholms stads 
brandstodsbolag till försäkring af lösegendom med 20,000 kr. 
Man frågar sig ovillkorligen, hvarför endast dessa bolag 
skola bidraga. Borde icke snarare brandkåren helt eller 
till större delen underhållas af alla brandstodsbolag, som 
här operera. 

Den för byggnadsfolk intressantaste gruppen af siffror 
är dock anslagen till nybyggnader af hus, hvaraf här må 
anföras: 

totalkostn. 

Nytt polishus och rannsakningsfängelse... 2,800,000 
Extra tillägg till anslaget för navigations¬ 
skola . 379,800 

Till- och orabyggn. af Skomakarekällaren 560,000 
» » Johannes brand¬ 
station . 650,000 

Ändringar inom Öfverståthållarehuset. 35,000 

Nytt tull- och packhus i Stadsgården ... 1,000,000 

Rådhuset på Eldkvarn. 3,345,000 

Östermalms läroverk. 1,350,000 

Kungsholms realskola . 882,640 

Utvidgning af Sabbatsbergs sjukhus . 

» Epidemisjukhuset,. — 

Sinnessjukhus vid Långbro. 2,282,000 

Tuberkulossjukhus vid Söderby . 1,966,000 

Ny folkskola i lev. Malmen. 1,130,000 

» » » Blocket. 1,110,000 

Tillbygn. t. » » Piskan . 350,000 

Slakthuset å Enskede . 5,500,000 

Summa kr. 6,027,500 


anslag 
för 1908 
500,000 

32,500 

560,000 

300,000 

35 -°°° 

100,000 

400,000 

600,000 

100,000 

1,000,000 

200,000 

400,000 

500,000 

300,000 

1,000,000 


BONINGSHUS I ÖSTRA LAGNO. 

(Stockholms skärgård.) 


H är afbildadt boningshus uppfördes hösten 1906 och 
våren 1907 af ägaren, notarien Gustaf Alexander- 
son i Östra Lagnö, hvarest ett större område af honom 
inköpts. Å detta område ligga en del bondgårdar, hvilkas 
förra innehafvare alltjämt bebo sina egna stugor. Den 
nye ägarens hus var alltså afsedt att bilda centrum i en 
by, hvars arkitektoniska karaktär var på förhand gifven. 


Emellertid måste äfven hänsyn tagas till den högt belägna 
platsen och till utsikten åt två håll. 

För att binda byggnaden vid terrängen hade af mig 
föreslagits att anlägga en terrassmur i främre sockelns 
förlängning och framför sidoingången anordna en trädgårds¬ 
plan med ordnade rabatter och blomgrupper. Denna 
anläggning är ännu ej utförd. 















































57 





Entreprenör för uppföran¬ 
de af själfva husets stomme 
har varit Edmund Danielsson 
från Gärdsvik, Ljusterö, en 
intresserad och kunnig trähus¬ 
byggmästare af den gamla 
goda typen, som själf med 
hjälp af sina söner lägger hand 
vid det arbete, han åtager 
sig. Det är dylika af sitt yrke 
intresserade handtverkare, som 
vi arkitekter behöfva och böra 
uppmuntra. Dock vill jag som 
egen erfarenhet framhålla nöd¬ 
vändigheten af att, då ej an¬ 
visningar på platsen kunna läm¬ 
nas, noggranna detaljritningar 
uppgöras för att på den vä¬ 
gen föra ut bland landtbygg- 
mästare och timmermän nya 
anordningar, konstruktioner och 
detaljformer för trähus och för 
att lära dem uppskatta värdet af, att allt på förhand väl 
beräknas och genomtänkes. Af största betydelse, särskildt 
när det gäller trähus, är arkitektens direkta förbindelse 
med handtverkaren. Danielsson hör till de byggmästare, 
som inse detta, och önska rätta sig därefter. 

Byggnaden är uppförd af trä. Väggarna äro kon¬ 
struerade för vinterbehof af stående 3 " plank med papp och 
panel på yttersidan och papp, luftrum, panel och papp 
på innersidan. Under huset är icke inrymd källare, utan 
är denna förlagd i särskild byggnad. 

Byggnaden är i förhållande till erhållna utrymmen 
mycket billig. Kostnaden ställer'sig som följer: 


Grundmur af tuktad granit . 600 — 

Trästommen med skorsstensstock. 7,950 — 

Målningsarbeten . 1,000 — 

Diverse arbeten samt ritningar .. 760 — 


Summa kr. 10,310 — 
Arkitekt för byggnaden har varit Axel Lindegren. 




BONINGSHUS I ÖSTRA LAGNÖ. 


ARKITEKT: AXEL LINDEGREN. 































































































































































































































































































































53 


K. DRAMATISKA TEATERNS NYA BYGGNAD. 


D e reflektioner, arkitekt Fr. Lilljekvist låtit beledsaga 
min artikel i förra numret om Dramatiska teaterns 
nya byggnad, äro i några fall af den art, att jag anser 
mig skyldig böra återkomma till ämnet. Om de punkter, 
där våra åsikter stå klara och tydliga gentemot hvarandra, 
tjänar intet att vidare disputera; däremot har jag i några 
fall blifvit alltför missförstådd för att helt kunna förbigå 
dem. 

Beträffande den obestridliga popularitet, som byggna¬ 
den äger bland stockholmarna, låter arkitekt L. påskina, 
att jag skulle anse detta i och för sig för ett fel, eller 
som han säger: »detta att jag möjligen fångat stockhol¬ 
marnas smak, finner hr W. vara det svaga i mitt arbete». 
Så föllo sig dock icke mina ord. Jag sade, att det sva¬ 
gaste i arkitekt L:s arbete låg i det yttre påtagliga, och 
att detta yttre, d. v. s. den ut- och invändiga arkitektoniska 
skruden, kanske just var en exponent för allmänhetens 
lynne och smak och därför kunde förklara allmänhetens 
beundran för byggnaden. Felet var sålunda icke, att han 
fångat smaken, utan att han fångat den med icke fullgoda 
medel. Kritiken träffar naturligtvis äfven allmänheten. Det 
berättigade att i konsten omsätta sin tids och sin omgif- 
nings känslostämning blir, åtminstone då det gäller monu¬ 
mentalkonst, beroende af, hur djupt konstnären kan gripa 
i denna stämning. Tager han blott det, som hvilar eller 
rör sig på ytan af det nuvarande samhället, och söker 
omsätta i konst, kan han gifva en bild af tidens rent 
yttre fysionomi, men för att det skall blifva monumental¬ 
konst, får han gå djupare ned från ytan till det, som rör 
sig på djupet — där är det icke längre den s. k. allmän¬ 
hetens smak, som bestämmer strömriktningen, där äro 
andra större krafter härskande. 

»Hur skulle öfver hufvud de historiska stilarna hafva 
uppstått, om ej konstnärerna talat med tungor, som tidens 
människor förstodo», frågar arkitekt L. Ja, de ha nog 
talat samtidens språk, men de ha icke sagt det,’ som var 
på hvar mans mun. De ha i ord gett form åt samtidens 
drömmar, dessa drömmar ha genom konstnärerna blifvit 
verklighet, blifvit stil. 

Ark. L. säger: »I tonkonsten tjusar oss mest det, 
som sprungit ur folkets lif och tidens stämning, vallarens 
enkla låt och den sirliga menuetten.» Det är möjligt så 
är. Jag är icke musikalisk, så jag har svårt yttra mig 
om saken, men jag misstänker, att t. o. m. allmänheten 
skulle önska litet Beethoven efter Boston, som väl är 
nästa nummer. 

Angående grupperingen af byggnaden med det upp¬ 
dragna fasadtornet och den nedpressade scenöfverbyggna- 
den vill jag blott i få ord bemöta några af arkitekt L:s 
invändningar. Det är visserligen sant, att till följd af 
tomtens sneda form ett förhöjdt scenparti skulle kommit 
snedt i förhållande till hufvudfasaden, men torgets skap- 
nad gör, att man knappt från någon punkt har känning 
af att befinna sig midtför huset. Då vidare scenöfver- 
byggnaden befinner sig på ett betydligt afstånd från fasa¬ 


den, och intet parti skulle accentuera dennas midt, är jag 
öfvertygad om, att den omnämnda snedheten ej skulle 
inverkat störande. 

Den förhöjda scenöfverbyggnaden behöfde icke ut¬ 
föras i sten som fasadtornet. Vi se vid dettas kupolbe¬ 
täckning, hur ett lätt material kan användas, som väl håller 
ihop med fasadstenen, och den ökade tyngd, som en för¬ 
höjd järnkonstruktion medfört, torde godt kunnat upptagas, 
utan att scenen nämnvärdt behöft minskas. Att fasad¬ 
tornet kostat arkiteten mycket bekymmer förstår jag. Det 
måste dit, säger han, för att parera de stora husen bred¬ 
vid. Att detta är orsaken, förstår jag äfven, men hvad 
jag icke förstår, är hans påstående, att om tornen och 
loggian äro riktiga, det vore svårt lösa fasaden utan krönt 
midtparti. Tvärt om! Lösningen vore i mitt tycke mycket 
naturligare och enklare. Beträffande grannhusen så låt 
vara, att tornet parerar dessa, men det skadar på samma 
gång själfva byggnaden och medför så många svårigheter, 
att nackdelarna gifvet uppväga fördelen. 

Med förbigående af en del invändningar, ark. L. 
vidare gör mot min kritik, vill jag blott stanna vid en — 
beträffande den om byggnadens karaktär. Hvad jag om 
denna yttrat, har ark. L. helt missförstått. Han tycks 
tro, att jag velat ha teatern byggd i någon gammal svensk 
stil. Jag hänvisade till våra gamla traditioner, ej till våra 
gamla arkitekturformer. Ark. L. citerar ur min artikel 
jämte annat godt jag haft att säga om byggnaden: »an¬ 
vändandet af marmorn ger byggnaden en förnäm och 
monumental prägel, portiken nedtill en god relief». Det 
tyder ej på att jag haft mina tankar på hvarken Vasastil 
eller tegel för byggnaden. Den lilla mellansatsen om »att 
öfversätta dansk tegelarkitektur till svenska» är ju rolig, 
synnerligen från det hållet. En »gammal gripsholmare» 
borde väl sist af alla glömma, att vi ha gammal svensk 
tegelarkitektur. Det kan ej nekas, att det har förvånat 
mig, att en sådan man som ark. L., som under hela sin 
föregående verksamhet left sig in i vår gamla arkitektur, 
och, som han själf säger, lärt sig älska den, så med ens 
kan släppa — icke stilen — utan allt af dess stämning; 
den behöfde han dock ej helt kommit ur, fast han blifvit 
»stockholmare med själ och hjärta». 

»Talia är ett fruntimmer, och som kvinna kan hon 
väl få pryda sin dräkt med blommor och band», säger 
ark. L. Som förklaring till byggnaden är satsen god, ty 
det feminina har tydligt kommit fram, men Talias syskon¬ 
krets har under tidernas lopp ökats både åt höger och 
vänster och frågan är, om icke dräkten skulle bättre passat 
någon af hennes yngre systrar. »Mäster Olof», »Kung 
Lear», »Antigone» ha gått öfver scenen. Kunna icke 
de namnen bidraga till förklaringen af Talias väsen? Jag 
vill icke se henne »komma oss vänligt och leende till 
mötes». Jag vill se henne stå orörlig, förnäm och all¬ 
varlig utan en gest mot oss, som nalkas henne. 

C. Westman. 


AFFÄRSHUS I STOCHOLM DROTTNINGATAN 58. 

yggnaden, uppförd åren 1907 —1908 för Fabrikör samt dubbla källarvåningar, samtliga ämnade till affärslo- 

C. J. Tillmans räkning, har 5 våningar ofvan gatan kaler utom öfversta våningen och vindsvåningen, hvilka 
















59 



äro afsedda till kontorslokaler och fotografiateljé; dess ut¬ 
sträckning å tomten lämnar öfrigt endast en ljusgård med 
underliggande septisk tank. 

Huset är uppfördt på sandbotten, delvis berg, med 
grund af betong. Inre stommen af vanligt tegel, bjälk¬ 
lag af betong mellan järnbalkar, utom de två understa, 
som äro af armerad betong (fackverksbjälkar). I fasaden 
äro bottenvåningens pelare utförda af granit, på innersidan 
isolerade med asfaltpapp och puts på järntrådsnät. I 



AFFÄRSHUS I STOCKHOLM. ARKITEKTER: 

DROTTNINGGATAN 58. DORPH OCH HÖÖG. 


fortsättningen är fasaden beklädd med skotsk sandsten och 
pelarna bakmurade med hårdbrändt tegel och cementbruk. 

Fönsteranordningarna äro konstruerade af järnramar 
beklädda med s. k. duranametall, som för detta ändamål 
här först införts af metallaktiebol. Skyltställ, hvilken fabrik 
äfven uppsatt och monterat dessa fönster. 

Ofriga leverantörer hafva varit: 

för betongarbetet, Akt.-bol. Järnbetong, 

» granitarbetet, » Hilleviken, 
































































































































































































































6o 


för sandstensarbetet, C. Winbergs stenhuggerier, 

» snickeriarbetet, Kisa snickerifabrik, 

» gas, vatten och afloppsledn., Högberg & Lind¬ 
qvist, 

s elektriska ledn., Allm. Svenska elektr. A.-B. Västerås. 


Ansvarig byggmästare har varit Ingeniör N. Gustafsson. 
Konstruktionsberäkningarna hafva utförts af ingen¬ 
jörsfirman Looström och Gelin. Arkitekter för byggna¬ 
den hafva varit 

Dorph och Höög. 


EN FÖRENING FÖR UPPMÄTNING AF VÅRA BYGGNADSMINNEN. 


G lädjande nog har intresset för våra äldre byggnads¬ 
verk på senare tiden varit i starkt tilltagande. Som 
en yttring häraf har i dagarna bland eleverna vid konst¬ 
akademiens arkitekturskola bildats en förening i afsigt 
att åstadkomma goda uppmätningar samt dessas publice¬ 
rande. I en skrifvelse ställd till Afdelningen för Hus¬ 
byggnadskonst vända sig eleverna till svenska arkitekter 
med anhållan om intresse och bistånd. Vid Afdelningens 
förra sammanträde, då denna skrifvelse föredrogs, påpe¬ 
kade prof. Clason den stora betydelse ett dylikt företag 
måste tillmätas både för dem, som sålunda komma i in¬ 
tim kontakt med våra fäders sätt att bygga, och för det 
allmänna förståendet och intresset för våra arkitektoniska 
minnesmärken. 

Företaget kan säkerligen räkna på det största intresse 
från alla arkitekter. Det är också att antaga, att tillslut¬ 
ningen af passiva medlemmar blir stor, icke endast 
bland arkitekter, utan äfven bland andra intresserade, lik¬ 
som att staten och intresserade institutioner komma att 
lämna sitt understöd, så att företaget från början kommer 
på en lugn och säker ekonomisk basis. 

Tekningslista kommer att tillhandahållas vid det stun¬ 
dande svenska arkitektmötet, men kan äfven anmälan ske 
till uppmätningsföreningens sekreterare adr. Konstakade¬ 
mien, Stockholm. Ofvanberörda skrifvelse är af följande 
lydelse: 

Till Svenska Teknologföreningens Afdelning för Hus- 
byggnadskonst! 

Eleverna vid Konstakademiens arkitekturskola hafva sam- 
manslutit sig till en förening, hvars ändamål är att uppmäta 


och studera våra äldre svenska byggnadsminnen och genom 
uppmätningsritningarnas publicerande göra dessa tillgängliga 
för allmänheten. 

Föreningen kommer att uuder ferietiderna företaga studie¬ 
resor till olika delar af landet, hvarvid äldre byggnadsverk af 
intresse skola samvetsgrannt uppmätas och aftecknas. I den 
af föreningen utgifna publikationen skall reproduceras, såväl 
de å resorna företagna uppmätningarna, som äfven andra, 
hvilka af föreningens medlemmar verkställts, hvarvid stor vikt 
kommer att läggas å fullständigheten af de införda ritningarna. 
Till förtydligande af dessa komma eventuellt äfven smärre foto¬ 
grafiska reproduktioner att medfölja. Publikationen skall 
utkomma i minst 30 blad årligen (format 27 x 38 cm.) 

För ordnandet af företagets ekonomiska sida vore det 
emellertid af den största betydelse, att så snart som möjligt 
lära känna det intresse, föreningen kan påräkna hos den svenska 
arkitektkåren, museimän och andra för våra byggnadsminnen 
intresserade personer. Det stora intresse och den uppmuntran, 
företaget redan rönt hos en del framstående arkitekter och 
museimän, hvilka redan undanröjt de största svårigheterna för 
dess startande har gjort, att föreningen redan nu vågar komma 
med detta upprop, innan den haft tillfälle att lämna något 
synligt bevis på, hvad den kan åstadkomma, j 

Vi uppmana därföre alla, som kunna äga intresse af dess 
verksamhet och dess publikation, att understödja föreningen 
genom att anteckna sig såsom passiva medlemmar i den¬ 
samma. Passiv medlem skulle årligen erlägga en afgift af 10 
kr. och emot detta erhålla publikationen. 

Om sålunda tillräckligt intresse vinnes för fullföljande af 
företaget, hoppas vi med tiden kunna åstadkomma ett sam¬ 
lingsverk öfver de minnen, som till våra dagar bevarats af 
äldre svensk byggnadskonst. 

Stockholm d. 14 april 1908. 

Å föreningens vägnar: 

O. Hökerberg G. Stendahl 

ordförande sekreterare 


EWERT WRANGEF. MEDELTIDS-KYRKORNA I SMÅLAND 
(JÖNKÖPINGS OCH KRONOBERGS LÄN). 

Ur Meddelanden från Norra Smålands Forn¬ 
minnesförening. I. Jönköping 1907. Pris 3 kr. 


denna rikt illustrerade uppsats framlägger prof. E. 
Wrangel i Lund, såsom han själf säger, »eine vorläufige 
Mitteilung» angående sina studier öfver kyrkorna i det 
småländska inlandet. Det är alltså icke frågan om någon 
uttömmande behandling af ämnet, utan egentligen blott 
ett framläggande af materialet, som indelats i vissa hufvud- 
grupper, samt en antydan om, hvilka resultat en grund¬ 
ligare bearbetning däraf kan komma att gifva, resultat, 
som hafva intresse icke blott för konstarkeologien utan 
äfven för kunskapen om den kristna kulturens invandring 
och första spridning i Småland. 

Prof. Wrangel ordnar kyrkorna efter trenne olika 
plantyper och lämnar under dessa hufvudafdelningar full¬ 
ständiga förteckningar på därtill hörande kyrkor, icke blott 
de ännu kvarvarande, utan äfven sådana, som tills för 


kortare tid sedan funnits, men nu försvunnit genom sena 
tiders brist på uppskattning af de gamla byggnaderna. 
Till dessa uppgifter knyter författaren vidare en del mera 
detaljerade upplysningar om de märkligare kyrkorna. 

Ett särskildt kapitel ägnas åt träkyrkorna, som dock 
behandlas mera flyktigt, då författarens egentliga studium 
rört stenkyrkorna. Man får dock genom detta kapitel 
klart för sig, hvilka intressanta minnen af denna äldre trä¬ 
byggnadskonst, som ännu finnas kvar i dessa trakter, trots 
den våldsammaste sköfling. Af de omkring 50 bekanta 
träkyrkorna inom området finnas nu blott c:a 20 kvar. Då 
man ser afbildningar af en del nyligen rifna träbyggnader 
såsom Aneboda kyrka och Forserums präktiga klockstapel blir 
man bedröfvad in i själen, att sådant fått spårlöst försvinna. 
Och denna sorg stegras till förfäran, då man bredvid den 







gamla byggnaden ser bilden af de s. k. arkitekturverk, 
som ansetts värdiga att ersätta dem. Det kan inte, det 
får inte fortgå på sådant sätt! 

Det intressantaste i uppsatsen är utan tvifvel de många 
och goda afbildningarna. De gifva en föreställning om, 
huru mycket af verkligt stort intresse, som ännu finns kvar 
i en trakt, som kanske af de flesta antagits vara utblottad 
på allt uttryck för en konstnärlig kultur. Det visar, huru 
ofantligt mycket det finns att göra för alla dem, som nit¬ 
älska för våra arkitekturminnens studerande och bevarande. 
Att afbildningarna till största delen äro efter fotografier 
utgör en extra påminnelse om, huru oändligt litet af verk¬ 
ligt goda uppmätningar af våra äldre byggnader, som fin¬ 


nas tillgängliga för våra forskare, och det borde kunna 
vara en sporre för våra intresserade arkitekter, att med 
större energi än hittills rikta sin uppmärksamhet på upp¬ 
mätningar af äldre byggnader, samt låta dessa blifva 
publicerade. 

En annan påminnelse om arkitektförsyndelser får man 
tyvärr också i denna uppsats. Ty det är ej blott genom 
rifning, som gamla minnesmärken förstöras. »Restaurering» 
kan ibland vara ännu värre än rifning, och därpå gifver 
författaren genom de 2 bilder, som här reproduceras, ett 
exempel, som talar mer än önskvärdt tydligt. Sådant 
är väl dock numera omöjligt! 

Sigurd Gurman. 



NORPA LJUNQA KYRKA I SMŬ 
LAND FÖRE OCH EFTER RESTAU¬ 
RERINGEN. 

DEN FÖRRA BILDEN VISAR KYR¬ 
KANS UTSEENDE JÄMTE KLOCK¬ 
STAPELN OMKR. 1890. DEN 
SENARE VISAR HUR KYRKAN 
TER SIG 1905. KLOCKSTAPELN 
NEDRIFVEN. 



DIFFERDINGERBALKEN. 


Ett profiljärn, som under de senaste åren, tack vare sina 
i alla hänseenden förträffliga egenskaper, gjort betydande er- 
öfringar inom byggnadsbranschens alla grenar, icke minst inom 
den moderna husbyggnadskonsten, är differdingerbalken, upp¬ 
kallad efter tillverkningsorten Differdingen i Luxemburg. 

Balkens sektion, som är I-formad, skiljer sig från andra 
dylika profiler väsentligast genom en i förhållande till höjden 
afsevärdt stor flänsbredd samt äfven genom den ringa lutnin¬ 
gen 9 % å flänsen (för jämförelse omnämnes, att flänslutningen 
å en tysk normalprofil af en I-balk är 14 %). Denna form å 
differdingerbalken erbjuder konstruktören många och stora 
fördelar, hvilka i det följande skola påvisas. Behofvet af en 
dylik profil hade redan före dess tillkomst varit länge kändt, 
och det var svårigheter vid valsuing och tillverkning, som 
hindrat denna balkform att tidigare än som skett komma ut 
i marknaden, och mycken möda och stort arbete ha blifvit 
nedlagda, innan man kommit till nuvarande fullkomning vid 
tillverkningen. Svårigheter att öfvervinna voro hufvudsakli- 
gen, att i den breda flänsen erhålla materialet likajbearbetadt 
med det i lifvet, så att inga initialspänningar skulle uppstå i 
godset, samt en sådan ställning af valsarna, att inga otillåtna 
mått- och viktsvariationer af en och samma profil kunna före¬ 
komma. 

Valsningsmetoden, uppfunnen af amerikanen Grey, skiljer 
sig från den för fasonjärn vanliga därigenom, att sektionen ej 
bildas genom s. k. profilvalsar utan genom tre par, oberoende 
af hvarandra arbetande valsar, hvilka bestämma balkens dimen¬ 



sioner. För ett ändamålsenligt användande af dessa tre par 
af valsar äro två valsställningar anordnade (se fig. 1), af hvilka 
den ena består af två horisontal- och två vertikalvalsar, under 
det att i den andra endast finnas två horisontalvalsar. I den 
första ställningen erhållas genom horisontalvalsarna den inre 
profilhöjden och liftjockleken samt genom vertikalvalsarna 
flänstjockleken. I den andra ställningen framställes genom 
horisontalvalsarna flänsbredden. Valsningen bedrifves med 
jämförelsevis stor hastighet, hvilket hindrar äfven de små pro¬ 
filerna från att för hastigt afsvalna. Denna valsningsmetod 
ger så godt som inga måttvariationer och genom det sista 
horisontala valsparets tryckande inverkan å flänsgodset blifva 
alla balkens delar tryckta, i motsats till exempelvis en normal¬ 
profil af en I-balk, hvars flänsar vid valsningen ej erhålla 
något mottryck, på grund hvaraf normalprofilen också ofta 
visar stor skillnad i hållfasthet i respektive lif och fläns. 

För att styrka detta förhållande äro prof utförda bl. a. 
äfven vid Tekniska Högskolans Materialprofningsanstalt i Stock¬ 
holm. 

Strimlor utstuckna ur såväl lif som fläns af differdinger- 
balkar visade alla i det allra närmaste samma hållfasthet för 
dragning. 

Differdingerbalkarnas dimensioner återfinnas numera i 
de flesta tabeller öfver profiljärn, hvarför någon beskrifning 
däraf ej anses nödvändig i denna uppsats. 

Materialet, hvaraf balken består, är götjärn (tyska Fluss- 
eisen), som vid kemisk analys, utförd vid härvarande material¬ 
profningsanstalt, visade följande främmande beståndsdelar : 


kol. 

... . 0,08 

% 

kisel . 



mangan . 

. 0,006 

» 

fosfor . 


» 

svafvel . 


» 


Samtidigt utförda rödskörhets- och etsningsprof visade 
att materialet var rödskörhetsfritt, fullkomligt tätt samt sak¬ 
nade all kärnstålsbildning, hvadan det är att betrakta som 
särdeles homogent; äfvenså visade sig materialet bestå alla ut¬ 
förda härdningsprof. 

Beträffande hållfasthet uppfyllde materialet alla de tyska 
normalbestämmelsernas villkor. 

Som exempel på hög hållfasthet och tänjbarhet, erhållna 
vid sträckprof af en längs lifvet af en å nederlag i Stockholm 
liggande balk urtagen strimla, må anföras: 

sträckgräns . 2 750 kg./cm. 2 


FIG. 1 

















































6 2 


brottgräns. 4 140 kg./cm. 2 

tänjbarhet . 31,6 % 

De fördelar, differdingerbalkarna lämna på grund af sin 
form, således oafsedt den goda materialhalten, äro stora och 
mångahanda. 

Såsom balkar, d. v. s. hufvudsakligen utsatta för böj- 
ningsspänningar, gifva de med liten konstruktionshöjd stor 
bärförmåga, beroende på att det hufvudsakliga materialet ge¬ 
nom de breda och grofva flänsarna samlats på stort afstånd 
från tyngdpunkten, hvarigenom stort motståndsmoment vinnes. 

Vid moderna konstruktioner, i synnerhet inom husbygg¬ 
nadsfacket, där ofta hvarje centimeter af höjden är dyrbar, är 
den låga balkhöjden själffallet högst förmånlig. Äfvenså komma 
differdingerbalkarna väl till pass vid brobyggnader, viadukter 
eller i allmänhet annars, då konstruktionshöjden är låg. 

Den nedböjuing, som skulle uppstå på grund af den låga 
konstruktionshöjden, minskas i hög grad, då balkarna äro 
kringgjutna med betong. I sådant fall kan exempelvis ett 
betongbjälklags tjocklek nedbringas ända till cirka '/ af 
spännvidden utan fara för otillåten nedböjuing. Är balken fri, 
erhålles vid jämt fördelad belastning och en ansträngning 
= 1000 kg./cm. 2 en nedböjuing - '/ 40 o af spännvidden, då balk¬ 
höjden är V,* spännvidden. 

Jämförd med normalprofilbalkar af motsvarande höjder är 
bärförmågan hos en differdingerbalk betydligt större. Så t. ex 
förmår en I 22 B (vikt = 64.8 kg. pr m.) upptaga samma böjande 
moment, som en I NP 30 (vikt=53,8 kg. pr m.). Om man 
sålunda är oförhindrad använda den större konstruktioushöj- 
deu, blir uormalprofilen mera ekonomisk. Däremot svarar 
1 st, I 32 B mot 2 st. I NP 34, eller x st. I 40 B mot 2 st. 
I NP 40, hvarvid är att märka, att vikten af 1 st. 40 B är 
159,8 kg. pr m. under det att 2 st. I NP 40 väga 183,6 kg. pr m. 

Differdingerbalken får genom sin breda fläns ett godt 
upplag å mur samt gör på de ställen, där en differdingerbalk 
kan användas i st. f. två st. normalprofiler, alla sammankopp¬ 
lingar och bultförbindningar onödiga. 

Differdingerbalkarna kunna äfven med stor fördel ersätta 
de dyrbara nitade plåtbalkarna. Till jämförande exempel tages 
nedanstående plåtbalk af I-sektion (ur Hutte) samt en I 45 B. 




Dessa två balkar hafva med ungefär samma höjd i det 
närmaste samma motståndsmoment. För att undersöka, hvil- 
keudera sektionen är den mest ekonomiska, måste hänsyn ta¬ 
gas till bådaderas såväl pris som vikt, pr längdenhet. Ju 
större en balks motståndsmoment är i förhållande till dess 
vikt, desto större är dess absoluta bärighetsgrad och vidare, ju 
billigare materialet är, desto större är balkens ekonomiska bärig¬ 
hetsgrad. Sektionens ekonomiska bärighetsgrad a kan således 
sägas vara direkt proportionel mot motståndsmomentet och 
omvändt proportionel mot vikt och pris. Betecknas motstånds¬ 
momentet med W, vikt pr löp. met. med G och pris pr kg. 
med p, blir W 

a= G~~f 

För den ofvanstående plåtbalk en är 
W' = 3872 cm. 3 ; G' — 231 kg. pr m.; p'c^.o. q Q kr. pr kg. 
och för differdingerbalken 

W" = 3595 cm. 3 ; G” = 167,9 kg. pr m.; p"C^o.2o kr. pr kg. 

På grund af utförda jämförande beräkningar är värdet 
å p" satt ganska högt för att göra rättvisa åt egenskapen 
hos en plåtbalk att vara jämnstark därigenom att flänsplåtar- 
nas antal minskas mot upplagen. Vid insättning af dessa siff¬ 
ror i uttrycket för den ekonomiska bärighetsgraden erhålles: 

3 872 

för plåtbalken «' = 0 T, = 55,8, 


för differdingerbalken «" = ——=107 

107,9.0,2 ' 

a" 107 


Beräkningar utförda på detta sätt för olika balkhöjder 
visa, att differdingerbalkarnas ekonomiska bärighetsgrad är 
1 >5 å 2 gånger större än den hos motsvarande nitade plåtbalkar 
af den typ, som återfinnes i »Hutte» och de flesta andra hand¬ 
böcker. Utom denna ekonomiska fördel kommer dessutom den 
kortare leveranstiden för en differdingerbalk, då ju all sam- 
manpassning, nitning och strykning af mot hvarandra liggande 
delar alldeles komma ur räkningen. Ur rent konstruktiv syn¬ 
punkt har man också fördelen af en enhetlig massiv konstruk¬ 
tion i stället för plåtbalkens många smådelar och skarfvar, som 
mera lämna tillfälle till felaktigheter äfvensom sönderrostning. 
För en konstruktion utsatt för skakningar eller hastigt väx¬ 
lande belastningar försvinner dessas skadliga inverkan å nitar 
genom användande af differdingerbalken. Därmed minskas 
också underhållskostnader för nitutbyte m. m. Balkarna lämpa 
sig följaktligen särdeles väl till hufvudreglar för mindre broar 
eller viadukter, äfvensom till tvär- eller långreglar vid större 
brokonstruktioner. För ofvanliggande murverk e. d. erbjuder 
differdingerbalken i motsats till plåtbalken en jämn och slät yta. 

På ett helt annat område än förut nämnda hafva differ¬ 
dingerbalkarna kommit till stor användning, nämligen såsom 
stöd eller kolonner och som sådana utsatta för knackning. 
Det är härvidlag sektionens stora tröghetsmoment äfvensom 
dess lämplighet för utförande af infästningar genom de breda 
flänsarna och den ringa flänslutningen, som äro de förnämsta 
orsakerna härtill. 

Största svårigheten ligger i lösandet af frågan, huru en 
skarfning af en genom flere våningar gående och endast af 
differdingerbalkar bestående kolonn skall lämpligen utföras, 
då profilombyte äger rum. Ett utomlands ofta användt sätt 
är att helt enkelt inlägga en tjock smidesjärnplåt mellan de 
båda väl arbetade ändarna af de balkstöd, som skola skarfvas, 
samt deras fästande medelst vinkeljärn i denna plåt. Genom 
denna konstruktion vinnnes emellertid ej önskvärd stadga sid¬ 
vägen eller kontinuitet. 

En annan konstruktionsmetod, där detta mål vinnes, är 
en kombination mellan differdingerbalkar och andra profiljärn. 
Följande sektioner visa exempel på en sålunda utförd kolonn. 




Vtj /y S S é> 7^. 


yjet So.*/ 7 


V<7+/ / ö Z r/f. 


0opc<y ö s«iU-f)Kr 



af kolonnen, under det att vinkeljärnen och [-balkarna påklä¬ 
das densamma alltefter behof, och på så sätt, att de samtidigt 
fortsätta ett stycke öfver de ställen, där differdingerbalken 
behöfver skarfvas, hvarigenom kontinuitet vinnes. 

Utom här anförda exempel kunna differdingerbalkarna 
ifrågakomma vid själfva fackverkskonstruktionen för stångsy¬ 
stem i allmänhet, emedan knutpunkterna ofta kunna på kon¬ 
struktivt sätt utbildas. 

Differdingerbalkarna visades första gången på utställnin¬ 
gen i Diisseldorf 1902 och kommo samma år ut i marknaden. 
De hafva visat en år efter år allt mera stigande konsumtion, 
och enligt tillgängliga uppgifter uppgick produktionen under 
år 1907 till cirka 250000 ton vid Differdingen, afdelning af 
»Deutsch-Euxemburgische Bergwerks- und Hiitten-Aktien-Ge- 
sellschaft». Till följd af svenskarnas brist på förutseende af 
balkens framtida tekniska användning har generalagenturen för 
Sverige kommit i danska händer och innehafves af Aktiebolaget 
Sophus Berendsen i Köpenhamn. 

Samtliga profiler utom I 18 och 20 B äro tullfria. Bal¬ 
karna betinga för närvarande fritt å kaj i Stockholm ett pris 
af 150 å 180 kr. pr ton, hvarvid de lägre profilerna äro billi¬ 
gare pr ton än de högre, med undantag för I 18 och 20 B, 
hvilka genom tullen blifvit åsatta ett pris af omkring 169 kr. 
pr ton. 

Stockholm i febr. 1908. H. KreuGER. 




































6 3 


STRÖDDA MEDDELANDEN. 






FÖRSTÄRKANDE AF FOGEN MELLAN ÄLDRE OCH 
NYGJUTEN BETONG. Vid de flesta betongarbeten kan ej und¬ 
vikas, att t. ex. en hel del betongjutning ena dagen måste af- 
slutas för att sedan under natten stå orörd och fortsättas först 
dagen därpå, eller med andra ord att i gjutniugen uppstå ytor, 
där nytt betongmaterial lägges mot redan brunnen betong och 
där man likvisst önskar få möjligast god bindning emellan de 
vid olika tider gjutna delarna af konstruktionen. 

Att härvidlag en afsevärd svårighet alltid uppstår torde i 
främsta rummet böra tillskrifvas betongens egenskap att ändra 
volym under hårdnandet, livarigeuom skrufspänningar uppstå 
uti ytan emellan ny och äldre gjutning. Sagda förhållande 
är till ej ringa olägenhet, och har man vanligen sökt ernå bind¬ 
ning mellan gjutningarna genom att bestryka den äldre med 
cementvatten omedelbart innan gjutningen fortsättes, ett för¬ 
farande, som dock i ett flertal fall visat sig ej medföra önskad 
verkan. 

Fogens styrka kan ökas ej oväsentligt genom att rifva 
upp ytan å den äldre betongen med en kratta eller dylikt innan 
den lämnas att hårdna, och har vid gjutning med våt betong 
sammanbindning emellan de olika lagren i horisontfogar er¬ 
hållits genom utläggande af större, skarpkantiga stenar, hvilka 
sjunkit eller pressats ned i den lösa betougmassan och sålunda 
kommit att till en del ligga i den äldre och till en del i den 
senare gjutna betongen. 

Enligt en uti Beton & Eisen H. i. 1908 förekommande 
notis från Ransomme-bolaget har vid en del gjutningar med 
godt resultat försökts att tvätta den äldre betongytan ren med 
en blandning af lika delar vatten och saltsyra, hvilken seder¬ 
mera omsorgsfullt bortspolas, hvarpå betongytan omedelbart 
före gjutningens fortsättande på vanligt sätt behandlas med 
cementvatten. 

Jämte ofvan anförda metoder för skarfveus förstärkande 
torde det vid dyrbarare konstruktioner vara att förorda att skarf- 
ven förstärkes jämväl genom anordnande af spiral eller sick- 
sack-formigt böjda armeringsjärn samt dessutom att skarfvens 
yta lägges vinkelrätt mot de åverkande tryckspänningarna. 

G. S. 

VID RIKSHOSPITALETS NYBYGGNAD I KÖPEN¬ 
HAMN förekommer trävirke användt för bjälklag och andra 
konstruktioner i en utsträckning, som måste väcka förvåning 
hos den, som är van vid förhållandena här 5 . landet. Uti detta 
stora byggnadskomplex, för hvilket Martin Borch är arkitekt, 
finnes under stora salar inlagda golfbjälkar af 10” fyrkant på 
ungefär 2' inbördes afstånd. Oafsedt frågan om lämpligheten a 


en sådan användning i ett fall, där hos oss väl aldrig kunde 
ifrågasättas annat än järnbjälklag, skulle det väl här visa sig 
rent af omöjligt att anskaffa sådant timmer. Det tycks så¬ 
lunda ställa sig lättare i det skogfattiga Danmark att erhålla 
virke än i vårt på skogar rika land, hvilket ju är en ganska 
märklig omständighet, hvars orsaker väl förtjänade en närmare 
undersökning. Danmarks behof af virke tillgodoses både från 
Sverige och Tyskland, särskildt Pommern. 

Någon knapphet i tillgången lär knappast förmärkas, ty 
det har ej framtvingats några virkes besparande konstruktioner. 
Vid golfbjälkar söka vi ju kombinera den största bärigheten 
med den minsta virkesåtgången och få så en rektangulär sek¬ 
tion. Danskarna använda i allmänhet fortfarande kvadratisk 
sektion; vid vanliga bjälklag 6" i fyrkant för 10' spännvid och 
sedan ’/ 2 " ökning för hvarje fots tillökning i spännvidden. 

BOKTEGELPLATTOR. Ett för väggkonstruktioner och 
golflag rätt användbart och billigt byggnadsmaterial af svensk 
tillverkning utgöres af de s. k. bokte- 
gelplattorna, plattor af vanligt röd¬ 
tegel med genomgående luftkanaler. 

Plattorna kunna göras i många stor¬ 
lekar. Vid Stockholms Elektricitets¬ 
verks Ångcentral, Värtan, hafva bok- 
tegelplattor användts i rätt stor ut¬ 
sträckning till väggar och golflag i 
ångpanne- och maskinhusens öfre 
delar. De där använda plattorna hafva 
vidstående sektion samt längder c?a 
500 m/m, s. k. helsten, och c:a 250 
m/m, s. k halfsten. Boktegelplattorna 
borde vara farliga konkurenter till 
de italienska Frazzitegelplattorna, 
hvilka dock äro afsevärdt lättare än 
de svenska på grund af att godstjock¬ 
leken hos de senare är dubbelt så 
stor. Till jämförelse mellan de svenska och italienska plattorna, 
båda 75 m/m tjocka, må nämnas 



svenska boktegelplattor . 

italienska Frazzitegelplattor 


Vikt pr. m 2 
väggyta 


Tegelkostnad 
pr. m 2 väggyta 


85 kg. i: 25 kr. 

50 kg. 4. — kr. 


Boktegelplattor hafva förut levererats från det nedlagda 
Mariehälls tegelbruk, Sundbyberg, och levereras nu från Uppsala 
Norra Tegelbruk. 

F. L—G. 


BOCKER OCH TIDSKRIFTER. 


HUSBYGGNADSKONSTRUKTIONER. II. MURAR -OCH 
STENHUGGARARBETEN af Valfrid Karlson. I>. A. Norstedt & 
Söners förlag. Pris 3 kr. 

I den af Eektorn vid tekniska elementarskolan i Örebro 
V. Karlson planlagda serien läroböcker med det gemensamma 
namnet »Husbyggnadskonstruktioner» har ånyo en del ut¬ 
kommit afhandlande, såsom ofvan synes, murar- och stenhug- 
garkonstruktioner. Af de sex delar, hvaraf arbetet i sin hel¬ 
het skall bestå, äro sålunda tvänne utgifna; den förra delen, 
som redogjorde för timmermansarbeten, blef färdig för några 
år sedan och anmäldes af undertecknad i denna tidskrifts de¬ 
cemberhäfte år 1904. 

Vid våra tekniska skolor, såväl högre som lägre, har 
bristen på läroböcker i ämnet husbyggnadskonst varit ganska 
kännbar och är så delvis fortfarande. Af läroböcker på svenska 
språket hafva vi endast haft tillgång till Rotlisteins byggnadslära, 
på sin tid bra, men numera föråldrad, samt Ekbergs böcker, som 
dock lämnat mycket öfrigt att önska, men genom lektor Karl¬ 
sons hittills utgifna arbeten har denna brist blifvit åtminstone 
i ett par af de viktigaste kapitlen afhjälpt. 

Den, som närmare studerat Lektor Karlsons böcker, har en¬ 
dast haft glädje af denna bekantskap, på grund af den reda och 
ordning, som där förefinnes liksom ock på grund af det klara 
och koncisa framställningssättet. Af sällsynta konstruktioner 
eller numera föråldrade, såsom t. ex. vissa slag af hvalf, är med¬ 


taget just så mycket som behöfs för att göra framställningen 
allsidig; hvarmed jag menar, att om man t. ex. visade endast 
nu brukliga hvalfformer, skulle den studerande få en oriktig 
uppfattning om de konstruktionsmöjligheter, som ligga i hvalf- 
slagningskonsten. Men just för att påpeka dessa möjligheter 
äro sådana hvalfformer som t. ex. tråghvalf, bömisk kupa och 
tratthvalf i korthet antydda. Af moderna konstruktioner äro 
böckerna däremot väl försedda, särskildt intaga i den senaste 
delen konstruktioner af armerad betong ett framstående rum. Illu¬ 
strationerna äro väl utförda och talrika; i »timmermansarbeten» 
358 st. och i »murar- och stenhuggararbeten» 245, sammanförda 
i särskilda planschäften, praktiskt sammanfogade med texten. 
Af figurerna i den senast utkomna delen synes en och annan, 
t. ex. några af de brandfria bjälklagen, fått något för liten 
skala och har därför icke blifvit fullt tydlig. 

En anmärkning, som skulle kunna riktas mot boken, är 
den, att materialläran däri fått allt för litet utrymme, men 
arbetets hufvudtitel, »Husbyggnadskonstruk tioner», är 
måhända förklaringen till denna omständigheten. En fram¬ 
ställning af materialläran skulle för att kunna behandla t. o. m. 
endast de nu vanliga byggnadsmaterialen kräfva ett sid¬ 
antal, som skulle berättiga till en särskild del för sig i arbe¬ 
tet. Då emellertid en dylik icke kommer att ingå i serien, men 
ju konstruktionerna alltid grunda sig på materialen,- torde det 
hafva varit lämpligt att i det inledningsvis bifogade omnämnan- 


















64 


det af stenmaterialen en något fylligare framställning af dessa 
viktiga material hade ägt rum. Det hade varit af intresse att få 
i arbetet omtalade våra viktigaste stenbrott, de förnämsta egen¬ 
skaperna hos stenen i hvarje särskildt brott, deras viktigaste 
användningsområden, den inverkan, som skiftgångar och dylikt 
kan hafva på stenens användning etc. Naturlig sten är ju, om 
den rätt användes, vårt präktigaste byggnadsmaterial. Tyvärr 
är den dock ej så ofta använd, dels på grund af en obenägen¬ 
het hos den byggande allmänheten att kosta på sig denna 
soliditet, dels har den så många gånger auvändts på ett orätt 
eller olämpligt sätt. Det hade därför varit önskvärdt, om en 
dylik lärobok, som den nu föreliggande, hade lämnat ett bi¬ 
drag till kännedomen om naturlig stens användbarhet och hjälpt 
till att sätta våra naturliga stenarter på hedersplatsen bland 
våra byggnadsmaterial. 

Trots denna ofullständighet i bokens program är det 
dock med glädje, man hälsar boken välkommen bland vår spar¬ 
samma inhemska tekniska litteratur, och må man hoppas, att 
det ej måtte dröja för länge tills de återstående delarna af arbe¬ 
tet blifva tillgängliga. K. A. B. 

TEGNINGER AF 2 ELDRE NORDISK ARCHITEKTUR. 
Utgifvet af H. Storck, Hagerups förlag, Köpenhamn. Af detta ar¬ 
bete, väl bekant för äfven svenska arkitekter, har nu börjat utgif- 
vas en ny del, den femte, och har red. fått sig tillsändt det första häf¬ 
tet, innehållande 18 blad teckningar, jämte upplysningar till dessa. 

Man blir vemodig af att bläddra i dessa blad, när man 
finner, hur förgängelsen går fram öfver den kultur som fädren 
lämnat i arf åt oss i sina arkitekturverk. Flera af de här pu¬ 
blicerade uppmätningarna och teckningarna behandla nämligen 
sådana byggnadsverk, som »maattet vige Pladsen for möderne 
Krav». Det är ju en tröst, att dessa åtminstone bevarats för 
eftervärlden genom dylika goda uppmätningar. Här i Sverige 
har antagligen de s. k. moderna krafven farit ännu hänsyns¬ 
lösare fram än i Danmark, medan intresset för uppmätningar 
hittilldags varit mindre. Hur mycket har icke på det sättet för 
oss för alltid gått förloradt. Det gäller nu att få in nya synpunk¬ 
ter i de »moderna krafven.» 


Ofvannämnda arbete, som behandlar äfven svenska arki- 
tekturminnen, förtjänar säkerligen att vinna den största sprid¬ 
ning bland svenska arkitekter. 

ARCHITEKTONISCHE RUNDSCHAU. I Heft. 6 förtjä¬ 
nar uppmärksammas bl. a. en rikt illustrerad uppsats om Ber¬ 
lins sjukvardsanstalter. Bland alla de byggnadsföretag, som 
stå under ledning af Hochbauamt i Berlin med dess chef 
Geh. Baurat Uudwig Hoffman, intaga nybyggnader för sjuk¬ 
vården med afseeude pä de nu beviljade anslagen, 45 millioner 
mark, en mycket framstående plats. Af dessa behandlas i 
nämnda uppsats Das Rudolph-Vircliow-Krankenhaus och Die 
Irrenanstalt i Bucli, båda komplexen belägna i Berlins omgif- 
ningar. Det förra utgör det fjärde (bland sex) af stadens 
sjukhus och det senare det tredje (det fjärde är under bygg¬ 
nad) af stadens hospital. Rudolph Virchow-sjukhuset lämnar 
plats för mellan 2 000 och 2 600 sjuka med en personal af 
omkring 800 människor. Sjukhuset i Bucli är bestämd för 1 800 
sjuka. Det bilder blott en ringa del af en stor sjukvårdsstad, 
som består af två anstalter för sinnessjuka med plats för 3 100 
sjuka, en vårdanstalt för obotligt sjuka, ett hem för 150 bröst¬ 
sjuka och en stor central ekonomiafdelning, med bageri, huf- 
vudapotelc o. s. v., allt lämnande plats, personalen inberäknad, 
för omkring 6 000 personer. Sålunda hela stadsanläggningar. 

Dessa siffror gifva ett begrepp om, hvilken stor och vik¬ 
tig social uppgift, som här lagts i arkitektens händer. Man 
kan lätt tänka sig, hvilka utomordentliga svårigheter, som här 
varit att öfvervinna. Praktiska, ekonomiska och hygieniska 
kraf ha ju måst tillgodoses till det yttersta. Att detta här 
lyckats, och ändå resultatet rent konstnärligt sedt är så god t, 
bör ju vittna om den riktning, arkitekturen i våra dagar tagit, 
och om dess sträfvan och äfven förmåga att tillgodose alla 
dessa olika kraf. I detta afseende förtjäna Hoffmans arbeten 
att närmare studeras. Sådana finnas rundtorn i Berlin. De 
hafva äfven publicerats i form af ett stort arbete i folioformat 
som utgifves på Wasmuths förlag i Berlin. Af detsamma före¬ 
ligga hittills 6 delar. 


FÖRENINGSMEDDELANDEN. 


AFDEUNINGEN FÖR HUSBYGGNADSKONST samman¬ 
trädde tisd. den 14 april under prof. Clasons ordförandeskap. 
Från den af regeringen tillsatta kommittén för omarbetning 
af byggnadsstadgan för rikets städer hade till Afdelningen in¬ 
kommit en skrifvelse med begäran, att Afdelningen måtte yttra 
sig öfver det utkast, som af kommittén blifvit uppgjordt. För 
att förbereda ärendet och i detsamma afgifva förslag till Af- 
delningens ordinarie sammanträde den 12 maj utsågs en kom¬ 
mitté bestående af Ark. G. Hagström prof. Erik Uallerstedt 
och direktör T. Örtenblad med arkitekterna V. Bodin, Georg 
A. Nilsson och R. Arborelius som suppleanter. Från eleverna 
vid Akademiens arkitekturskola hade inkomit en skrifvelse 
med anledning af en af dessa bildad uppmätningsförening. 
Detta ärende refereras på annat ställe i detta nummer. Till 
ledamot af Afdelningen invaldes ark. Sven Steen, Göteborg. 

För utländska bostäder, särskildt engelska lämnade stads- 
ark. Salin därefter en redogörelse. Tal. konstaterade det märk¬ 
liga faktum, att medan vi här i Sverige börja sträfva efter att 
slita oss lösa från alla de obehag och olägenheter, som äro en 
följd af sammanhopandet af många familjer inom en byggnad, 
sträfva efter att lösrycka oss från beroendet af hyresvärdar 
genom att åstadkomma egna hem och härigenom i st. f. att 
bidraga till en husägares amortering af sin egendom göra oss 
själfva denna lilla tjänst, så har i England motsatta tendenser 
gjort sig gällande. Därefter redogjordes för olika principer, 
som gjorde sig gällande vid planläggandet af uthyresvåningar 
i utlandet samt förevisades en mängd skioptikonbilder. Det 
som lämnat material till den intressanta framställningen, var en 
nyligen utkommen bok »Flats, urban houses and cottage- 
homes» utgifven af W. Shaw-Sparrow, Dondon. I boken 
förekommer utom många utmärkta illustrationer flera intres¬ 
santa uppsatser, belysande detta problem rörande uthyresvå¬ 
ningar, som i England f. n. synes så aktuellt, från olika syn¬ 
punkter. Efter det instruktiva föredraget vidtog en liflig dis¬ 
kussion berörande konstruktiva och praktiska anordningar vid 


uthyresvåningar. Det syntes af densamma framgå att vi här¬ 
vidlag i allmänhet voro mer fordrande, än hvad man var i ut¬ 
landet, likasom att våra hyror icke voro öfverdrifvet höga. 

Konstindustriutslällningen i Dresden 1906 var ämnet för 
det föredrag, som Ark. Axel Lindegren därefter höll. Tal. 
hade med statsunderstöd gjort studier vid utställningen, som 
han framhöll såsom i flera afseenden synnerligen intressant. 
Genom sin omfattning visade den en ganska tydlig kulturbild 
af 1906 års Tyskland. Arbetet hålles i ära, däri låge hemlig¬ 
heten till framgång. Den intressantaste afdelningen på ut¬ 
ställningen var, förutom några olika kyrkointeriörer, en grupp 
fristående byggnader, dels en typisk folkskola af Killin, dels 
några arbetarbostäder, alla afsedda för bestämda platser. En 
ifrig förkämpe för landtfolkskolornas modernisering är bl. a. 
ark. Ernst Kuhn, hvars skrifna arbeten i saken äro synner¬ 
ligen upplysande och intressanta. Tyskarna arbeta med oför- 
truten energi, och vilja de nå sitt mål, så vilja de äfven med¬ 
len, och bland medlen räkna de ej minst det talade och skrifna 
ordet. Också har en innehållsrik litteratur uppammats, som 
mer än något annat visar, med hvilken reformatorisk ifver, man 
drifver propaganda för sina sträfvanden. Förutom det rent 
sakliga utbytet skänker den moderna tyska facklitteraturen 
läsaren en stark tilltro till den mänskliga energiens förmåga 
att försätta berg. I samband med utställningen utgafs, utom 
den vidlyftiga katalogen med begynnelseuppsatser för de olika 
afdelningarna, det utmärkta arbetet Das deutsche Kunstgewerbe 
1906, F. Bruckman A. G. Munchen, som innehåller, utom repro¬ 
duktioner från utställningen, 10 väl skrifna uppsatser, bl. hvilka 
förtjäna påpekas Gurlitt: Om kyrklig konst och Ernst 
Kuhn: Gebäude fur ländliche und Arbeiter-Wohlfart. 

Föredraget belystes af vackra skioptikonbilder. 

Utställningen för aftonen var anordnad af arkitekterna 
Axel Lindegren och Hj. Molin och utgjordes af ritningar, ets¬ 
ningar, fotografier samt en del konstindustriella föremål, såsom 
fajanser och profver på möbelstoffer. 


RÄTTELSE: I föreg. häfte sid. 42, rad 8 uppifrån står: bergliknande , läs: borgliknande. 






ÅRGÅNG 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 


ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


ARKITEKTUR™ ™ A e 

ORGAN • FÖR • SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR: IVAR TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I. G. CLASON OCH RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lördagen i hvarjk månad Meddelanden adresseras tii.l Arkitekt 

Prenumerationspris inclusive porto kr. 8.00 • NlR O • O TTjNI ' I QOO • IVAR TENGBOM, Östermalmsgatan 43 

För utrikes boende kr. 8.50 J Riks 8281. Allm. 6858 

DEN INTERNATIONELLA ARKITEKTURUTSTÄLLNINGEN I WIEN. 


I samband med den VIII internationella arkitektkon¬ 
gressen, hvilken pågått i Wien under veckan 18—24 
maj, har som bekant anordnats en likaledes internationell 
arkitekturutställning. Denna öppnades högtidligt tisdagen 
den 19 maj af kultusministern, Dr Marchet, i närvaro af 
en stor mängd intresserade, bland hvilka märktes fram¬ 
stående personer från såväl Österrike som andra länder. 
I utställningen, som pågår till medio af juni äro 10 län¬ 
der representerade: Amerikas Förenta stater, Belgien, Tysk¬ 
land, England, Frankrike, Italien, Ryssland, Sverige, Un¬ 
gern och Österrike. 

Utställningen lägger särskildt vikt vid den konstnär¬ 
liga sidan af byggnadskonsten, således själfva resultatet, 
det som synes och som allmänheten närmast intresserar 
sig för, och bortser från de mångskiftande problem, 
som dölja sig under ytan, och som endast hafva intresse 
för fackmannen. Den omfattar sålunda ritningar, foto¬ 
grafier och modeller i konstnärlig framställning från de 
senaste 10 åren. Man får genom densamma en myc¬ 
ket intressant öfversikt af de konstnärliga strömningar, 
som röra sig inom olika länders arkitektur. Af de ut¬ 
ställande länderna är Frankrike minst fylligt representeradt. 
Orsaken lär ha varit fruktan för plagiering, då den arki¬ 
tektoniska äganderätten ej är fullständigt skyddad i Öster¬ 
rike. Det vill synas, som om detta vore en något öfver- 
drifven misstro, och som om Frankrike härvidlag icke hade 
så mycket att frukta. Såsom vinden nu blåser, tycks 
hvarje land alltmer vända sig till sitt eget och söka sig 
fram på egna vägar. — Af utställningen framgår att detta, 
af helt naturliga skäl, minst är fallet med Amerika, i 
hvilken den franska skolan delvis fortfarande dominerar. 
Denna synes äfven i viss grad härska i Belgien och t. o. m. 
i Italien. Dessa länder utställa i hvardera en sal. Tysk¬ 
land har i 3 stora salar en mycket rikhaltig och väl ord¬ 
nad utställning, som påtagligt visar den förvånande kraf¬ 
tiga och gedigna utvecklingen hos detta lands arkitektur 
under de senaste åren. Tyskland synes mig i arkitekto¬ 
niskt afseende stå långt framom Österrike, hvilket land 
naturligen äfven är rikt företrädt. Den modärna riktningen 
inom arkitekturen i Österrike har ju antagit en utpräglad 
karaktär, hvilken i ritning är ganska förförande, men i verk¬ 
ligheten snarare verkar afskräckande. Förtjänsterna i 
denna riktning komma nog bäst till sin rätt i interiören och 
vid behandling af smärre föremål. Ungern, som har 
många vackra arbeten väl ordnade i två salar, är kosmo¬ 
politiskt, påverkadt från olika länder och skolor. Ryss¬ 
land synes däremot gå sina egna vägar, sökande sig till¬ 
baka till egna skatter af förebilder såväl i form som färg. 


Hvad uppfattningen af byggnadskonsten beträffar, synes 
ryssen ha en enkel och ursprunglig sådan, som bör finna 
förståelse hos oss svenskar. Sveriges afdelning på utställ¬ 
ningen gör sig synnerligen fördelaktig. Den är icke stor, 
men ganska enhetlig och synnerligen väl ordnad. Vår 
kommissarie, ark. Östberg, har därvid nedlagt ett uppoff¬ 
rande och värdefullt arbete, som icke ringa bidragit till 
vår utställnings framgång. Vid den konstnärliga dekore¬ 
ringen af utställningssalen har han därvid på ett effektivt 
sätt biträdts af artisten Filip Månsson. Utställningens 
president, prof. Mayreder, har vid ett par olika tillfällen 
till mig uttalat sig om det stora intresse, som vår ut¬ 
ställning tilldragit sig hos olika konstnärer, och senast 
uttalade han den meningen, att hade alla länder anordnat 
sina utställningar med sådan kärlek som svenskarna, skulle 
resultatet af det hela blifvit mycket rikare. Äfven har 
han uttryckt sitt intresse för den arkitekturpublikation, 
som af svenska arkitekter utgifvits med anledning af ut¬ 
ställningen. Vid öppnandet af utställningen öfverlämnades 
af undertecknad såsom representant för Svenska Tekno- 
logföreningens Afdelning för Husbyggnadskonst tvenne 
exemplar af denna publikation konstnärligt bundna i läder, 
ett till kultusministern och ett till prof. Mayreder. I ut¬ 
ställningen deltaga följande svenska arkitekter: Ander¬ 
berg, Bergsten, Boberg, Clason, Dahlander, Dorph och 
Höög, Hahr, Aron Johansson, Lallerstedt, Lilljekvist, Axel 
Lindegren, Lindgren, Möller, Nilsson, Stenberg, Tengbom 
och Torulf, Wahlman, Westman, Wickman, Zettervall, 
Östberg. 

I Wienerpressen ha framkommit flera välvilliga om¬ 
nämnanden af den svenska afdelningen. Jag återgifver 
här några rader ur en kritik af Arkitekten Dr. Hans Ber¬ 
ger i Neue Freie Presse. Efter att hafva framhållit den 
öfverhopning af motiv och arkitekturformer, som karakte¬ 
risera de å Ungerns afdelning utställda arbetena, fortsätter 
denne: »En fullständig motsats till denna äfven i sin 
framställning alltför starkt kryddade ungerska konst, bildar 
den lilla utställningen af svensk arkitektur. Hvar och en 
måste känna förvåning öfver den naiva omedelbarheten i 
dessa lugna byggnader, hvilka, i detaljbehandlingen ofta 
sökande, städse visa en mycket fin proportionskänsla och 
många poetiska element. Bäst studerar man dessa verk¬ 
ningar i den förtjusande anordningen af själfva salen — 
en riktig tillfällighetsdikt — tydligt inneslutande den starkt 
personliga tonen i den nordiska ornamentiken. 

I ett kommande nummer skall lämnas en redogörelse 
för den lifligt besökta arkitektkongressen och dess arbeten 

Wien i maj 1908. Ivar Tengbom. 












STRÄNGNÄS 

Några ord till orientering i anledning af Svensk: 
ominerande och mäktiga höja sig domkyrkans röda 
tegelmassor öfver grönskan på toppen af den kulle, 
kring hvilken trädgårdsstaden Strängnäs ännu någorlunda 
ostörd utbreder sin idyll med mörkröda timmerhus, röd¬ 
gula tegeltak och blommande fruktträd. Stolt och själf- 
medvetet reser sig högt däröfver domkyrkotornet med sin 
härliga gröna kopparhuf, än i dag obestridt fyllande 
sitt forna värf att behärska och försvara den gamla 
biskopsstaden, hvars egentliga kärna i både andligt och 
lekamligt hänseende alltid varit domkyrkan. 

Denna kyrka är näst Uppsaladomen vårt lands största 
medeltida tegelkyrka, och är i byggnadshistoriskt hänseende 
synnerligen intressant genom sin långa och skiftande ut¬ 
veckling. Fullt klar i hela sitt förlopp är denna ännu 
icke, och först efter fullbordande af den noggranna upp¬ 
mätning, som nu är under arbete, torde möjligen en del 
mera invecklade spörsmål kunna utredas. Utrymmet till¬ 
låter här endast ett skisserande af utvecklingshistoriens 
yttersta konturer. 

Redan under noo-talets andra hälft omtalas, att 
kyrka byggdes, och 1291 ägde en invigning rum, men 
kyrkan afbrann på själfva invigningsdagen. I motsats till 
domkyrkans föregående historieskrifvare, hvilka ansett den 
1291 invigda kyrkan omfatta blott de 4 östligaste tra- 
véerna af långhuset, anser jag, att kyrkan vid den tiden 
omfattade hela den del, som å planen är markerad med 
svart, ty såväl konstruktion- som i synnerhet dekorations- 
formerna tala för, att hela långhuset stått färdigt vid 12 oo¬ 
talets slut. Denna byggnad har dock uppförts i flere pe¬ 
rioder och med förändradt program. Den äldsta delen är 
sålunda den östliga. Pelarna hafva där en enkel 4-kantig 
eller rund sektion, under det att pelarna i den västra 
delen hafva korsformig sektion med förlagda hallkolonner 
på alla fyra sidor. De äro vidare betydligt gröfre, hafva 
mindre afstånd från hvarandra och äro uppförda af ett 
tjockare tegelformat än de östra. På vinden synes skil- 
naden likaledes mycket tydligt. Den östra delen har 
en taklist med enkla rundbågar, den västra prydes med en 
fris af hvarandra skärande bågar. Vid uppförandet af de 
östliga pelarne hade man måhända ännu icke för afsikt 
att använda hvalfbetäckning. Därför talar deras smäck¬ 
rare form, samt vissa fönsterspår å vinden. Efter något 
afbrott i byggandet beslöt man sig för hvälfning, hvarför 
de återstående pelarna förändrades till form, tjocklek och 
afstånd med tanke på deras nya uppgift såsom hvalfstöd. 


DOMKYRKA. 

arkitektmötets planerade utflykt till Strängnäs. 

Den i slutet af 1200-talet färdiga helgedomen var en 
3-skeppig, krysshvälfd hallkyrka med enkel, rektangulär 
plan om 8 travéer utan kor eller korsarmar; något sär¬ 
deles ovanligt för en så stor kyrka. Endast på norra 
sidan fanns en lägre utbyggnad antagligen för sakristia 
och kapitelsal. Högkoret upptog sannolikt midtskeppets 
båda östligaste hvalf och var inhägnadt med ett träskrank, 
hvarom märken i pelarne gifva en antydning. Hvalf- 
kapporna, 1 sten tjocka, äro icke slagna på stick, utan 
närmast liknande kupolhvalf med koncentriska skift; ett 
tecken på hög ålder. Arkad- och gördelbågar äro spets- 
bågiga. Omfattningsmurarne hade en betydande tjocklek 
intill en höjd af c:a 4 m. Därofvan blef muren väsent¬ 
ligt tunnare, hvarigenom på murens innersida uppstod en 
afsats, hvilken medelst rundbågiga öppningar genom vägg- 
pilastrarne bildade en gång rundt kyrkan, hvilken man 
ofta, ehuru oegentligt, ser kallad för triforiegång. Lik¬ 
nande galleri finnes i S:t Lars i Visby och är icke ovan¬ 
lig i franska kyrkor. Den tjänade bl. a. till att under¬ 
lätta arbetet med anbringande af de ljus och bonader 
m. m., hvarmed en katolsk kyrka alltid dekoreras på 
stora festdagar. Väggar och pelare voro fogstrukna; hvalf- 
kappor, strålar och bågarnas undersidor putsade. 

Det yttre utseendet bestämdes väsentligen genom de 
4 små hörntornen, af hvilka de båda östliga finnas täm¬ 
ligen fullständigt bevarade på vinden, samt genom gaflar- 
nes och portalernas rika dekorering med putsade blind¬ 
nischer och bågfriser. Portaler funnos på norra, södra och 
västra sidorna. Af den norra och den södra finnes så 
pass mycket bevaradt, att man mycket väl på papperet 
kan rekonstruera deras synnerligen ståtliga komposition. 
Gaflarne, ännu synliga på vindarne, voro prydda med 
stigande bågfriser, gallerier af blindnischer och rundlar 
m. fl. af tegelarkitekturens typiska dekorationsmedel. Det 
var i sin helhet en ganska ståtlig byggnad, som i såväl 
konstruktions- som dekorationsformer mycket påminde om 
de samtida klosterkyrkorna i Sigtuna och Sko. 

Kring denna kärna utvecklade sig sedan kyrkan till 
att blifva, hvad den nu är. Under 1300- och 1400- 
talen uppfördes utefter sidoskeppen det ena kapellet efter 
det andra. Särskildt på södra sidan är det lätt att på 
grund af sträfpelarnes ställning afläsa kapellens relativa 
ålder. Dessa kapell voro under medeltiden gudstjänst¬ 
kapell, stiftade åt vissa helgon, men blefvo sedermera, 
särskildt under 1600-talet, ändrade till grafkapell förstör- 







67 



io 


50 


STRÄNGNÄS DOMKYRKA. PLAN. 


männens släkter. — Under 1400-talets förra 
hälft uppfördes det mäktiga tornet med 2 rader 
bjälkhål för skyttegångsanordningar. Dess nu¬ 
varande präktiga kopparhuf uppfördes 1740— 

45 af slottsbyggmästaren Peter Gerdes, en af 
Tessins lärjungar. Vackrare kunde näppeligen 
det tornet krönas. — Det stora, vidrummiga, 
vackert proportionerade koret uppfördes i slutet 
af 1400-talet af den märklige och för Strängnäs 
historia så betydelsefulle biskopen Kort Rogge. 

Den skäligen tarfliga lösningen af östra afslut- 
ningen, där omgången helt oförmodadt för¬ 
svinner, låter oss dock förmoda, att koret var 
annorlunda planeradt från början, men genom 
omständigheternas makt måst afprutas. Åt¬ 
skilliga sättningar och rubbningar i denna del visa dessutom, 
att dess konstruktion icke varit fullt solid, en vanlig'företeelse 
bland sengotikens byggnader. — Under Rogges tid påbygg¬ 
des midtskeppets murar, så att kor och långhus kommo under 
samma tak, hvarjämte sidoskeppen och kapellen lades under 
gemensamma tak. Så stod alltså kyrkan vid medeltidens 
slut till sina väsentliga delar såsom hon gör ännu i dag. 
De följande århundradenas bidrag bestå, utom af tornhuf- 
ven, hufvudsakligen af grafmonument, dekorations- och 
inredningsarbeten för att nu icke tala om, att kyrkans 
inre blifvit fullständigt hvitkalkadt. Utrymmet tillåter icke 
att ens antydningsvis redogöra för kyrkans monument¬ 
skatter, men här måste dock åtminstone nämnas Karl IX:s 
ståtliga kenotaf och Wilh. Boys förtjusande marmorbild 
öfver den lilla prinsessan Isabella. 

Sedan ett är tillbaka pågår i det inre af denna 
kyrka ett omfattande restaureringsarbete under ledning af 
slottsark. Fr. Lilljekvist. Programmet för detta arbete är 
i korthet följande. Den gamla orgelläktaren i väster har 
rifvits. Likaså den stora klassicistiska altaruppställningen, 
uppförd i början af 1800-talet såsom stöd åt det östliga¬ 
ste korhvalfvet. För att möjliggöra dess rifning hafva 
nu kraftiga järnförankringar inlagts öfver korhvalfven. 
Den rifna uppställningen skall ersättas af ett altare, 
på hvilket uppsättes den ursprungliga altarprydnaden, 
ett praktfullt Brysselerskåp, skänkt af biskop Rogge. 

-—- Undertecknad, som väl kan sentera det vackra i 
denna anordning, måste dock beklaga rifningen af altar¬ 
uppställningen, som var ett godt och karakteristiskt verk 
för sin tid och som gifvet hade en estetisk uppgift att fylla i 
korafslutningens gapande båge. — I korets norra sido- 
skepp uppföras läktare för orgel och sångkör; korets 
midtrum omgifves med ett korskrank. För öfrigt in¬ 
lägges värmeledning, uppsättas nya bänkar och vind¬ 
fång m. m. Det mest omfattande arbetet är emel¬ 
lertid kyrkans befriande från den hvita öfverkalkningen. 
Härvid blottas målningar i hvalfven och på väggarna; 
pelarna återfå sin röda, varma tegelfärg. 

Arbetet med målningars framknackande och restaure¬ 
ring är ju alltid en vansklig och delikat uppgift. Så¬ 
väl arkitekt som vederbörande restaureringskommitté 
hafva emellertid besjälats af den största pietet ifråga om 
detta arbete, som på Antikvitetsakademiens förordnande 
öfvervakats af undertecknad. Synnerlig omsorg har ned¬ 
lagts på framknackningsarbetet, som utförts endast af 
de restaurerande målarne och kontrollanten. Af de fram- 
knackade målningarne ha så stora partier som möjligt 


lämnats orörda. Figurer hafva konsekvent lämnats utan 
hvarje komplettering. Endast om förefintliga konturer eller 
färgytor varit för svaga för att kunna iakttagas på afstånd har 
färgen uppdrifvits och konturen förstärkts. Komplettering, har 
endast förekommit beträffande det dekorativa systemet i 
sådana fall, där delar blifvit skadade, men på grund af sym- 
metri kunnat fullt säkert bestämmas till form och färg. För 
att dock göra det möjligt för forskaren att skilja de kom¬ 
pletterade delarna från de gamla, hafva de förras färg¬ 
ytor behandlats med ett streckningsmanér, som icke stör 
betraktarens öga, men som af forskaren, i synnerhet med 
tillhjälp af kikare, lätt kan upptäckas. På detta sätt hop¬ 
pas vi hafva vunnit det dubbla resultatet af en god hel¬ 
hetsverkan och fullständig frihet från »dokumentförfalsk¬ 
ning». Utrymmet tillåter tyvärr icke att här ingå vare 
sig på målningsrestaureringens tekniska detaljer eller på 
någon som helst beskrifning och värdesättning af målnin¬ 
garne själfva. Strängnäs domkyrka utgör emellertid ett af de 
allra innehållsrikaste dokumenten för det uppsvenska me- 
deltidsmåleriets historia. Långhusets hvalf äro prydda 
med präktiga målningar från första hälften af 1300-talet, 
en period, som i mellersta Sverige är ytterst litet före¬ 
trädd, men som är så ofantligt mycket mera konstnärligt 
betydande än det rikt företrädda 1400-talet. — Triumf¬ 
bågen och korhvalfven äro försedda med målningar från 
slutet af 1400-talet af mera vanlig typ. Vidare finnas 
intressanta och vackra 1400-tals målningar på en af pe¬ 
larna, samt en högst intressant framställning af Jesus i 
Getsemane på en af väggarna vid norra ingången. Längst 
i öster i norra sidoskeppet finnas några fragmentariska 
figurer bevarade, som tillhöra det allra mest framstående, 
vår medeltidskonst har att uppvisa i fråga om människo- 
behandling, särskildt ansiktsframställning. Till allt detta 
hoppas undertecknad vid ett senare tillfälle få återkomma, 
helst då utrymmet är mindre snäft tillmätt än nu. 

Långhusets hvalfmålningar äro nu slutbehandlade och 
ställningarne nedtagna. I koret och på en del andra 
punkter fortgår arbetet med framknackning och restaure¬ 
ring under sommaren, hvarför arkitektmötets deltagare 
torde få det bästa möjliga tillfälle att studera arbetet i 
alla dess stadier. Äfven i öfrigt förtjänar den lilla idylli¬ 
ska staden med sina många intressanta trähus och pitto- 
riska gatupartier, mot hvilka det tyvärr icke saknas diverse 
attentat, att våra arkitekter göra den ett besök och där¬ 
med visar sitt intresse för hvad sådana små städer äga 
af skönhet. 

S. CURMAN. 






























68 




ENTRÉ TILL HOLMEN. 


PARTI AF FÖRGÅRDEN. ARKITEKT C. BERGSTEN. 


STRÖMSHOLMENS SOMMARRESTAURANG I NORRKÖPING. 



\ T id dispositionen af denna byggnadsuppgift utgjorde 
holmens långsträckta form och ringa bredd största 
svårigheten vid de olika byggnadernas placering. 

Holmens bredaste parti bestämde själfklart byggnads- 
komplexets förläggande hit. 

Byggnaderna ligga sålunda å holmens västra mot 
staden mera synliga delar, och den östra delen upptager 
parken med sin servering ute och musikpaviljongen. Som 
hvarje byggnad har sin baksida, och denna — köksde- 
partementet — i detta slags byggnader är högst betydande 
har som följd af ofvannämnda platsdiposition följt att köks- 
afdelningen kommit till synes i de från staden mera obser¬ 
verade delarna af holmen, och byggnaderna därför ej presen¬ 
tera sig utifrån som önskadt vore med de tacksammare 


partien. Sommartiden döljes emellertid denna olägenhet 
af grönskan. 

Vid planläggandet af de olika lokalerna har legat 
som grundtanke att samla de förnämligaste: matsal, kafé 
samt parkserveringen rundt en gemensam förgård, som 
bildar entrén till hela etablisementet. Denna förgård är 
äfven tänkt att vid särskilda tillfällen kunna öfverspännas 
med ett stort tält och användas som matsal. 

För vinnande af mera öfverskådlighet öfver hela an¬ 
läggningen har förgården höjts i samma plan som mot- 
liggande kaj, som förbundits medelst en bro med holmen, 
och härifrån öfverblickar den inträdande, sen han väl in¬ 
kommit å förgården, den några trappsteg lägre liggande 
platsen för »uteserveringen». 

I plandispositio¬ 
nen af restaurang¬ 
byggnaden torde på¬ 
pekas, att köket är 
förlagdt i souterra- 
invåningen och går 
genom två våningar 
samt är försedt med 
takljus, och för serve¬ 
ringen finnes dubbla 
raka trappförbindel- 
ser. Nackdelarna 
med denna place¬ 
ring är en långsam 
servering, fördelarna 
ett luftigt och svalt 
kök med stora be¬ 
kvämt tillgängliga 
förrådslokaler. 


Hufvudbyggnaden 
är uppförd på grun¬ 
der af betong med 
pålning under star¬ 
kare belastade par¬ 
tier äfvensom under 
de murar som upp¬ 
föras omedelbart i 

STRÖMSHOLMENS RESTAURANG, MATSALEN. ARKITEKT C. BERGSTEN, strandkanten. Sou- 












































6g 




terrainvåningens murar äro delvis uppförda 
af tegel och putsade. I öfrigt äro alla väg¬ 
gar uppförda af stolpvirke med späntad bräd- 
panel å ömse sidor, under ytterpanelen ett 
lag förhydningspapp samt häremot fyllning. 

Invändiga panelen är i samtliga förnämligare 
rum klisterspänd med juteväf, hvilken sen be¬ 
handlats med oljefärg. Bjälklagen äro utförda 
af trä utom källarens af betong, delvis å järn¬ 
balkar. Golfven i hufvudvåningen af trä, lase- 
radt i olika färger. Yttertaken äro täckta 
med rödt falstaktegel från Timmergata tegel¬ 
bruk, utom taken öfver kökspartien och ser- 
veringsveranda, som äro täckta med ruberoid, 
målade med särskild för ändamålet patente- 
rad färg. 

Vid behandling af interiörerna har särskild 
omsorg nedlagts på att färgstämningen i de 
olika intill hvarandra stötande salarna ej blir 
störande. Sålunda har entrén hållits i ljusgrått 
och hvitt med en blåviolett linoleummatta å 
golfvet. Kafét i orangegul väggton med chablo- 
nering i taket i svart, och uppläggningar i kall grå ton 
öfver väggtonen. Golfvet grönt. Stora matsalens väggar 
och tak hvita med grå låg panel, samt i grått och svart på 
hvit botten chablonerad smal fris. Öfrig dekorering i svart. 
Spiraltrappans hufvudfärg grön. Golfvet grönt. Lilla mat¬ 
salen behandlad med gröna väggar och ett rikt bemåladt 
bjälktak i grått och blått. Chabloneringar i blått på hvita 
lister. Golf blått. Ett enskildt rum i fonden af matsalen, be¬ 
handlat med violetta väggar med hvita foder och grönt golf. 

Belysningsarmatur, dörrbeslag och möblemang äro sär- 
skildt komponerade för de olika salarna. Kaféts stolar 
äro utförda af böjt trä. 

Utvändigt är 
byggnaden målad i 
hvit slamfärg med 
souterrainvåningens 
träpartier af hyflat 
trä i laserad gråblå 
oljeton. Listomram- 
ning omkring fön¬ 
ster och dörrar samt 
utvändiga dörrar 
blå. Vindskifvor grå 
med blå upplägg¬ 
ning. En del plåt¬ 
arbeten blå. Soc¬ 
keln är afslammad 
i grå cement och i 
putsfälten häröfver 
insatt gröna glase¬ 
rade kakel. För ut¬ 
vändiga trappor äro 
de första stegen när¬ 
mast marken satta 
af klinker. Trap¬ 
porna i öfrigt af 
tjäradt trä. 

Den utvändiga 
arkitekturen afser att 


ENTRE TILL RESTAURANGBYGGNADEN. 


ARKITEKT C. BERGSTEN. 


byggnaden, hvarför hammarbanden och en del bjälklag 
äro visade i fasaden. 

Entreprenör för byggnaden har varit Byggmästar Emil 
Lindahl, Norrköping, för grunden Skånska Cementgjuteriet, 
för elektriska ledningar Allmänna Svenska, för gas-, vatten- 
och afloppsledningar Palmgrens Mek. Verkstad, Norrkö¬ 
ping, • för värmeledningen Akt.-Bol. Eminent, Göteborg, 
för köksinredningen Bolinders Mek. Verkst. Akt.-Bol., för 
elektr. armaturen Nordiska Kompaniet och för möblerna 
Lindells Möbelaktiebolag i Norrköping. Stolarnas böjda 
träarbete är utfört vid Gemla Leksaksfabrik. 

Kostnaderna för byggnaden ställa sig ungefär sålunda: 


savidt möjligt visa STR ÖMSHOLMENS RESTAURANG, 
konstruktionen i KAFÉET. 


ARKITEKT C. BERGSTEN. 




































70 





m. 

i 

VtD.AMOA • 






STROMSHOLMENS RESTAURANG I NORRKÖPING. 
FASAD OCH PLANER. 


ARKITEKT: C. BERGSTEN. 










































































































































































































































































































































































































































































































































































7 i 



Betonarbeten inkl. pålning och schaktn.... 20 689,50 Kr. 


Entreprenaden på träbyggnaderna . 66 000 — » 

Extra arbeten » » .cirka 3 500 — » 

Gas-, vatten och afloppsledningar . » 4 200— » 

Elektriska ledningar. 2 200— » 

Värmeledningen . 3 200— » 

Köksinredningen . cirka 4 500 — » 


Byggnaderna uppfördes tili 1906 års Konst- och Indu¬ 
striutställning. Grunden påbörjades den 7 okt. 1905. Trä¬ 
arbetena den 21 nov. samma år, och byggnaderna kunde 
öppnas för allmänheten redan den 1 maj 1906. 

Kontrollant för byggnaderna har varit byggnadsin- 
geniör Ernst Lundberg. Värmeledningen är konstruerad af 
ingeniör F. O. Nilson. Byggnadens arkitekt har varit 

Carl Bergsten. 



STRÖMSHOLMENS RESTAURANG: 
PARTI AF FÖRGÅRDEN. 



STRÖMSHOLMENS RESTAURANG I NORRKÖPING. ARKITEKT C. BERGSTEN. 

SITUATIONSPLAN. 


ERFARENHETER FRÅN NORD-AMERIKA ANGÅENDE ARMERADE BETONGKON¬ 
STRUKTIONER. 

Af Ivar Kreuger. 


Det är först vid en jämförelsevis sen tidpunkt, som man 
i Förenta staterna börjat att betjäna sig af armerad betong i 
någon större utsträckning. 

Amerikanare äro ju som bekant ett praktiskt folk, som 
gärna räknar värdet af en uppfinning i dollar och cent och 
som saknar denna vetenskapliga entusiasm, som finnes exem¬ 
pelvis hos fransmännen, och som har gjort dessa till ett före- 
gångsfolk inom så många grenar af vetenskapen. Jag vill 
blott nämna automobilens, luftseglingens samt icke minst den 
armerade betongens område. Det är först sedan denna sist¬ 
nämnda industrigren kommit öfver experimentets stadium och 
i Europa, speciellt i Frankrike, Tyskland och Österrike ut¬ 
vecklat sig till betydande proportioner, som man i Amerika 


på allvar börjat intressera sig därför. En bidragande orsak 
härtill har säkerligen varit den höga utveckling, som stålkon¬ 
struktioner för byggnader nått i Förenta staterna. Sedan man 
emellertid kommit till insikt om de stora fördelar, hvilka den 
armerade betongen erbjuder, har man i Amerika ej varit sen 
att draga fördel af desamma, och torde Förenta staterna för 
närvarande stå i främsta ledet af de länder, som betjäna sig 
af den nya byggnadsmetoden. Hvilka framsteg, som gjorts i 
detta hänseende, kan förstås däraf, att sedan 1895 cementpro¬ 
duktionen i Förenta staterna 30-faldigats. 

Ernest Ransome tillkommer äran af att först hafva infört 
den armerade betongen i Amerika. Hans första arbete utgjor¬ 
des af en bågbro, som utfördes år 1889, nära San Fransisco. 





















































































































































72 


Sedan dess har Ransome inlagt ett synnerligt förtjänstfullt 
arbete, dels som konsulterande ingeniör, dels som entreprenör, 
och har han utfört ett mycket stort antal byggnader såväl i 
Kalifornien som i de östra staterna, dit han för några år sedan 
förläde sin verksamhet. 

Såsom armering betjänar sig Ransome af fyrkantiga järn, 
som blifvit utsatta för kallvridning. Denna kallvridning, som 
i regel sker på arbetsplatsen, har till afsikt, dels att genom 
deformering af järnen åstadkomma rent mekanisk förbindelse 
mellan järnet och betongen, dels att genom den härdning, 
som uppstår vid kallvridningeu af järnet, höja dess elasticitets- 
gräns. Slutligen har äfven anförts, att vid själfva kallvrid- 
ningen hållfastheten af livarje järn blifver profvad, och att däri¬ 
genom en viss garanti mot dåligt material vinnes. 

Å andra sidan skulle kunna anföras, dels att ökad elasti- 
citetsgräns icke är odeladt fördelaktig, då sprödheten och svå¬ 
righeten att böja järnet därigenom blifver betydligt större, dels 
torde det vara tvifvelaktigt, om deformeringen af järnet är af 
något verkligt värde. Åtminstone anser man i Europa, att 
adhesionen mellan järn och betong är fullt tillräcklig för att 
utveckla järnets hållfasthet, och att därför mekaniskt ingrepp 
mellau järn och betong icke skulle vara nödvändigt. I Ame¬ 
rika är man emellertid af motsatt åsikt, och Ransomes idé att 
till betong använda deformerade järn har därför vunnit anklang. 
Det finnes därstädes i marknaden ett 20-tal dylika järn, hvilka 
som regel säljas till ett pris, hvilket med 20 % öfverstiger priset 
på rundjärn eller fyrkantjärn. Dessa järn skilja sig ganska 
litet ifrån hvarandra, och äfven om man måste anse det som 
en öppen fråga, huruvida mekaniskt ingrepp mellan järn och 
betong är önskvärdt, så torde de flesta hafva tillkommit mera 
med reklamsyfte än på grund af några väsentliga fördelar hos 
uppfinningarna ifråga. En verkligt ny princip representeras 



Fig. 1, 2 och 3. 

däremot af Ivahns diagonaljärn. Som synes af fig. 1 utgöres 
detta af ett fyrkantjärn, hvilket i två motstående hörn är för¬ 
sedd med utstickande flänsar. Dessa flänsar kunna om så 
önskas uppvikas på så sätt, att diagonaler uppstå, hvilka bilda 
en vinkel af 45 0 med hufvudarmeringen, och hvilka nedtill 
äro fast förbundna med densamma. 


Det är en känd sak, att betongbalkar med endast hori¬ 
sontell armering vid belastning till brott icke brista genom 
armeringens afslitning utan genom sprickor, som uppstå i be¬ 
tongen. För att afhjälpa detta förhållande har Hennebique 
och andra konstruktörer betjänat sig af lösa vertikala byglar, 
hvilka inlagts i lifvet af balken, för att därigenom stärka be¬ 
tongens hållfasthet mot skjufpåkäuningar. De spänningar, 
hvilka förorsaka sprickbildning i en betongbalk, äro emellertid 
strängt taget icke skjufspänningar. Det är ju en af den teore¬ 
tiska mekanikens principer, att, hvarhelst skjufkrafter före¬ 
komma, uppstå äfven tryck- och dragspänningar, hvilka bilda 
en vinkel med de förra. Dessa sekundära spänningar, hvilka 
kunna benämnas diagonala drag- och tryckspänningar, kunna 
vid beräkninger af järnkonstruktioner försummas, då ju järnets 
hållfasthet mot dragning betydligt öfverstiger dess hållfasthet 
mot skjufning. Vid armerade betongkonstruktioner blifva de 
emellertid af en mycket stor betydelse, och äro de diagonala 
tensionsspäuningarna i många fall de, som äro för en armerad 
betongbalk de farligaste. Till storleken äro de lika med de 
vertikala skjufspänningarna, och deras riktning bildar en vinkel 
af 45 0 med horisontallinien. 

För att på bästa sätt upptaga spänningarna i lifvet af en 
betongbalk, bör därför armeringen i lifvet af en balk bilda en 
vinkel af 45 0 med hufvudarmeringen. En annan fordran, 
som ofta uppställes, är den, att armeringen i lifvet af en be¬ 
tongbalk bör vara fast förbunden med hufvudarmeringen. För¬ 
delarna ur praktisk synpunkt äro ju lätta att inse, då ju in¬ 
läggandet af lösa byglar i en betongkonstruktion är ett tids¬ 
ödande arbete, hvilket erbjuder mycket stora svårigheter att 
utföra på ett tillfredsställande sätt. Är däremot armeringen i 
lifvet af en balk fast förbunden med hufvudarmeringen, så 
kan armeringen snabbt nedläggas i formarna i stora enheter, 
utan att man riskerar att vissa delar däraf uteglömmas, hvilket 
ofta har inträffat vid betongkonstruktioner, armerade med lösa 
byglar. Härigenom åstadkommes ett betydligt pålitligare arbete 
samt en afsevärd vinst i tid och ekonomi. Den teoretiska 
sidan af saken kan lättast inses, om man jämför en armerad 
betongbalk med en vanlig gallerverksbjälke af järn, utsatt för 
jämt fördelad belastning, hvarvid vi tänka oss armeringen er¬ 
sätta alla de delar, hvilka äro utsatta för dragning, under det 
att betongen ersätter alla de delar, hvilka äro utsatta för tryck. 
Å. fig. 2 visas en dylik gallerverksbjälke, hvarvid de ställen, 
hvilka äro märkta -f äro utsatta för dragning och de, hvilka 
äro märkta äro utsatta för tryck. Genom att borttaga alla 
de stänger, hvilka äro utsatta för tryck erhålla vi fig. 3, hvil- 
ken, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, skulle motsvara armeringen 
i en betongbalk. Eiksom vid en gallerverksbjälke af järn det 
är nödvändigt, att de olika delarna äro fast förbundna med 
hvarandra, är det tydligtvis också nödvändigt, att de olika 
delarna af armeringen i en betongbalk, hvilka äro utsatta för 
dragning, äro fast förbundna, då ju betongens förmåga att 
upptaga och öfverföra dragspänningar är ytterst ringa. Det 
är med tanke på dessa två fordringar, som Kahns diagonaljärn 
blifvit konstrueradt. (Forts, i nästa nummer). 


BOCKER. 


AUSWAHL VON SCHWEDISCHER ARCHITEK- 
TUR DER GEGENWART. Ljus förlag, pris 10 kr. 

Denna samling af arbeten af en del svenska arkitekter, 
som nyligen blifvit tillgänglig i bokhandeln, har kommit till 
stånd med anledning af den internationella arkitekturutställ¬ 
ningen i Wien och var afsedd att komplettera den svenska 
afdelningen där och att gifva ett varaktigare vittnesbörd 
om svensk arkitektur, än hvad en utställning kan göra. 
Det är sålunda alla de arkitekter, som insändt arbeten 
för deltagande i utställningen, som finnas representerade. 

Boken, med omslag tecknadt af Carl Westman, inne¬ 
håller på tyska en orienterande inledning med originellt 
grepp af Ragnar Östberg samt korta uppgifter rörande 


de olika återgifna arbetena. Reproduktionerna äro ut¬ 
märkt utförda dels i svarttryck, dels i trefärgstryck, och 
utstyrseln i öfrigt mycket god. 

Hos wienerarkitekter har boken, enligt gjorda uttalan¬ 
den, väckt intresse bl. a. på grund däraf, att den så tyd¬ 
ligt synes påvisa, att det icke endast är monumentalupp¬ 
gifterna, som äro ur arkitektonisk synpunkt gifvande. 
Det är att hoppas, att detta försök skall mana till fort¬ 
satt publicerande af våra arkitekters arbeten. Detta om¬ 
råde är alltför stort och hittills alltför försummadt för 
att vara uttömdt med detta band. Början är ju också 
mycket god. 





















Argång 38 af TEKNISK TIDSKRIFT 


ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


ARKITEKTUR ™ Ä 

ORGAN • FÖR • SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR: IVAR TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: /. G. CLAS O N OCH RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lökdagen i hvakjk månad Meddelanden adresseras till Ar ku ek r 

Prenumerationspris inclusive porto kr. 8.00 • 7 • Å . JU 1^1 * lOOö * IVAR TENGBOM, Östermalmsgatan 43 

För utrikes boende kr. 8.50 ^ Riks 8281. Allm. 6858 


SVENSKA ARKITEKTMÖTET 13—15 JUNI. 


I likhet med förra året hade Svenska Teknologföreningens 
Afdelning för Husbyggnadskonst inbjudit svenska ar¬ 
kitekter och andra för vår byggnadskonst intresserade 
att deltaga i Afdelningens vårsammanträde, hvilket sålunda 
fick karaktären af ett svenskt arkitektmöte. Till mötet, 
som tydligen omfattats med stort intresse, hade ett 80-tal 
deltagare från skilda delar af landet anmält sig. 

Detsamma ägde rum enligt förut uppgifvet program 
och öppnades lörd. den 13 juni å Svenska Teknologföre¬ 
ningens lokal med ett anförande af ordf., prof. Clason, 
som hälsade alla deltagarna välkomna och uttryckte sin 
glädje öfver att så många utom Afdelningen stående hör¬ 
sammat inbjudningen. Ordf. framhöll vidare betydelsen 
af dessa möten för att dryfta gemensamma intressen. Att 
arkitekternas intressesfär på senare tider betydligt vidgats, 
var uppenbart, arkitekterna voro icke längre samlade en¬ 
dast i Stockholm utan spridda i landets större städer, och nu 
senast hade deras uppmärksamhet dragits äfven till de 
mindre städerna och landsbygden. De ämnen, som upp¬ 
satts för behandling af mötet, voro ett tecken härpå. I 
motsats till hvad som i allmänhet ägde rum vid kongresser, 
hade man vid ämnesvalet sökt koncentrera sig kring huf- 
vudsakligen ett enda ämne, detta för att lättare ernå ett 
bestämdt, genomarbetadt resultat, som på så sätt skulle 
vinna i betydelse. Hvad det vid detta möte gällde var 
att få belyst, hur mycket inom den äldre byggnadskonsten, 
det finns här i vårt eget land att tillvarataga och bygga 
vidare på, samt att fastslå dettas betydelse för vår bygg¬ 
nadskonst. Till sist uttalade ordf. den förhoppningen, att 
förhandlingarna skulle skänka deltagarna en känsla af att 
vi inom vårt eget land hade en säker och fast grund 
till vidare utveckling. Därefter lämnades ordet till In¬ 
tendenten vid Nordiska museet, D:r Axel Nilsson, som 
gaf en 

»ÖFVERSIKT AF SVENSK FOLKLIG BYGGNADS¬ 
KONST». Tal. varnade arkitekterna för att se för ytligt 
på det omfattande ämne, det här gällde. Det fordras ett 
djupt förstående och ett grundligt studium för att riktigt 
uppskatta allmogekonsten. Den är ej utgången ur några 
definitiva faktorer utan är en lefvande organism, med röt¬ 
ter i olika tiders behof och seder, och dess utveckling 
pågår alltjämt. Denna utveckling är dessutom icke lik¬ 
artad öfver hela landet utan den, som nu försiggår på ett 
ställe i Sverige, kan på ett annat ha ägt rum för tusen år 
sedan. Det är sålunda ett mycket inveckladt problem, 
och det går inte att med yttre medel söka omdana den 
organiska utvecklingsprocessen. Om man här vill söka 


göra något godt, får det ske med yttersta grannlagenhet 
och det förutsätter först och främst, att man helt skall sätta 
sig in i allmogens lif. 

Tal. lämnade därefter en med skioptikonbilder belyst 
intressant redogörelse för utvecklingens gång från stock¬ 
huset till stenhuset, och påpekade härvid, att fäbodarna i 
sitt byggnadssätt bevarat synnerligen ålderdomliga former, 
så att vi ofta i dem finna bevarade byggnadsförhållanden, 
som voro utmärkande för en nordisk gård långt före 
hednatidens slut. De lämna oss sålunda en föreställning 
om, hur vikingarnas boningar sågo ut. Den nordiska går¬ 
den har utvecklat sig ur det enkelrummiga huset. Man 
timrade först ett hus så stort som stockarna tilläto, på 
ena gafveln fingo väggar och tak skjuta ett stycke fram, 
så att en svale framför den här förlagda ingången bildades. 
Detta är urcellen. Gården bildades sedan af dylika liksom 
bikupan af sina celler. Först lågo många dylika hus 
spridda utan ordning inom en inhägnad, en stuga och 
flera bodar. Stugan utvecklades så småningom med för¬ 
stuga och kammare till en typ, på hvilken den å Skansen 
uppförda Morastugan är ett exempel. Sedermera, åtminstone 
vid medeltidens början, sökte man sammanföra de olika 
byggnaderna. Med stugan sammanbyggdes vid ena gaf¬ 
veln boden eller härbärget och å större gårdar blef det 
snart vanligt, att äfven vid den andra gafveln tillfoga ett 
dylikt hus. Blekingestugan på Skansen är exempel på 
sådant byggnadssätt, hvilket i Sverige synes företrädesvis 
ha framträdt i södra och västra delarna. Bodarna bygg¬ 
des vanligen i två våningar, hvarvid öfre våningen använ¬ 
des som förrådsrum för säd o. d. medan bottenvåningen 
utgjorde gästrum på samma gång som väfkammare e. d. Öfre 
våningen utvecklades ofta med svalgångar på en eller 
flera sidor, hvilket motiv man sedan ofta återfinner i bygg¬ 
nadskonsten, och af hvilket man kan spåra påverkningar 
långt fram i tiden, på byggnader af olika slag. Talaren 
antydde sedermera utvecklingen till stenhuset, då tillgången 
på trävirke började minskas; först utförde man stomme af 
trästolpar (korsvirkeshus) och fyllde däremellan med i 
början plank sedermera sten eller annat material. Till 
slut utfördes hela väggarna i sten. Efter det intressanta 
föredraget, som lifligt applåderades, följde en stunds dis¬ 
kussion, hvars fortsättning dock uppsköts på den grund, 
att äfven nästa föredrag, som var afsedt att inleda en 
diskussion, skulle komma att beröra detta ämne. 

Efter halfannan timmes uppehåll för att lämna del- 
tagarne tillfälle att intaga lunch återupptogos förhand¬ 
lingarna, hvarvid förekom till behandling frågan: 












74 


HVAD BÖR FRÄN DE SVENSKA ARKITEK¬ 
TERNAS SIDA GÖRAS FÖR ATT ÅSTADKOMMA EN 
BÄTTRE BYGGNADSKONST PÄ LANDSBYGDEN?» 
Inledningsföredraget hölls af Ark. Lektor Karl Berlin, som 
med många exempel visade, hur byggnadskonsten på lands¬ 
bygden på grund af olika omständigheter försämrats 
och förytligats och påpekade, hur nödvändigt det var, att 
något gjordes för att råda bot för detta onda, som hotade 
att alltmer taga öfverhand samt antydde hvilka medel, 
som stode till buds härför. Det intressanta föredraget, 
hvilket utrymmet i dag icke tillåter att i sin helhet återge, 
men till hvilket vi i ett kommande nummer hoppas få 
återkomma, gaf anledning till en liflig diskussion, ur hvil¬ 
ken vi tillåta oss göra följande sammanfattande utdrag: 

Ark. Enblom , som ju hade om liaud utbildningen af de 
flesta byggnadsritainle i landet, ansåg att frågan berörde ho¬ 
nom nära. Det vore svårt att utbilda folk för ett begränsadt 
slag af uppgifter. Att bibringa dem tillräcklig kunskap för 
utförande af en del smärre saker, fölle sig icke sä svårt. Men 
rent omöjligt var det att lära dem, att de inte som följd häraf 
skulle kunna utföra hvilka stora saker som helst. Halfbild- 
ningen är alltid en fara, och den har tråkiga följder äfven i 
byggnadsförhållandena. Men hur man här skulle kunna und¬ 
vika detta vore ett kinkigt spörsmål. 

Intendenten Nilsson : Ansåg att man här från början må¬ 
ste särskilja två slag af byggnader: landtmannabyggnader och 
byggnader på landet. Hvad de första beträffar trodde tal. att 
man icke kunde vänta sig, att bonden nånsin skulle vända sig 
till arkitekter. Bonden har vant sig vid att själf vara arkitekt 
och byggmästare. Genom att i diverse saker tillhandagå med 
råd skulle man emellertid vinna mycket. I många län finnas 
byggnadskonsulenter. Det skulle vara önskvärdt, att dessa 
vore arkitektoniskt utbildade. 

Ark. Arvidius: Exemplet har här ett mycket stort in¬ 
flytande. Ville i detta sammanhang omnämna den utställning, 
som var under utförande och som nästa år skulle öppnas i 
Aarhus, där man önskade visa, huru ett helt stationssamhälle 
med alla sina olika byggnader, såväl mer offentliga som pri¬ 
vata, skulle kunna te sig, Vid utställningens anordning med¬ 
verka Danmarks främsta konstnärer och man väntar, att den 
skall utöfva ett godt inflytande på byggnadskonsten i lands¬ 
bygden. Föröfrigt ansåg tal., att staten här hade skyldighet 
att ingripa. Alla offentliga byggnader på landet t. ex. skol¬ 
husen borde underkastas kontroll. I Danmark sträfvar man åt 
detta håll. Där har den af Akademisk arkitektförening bildade 
Tegnehjelpen» redan blifvit mycket anlitad och man hoppas 
komma därhän, att den finge möjlighet att utöfva kontroll vid 
alla statsunderstödda byggnader. Hos oss ansåg tal. detta icke 
skulle kunna på samma sätt praktiseras, då vårt lands stora 
utsträckning lade hinder i vägen därför. Däremot skulle hos 
oss länsarkitekter e. d. vara behöfliga. 

Prof Clason upplyste att hos oss var redan kontroll öfver 
alla statsunderstödda byggnader obligatorisk. 

Ark. Wåhlin trodde ej det var så nödvändigt skilja på de 
två slag af byggnader, som intendenten Nilsson framhållit. 
Det nya byggnadssättet smittar nämligen kolossalt omkring 
sig, så att för sina byggnader tar bonden efter, hvad han ser 
på andra håll. Om inte arkitekterna kunna inverka direkt på 
bondens byggnadsverksamhet, så kan han göra det indirekt 
genom goda förebilder. Och då vore det bättre att göra det 
genom hus, som stå kvar, än genom utställningar. Faran var 
emellertid, att byggnadsverksamheten i landsorten låg i hän¬ 
derna på snickerifabriker, utan minsta arkitektoniska förståelse 
samt på halfbildade yrkesmän. 

Ark. Thorburn ansåg det vara nödvändigt att pröfva nya 
uppfinningar och byggnadsmetoder på byggnadskonstens om¬ 
råde och taga dem i bruk, där praktiska, ekonomiska eller 
andra skäl talade därför. Det dugde ej låta intresset för gamla 
konstruktioner och metoder vända bort uppmärksamheten på 
allt det nya af värde, tiden medförde. Användbarheten af nya 
material etc. borde systematiskt pröfvas på färdiga byggnader 
Härigenom skulle mycket godt vinnas. 


Ark. Nissen : När bonden numera byggde, ville han an¬ 
tingen att det skulle bli fint eller dyrbart. Hur det i öfrigt 
blef kom i andra rummet. När bonden nu kom från folkhög¬ 
skolan, skämdes han för sina fäders förhållanden och ville ha 
det finare. Detta vore farligt, och vore bästa medlet häremot 
att rikta uppmärksamheten direkt till folkhögskolan och söka 
här påverka i rätt riktning, livad det gäller byggnadskonsten. 
I Bayern lämnade brandstodsbolagen understöd för anskaffande 
af goda ritningar till byggnader. Tal., som hade en ganska 
rik erfarenhet från Danmark och Tyskland, hade funnit att 
bonden i dessa länder var mer konservativ samt fästad vid sina 
äldre minnesmärken. 

Ark. Dahlander: Det bör icke få kvarstå det intrycket att 
folkhögskolan skulle vara illa inriktad. Tal. hade gjort alldeles 
motsatt erfarenhet i ett par fall. Trodde att det var de 
dåliga tyska planschverken på 70-talet, som smittat. Denna 
församling borde söka motverka dessa genom goda publika¬ 
tioner, som skulle spridas i vidaste kretsar genom medverkan 
af hushållningssällskapen. Man ser nu annonser om fullstän¬ 
diga ritningar för 5 kr. Genom billiga och goda publikationer 
skulle äfven detta geschäft motverkas. 

Intendenten Nilsson ansåg icke ritningar säkra, emedan 
bonden kopierar så dåligt, hvarpå exempel anfördes. Bästa 
och enda sättet vore att ge allmogen hjälp till själf verksamhet. 

Ark. Boklund: Om arkitekterna flyttade ut i landet, 
skulle saken hjälpa sig själf. Faran med modellritningar var, 
att de icke kunde lämpas för hvarje plats. Bäst vore, om man 
kunde få till stånd länsarkitekter. I Tyskland låta myndig¬ 
heterna arkitekterna på de olika platserna arbeta, då man 
lättare får byggnader, som äro karakteristiska för platsen, me¬ 
dan man här centraliserar arkitektverksamheten i Stockholm 
t. ex. för järnvägen, sjukhusen, posten, kasärnerna o. s. v. 

Ark. Enblom ansåg att en länsarkitekt skulle bli en 
ganska imposant företeelse, så mycket som han skulle kunna. 
Trodde att sådana afskräckande saker, som framställdes på de 
bilder från Hagalund, hvilka voro utställda vid mötet, hade 
uppstått genom missförstådda förebilder. Hade emellertid 
funnit att i vissa afseeuden kunde goda förebilder i bildverk 
vara af stor betydelse, så t. ex. hade .Slöjdföreningens mönster¬ 
blad verkligen visat sig vara det, och önskade tal. därför att 
Afdelningen ville ställa till en kontinuerlig täflan, där ritningar 
när som helst kunde lämnas in, då man undginge den olägen¬ 
het, som täflingarna numer alltid besitta, att komma olägligt. 
E11 jury skulle sedan gallra de insända ritningarna, och de ut¬ 
valda skulle publiceras. 

Dr. Ekhoff : Felet ligger i den oriktiga uppfattningen af, 
livad som är fint etc. Här borde man verka genom uppfost¬ 
ran, och kunde detta lättast och bäst ske genom folkhögsko¬ 
lorna. 

Ark. Berlin påpekade att danskarna bl. a. vändt sig di¬ 
rekt till folkhögskolorna och där funnit mycken förståelse för 
sina önskningar. Trodde att så skulle bli fallet äfven här. 

Ark. Arvidius ansåg att arkitekterna borde själfva verka 
genom föreläsningar. 

Prof. Lallerstedt ansåg att hufvudsaken var att de goda 
principerna blefve väckta och förstådda, och kommer här mo¬ 
deller, ritningar och länsarkitekter i andra rummet. Trodde 
inte att undervisningen härvid behöfde vara så vidlyftig och 
omfattande, blott den handhafves på rätta sättet. Man kunde 
på en timme uträtta mycket godt, liksom man, om icke för¬ 
ståelse fanns, kunde på 24 timmar göra skada. Ansåg det 
vara mycket betj-delsefullt, om man kunde vända sig till folk¬ 
högskolan och kanske äfven åt andra håll. 

Sedan äfven en del andra yttranden framkommit, för¬ 
klarades diskussionen afslutad, hvarefter ordf. sammanfat¬ 
tade de framställda önskemålen och förslagen och beslöts 
att tillsätta en kommitté för att uppsätta ett förslag till 
resolution. Till medlemmar af denna kommitté valdes 
hrr Arvidius, Berlin, Nissen, Tengbom och Wåhlin. 

I enlighet med dessa herrars förslag antog mötet vid 
sitt sammanträde på måndagen följande 

RESOLUTION: Det af Svenska teknologföreningens 
afdelning för husbyggnadskonst den 13—15 juni 1908 sam¬ 
mankallade svenska arkitektmötet, som diskuterat frågan: 



»Hvad bör från de svenska arkitekternas sida göras för att 
åstadkomma en bättre byggnadskonst på landsbygden?» har 
med anledning däraf beslutat göra följande uttalande: Mötet, 
som på det kraftigaste vill betona, att åtgärder i berörda syfte 
äro synnerligen af behofvet påkallade, anser, att de önske¬ 
mål, som här afses, i första hand skulle främjas genom 
att hos allmogen och dess fostrare söka återväcka kärleken 
till det traditionella och för deras hembygd karaktäristiska 
byggnadssättet och på samma gång påpeka missförhållan¬ 
dena inom det rådande byggnadssättet på landet, samt 
ämna dem anvisning om huru en sund och folklig bygg¬ 
nadskonst skall kunna utvecklas. 

En af de direkta förberedande åtgärder, som enligt 
mötets förmenande för detta ändamål af arkitekterna borde 
vidtagas, är utgifvandet af en skrift, i hvilken inpräntas 
vördnad och respekt för de fäderneärfda byggnaderna samt 
påvisas, hurusom vid nya byggnadsföretag, utom tillfreds¬ 
ställandet af de kraf, som uppställas af moderna material, 
behof, konstruktioner och öfriga synpunkter, äfven en 
anknytning till de i orten gängse byggnadsformerna skulle 
kunna äga rum. Denna skrift borde gratis sändas till 
folkskollärareseminarier, folkhögskolor, landtbruks- och 
landtmannaskolor, tekniska skolor m. fl. undervisningsan¬ 
stalter, äfvensom til! myndigheter. 

Som en annan åtgärd må framhållas, att arkitekterna 
själfva genom föredrag och undervisningskurser samt för 
öfrigt genom en aktiv verksamhet borde söka intressera 
och upplysa allmänheten, på det att här påpekade tankar 
och önskemål måtte vinna förstående och understöd. 

Då det har visat sig, att byggnader, som af olika 
myndigheter uppföras på landet, utöfva ett mycket stort 
inflytande på byggnadskonsten därstädes, får mötet äfven 
uttala önskvärdheten af att alla byggnader, som uppföras 
med bidrag af stat eller kommun eller som på grund af 
sitt ändamål kunna anses hafva en mera officiell karaktär» 
måtte underkastas en noggrann kontroll. Mötet anser 
dessutom, att genom lämpliga statstjänsters inrättande arki¬ 
tekter böra sättas i stånd att verka ute i landet och genom 
råd och dåd bistå allmänheten i frågor, som falla inom 
byggnadskonstens område. 

På grund af hvad här ofvan anförts, får mötet hos 
Afdelningen för Husbyggnadskonst hemställa, det afdelningen 
ville till vidare behandling upptaga dessa frågor, i första 
hand draga försorg om utgifvandet af nämnda skrift samt 
därjämte föranstalta om lämpliga föredrags hållande. 



/jlddchg ps Mqgsn 
| lott cl en OjöDi 1909 

HaJ-aten SVensKe 

li t elfte/ under 

: | i for rt-ifcnit vårfam- 
vn+ röde. enL dennö 

entis ConSomircdti 

J pnntCmjM a la letmre 
a cl ern 1 Q ue mon 

a tenai^ötKC’ hol/öfl 

• se ° £><xv\- barcöjue. 
<Ld oia> oA^p e|, 9 e ^ 
co/e Vcaf3nericnnc.° 

D rn pO té , 0000 

7 me/s rod 

och heironacfei 


Kl. 6 på eftermiddagen samlades deltagarne till mid¬ 
dag på Höganloft på Skansen, till hvilken inbjudits stats¬ 


rådet Hammarsköld, universitetskanslern grefve Wachtmei- 
ster och öfverintendenten Möller samt professor Arrhenius 
och intendenten Nilsson, hvilka alla infunnit sig. 

Carl Westman hade ritat här återgifna matsedel, och 
den därå närmare specificerade middagen afåts under stor 
gamman med högtidstal för hedersgästerna af ordf., som 
därvid berörde en del inom arkitektkretsar aktuella frågor; 
vidare många andra tal samt bordvisa af Fager m. m. 
Så småningom slut på den dagen. 

Söndagen var utflykt anordnad till Strängnäs med 
ångf. Tynnelsö. Vädret var dåligt men humöret godt, 
Strängnäs idylliskt och sevärdt. Den gamla domen, som 
står under restaurering, samlade ju största intresset. Den 
besågs grundligt under ledning af arbetets ledare ark. 
Lilljekvist, biträdd af ark. Curman, som är sakkunnig i 
fråga om målningarnas restaurering. 

Mången blef gripen af den enkla, trohjärtade stäm¬ 
ning, som delar af den återställda gamla helgedomen gåfvo, 
och allmänt gladdes man åt den försiktighet och pietet, 
som vid arbetets utförande synbart fick göra sig gällande. 

Middag serverades på båten, smörgåsbord på mellan- 
däck afåts gående, med cirkulation på kommando, men 
var det svårt att få det skånska laget samt Fager att cir¬ 
kulera ordentligt, när de väl fått fotfäste vid bordet. 
Middagen var trång och liflig, hvar och en inklämd 
på sin plats medan materian distribuerades med en ut¬ 
märkt fermité och utan svårare olycksfall af den i säll¬ 
skapets midt likaledes inklämda och sig på omgifningen 
stödjande servitösen. 

Färden hem gick lyckligt och dagen ansågs i allo 
lyckad. 

På måndagen företogs utflykter i staden mellan bro¬ 
arna, hvarvid flera af våra minnesrika byggnader, såväl 
offentliga som enskilda, besågos under utmärkt ciceronskap 
af hofintendenten Lindgren. 

På aftonen återupptogos förhandlingarna, därvid prof. 
Arrhenius höll sitt instruktiva föredrag om akustik, och 
ark. Westman inledde en diskussion om af bildningar från 
svenska städer med ett fängslande och roligt föredrag. 
För båda dessa föredrag redogöres närmare på annat ställe 
i detta nummer. 

Förhandlingarna afslutades därefter med ett anförande 
af ordf., som uttryckte den förvissningen, att detta arki¬ 
tektmötes arbeten skulle visa sig mycket betydelsefulla 
för framtiden, då härvid utvecklats och klarlagts frå¬ 
gor, som säkerligen voro af den största vikt för vårt 
lands byggnadskonst. Därjämte framförde ordf. till de 
personer, hvilka medverkat vid mötet och således på ena 
eller andra sättet bidragit till det goda resultatet, Afdel- 
ningens stora tack härför, hvilket i första hand riktades 
till ark. grefve Cronstedt, som med uppoffrande af mycken 
tid på ett så utomordentligt lyckligt sätt både skött de 
vidlyftiga förberedelserna till mötet och sedan med aldrig 
sviktande godt humör sörjt för arrangemangen och jämnat 
ut alla svårigheter under själfva mötet. Vidare gällde tacken 
intendenten Nilsson, lektor Berlin, hofintendenten Lind¬ 
gren, professor Arrhenius samt ark. Westman för hvars 
och ens värdefulla bidrag till mötet. 


Därefter intogs en enklare smörgåssexa, hvarpå följde 
ett angenämt nackspil. Från detta förtjänar minnas ett tal af 
ordf., hvaraf vi tyvärr här ej kunna ge mer än en antydan. 
Det var för alla en glädje att höra detta varma anfö- 






























7 6 


rande, som man kände var sprunget ur talarens innersta, 
och som ådagalade dennes förståelse för arkitekturens 
väsen och hans frihet från arkitektoniska dogmer. Han 
framhöll, att tvärtemot vissa förmodanden om att mötet 
var för ensidigt anlagt, afhandlande hufvudsakligen endast 
ett ämne, hade det visat sig i ovanlig grad kunna samla 
gemensamma intressen mot ett bestämdt mål. För sin 
del hade tal., liksom säkerligen alla deltagare, förnim¬ 
melse af att det verkligen händt något under detta möte, 
och han uttalade den öfvertygelsen, att de resultat, som här 
vunnits, skulle komma att sätta märke i svensk arkitektur. 

Tal. rnedgaf att de åsikter, som nu kämpade sig fram j 
i mycket voro olika de som härskat under hans ungdom. 
Men han trodde på dessa nya idéer och trodde också 
att det fanns entusiasm bland de nu praktiserande arki¬ 
tekterna här i landet för att föra dem framåt. Tal. hade 
nyligen vid resa i Tyskland, iakttagit hvilken nästan oför¬ 
klarlig utveckling arkitekturen i detta land tagit. Man 
måste nu sätta detsamma som ett bland de främsta i 
detta afseende. Tal. ansåg denna framgång som ett 
bevis för riktigheten i senaste tiders sträfvanden och 
trodde, att äfven vi voro inne på rätt väg, som säkerligen 

skulle leda till ett godt resultat. 1 detta afseende hade 

det nu afslutade arkitektmötet haft sin stora betydelse, då 
det lagt grunden säkrare och fastare för dessa sträfvanden. 

Att mötet omfattats med intresse äfven från allmän¬ 
hetens sida visar bl. a. den tanken, som blifvit väckt i 

Uppsala, och som en af därvarande tidningar gjort sig till 
tolk för, nämligen att Uppsala-bor skulle inbjuda arkitektmö¬ 
tet att göra en utflykt till Uppsala »för att ännu en gång 
få konstaterad Uppsala stads rikedom på värdefulla min¬ 
nen, och i hvad mån vi vårdat dem och användt oss af 
deras härvaro». I händelse en sådan utflykt kunde komma 
till stånd, hade arkivarien C. M. Kjellberg i Vadstena, 
den specielle kännaren af Uppsala, lofvat att ditresa för 
att tjänstgöra som ciceron. Emellertid gjorde den af det 
fastställda programmet redan strängt anlitade tiden och 
förslagets sena tillkomst, att något sådant besök icke nu 
kunde komma till stånd. Det kan emellertid vara på sin 
plats att här tacka för denna tanke och detta vackra ini¬ 


tiativ, som för oss arkitekter står desto värdefullare som 
vi, hvilket detta möte tydligen torde visa, med allt större 
intresse börjat följa våra städers utveckling i arkitektoniskt 
afseende, och vi sålunda med glädje måste hälsa hvarje 
yttring af sympati och förståelse för våra stäfvanden från 
städernas sida. Vårt intresse för det minnesrika Uppsala 
är emellertid för stort för att staden för framtiden skulle 
undgå vårt besök, och när vid något kommande arkitekt¬ 
möte vår utflykt kommer att gälla Uppsala, hoppas vi 
fortfarande få räkna på de nu ådagalagda sympatierna. 

UNDER MÖTET VORO UTSTÄLEDA en del materialier 
m. m. Af dessa må särskildt nämnas ett par nyligen i närheten af 
Nässjö och Vexiö funna stenarter, dels konglomerat, dels diabas- 
porfyr synnerligen vackra i färg och i struktur. Materialet torde 
ock kunna få stor användning vid väggbeklädnader och inre de¬ 
korering, såvida det visar sig att erforderliga dimensioner till 
skälig kostnad kunna erhållas; tillämnad profbrytning hoppas 
nian skall ådagalägga detta. Stenen var utställd af Gruf- 
Bolaget Godegårds Malmfält, Stockholm. 

Aktiebolaget Frazzitegel, Stockholm, utställde Frazzite- 
gel-plattor, Eudowici falstaktegel (utan undertak) i olika typer 
och toner sauit »Opal»-glas-plattor för väggbeklädnader i bad¬ 
rum, toiletter, kök m. m. 

Af firman Flodquist & Co. exponerades ett vackert och, 
att döma af utställda profver och lämnade uppgifter, synner¬ 
ligen användbart byggnadsmaterial »Maltesholm-sten», hvilken 
till sina egenskaper närmast liknar Savonniére-stenen. Mal- 
tesholm-sten brytes vid Ignaberga i »Skåne, där den erhålles 
i block af ända till I m. tjocklek. De olika lagren variera 
något i färg — från matt ljusgul till rosa — en del af lagren 
äro vid brytningen relativt lösa, men hårdna hastigt i luften. 
De låta sig därför bekvämt bearbetas. Andra lager äro syn¬ 
nerligen fasta, så att de stå nära graniten i hårdhet. Tillgån¬ 
gen på sten är så godt som obegränsad. Brytning och be¬ 
arbetning kommer inom kort att ske i stor skala. Maltesholm- 
stenen är använd uti Vinslöfs kyrka, hvars kor från noo-talet 
visar att stenen i eminent grad motstår vittring. 

Vidare annonserade arkitekt Flodquist genom några bro¬ 
schyrer sitt senaste fönsterpatent »Flygienfönster» för skolor 
och samlingslokaler; för att få luftomsättning i så stor del af 
rummets höjd som möjligt och således ventilationen effektiv 
sträcka sig bågarna efter karmens hela höjd. Genom en fjä- 
derespagnolett kunna de höga fönsterbågarna bekvämt öppnas 
och stängas af skolbarnen; konstruktionen har ock genom 
pröfning visat sig vara fullt tillfredsställande, hvarom förefint¬ 
liga intyg lämnade bevis. 


GAMLA SVENSKA STÄDER. 

Af Carl Westman. 


I mellersta Sverige ligger, som vi alla veta, staden Grön¬ 
köping vid Grönköpingsån. Man stiger af vid den 
lilla bibanans station i ändan på staden, och upp genom 
den krokiga kullerstensbelagda gatan kommer man till torget, 
där det gamla putsade rådhuset från iöoo-talet med sitt 
tornur och sin takryttare ligger, dominerande torget, ej just 
genom sin storlek, men genom sitt ålderdomliga allvar 
och myndiga utseende. Huset har ej fått mycket af 1600- 
talets storhet och krigarsaga öfver sig men åtskilligt af 
den sega kraft, som, medan svenska fältherrar något omritade 
Europas karta, utmärkte de hemmasittande ämbetsmännen 
i deras arbete på omdaningen af Svenska statens byggnad. 
De andra husen vid torget äro låga tvåvåningshus, enkla 
boningshus med tegeltak, vida inkörsportar och stora går¬ 
dar bakom. I ena hörnet af torget går en gata ned till 
ån, öfver hvilken en gammal stenbro för öfver till andra 
delen af staden. Där vid hufvudgatan ligga en del förmög¬ 


nare handlandes gårdar, enkla, slätputsade hus med tegel¬ 
tak och något utsirade portaler, husen af ungefär samma 
typ med trädgårdar bakom. Intill och nedåt ån ligga vid 
krokiga gator småhandlares och handtverkares gamla röd¬ 
målade gårdar, som tränga sig intill hvarandra med träd¬ 
bevuxna gårdar emellan och landsbygden strax bakom, som 
fortsättar grönskan. En kvarn, som ligger där ån gör ett 
litet kast, bildar stadens utpost. At andra hållet vidgar 
sig torget upp till kyrkogården, där den gamla medeltida 
kyrkan med sin 1700-tals tornhatt ligger på en kulle skju¬ 
tande upp och behärskande staden. På torget står en 
gammal pump och några almar, mellan hvilka om lörda¬ 
garna torghandeln med sina stånd, vagnar och köpande 
och säljande människor ger lif åt taflan. Då det ej är 
torghandel ligger staden rätt öde. Skolpojkarna, då de 
gå till och från skolan, en gammal 1600-tals byggnad på 
andra sidan kyrkan, bortta för några minuter ödsligheten. 







På morgnarna är det rätt iifligt i butikerna, och på kväl¬ 
larna är folket i rörelse, promenerande uppe vid kyrko¬ 
gården, men midt på dagen har poliskonstapeln i sin gamla 
mössa OGh långrock ej många att språka med. Staden 
ligger undan de stora stråkvägarna. Den lilla bibanan 
är en återvändsgränd, och förbindelsen med den stora 
världen är liten. Det ligger ett fridfullt lugn öfver sam¬ 
hället. Det är som en tafla, där färgerna något mörknat 
och smultit tillsammans, den har nog en gång stått klarare 
och friskare i färgen men har väl aldrig varit ett stort 
konstverk. x\ldern har dock saft sin fina stämning på 
den, en stämning som är dess egen, men dock gemensam 
med andra från gångna tider. 

Så såg staden ut i början på 8o-talet, då jag i min 
ungdom reste igenom den. Då jag nu kommer dit, har 
jag svårt känna igen den. Jag kommer på en annan 
bana, som direkt från en af stambanans hufvudpunkter 
skär igenom stationen och fortsätter, upptagande produkter 
och folk från hela länet. Det är en liflig station man 
stiger af — perrongen är full af folk. Järnvägshotellet 
och stadshotellet ropas ut, och i stadshotellets omnibus 
far jag upp från stationen. 

Gatan har blifvit något rätad, husens bottenvåningar 
utslagna till butiker och en del nya ganska fula hus med 
affasade hörn och vanskapta tornanordningar kanta gatan. 
Ett och annat gammalt hus står kvar, men ser bortkommet 
ut. Jag kommer upp på torget. Så förändradt! Det är icke 
längre det gamla rådhuset som behärskar torget. Råd¬ 
huset ser ut som en gammal puckelryggig tiggare, där det 
står, och stadshotellet ligger pösande snedt emot, där förr 
den gamla tvåvåningslängan låg. Det är en byggnad från 
början af 90-talet i puts, renaissance, med pilastrar och 
ornament i puts, med torn och plåttak; en vräkig prof- 
ryttare, men som för några år sen fick ett tjufnyp af en 
ny granne, Grönköpings sparbank, ett 5 våningshus i puts 
och kalksten med lejon på konsoler framför ingången, 


spetsbågsfönster till banklokalen, en gafvel krönt af en 
grip, huset är antagligen i gotik. På andra sidan torget 
ligger midtemot rådhuset ett af de gamla husen kvar — 
och skäms.- På 4:de sidan af torget —- åter ett upp och 
ett i minnet: ett kombineradt post- och riksbankshus i 
barock med takryttare — ej vackrare än rådhusets men 
högre, och bredvid ligger handlande Carlssons gamla s. k. 
ruckel. Med ruckel menas en två- eller envåningsbygg¬ 
nad, som är byggd tidigare än de senaste 30 åren, ej blif¬ 
vit ommåladt på de senaste 5 åren och ej fått hela rutor 
i fönstren. Carlssons hus bildar fortfarande en treflig 
öfvergång till kyrkogården — men kyrkan! Den gamla 
tornhatten är borta, och en hög götisk plåtspira sitter där 
i stället. Och själfva torget! Pumpen är borta, träden 
äro borta, som stodo på torget, och midtpå är utlagd 
en rundel med blommor och palmer. Med hemska käns¬ 
lor och ohyggliga aningar går jag ned till ån. En bred 
järnbro, där förr den svängda stenbron låg, för nu öfver, 
och på andra sidan är mycket förändradt. En bred, rak 
esplanad skär den forna idyllen i tu, utefter hvilken es- 
planad vedervärdiga orgier i puts och sten utspelas. Ett 
och annat gammalt hus står kvar, öfver hvilket brandgaflar 
sticka upp. Ett träd inne på en gård söker förgäfves 
sträcka i höjden för att bredvid en Alfa-ko-gafvel nå åt 
lite sol och luft. Ett och annat af de nya husen är hyggligt 
nog, men ju längre jag kommer utåt, dess billigare bli 
husen, de finares laster äro efterapade med enklare 
medel men med liknande former. I stället för den forna 
enhetligheten, är en brokighet och mångfald af former, som 
i sig själfva anspråksfulla, högröstade och egenkära göra 
hela gatan irriterande orolig. Man ser motiv från 
torgets olika pamphus upprepade eller bakvända gå 
igen i privathusen. Bankhusets spetsbågsfönster för¬ 
minskade i en trikåbutik. Stadshotellets torn ofvanför 
ett fashörn, och riksbankens frontonlinier utbildade till 
oroväckande tarmvred. En efterapning af hvad som 


















78 



tros vara fint, och dettas anbringande på likt och 
olikt. 

En hvila för ögat blir det, då jag viker af från 
esplanaden och kommer in i de gamla kvarteren, som ännu 
äro kvar nere vidån. Vid de »illaka och krokuga» gatorna 
stå ännu de gamla husen kvar, brädfodrade åt gatan, men inne 
på gården med sina rödmålade timmerväggar. Det ena huset 
är ungefär det andra likt. En gafvel skjuter öfver en annan. 
En taklänga bryter den andra, men typerna äro desamma. 
Fönstren äro väl proportionerade, gafvelresningen kraftig, 
och tegeltaken ena gatan till ett helt. Inne på gårdarna 
pittoreska vinklar — längorna ha blifvit undan för undan till¬ 
byggda, men karaktären har ej gått förlorad, det pittoreska 
blott understruket, och där inne stå ärevördiga gamla träd 
under hvilka fordna släkten setat och med glädje eller 
vemod blickat ut öfver det gula vattnet, som sakta runnit 
förbi deras strandbit. Men idyllen tar snart slut. En 
järnvägsbro går öfver ån, och bakom denna ligger kvar¬ 
nen, nu ångkvarn, med en hög skorsten. Bakom kvarnen 
en del fabriker med papptak och tegelfasader och omkring 
arbetarbostäder och arbetarbaracker — brutalt och skor- 
rande, med nya ljud bredvid de gamla. Jag vänder om, 




kommer åter upp till torget, och efter intagen middag på 
hotellet, då jag äfven får i mig litet stadshistoria, går jag 
upp till kyrkan. En del af kyrkan, den äldsta, var byggd 
af sten, där de härliga gamla stenarna lågo och mullrade 
i sina breda putsfogar. Stenarna finnas kvar, men något 
af de sista åren på förra århundradet kom, som jag fått veta, 
en herre hit från Kungl. öfverintendentsämbetet. Han 
lät knacka bort putsen mellan stenarna, ett styft arbete, 
ty putsen var säkerligen hård som sten, fylla fogarna 
med cement och lät med spik ritsa in ränder, som skulle 
föreställa tunna fogar. Det kostade rätt mycket arbete, 
men så lyckades han ta bort nästan all charmen från den 
gamla murytan. Resten af kyrkmurarna, som var grof- 
putsad, lät han jämna och vattrifva, spåntaket togs bort 
och plåttak lades på, och en hög spetsig plåtspira sattes 
på tornet. Det var rätt dyrbart för stadsboarna, men de 
insågo själfva, sedan arkitekten förklarat det för dem, att 
det var nödvändigt, och att en götisk kyrka måste ha en 
götisk spira. Invändigt är kyrkan nydekorerad. Det ar¬ 
betet var icke så dyrt, för det gjorde målar Sjöholm — 
själf Grönköpingsbo och varmt intresserad af saken — rätt 
billigt pr kvadratmeter. Jag lämnar kyrkan, besluter mig 
att ej stanna öfver natten i Grönköping utan går ned för 
att hämta min kappsäck, men jag går i förbifarten in till 
Carlssons för att se, om det fins några vykort öfver gamla 
Grönköping. Det är hans hus nere vid torget, som ännu 
står kvar från fordom, ett tvåvåningshus med brutet tak. 
En öfverbyggd inkörsport från kyrkgatan leder in på en 
stor gård med långa uthuslängor, där ännu en gammal 
svale finns kvar. I butiken börjar bli skumt, och ett ore¬ 
digt virrvarr af allt upptänkligt godsj tittar ut från väg¬ 
garna eller hänger och glor i taket. Jag frågar bodbi¬ 
trädet efter vykort från staden, och han sätter fram en 

ställning, där jag koncentreradt får allt det nya jag under 
de senaste timmarna ryst åt. Stadshotellet, sparbanken, en 
vy med kyrkspiran, järnbron och esplanaden. Jag frågar 
efter andra vykort, med rådhuset och gamla Grönköping. 
En äldre korpulent man med ilsket utseende kommer ut 
från kontoret. »Hvem fan tror herrn köper vykort af råd¬ 
huset och de gamla kåkarna» säger han. Jag utvecklar 
för honom, att de äro de enda som i stan ha något 

värde, allt det nya är fult och tråkigt. Han kommer 

närmare, lägger sig öfver disken och betraktar mig syn¬ 
barligen något förvånad. »Ja, säj det till vederbörande, 
säj dem, att allt de’ här, som di ha hållit på med under 
de sista 25 åren att bygga upp, och som di ä så stolta 
öfver, att det är fult — får herrn höra, hvad di säjer — 
































79 


livad di tänker, det kan jag säga — di tänker herrn ä’ 
tokig. Jag ä' barnfödd här i stan, min far rådde om det 
här huset och jag har varit med och sett, hur stan för¬ 
ändrats. I min barndom fans bara 4 stenhus — utom 
körkan var det rådhuset och apteket. Det var en treflig 
stad då. Brandvakten geck och tuta om kvällarna, och 
klockan 5 gick man upp om morgnarna.» Jag skjuter in 
en fråga, hur det kom sig att förändringen började. »Jo 
de ska’ ja säga. De va järnvägen, som gjorde’t. Yi hade 
förut en liten järnväg, som bara gick till Gråköping, den 
va’ nog bra att ha, vi kunde få in hit, hva’ vi behöfde, 
och vi kunde afsätta traktens produkter, men det va’ inte 
tillräckligt gu’bevars. Vi skulle dra en järnväg från stam¬ 
banan. Det kosta’ pengar, men den kom hit, och se’n 
börja’ vi leka storstad. Så kom bankerna opp, så anlas 
ångkvarn, det gjordes upp stadsplan, esplanader anla’s. 
Det har kostat pengar, och skatterna ä stora. Di börja’ 
spekulera och byggde höga hus, se’n di rif t de gamla 
trähusen, men inte fick dom igen sina pengar på hyrorna 

inte — utan di stöp — flera. Men di va’ som di va’ 

tokiga, bara ref och byggde. Di kalla stan för lilla Paris. 
Har herrn varit i Paris, så herrn känner igen’en.» Jag insköt, 
att blott de byggt vackert, så kan det ju inte hjälpas, att 
en del gammalt måste bort. »Vackert», sade han, »det 
tror jag inte di vet hva’ de ä, men snyggt — det ä hvad 
det skall vara. Snygga gator och snygga hus. Nej släpp 
en bredspårig järnväg genom en sån här liten sta’, och 

herrn ska få se om några år, hur högfärden huserar. 

Di rätar gator och renoverar kyrkan, rifver och bygger, 
polisen får pickelhufva, och pigorna lägga bort schaletten, 
och kommer bond’ körande in i stan efter oxe, skrattar 
bodbiträdena. Men hin håle skrattar också — för han 
har fått en sta’ till.» Jag frågte, hvarför träden på torget 
huggits ned. »Jo de ska’ jag säja herrn», sade han. »Där 
ligger sparbanken, direktörn för den heter Rudén, och va’ 
handlande förr, stod bakom disken, som jag, innan ban¬ 
ken byggdes. Han bor där i huset två trappor upp, och 
han kunde inte från sina fönster se nya tornspiran, som 
han satt dit, och direktör Rudén ä’ den som styr i den 
här stan, och så höggs träna, för di va’ inte snygga. 
Har herrn sett kyrkan, och hur di svinat ned inuti? Nu 
ä de bara två saker som fattas — att bygga nytt råd¬ 
hus och få hit ett regemente. Ritningar till nytt råd¬ 
hus har di, och di har erbjudit stora fält till excisplats. 
Det blir dyrt, men di tror di får nytta af et. Rudéns har 
två fullvuxa flickor, och di ska bli gifta med militärer, 
och får di regemente, tror di att invånarantalet ska’ växa 
betydligt», sade gubben och blinka något illmarigt. 

Jag måste gå — köpte en blyertspenna. På hans 
fråga nämnde jag mitt namn och yrke, men då kommer 
gubben ut i butiken. »Ja så», sade han, »efter han ä en 
så’n där, som rifver hus, så kanske han inte vet hvad det 
är för en byggnad, rådhuset». Vi gingo ut i dörröpp¬ 
ningen, rådhuset låg där snedt emot i sommarkvällens 
milda belysning. Putsytan hade en skär ton, och kväll¬ 
solen glödde i rutor och i takryttarens koppar. »Det där 
huset ska’ antagligen vara från 13- eller 1400-talet», 
upplyste han, »fast det sen refs och byggdes om på 
gamla grunden. Där brukade Sturarna hålla till, och där 
hölls riksdagar på medeltiden. Men på den där trappan 
har han, de la Gardie, stått och talat till folket på torget, 
och uppför samma trappa lär Carl XII ha ridit upp, för 
han ville stiga af vid porten och inte vid trappan». Jag 


såg på huset, jag tyckte det hade rätat på sig litet från 
i förmiddags. »Kors har han de’» sade jag och drog mig 
ut på torget, det började lida med tiden. »Och här midt 
på torget, där den där bladgruppen står, där fick dom 
spö förr i världen, kanaljer och landsstrykare.» Hans 
stämma hade blifvit hotfull — jag drog mig undan. »Och 
på galgbacken på andra sidan ån, hängde dom de värsta 
skälmarna.» Han sade något mer, men jag hörde det 
inte, jag var redan vid bladgruppen. Jag hörde, hur han 
smällde igen dörren, och dörrklockan pinglade ilsket. Om 
en stund satt jag på järnvägen på resa vidare. Jag reste 
öfver järnvägsbron, fick se en skymt af tornspiran — 
modärn restaureringskonst — af rådhuset och sparbanken 
— gammal och ny byggnadskonst — af bron, kvarn och 
af fabrikerna — modärn ingeniörskonst — och af de gamla 
kåkarna — gammal handtverkskonst — och tänkte: Det är 
en egendomlig blandning våra städer bli sammansatta af, 
gammalt och nytt. Skall tiden någonsin kunna smälta 
allt detta samman, som den förut gjort, eller skall vår 
tids insats äfven för nästa generationer stå och skorra 
mot det gamla — om någonting af det gamla då finns 
kvar. Finns ingen möjlighet att i städerna bevara något 
af gammal historia och af gammal stämning, af trefnad 
och lugn så länge, tills det kommer en ny tid, då männi¬ 
skorna icke längre har vår tids nyktra blick på allt — 
gammalt och nytt -— som icke räkna sig till allt — och 
icke lägga rätskifvan på allt. Skola alla mindre städer 
gå igenom samma sak som de större: en stadsreglering, 
som ofta skär bort det värdefullaste af historia och stäm¬ 
ning, en stegring af tomter, som drifver hus och hyror i 
höjden, och en förändring af hela stadens nedärfda och 
naturliga fysionomi. Att mycket af det gamla måste gå 
är ju klart, men det är så mycket, som går i onödan. 
Och det nya, som kommer i stället — om det hade litet 
mer aktning för det omgifvande gamla —- sökte anpassa 
sig därefter, icke apa efter det, men åtminstone icke med 
flit sökte skämma ut det. 

Vi ha ju icke så mycket af stort arkitektoniskt värde 
i våra städer, icke så mycken pittoresk statskonst, som man 
ser utomlands. Eldsvådorna ha illa farit fram med våra 
städer. Gamla kloster och borgar ha’ raserats och stenen 
användts till nya byggen och till kajer. I gamla tider 
ha de också skoningslöst farit fram med det, som fädren 
byggt och timrat, men vi ha dock en mängd af städer 
af ej ringa historiskt och konstnärligt värde. Vi ha Ystad, 
Vadstena, Visby, Strängnäs, Västerås, Sigtuna, Arboga och 
många fler. Hvar och en med sin prägel, en prägel af 
histora eller af idyll. Ingen tid har som vår så hjärt¬ 
löst farit fram öfver det gamla och så kallt byggt upp 
det nya. Det är nyktert folk med praktisk blick och 
sinne för enbart reella värden, som i vår tid sköter skruf- 
varna i samhällsmaskineriet. 


Ofvanstående föredrag, som ark. Westman höll vid senaste 
arkitektmötet, utgjorde inledning till en diskussion om » åstad¬ 
kommandet af ett samladt verk af af bildningar från äldre 
stadsdelar från hela Sverige ». Föredraget var rikt illustreradt 
med skioptikoubilder och väckte hos alla det lifligaste intresse 
för den sak, det här gällde, och en stark känsla af dess stora 
vikt. Under den därpå följande diskussionen, visade det sig, 
att man var enig om, att ett arbete af härofvan antydt slag 
skulle hafva betydelse i flera afseenden: 1) för bevarandet i bild 
af det gamla, som är dömdt att försvinna 2) för väckandet i 
städerna af aktning för det gamla af värde, som finns kvar 
och intresse för dess bevarande 3) för att gifva impulser åt 





8 o 


den nuvarande byggnadskonsten, af vikt såväl för stadsarki¬ 
tekturen som för villasamhällena, hvilkas villatyper kunde i 
enhetlig riktning påverkas af småstadsborgarhemmen. 

När man kom till frågan om dess realiserande framhäfdes att 
faran för ekonomin ej fick afskräcka, man måste anlägga saken 
bredt från början. Dr. Fröléen, som intygade öfverensstämmelsen 
mellan verkligheten och Westmans Grönköping, framhöll att 
intet land i världen, med undantag af Norge, var så efterblif- 
vet med afseende på uppteckningen af sina egna konsthisto¬ 
riska minnen som Sverige; en gång hade man trott att det 
skulle börja blåsa en annan vind, då fornminnesföreningen 
hade bildats. Den hade mottagits med de största förhopp¬ 
ningar, men dessa hade i mycket svikit genom akademisk 
formalism och andra orsaker. Hvad ekonomien beträffar, bör 
väl svenska staten som frikostigt skänker 75000 kr. till be- 
skrifningar af ruinstäder i Asien, känna sin plikt gentemot sig 
själf. Dr Stridsberg trodde att saken hade den största utsikt 
att af allmänheten blifva upptagen såsom den betydelsefulla 
angelägenhet den var. En församling, inför hvilken den sär- 
skildt borde vinna förståelse och uppmuntran, är det Svenska 
stadsförbundet. Han ansåg att just nu vore det psykologiska 
ögonblicket, och det borde man ta vara på. Det borde genast 


dras försorg om ett första häfte, som borde föreligga fäidigt 
till Sv. stadsförbundets nästa sammanträde. Ånyo påpekades 
de stora offer staten gjort för rent arkeologiska kraf. Här 
gällde det att tillvarataga värden, som kunde ha betydelse för 
vår nu lefvande kultur och dess utveckling. Efter flera inlägg 
i frågan tillsattes en kommitté med uppdrag att söka snarast 
möjligt utge ett profhäfte. Medlemmar blefvo: ark. Westman, 
vSalin, Östberg samt dr. Curman och intendenten Nilsson. 
De flesta närvarande tecknade sig för bidrag till publikationen. 

Denna kommitté har genast gripit sig an med arbetet. 
Först anskaffandet af pengar, livarvid visat sig stor offervillig¬ 
het. Bland andra, kan nämnas, att allas vår Carl Larsson med 
varm hand satsat 100 riksdaler. För att tr)'gga företaget åter¬ 
står emellertid mycket, och intresserade uppmanas därför att 
insända sina bidrag till ark. Westman, Saltsjöbaden. Kontrakt 
med Justus Cederquists förlag är emellertid upprältadt, och 
arbetet med boken delvis påbörjadt. Den skall innehålla 60 
planscher utom ett färgtryck samt någon text, och utkomma 
i september. Priset blir 3,50. Då kommittén garanterat en 
åtgång af 200 exemplar direkt fr. förlaget komma subskrip¬ 
tionslistor inom kort att utsändas. Man hoppas att snarast 
återfå dessa med vederbörlig rekvisition. 


AKUSTIK. 


Föredrag af Profes 

Åid senaste arkitektmötet höll prof. Sv. Arrhenius ett 
synnerligen intressant föredrag om akustik, hvari 
han angående detta i byggnadskonsten viktiga problem 
framvisade några teorier och rön, som på senaste tiden 
framkommit och delvis omkullkastat föregående tiders 
åskådning. Följande referat af detsamma har granskats af 
prof. Arrhenius: 

Tal., som länge haft anledning syssla med den veten¬ 
skapliga litteraturen i detta ämne, hade på sista tiden fått 
tillfälle att göra rent praktiska tillämpningar af teorierna 
vid undersökningar rörande hörsalen i läkaresällskapets 
nya hus, hvilken i akustiskt hänseende visat mindre goda 
egenskaper. Inledningsvis påpekade tal., hurusom inom 
fackliteraturen finns mycket af värde på detta område 
framlagdt af olika vetenskapsmän. Bland senare tiders 
forskare förtjäna särskildt ihågkommas engelsmännen Tyn- 
dall och lord Rayleigh samt amerikanarne Sabine och 
dennes lärjunge Pierce. Bidrag af icke fysici äro vanligen 
svaga, t. ex. sådana af Sturmhöfel, Exner m. fl., hvilka 
personer genom sin bristande kännedom om det rent teo¬ 
retiska underlaget ofta gjort sig skyldiga till misstydning 
af gjorda observationer. Tal. framhöll vidare att svårig¬ 
heterna med att komma tillrätta med detta problem till 
stor del vore att söka däri, att man till år 1907 saknat 
instrument för att kvantitativt mäta ljudet. Man har måst 
nöja sig med uppskattningar medelst örat, den känsliga 
lågan, samt telefonen. Sedan förra året har man haft 
Pierces apparat, hvari man betjänar sig af carborundum 
eller molybdenit (MoSJ såsom rectifikator af elektriska 
oscillationer, som af ljudvågor frambringas i en telefon 
och uppmätas med galvanometer. Det är att förmoda att, 
genom användning af denna apparat eller förbättringar 
däraf, de ännu ouppklarade punkterna inom den arkitektu- 
rella akustiken ganska snart skola blifva tillfredsställande 
belysta. 

En väg, på hvilken man sökt utreda dylika frågor 
har varit genom uppställandet af analogier med ljuset, 
hvars egenskaper äro väl kända, liksom lagarna för dess 
reflektion och brytning. Härvid har man dock gått för 
långt och icke tagit i betraktande, huru i kvantitativt af- 


sor Sv. Arrhenius. 

seende olika värden, som man här sammanställt. Ljudets 
våglängd är ju ofantligt mycket större än ljusets. Våglängden 
t. ex. hos en mansröst är 2,5—3,5 m., hos en kvinnoröst 
0,6—1,2 m. Hos ljuset är våglängden mindre än o,001 mm., 
alltså 600 000 — 3 500 000 gånger kortare än hos ljudet. 
Detta förhållande, nämligen ljudvågornas stora längd, ger 
förklaringen till det fenomen, som vid läran om ljudet spe¬ 
lar så utomordentligt stor roll, nämligen ljudets böjning. 
Vid gjorda observationer har man funnit att ljud går all¬ 
deles ostördt genom den tätaste dimma och starkaste snö¬ 
fall. Markören bakom en skottafla hör skottet men ser 
ej skytten. Regelbunden reflektion förekommer endast vid 
ytor af dimensioner jämförliga med ljudvågornas. Så t. ex. 
vid eko, som ofta förekommer från ett skogsbryn, hvarest 
»ytan» ju besitter betydliga ojämnheter, som dock ej äro 
större än ljudvågornas dimensioner. Sturmhöfel har fun¬ 
nit ekot från en skogskant återge 17 % af ljudet, medan 
en muryta reflekterar bortåt 98 % . Sturmhöfel ansåg att 
det kunde bli regelbunden reflektion äfven från ojämnhe¬ 
terna i ett skikt af puts, hvilket han sökte styrka med ett 
försök, som han utförde sålunda. Han ställde sig framför 
en liten öppning i en muryta vinkelrätt mot denna och 
hörde ett eko, då han framkallade ljud medelst ett slag. 
Detta tyder han såsom reflektioner från ojämnheter i mur¬ 
ytans putsbeläggning. Sannolikt har öppningen varit för 
liten, jämförd med ljudets våglängd, för att i högre grad 
störa den regelbundna reflektionen från murytan i dess 
helhet. Ojämnheterna i putsen äro alldeles för små för 
att göra sig gällande. 

Andra orsaker till misstag vid denna jämförelse mellan 
ljus och ljud ha förefunnits dels i den olika arten af våg¬ 
rörelse (transversell resp. longitudinell) dels i de stora olik¬ 
heter, som förefinnas i fortplantningshastigheten för ljus 
och för ljud i olika ämnen. Medan ljusets fortplantnings- 
hastighet i vatten och i luft förhåller sig som 2 : 3 och 
reflektionen vid vinkelrät inkastning endast återgifver 2 % , 
så är för ljud förhållandet som 13:3 och reflektionen 
99,8 %. En slät vattenyta absorberar endast 21 million¬ 
delar af ljudet, som går fram öfver densamma. Praktiskt 
taget sålunda fullständig reflektion, hvilket är det vanliga 









8 1 


fallet, då ljudet går från luft till fasta eller flytande äm¬ 
nen, såvida icke medsvängning inträffar. Härtill erfordras 
dock öfverföring genom tunna ytor t. ex. trälameller, spänd 
duk, lösa tyger o. s. v. Biot gjorde försök, som visade att 
man kunde samtala med svag stämma genom ett kilometer- 
långt tomt vattenledningsrör, hvilket fenomen just har sin 
förklaring däruti att järn, hvars fortplantningshastighet i 
förhållande till luft är som 17:1, reflekterar nästan full¬ 
ständigt, så att ljudet blir nära oförsvagadt äfven efter ett 
stort antal reflektioner. Samma fenomen har man i hvarje 
talrör. Ett annat exempel härpå är, att ett par personer 
i hvardera ändan af en lång korrider utan svårighet kunna 
samtala med hvarandra. Sturmhöfel omnämner den 78,8 
m. långa, 16 m. breda och 14 m. höga Tivolisalen i 
Berlin, där en talare utan svårighet hörs längs salen. 
Ofta erhålles en gynnsam verkan af tak eller golf då dessa 
tjänstgöra som reflektorer. Detta är ofta fallet med läktare 
eller raderna på en teater; det ofvanför hvarje rad liggande 
taket förstärker ljudet genom reflektion. Ofta gagnar 
emellertid ej golfvet eller marken, emedan luften där är 
varmare än högre upp, i hvilket fall ljudet brytes uppåt. 
Däremot är motsatsen, marken kall och luften varm, syn¬ 
nerligen gynnsam. Som ett ex. härpå framhöll tal. de af 
Sturmhöfel omnämnda iakttagelserna i skog, där marken är 
kall och talet därför hörs kilometervidt, tack vare den 
starka reflexen, 

I flera byggnader, särskildt i runda salar, har man 
iakttagit att ljudet, som utgår från en bestämd punkt, från 
vissa andra punkter är särskildt lätt att uppfatta (s. k. 
hviskningsgallerier). Detta fenomen har man förr ansett 
bero på att den bakom ljudkällan liggande väggen och 
taket reflekterade ljudet mot en bestämd punkt, s. k. fokus 
eller brännpunkt, och att det sålunda endast var vid denna 
punkt man kunde iakttaga fenomenet. Förhållandet torde, 
såsom Rayleigh visat, bero på, att ljudet reflekteras uppre¬ 
pade gånger längs väggarna och taket, som i dessa fall ej 
bildar skarp vinkel med väggen. 

Ljudet liksom kryper utmed väggarna och taket, 
hvarför man hör det tydligt ej endast i en punkt, utan 
stora sträckor längs utefter s. k. hviskningsgallerier, hvilka 
förekomma i flera byggnader, t. ex. i S:t Paulskatedralen i 
London och i det gamla Mormontemplei i Utah. I Kina 
slott vid Drottningholm kan man iakttaga ett dylikt fenomen. 
Ett fyrkantigt rum med något afrundade hörn är täckt af 
ett hvälfdt tak. Hviskar en i ena hörnet stående person 
mot detta, så höres ljudet tydligt af en i det diagonalt 
motsatta hörnet stående person. Ljudet likasom prässas 
in i hörnet, kryper uppför detta och längs taket ned i 
det motsatta hörnet utan att i högre grad försvagas. 
Sturmhöfel anför ett likartadt fall från kyrkan i Hirschberg 
i Schlesien. 

Af liknande anledning äro kupoler mycket svåra att 
behandla i akustiskt afseende. Det längs dessa krypande 
ljudet försenas på grund af väglängden i hög grad och 
stör därför senare frambrakta ljud. Tal. gaf ett exempel: 
ett kupoltäckt kapell i Dresden, där ljudet kröp upp ut¬ 
efter kupoltaket och samlades i lanterninen, hvarifrån det 
sedan tämligen oförsvagadt reflekterades efter väggarna, 
så att t. ex. vid psalmsjungning en hel rad efter hvarandra 
följande toner sammanblandades till ett oredigt rassel. 
Predikanten kunde ej heller göra sig förstådd i detta kapell. 

Tal. öfvergick därefter till själfva problemet rörande 
akustik i hörsalar och framhöll tre olika slag af störingar 


hvilka man här hade att räkna med: A) regelbundet re- 
llekteradt ljud B) interferens C) diffust reilekteradt ljud. 

A) Hvad det första slaget beträffar, nämligen eko, 
är den äfven i stora salar i allmänhet ofarlig. Vid före¬ 
drag o. d. räknar man vanligen med att den talande 
uttalar 5 stafvelser pr sekund. Här kommer eko sålunda 
att bli störande ifall det kommer 1 / 10 sek. eller mer efter 
själfva ljudet. Tal visade att t. ex. i en sal af 30 m. i 
fyrkant blef skillnaden i väg som ekot och själfva ljudet 
hade att tillryggalägga i ogynnsammaste fall endast 12,3 
m. Med en ljudhastighet af 340 m. i sek. skulle alltså 
ekot träffa åhöraren endast 0,04 sek. senare än ljudet. 
Om man antar salens höjd till 7 m. blir vägdifferensen 
med afseende på takreflexen ännu ofarligare blott 3,54 m. 
Denna art af störingar är sålunda fullt oskadlig äfven 
vid mycket större salar än den här antagna. I vissa fall 
kan emellertid reflektionen upprepas ett stort antal gånger, 
om ljudet föga absorberas såsom af nakna stenväggar o. d. 
Motsvarande fenomen har man inom optiken vid t. ex. 
tvenne parallella speglar, där bilden reflekteras ett oändligt 
antal gånger. Allra mest framträder denna störing vid 
ljudets »krypande» längs rundade väggar. Wheatstone 
har gjort ett intressant försök i Colosseum i London, en 
rund byggnad med c:a 40 m:s diameter. Då han ställde 
sig intill väggen upprepades ett taladt ord flera gånger. 
Tidsdifferensen var 0,24 sek., hvadan störingarna här 
voro mycket svåra. Ett utrop skallade som ett skratt, 
ett papper som sönderrefs lät som smattrande af ett hagel- 
väder. För undvikande af dessa störingar bör väggen 
midtemot liksom den bakom talaren icke reflektera. Ett 
storartadt fall af ljudets krypande längs en rund kropp 
förekom efter Krakatoa-utbrottet i augusti 1883, då ljud¬ 
vågen löpte rundt jorden 7 gånger. 

B) En störing, som, särskildt när det gäller musik, 
kan vara generande, är interferens. Vid försök som Pierce 
företagit visade sig detta fenomen mycket oberäkneligt och 
ojätnt, på vissa afstånd från väggen kunna somliga toner 
nästan försvinna medan andra bli oförsvagade eller för¬ 
stärkas. Detta kan vara särskildt menligt vid solomusik. 
Vid orkestermusik, liksom vid tal är denna olägenhet 
dock af mindre betydelse. Det reflekterade ljudet från 
väggen bör emellertid så vidt möjligt dämpas. 

C) Den störing, som är mest framträdande, beror på 
diffust reflekteradt ljud. Detta kan gå många gånger fram 
och tillbaka och rundt en hörsal i alla riktningar. Här¬ 
vidlag har man emellertid att iakttaga, att finnes blott en 
starkt absorberande yta , hindrar denna ljudet att gå rundt. 
Därpå beror den förmånliga inverkan af en fulltalig pu¬ 
blik. Kupoler och runda salar äro i detta afseende minst 
fördelaktiga. 

Sabine har gjort vidlyftiga undersökningar i detta 
ämne. Han har funnit att den diffusa efterklangen kan 
sägas vara beroende af rummets volym samt af beskaffen¬ 
heten utaf rummets olika ytor. Han har sökt den tid 
som åtgår för att efterklangen skall bringas ned till en 
milliondel af ljudets ursprungliga styrka. Denna tid har 
han funnit närmelsevis återgifven genom följande formel: 

1 v 

6 fiay 

där t är tiden i sekunder, v är volymen i kubikmeter, 
y ytan i kvadratmeter och a en absorptionskoefficient, 
hvilken på empirisk väg fastställts för olika ämnen. 















82 


Den rummet begränsande ytan uppdelas alltefter det 
material, hvaraf den består, och hvarje yt-del multipliceras 
med sin motsvarande absorptionskoefficient, och är det 
summan af dessa produkter som utgör nämnaren. Sabine 
sätter akustikens godhet i relation till denna tid t. Man 
kan vid beräkning enligt ofvanstående formel anse, att om 


‘ > 5 så 

t > 3 » 

t = 2—3 » 

t = 1 , 5 —2 » 

t < 1,5 


är akustiken mycket dålig, 

dålig 

» dräglig 

» god 

» mycket god. 


Några af de af Sabine 
cienterna äro: 


fastställda absorptionskoeffi- 


Fogstmken mur. 0,025 

putsad muryta . 0,025 

murbruk. 0,033 

glasyta . 0,027 

träyta. 0,061 

linoleum. 0,12 

trästolar. 0,04 

klädda stolar. 0,2 —0,4 


2,5 cm. tjock filt. 0,78 

tjocka orient. mattor . 0,29 

vanlig klot (182 gm/m 2 ) ... 0,15 

tunn duk (48 gm/m 2 ). 0,02 

oljemålningar . 0,29 

åhörare. I 

kork 2,5 cm. p a golf. 0,16 


Vid beräkningar enligt dessa uppgifter af akustiken 
hos hörsalen i läkaresällskapets hus ha dessa gifvit följande 
resultat i dess nuvarande tillstånd, med väggar slätputsade 
och golfvet belagt till hälften med linoleummatta. Volymen 
är 1 430 m 3 , golfytan 228 m 2 , vägg- och tak-yta 500 m*. 

Vid o åhörare . i = 6,3 Vid 100 åhörare . t = 2,9 

» 50 » . t = 4 1 » 200 » . i = 2 


Sedermera upphängde man för upphjälpande af aku¬ 
stiken orientaliska mattor på väggarna och täckte på det 
sättet x t 7 m 2 af hela den släta väggytans 214 m 2 . 

Detta gaf följande resultat: 

Vid o åhörare. t = 3,5 ! Vid 100 åhörare . t = 2,1 

> 50 » . t = 2,5 » 200 » . t — 1,6 


Och hade sålunda denna åtgärd åstadkommit en 
synnerligen god effekt, hvilken äfven iakttagits af alla 
åhörare. 

De förr vanliga åtgärderna att i dylika fall orna- 
mentera murytorna med upphöjda ornament gagnar där¬ 
emot föga, äfven om de göras i mycket hög relief. Detta 
har tydligen visats af Heger genom de försök, som af ho¬ 
nom gjordes för att förbättra akustiken i ofvannämnda 
kapell i Dresden. Kasetter af 1,25 m. sida med 20 cm. höga 
balkar och 25 cm. höga rosetter hjälpte ej märkbart. Di¬ 
mensionerna äro nämligen mindre än ljudvågornas. Där¬ 
emot var beklädnad af väggen och taklanterninen med 
tyg och särskildt af väggfältet midt emot talarstolen af 
synnerligen gynnsam verkan, hvarför kapellet utstyrdes 
med tjocka väfnader. 

En omständighet som alltid är förmånlig är, att talaren 
står höjd öfver åhörarna. Ljudvågen försvagas annars 
genom absorption af de närmast sittande och möjligen 
genom brytning till följd af den höjda temperaturen öfver 
åhörarna. Amfiteatralisk anordning är därför alltid fördel¬ 
aktig. 

Åtgärder att förbättra akustiken äro sålunda beklädnad 
med tjockt tyg särskildt af partiet midt emot talarstolen, 
där läktare lämpligen anordnas, samt af väggen ett stycke 
öfver åhörarnas hufvud, brytning af takets yta och an¬ 
bringande af draperi bakom och öfver talaren för att 
hindra reflektion från bakvägg och tak. Resonans hos 
talarstolen ansågs på grund af några af tal. anställda för¬ 
sök vara af mycket tvifvelaktigt värde. 

Det lifliga bifall, med hvilket det instruktiva föredraget 
mottogs, vittnade tydligt om den tacksamhet åhörarna kän¬ 
de mot prof. Arrhenius, som velat offra af sin dyrbara tid, 
för att med hjälp af sina rika erfarenheter vetenskapligt 
belysa detta för alla arkitekter förvisso synnerligen viktiga 
problem. 


ARKITEKTKONGRESSEN I WIEN. 


Den VIII internationolla arkitektkongressen ägde rum 
i Wien 18—24 sistl. maj. Till svenska regeringens delegerade 
vid densamma voro utsedda prof. Clason och ark. Ostberg. 
Sverige var det enda af de skandinaviska länderna, som var 
officiellt företrädt; för öfrigt hade nästan alla kulturstater sändt 
delegerade. Olika arkitektföreningar hade äfven sändt repre¬ 
sentanter. Svenska teknologföreniugeus Afdelning för Hus¬ 
byggnadskonst hade låtit sig representeras genom sin sekre¬ 
terare, Tengbom. 

Fastän inom byggnadskonsten, liksom inom öfriga konst¬ 
arter, nationella och individuella sträfvanden alltmer visa sig 
vara de förhärskande och betydelsefulla, finnas dock frågor af 
allmänt internationellt intresse, som knyta samman byggnads¬ 
konstens utöfvare i skilda länder. Genom att klarlägga dessa 
och genom att återupptaga dem tills de olika önskemålen 
vunnit afsedt gehör i hvarje land, ha dessa kongresser sin stora 
betydelse. 

Med tanke på arbetsresultatet föreföllo diskussionerna 
mindre lifliga och innehållsrika än vid föregående tillfällen, 
detta väl beroende på att de flesta inledningsföredrag icke före- 
lågo i tryck vid kongressens början, en brist, som är ganska 
betänklig, när så många tungomål äro representerade. För 
öfrigt voro anordningarna i allmänhet förträffliga. 

En fullständig redogörelse för kongressens arbeten kom¬ 
mer att publiceras i den volym, som efter hvarje kongress ut- 
gifves af dess bestyrelse. Här skall endast i korthet omnäm¬ 
nas några frågor, hvilkas behandling gåfvo ett bestärudt re¬ 
sultat, eller i öfrigt voro af intresse. 

STATSDEPARTEMANG FÖR BILDANDE KONST. In¬ 
rättandet af dylika i olika land är ju en fråga af sådan art, 


att den liksom är ägnad att bereda vägen för alla de andra. 
Kongressen hade upptagit denna fråga främst på sitt program 
i den uppfattningen att bj^ggnadskonsten i stort sedt har varit 
och fortfarande är ledaren, organisatören för alla de bildande 
konsterna. En resolution, hvilken på förhand bekantgjorts 
öfver hela världen, antogs enhälligt. Denna gick ut på, att 
regeringarna i de olika länderna skulle på det enträgnaste 
uppmanas att arbeta för inrättandet af statsdepartement för 
bildande konst eller åtminstone inom något förefintligt de- 
partemang söka få till stånd en särskild fackmässig afdelning, 
hvilken hade att tillgodose det allmännas konstbehof. 

I Österrike har man genom bemödanden från central¬ 
föreningen för arkitekter kommit så långt, att deputeradekam¬ 
maren nyligen beslutat att i ministeriet för offentliga arbeten 
skulle inrättas en afdelning i byggnadskonst. 

ARKITEKTERNAS ^KONSTNÄRLIGA ÄGANDERÄTT. 
Beträffande detta spörsmål och dess ställning i olika länder 
gaf d:r Erös, Budapest, en intressant öfversikt. Lagarne rö¬ 
rande den konstnärliga äganderätten är i Belgien och Dan¬ 
mark så långt framom andra länders, att i Belgien en arkitekt 
har ensam rätt att kopiera sina ritningar, vare sig på papper 
eller genom byggande, medan i Danmark en byggnad eller 
del däraf icke må kopieras ur der arkitektens lifstid. Ehuru 
England var det första land, som stiftade lagar till skydd för 
den konstnärliga äganderätten, är det där sämst ställdt, då 
inom arkitekturen blott äro skyddade själfva ritningarne, icke 
byggnaderna. I Schweiz äro sedan 1883 alla ritningar skyd¬ 
dade, men icke vidkommande byggnader, uppförda på offent¬ 
liga platser. Frankrike har egendomligt nog först 1902 fogat 
arkitekturen till de konstarter, inom hvilka äganderätten varit 



























8.3 



' PARTI AF WIEN MED PARLAMENTSHUSET. 


lagligt skyddad. Amerika (1905) nämner icke särskildt arki¬ 
tektur, men ger tecknaren ensamrätt till livarje reproduktion. 
Tyskland är det första land, som skiljt mellan litteratur och 
de öfriga konsterna och ger i sin moderna lag af 1907 en 
mycket fullständig framställning af, hvad som i arkitekturen 
är skyddadt, och hvad som icke är det. I Japan har arkitek¬ 
ten ensam reproduktionsrätt, såvidt han är inregistrerad. I 
Österrike äro byggnader på intet sätt skyddade. 

Kongressen gjorde uttalanden i denna fråga och framhöll 
nödvändigheten af en modern lagstiftning i ämnet. Den upp¬ 
fattning, som härvid bör läggas till grund, angafs äfven vid 
denna kongress och är i korthet den: Det är arkitektens rit¬ 
ningar, som representera förverkligandet af hans ide' och således 
utgöra hans arbete. Byggnaden är blott en kopia utförd på 
marken efter dessa ritningar. Därför uppmanas regeringarne i 
alla land att sörja för, att hvarje arkitektoniskt projekt och 
hvarje ritning, som fullständigar detta, tillsammans eller hvar 
för sig bli lagligt skyddade, liksom ock att de vid internatio¬ 
nella konventioner få åtnjuta samma skydd, som komma an¬ 
dra konstnärliga arbeten till del. Kongressens fackman på 
detta område, Mr. Harmaud från Paris, påpekade att arkitek¬ 
ter i länder, som ännu ej uppnått effektivt skydd, kunde till¬ 
godogöra sig ett annat lands bättre skydd genom att först 
publicera sina arbeten därstädes, detta under förutsättning att 
båda ifrågavarande landen voro anslutna till Bernkonventionen. 

UNDERHÅLL AF OFFENTLIGA BYGGNADSMINNEN 
är ju ett aktuellt spörsmål i alla länder. Diskussionen härom 
inleddes med ett intressant föredrag af prof. Beininger i Wien. 
Om själfva restaureringsprinciperna står man ju inom fack¬ 
kretsar ganska enig. Men kommunikationernas kraf och 
stegringen af jord- och real-värdeua äro farliga fiender till 
dessa gamla byggnadsminnen, och de paralyseras blott till 
ringa del genom den stigande värdesättning, som dessa själfva 
undergå. Det är därför nödvändigt att dessas tillvaro icke 
sättas i beroende endast af deras vänners och beundrares mer 
eller mindre verksamma sympatier, utan att de skyddas genom 
lagstiftningen. Kongressen antog enhälligt en resolution gå¬ 
ende ut på, att regeringarna i alla kulturstater uppfordras att 
ägna speciell omsorg åt vården af byggnadsminnen af histo¬ 
riskt eller konstnärligt värde samt att låta upprätta fullständiga 
förteckningar och uppmätningar af desamma samt i lagstift¬ 
ningen verka för bestämmelser rörande deras skydd. 

I detta sammanhang kan omnämnas ett föredrag af prof. 
Dolezal i W 7 ien om fotometriska uppmätningar af byggnads¬ 
minnen. Fransmännen påpekade redan så tidigt som 1839 a tt 
vid uppmätningar kunde användningen af fotografier vara till 


stor fördel. Instrumentet, af hvilket man begagnar sig, har 
utvecklats under årens lopp tills den nuvarande foto-teodeliten 
fann sin moderna fullkomniug genom d:r Schell i Wien. 
Ehuru österrikarne intaga en ledande ställning i denna veten¬ 
skap, är det i Tyskland som den bäst har kommit till praktisk 
användning. Där bildades 1885 en fotometrisk förening, som 
sedan dess har uppmätt öfver ett tusental byggnader med en 
lätthet och en snabbhet, som hade varit omöjligt med andra 
metoder. Resultatet blir därjämte full tillförlitligt. 

BYGGNADSLAGSTIFTNINGEN PÅ OLIKA ORTER 
belystes i ett intressant föredrag af prof. Mayreder, Wien. 
Det är ju ett ämne, hvilket för oss, som nu hålla på med mo¬ 
derniseringar i detta afseende, bör vara aktuellt. Tal. fram¬ 
höll, hurusom förr vid byggnadsförordningars uppställande 
inga som helst hänsyn tagits till rent arkitektoniska värden. 
För städernas utveckling och framtida utseende är det emel¬ 
lertid nödvändigt att nyare principer få göra sig gällande. 
Byggnadsordningen skall utom tillfredsställandet af praktiska, 
tekniska och hygieniska kraf sörja för den konstnärliga rum¬ 
verkan hos nya gator och platser liksom för en genomtänkt 
disponering af mark för offentliga byggnader, parker o. s. v. 
Den skall vidare förhindra nybyggnader, som skulle förfula 
stadsbilden samt skydda historiskt eller konstnärligt värdefulla 
byggnader från förstörelse, från förändring eller från ett stö¬ 
rande grannskap. Tal. gjorde en jämförelse mellan byggnads- 
ordningarne i Berlin, London, Paris, Rom och Wien. Af dessa 
städer hade Berlin den modernaste byggnadsordningen, medan 
Rom och Wien hade de gammalmodigaste, ehuru i båda dessa 
städer nya voro under utarbetande. Tal. grupperade sina 
jämförelser kring 6 hufvudpunkter. 1) Själfva stadsplanen. 
Här tycktes London vara mest på efterkälken, 2) Fasadbild- 
ningen, där Paris gick i spetsen, i det dess byggnadsordning 
på ett fullständigt sätt hade utredt alla möjligheter och förut¬ 
sett alla tillfälligheter, i afsikt att så mycket som möjligt klar¬ 
göra arkitektens uppgift. 3) Inre anordningar. Rom ensam 
förbjuder användande af källarutrymmen till bostäder och ute¬ 
sluter i möjligaste mån trä som byggnadsmaterial. 4) Ritnin¬ 
gars konstnärliga värde. Härom nämnes intet i någon bygg¬ 
nadsordning, men I Wien lämnas ändå föreskrifter härom. 5) 
Skydd för byggnadsminnen. Österrike har inga lagar i detta 
afseende. 6) Arkitektens ansvarighet. I Rom och Wien sig¬ 
nerar arkitekten, såväl som byggherren och entreprenören, 
handlingarne; i Wien är entreprenören den ansvarige. 

JÄRNBETONG. En fråga, som öfver hela världen allt¬ 
mer tvingar sig till fackmännens intresse, är den om armerad 
betong. Denna förelåg nu liksom vid många föregående kon- 






























PARKPARTI FRAN SCHONBRUNN VID WIEN. 


SLOTTET KREUZENSTE1N. 


KARLSKIRCHE I WIEN. 

gresser till behandling; och belyste ingeniör, d:r Emperger 
densamma i ett intressant föredrag. Detta koustrnktionssätt 
har på senare åren visat en exempellös utveckling, dock icke 
lika i alla länder. De första och viktigaste resultaten ha upp¬ 
nåtts i Midt-Europa utefter en sträcka som inbegriper Nord- 
frankrike, Sydtyskland, Schweiz och Österrike. De länder, 
som i början voro minst mottagliga för. denna nyhet, äro 
emellertid nu de, som gå i spetsen och utveckla den största 
verksamhet på området, såsom t. ex. Nordtyskland och Eng¬ 
land. Man har nu kommit öfver experimentens stadium och 
befinner sig på säker mark, tack vare omfattande och lång¬ 
variga försök och undersökningar. I Östenike har den arme¬ 
rade betongen på senaste åren nått en enorm utveckling. I 
Wien kommer det numer icke i fråga att vid moiiumeutalbygg- 
nader använda annat konstruktionssätt för bjälklag o. s. v. än ar¬ 
merad betong. För fabriksbyggnader har järnbetongen så godt 
som utträngt alla andra konstruktioner, hvarvid, utom alla andra 
fördelar, den korta byggnadstiden spelar en stor roll. E'ör 


KYRKA I STEINHOF VID WIEN. 

grundläggningar äro dessa konstruktioner af särskildt stort 
värde. Tal. framhöll några grupper af frågor, livilkas lösning 
särskildt kräfde arkitekternas medverkan: 

1. Byggnadens ekonomi. 

2. ByggTTadens utförande och stabilitet. 

3. Säkerhet mot eld, rost, vittring m, m. 

4. Den arkitektoniska behandlingen af armerad betong. 
Dessa punkter belystes från olika sidor, den sista genom 

ytterligare ett par föredrag af arkitekter, hvilka framliöllo de 
försök, särskildt i Österrike, som blifvit gjorda, och sökte på¬ 
visa detta materials konstnärliga möjligheter. 

Beträffande användandet af armerad betong är ju Sverige 
mycket efterblifvet, trots en rikedom på utmärkta råmaterial, 
som för oss borde göra frågan till en sådan af nationalekonomisk 
betydelse. 





































85 


NORMER FÖR INTERNATIONELLA PRISTÄFLINGAR 
förelåg äfveu till behandling vid kongressen och belystes med 
föredrag af representanter från några olika länder. Ett försök 
gjordes under kongressen, af särskilda delegerade, att satninan- 
jämka de olika förslagen, hvilket sammanjämkningsförslag hän- 
sköts till pröfning af arkitektföreningarna i de olika länderna, 
för att slutbehandlas vid sammanträde af permanenta kom¬ 
mittén i Paris, i november 1908. Framställningar och erin¬ 
ringar, hvartill detta förslag gåfve anledning, borde komma 
sekreteraren tillhanda i Paris senast den 1 november. Vid 
förhandlingarna framhölls från spanska delegerade, att deras 
språk äfven måtte upptagas som officiellt språk bland de fyra, 
som förslaget angifvit, franska, tyska, engelska och italienska. 
M. Daumet, president i permanenta kommittén, förklarade, att 
denna anhållan skulle tas under öfvervägande vid nämnda 
sammanträde. 

Från permanenta kommitténs förhandlingar under kon¬ 
gressen förtjänar här ett par meddelanden göras. Vid ett af 
dess sammanträden föredrogs en skrifvelse från polska arki¬ 
tektföreningar, hvilka anhöllo om kommitténs medverkan till 
att polska nationen kunde blifva representerad vid blifvande 
arkitektkongresser och utställningar, åtminstone genom sär¬ 
skilda sektioner inom de tre stater, Rj-ssland, Tyskland och 
Österrike, med hvilka de voro förenade. En af Italiens re¬ 
presentanter, Canuizaro, föreslog frågans lösande på så sätt, 
att Ryssland, som nu representerades i den permanenta kom¬ 
mittén af endast 4 ledamöter (Sverige har 3) skulle erhålla 
ännu en plats, hviiken då kunde besättas med en polack. 
Emot denna anordning hade Rysslands representant, prof. 
Kiittner, intet att invända. Frågan bordlädes till nästa sam¬ 
manträde i Paris. Vid diskussionen hä r om förekom ett in¬ 
tressant intermezzo, i det arch. Bonnier, Paris, i detta samman 
hang framdrog den frågan, huruvida man icke härvid borde 
i första rummet tänka på att bereda Finland, som ju är ett 
fullt själfständigt land med hög kultur, tillfälle till siälfständig 
representation inom kommittén, hvilket lifligt understöddes af 
d:r Stubben, Berlin. — Rysslands representant ansåg att, då 
Finland har sitt eget parlament, intet borde hindra att det¬ 
samma inom permanenta kommittén finge sina egna repre¬ 
sentanter. 

Till slut bestämdes, efter inbjudan af italienska regeringen, 
att nästa kongress skall äga rum i Rom under oktober må- 
uad 1911. 


Jämte det myckna allvar, hvarpå kongressen bjöd, var 
rikligt sörjdt för hvarjehanda förströelser. Wien i sig själf är 
en sevärd stad. I arkitektoniskt afseende vill den ju gärna 
anse sig som föregångsstad. Det erbjuder ett visst intresse 
den stora skillnaden, som förefinnes mellan den inre gamla 
staden, dess sammanträngda gator och platser med medeltids- 
stänming öfver sig, och de partier, som planlagts i senare tider 
och med andra synpunkter. Befästningarna omkring den 
gamla staden ha fått lämna plats för breda avenyer och här¬ 
till har knutits en hel anläggning af monumentalbygguader, 
parlamentshuset af Hansen, tillbyggnader till Hofburg af 
Semper och Hasenauer, universitetet af Ferstel, rådhuset af 
Schmidt o. s. v. Alla förbundna med parker eller andra 
spatiöst tilltagna öppna platser. Ehuru från en senare tid 
hvilar det något af barocktidens pompösa storslagenhet öfver 
dessa anläggningar. Det finns goda förebilder härför, Wien 
hör väl till de städer, där barocken bäst slagit ut i blom, en 
fin och njutbar barock. Här meddelas några bilder från kon- 
gresstaden, en vy med parlamentshuset samt rådhusets torn 
i fonden, en bild från parkanläggningen vid kejserliga lust¬ 
slottet Schönbrunu samt Karlskirche. Vid sidan af denna, som 
är utförd i utpräglad barock af en den tidens store mästare, 
Fischer v. Erlach, har medtagits en af senaste tidens mera 
uppmärksammade monumentalbyggnader i Wien, af en nutids- 
mästare, nämligen Wagners nya kyrka vid sjukhuset i Stein- 
hof, hviiken återges efter »Der Architekt». Denna är upp¬ 
förd hufvudsakligen af armerad betong, hvilket material tjä¬ 
nat som utgångspunkt för den arkitektoniska formgifningen. 
Äfven om man står öfvcraskad i vissa afseenden för denna, 


är kyrkan intressant såsom ett karaktäristiskt exempel för 
Wagnerskolan, hvars betydelse i österrikisk arkitektur är på¬ 
taglig. Utvändigt är byggnaden beklädd med livita marmor¬ 
plattor, fästade med aluminiumnitar, kupolen i koppar, nästan 
helt förgylld. Interiören är vacker, hufvudsakligen i hvitt och 
guld med smärre emaljblå insättningar i guldet. 

Bland festligheterna förtjäna särskildt iliågkommas sta¬ 
dens stora bankett, hvarvid 1 400 personer på ett utmärkt sätt 
serverades en magnifik middag i rådhusets stora festsal. Stäm¬ 
ningen var hög, och icke den minsta fiendskap mellan alla 
olika nationer kunde förmärkas, utan endast frid och fröjd. 
Alla damerna begåfvades med buketter af röda och livita blom 
mor, medan herrarna fingo eleganta, fyllda cigarrfodral af skinn 
— mer prosaiskt, men hållbart. Mottagningen en afton vid 
hofvet var ju äfven intressant. Enligt hofceremonielet voro 
endast herrar inviterade. Ärkehertig Leopold Salvator tog 
emot i stället för kejsaren, som var trött efter en jubileums- 
mottagning på förmiddageu för 80 tusen barn. Men ärke¬ 
hertigen redde upp saken utmärkt. De olika landens repre¬ 
sentanter blefvo föreställda för honom en och en af prof. 
Wagner, och med alla visste han att en lång stund underhålla 
sig i ämnen rörande vårt fack. Med amerikanarne syntes på 
långt håll, att han talte om skyskrapor. — Vi dödlige höll oss 
mest till buffén, där champagne och sandwichs m. m. serve¬ 
rades. Det är ju i alla fall reputerligt att ibland visa sig vid 
hofvet. 

Af stort intresse voro några i samband med kongressen 
anordnade utställningar. I hofbibliotekets stora magnifika sal, 
och tagna ur dess samlingar, hade exponerats en mängd arki¬ 
tektoniska handteckningar af gamla mästare. På annat ställe 
voro utställda en stor samling bilder af gamla arkitektoniskt 
intressanta byggnader från Wien. 

Den mest intresseväckande utställningen var dock den 
internationella arkitekturutställningeu, för hviiken en kort redo¬ 
görelse lämnats i föreg. n:r. 

En bland de minnesvärdaste utflykterna under kongress¬ 
veckan var den till Kreuzenstein, en gammal medeltidsborg 
(se bilden) ett par timmar med järnväg och skjuts från 
Wien. Detta slott förstördes af svenskarne under Torsten- 
son 1645, men har nyligen blifvit återuppfördt af nuvarande 
ägaren grefve Wilczek, som varit sysselsatt därmed i öfver 
30 år och därpå nedlagt en sällsynt kärlek och förståelse. 
Han har därvid samlat medeltida byggnadslämningar från 
trakterna omkring, Tyrolen, Österrike, norra Italien, och lyc¬ 
kats sammanföra detta till en enhet , med ett åldrigt bygg¬ 
nadsverks hela värdighet och fasthet och med alla dess minnen. 
Inomhus var hopsamladt fullständig uppsättning husgeråd, 
möbler och konstföremål från medeltiden, allt ägnadt att full¬ 
borda intrycket af helgjuten stämning. 

Det hela var ett museum, ett lefvande sådant, i hvilket 
man kände sig helt försatt tillbaka till en längesedan förgån¬ 
gen tid. Sällan har det heller försports en sådan spontan 
entusiasm för en mans lifsgärning, som den, hviiken kom till 
uttryck i de tal, som under den arrangerade utspisningen af 
de 300 besökande, riktades till värden på stället. Rörande 
var det att höra den gamle öfver 80-årige holländaren Cuypers, 
själf ärad som få af nu lefvande arkitekter, frambära sin och 
allas hyllning till grefve Wilczek, som han ville omfamna som 
en värderad kollega. Och så tryckte gubbarna hvarandra och 
kysste hvarandra på kinden. Och alla nationer hade något 
att foga härtill. Svenskarne, förra gången under Torstensson, 
anfördes nu af Clason, som efter en ursäkt för att han, fastän 
svensk, vågade ta ordet på denna plats, framhöll att det sanno¬ 
likt var en ren förtjänst, att svenskarne på sin tid förstörde 
borgen, ty eljest hade måhända grefve Wilczek aldrik fått till¬ 
fälle visa sina framstående egenskaper som forskare och bygg- 
nadskonstuär! Svenskt hurra! Allmänna sympatiyttringar. 

Det kunde vara mycket mer att säga om andra tilldra¬ 
gelser, utflykter och sevärdheter, men utrymmet tillåter ej och 
ofvanstående må tjäna som exempel på, hur man for fram. 

Allt som allt äro vi vederbörande i Wien stor tack skyl¬ 
diga för alla goda arrangemanger och all gästfrihet vid denna 
kongress. Skola vi en gång kunna återgälda detta här i 
Stockholm ? T— m. 









86 


ERFARENHETER ERÅN NORD AMERIKA ANGÅENDE ARMERADE 

BETONGKONSTRUKTIONER. 


Af Ivar 

Riktigheten af de principer, livilka ligga till grund för 
Kahns diagonaljärn liar blifvit bevisad genom talrika profbe- 
lastningar. Fig. 4 visar profbelastning af betongkonstruktion 
med endast horisontell armeriug. Vi kunna se här, huru brott 
uppstått genom sprickor i betongen, livilka bilda en vinkel af 
ungefär 45° med horisotallinjen. Fig. 5 visar brott af betoug- 
balk, armerad med lösa byglar. Äfven här har brott uppstått 
genom sprickor i betongen, livilka bilda en vinkel af ungefär 
45 0 med horisontallinjen, under det att en balk af samma di¬ 
mensioner med armering af Kahns diagonaljärn, hvilken visas 
å fig. 6, brustit genom armeringens afslitning. 

Slutligen må nämnas, att vid officiella franska profbe- 
lastningar med balkar, armerade med samma kvantitet järn 



FIO. 4 . 

enligt Kahns system samt med lösa byglar, de förra befunnits 
tåla en belastning 21 % större än de senare, innan brott 
uppstått. 

Kahns diagonaljärn har i Amerika haft en mycket stor 
framgång, och det torde icke vara öfverdrifvet att säga, att 
med dess uppfinning den armerade betongen därstädes inträdt 
i ett nytt skede. Äfven i England och dess kolonier är detta 
system användt i stor utsträckning, men har det först nyligen 
blifvit infördt på kontinenten. 

Beträffande den teoretiska sidan af armerad betong har 
man ännu icke kommit till full enighet angående de beräk¬ 
ningsmetoder, som böra användas, utan har det nästan gått 
därhän, att hvarje ingeniör med själfaktning ansett sig böra 
uppställa sina egna formler. 

Emellertid må det sägas, att man hunnit nog långt på 
den armerade betongens område för att ej vara hänvisad ute- 



Kreuger. 

(forts. fr. föreg. n:r). 

slutande till empiriska formler, och ehuru olika författare skilja 
sig betydligt i sättet att beräkna armerade betongkonstruktioner, 
så är i själfva verket skillnaden i det resultat, som uppnås på 
ena eller andra vägen, ganska ringa. De flesta betydande stä¬ 
der i Amerika hafva bygguadslagar, hvilka ganska litet skilja 
sig från de preussiska normalbestämmelserna. 

Med hänsyn till den praktiska sidan af armerade betong¬ 
konstruktioner, är det hufvudsakligen tre saker att taga i be¬ 
traktande: val af material för betongen, blandning och hand¬ 
tering af densamma samt formarbetet. 

Nästan utan undantag äro de proportioner, som begagnas 
vid armerad betong i Amerika, 1 del cement, 2 delar sand saint 
4 delar makadam eller grus. 

Den amerikanska cementen är öfver hufvud taget af god 
beskaffenhet, och torde de bästa sorterna i kvalitet vara jäm¬ 
förliga med de svenska. 

Det har förr varit vanligt att specificera cementprof på 
arbetsplatsen. Denna fordran börjar emellertid alltmera att 
bortfalla, dels emedan de prof, som utförts å arbetsplatsen i 
regel icke varit tillfredsställande, dels emedan kvaliteten af 
cementen under de senare åren blifvit betydligt pålitligare. 
Däremot är det vanligt, att cementen profvas med stor omsorg 
vid fabrikerna. 

En fråga, som ofta varit föremål för diskussion, är an¬ 
gående relativa fördelarna af grus och makadam för betong. 
Jämförande profbelastningar af grusbetong och makadambetong 
i samma volymproportioner visa nästan utan undantag, att 
betong, gjord af god makadam, sådan som granit, gnejs eller hård 
kalksten, gifver högre tryckhållfasthet än betong, tillverkad af 
grus. Detta är i synnerhet fallet under den tidigare hårdnings- 
perioden, då tryckhållfastheteu hos makadambetong kan öfver- 
stiga grusbetougens med cirka 30 %. Efter en tidrymd af ett 
år torde knappast någon skillnad finnas i tryckhållfastheten. 

Flvad beträffar eldfastheten är makadambetong att före¬ 
draga framför grusbetong. Vid ett eldfasthetsprof, som nyligen 
företogs i New York, visade sig betong, gjord af grus icke 
bestå profvet, under det att betong gjord af makadam, vid 
upprepade tillfällen visat sig vara nästan absolut eldfast. Orsa¬ 
ken till denna skillnad är troligen den, att i grusbetong ofta 
förekomma stora stenar, hvilka när de blifva upphettade till en 
viss temperatur splittras till följd af inre spänningar i de¬ 
samma. Senare prof med grusbetong, där gruset varit krossadt 
till en storlek icke öfverstigande 18 millimeter, lämnade ett 
betydligt bättre resultat. 



F1Q. 5. 


FIO. 6. 




















87 



FIGO. 7 och 8. 


I New York såväl som i flera andra städer föreskrifva 
byggnadslagarna, att all sten eller grus, som skall användas 
till armerad betong, skall kunna gå genom en ring med 18 
millimeters diameter. 

Ur eldfasthetssynpunkt är det äfven olämpligt att använda 
makadam af kalksten, då denna vid hög temperatur förvittrar. Där¬ 
emot torde de flesta andra bergarter gifva tillfredsställande resultat. 

För spännvidder understigande 2 meter är det vanligt i 
Amerika att använda slagg eller aska i stället för makadam. 
Slaggbetongen är synnerligen god ur eldfasthetssynpunkt, samt är 
betydligt lättare än makadambetongen. Då slaggen vanligen er- 
hålles kostnadsfritt, medför dess användande en betydlig ekonomi. 

Beträffande sanden för betongarbeten är det vanligt, att 
specifikationer fordra, att den skall vara ren, skarp och grof. 

Det händer stundom, att en sandbädd kan innehålla för¬ 
oreningar af sådan art, att de med cementen ingå kemiska 
föreningar, i hvilket fall, sanden naturligtvis är olämplig för 
betongen. Blandningen af betongen bör för alla större arbeten 
ske med maskin. 

Man kan skilja betongblandningsmaskinerna i två' all¬ 
männa klasser: kontinuerliga betongblandiiingsmaskiner, i hvilka 
materialet oupphörligt införes, och från hvilka betongen ut¬ 
kommer i en stadig ström, samt periodiska maskiner, hvilka 
äro så konstruerade, att de kunna ernottaga de olika materia¬ 
len samtidigt samt uttömma betongen periodvis. 

De kontinuerliga betongblandningsmaskinerna fordra en 
mycket stor noggrannhet vid materialets ifyllande och lämna 
i annat fall dålig betong. I en del amerikanska städer, exem¬ 
pelvis Filadelfia, är därför bruket af kontinuerliga betongbland- 
ningsmaskiner förbjudet. 

De periodiska maskinerna lämna däremot ett betydligt 
tillförlitligare resultat än blandning för hand, och de medföra 
äfven en betydande vinst i tid och pengar för betongarbete af 
större omfång. Den äldsta och mest spridda, åtminstone i de östra 
staterna, är Ransomes betongblandniugsmaskin, som består af 
en cylindrisk plåttrumma, hvilken roterar kring en horisontell 
axel. Inuti trumman finnas snedt ställda skoflar, anordnade 
på så sätt, att vid rotationen materialet kastas fram och till¬ 
baka i trumman. Maskinen utmärker sig genom synnerligen 
stor enkelhet samt kan drifvas med gas, ånga eller elektricitet. 
Transporten från maskinen till formarna sker vanligtvis i två- 
hjuliga kärror af järn eller trä, men måste naturligtvis inrättas 
på olika sätt vid olika tillfällen. 

Fig. 7 visar en enkel anordning för transport af betong 
vid husbyggnader. Den blandade betongen nerfaller här i en 
järnskopa, hvilken upphissas med hjälp af en elektrisk motor 
eller ångmaskin och vid den önskade höjden uttömmes auto¬ 
matiskt i en plåtbehållare. Genom att öppna en lucka i denna 
behållare, utsläppes betongen i tvåhjuliga kärror och föres 
vidare. Fig. 8 visar ett fotografi af en dylik anordning i det 
ögonblick, då betongen uttönlmes i plåtbehållaren. 

Som regel göres betongen i Amerika betydligt lösare, än 
hvad som är fallet i Europa. Visserligen blir styrkan mindre 
vid våt blandning, men anser man, att denna olägenhet icke 


uppväger faran, 
att formarna ej 
blifva väl fyllda, 
hvilket förefin¬ 
nes vid torr be¬ 
tong. Det har äf¬ 
ven vid flera till¬ 
fällen visat sig, 
att genom att an¬ 
vända så torra 
blandningar,som 
stundom sker i 
Tyskland, adhe- 
sionen mellan jär¬ 
net och betongen 
blir ofullständig. 

Detta erkännes numera äfven af många europeiska för¬ 
fattare, och börjar man därför åtminstone i Syd-Tyskland 
öfvergå till våta blandningar. Någon egentlig stampning 
kan icke ifrågakomma vid de amerikanska armerade be¬ 
tongkonstruktionerna, men bör betongen omröras med spade 
eller annat redskap, så att inga ihåligheter kunna uppstå. 

Hvad slutligen beträffar formarbetet, så är detta en myc¬ 
ket viktig sak, som sällan ägnas tillräcklig uppmärksamhet, 
men hvilken spelar en betydande roll för kostnaderna af en 
byggnad. Till formar för armerade betongkonstruktioner kan 
användas virke af ganska dålig beskaffenhet. Det vanligaste vir¬ 
ket i Amerika är hemlock, ett barrträd af betydligt sämre kva 
litet än de svenska träslagen. I de flesta fall utföras formarna 
af i-tums bräder. Önskas en jämn yta, böra bräderna vara 
hyflade samt böra äfven bestrykas med linolja eller dylikt ämne. 

Afsevärda besparingar kunna ofta vinnas genom att inköpa 
gammalt virke, hvilket förut varit användt till betongarbete 
eller annat liknande ändamål. Vid beställande af trävirke för 
en betongbyggnad är det nödvändigt att uppgöra ritningar till 
formarna, så att bräderna kunna beställas till rätt längd. Hvar 
och en, som är något förtrogen med byggnadsarbeten, vet ju 
huru mycket virke i annat fall bortslösas. 

Vid en stor byggnad beställes naturligtvis virke endast för 
en del af densamma, och detta virke nedtages och återupp- 
sätfes för andra delar af byggnaden. Det är därför nödvän¬ 
digt, att vid konstruerande af formarna, detta sker så, att de 
kunna nedtagas och återuppsättas med minsta möjliga arbete. 
I detta hänseende syndas ganska mycket i Amerika, och är 
det troligt, att livad formarbetet beträffar, vi hafva mera att 
lära från England och Frankrike än från Amerika. Hvad som 
särskildt är att beakta i England och Frankrike, är den stora 
utsträckning, i hvilket bultar och rep användas för att hop¬ 
fästa formarna, under det att i Amerika såväl som i Sverige, 
man gärna slår i några spikar och därigenom omöjliggör ett 
snabbt nedtagande samt dessutom förstör trävirket. 

Fig. 9 visar formar för kolsilo vid Swanscombe i Eng¬ 
land. I dessa formar är praktiskt taget inga spikar använda, 
allting är hopfästadt med bultar, och samma formar hafva ned- 
tagits och återuppsatls för S dylika kolsilon. 

I Frankrike och många ställen i Tyskland användes i ganska 
stor utsträckning järnklampor för att sammanhålla formarna, 
speciellt för pelare, detta har äfven vid åtskilliga tillfällen blif- 
vit försökt i Amerika, men icke gifvit tillfredsställande resultat- 

Formarbetet är troligen det, som för närvarande lämnar 
det största rum för förbättringar vid armerade botongkonstruk- 
tioner, och är det troligt, att med högre uppdrifven yrkesskick¬ 
lighet i detta arbete kostnaden af armerad betong kommer att 
betydligt reduceras. Detta vore ju särdeles önskvärdt, då de 
fördelar, som den armerade betongen erbjuder, äro synnerli¬ 
gen stora. Det torde vara ytterst få byggnadsmaterial, som kunna 
anses permanenta i så hög grad som den armerade betongen. 
Den är ej utsatt för försämring af sådan art som järnets och 
stålets rostande, träets ruttnande eller förvittring af sten. I 
själfva verket tilltager ju den armerade betongen i styrka för 
en obegränsad tidrymd Ur eldfasthetssynpunkt är den troligen 
det bästa byggnadsmaterial, som existerar. De stora eldsvå¬ 
dorna i Baltimore och San Fransisco hafva till fullo bevisat 
detta påstående. Den lätthet, med hvilken nödvändiga material 
kunna erhållas på nästan hvilka platser som helst, möjliggör 
en snabbhet i utförandet, som icke skulle kunna ernås med 
andra byggnadsmetoder. 

(Slut i nästa n:r.) 



FIG. 9 . 

























































88 


SPRIDDA MEDDELANDEN. 


KOMMUNAL- OCH RÅDHUSFRÅGORNA I STOCK¬ 
HOLM. Vid sitt sammanträde den 4 maj fattade stadsfull¬ 
mäktige i dessa viktiga frågor följande beslut: 

att, med ändring af redan fattade beslut, i livad de strida 
häremot, förlägga stadens nya rådhus, innehållande lokaler för 
magistraten, rådstufvurätten och förmyndarekammaren, i kv. 
Fruktkorgen samt uppdraga åt drätselnämndens andra afdel- 
ning att, med beaktande af de önskemål i fråga om de inre 
anordningarna i rådhusbyggnaden, som af magistraten utta¬ 
lats i dess skrifvelse i ämnet den 31 mars 1908 till rådhus- 
byggnadskommittén, liksom med särskild hänsyn därtill, att 
behofvet af framtida utvecklingsmöjligheter varder tillbörligen 
tillgodosedt, låta skyndsamt uppgöra och till stadsfullmäktige 
inkomma med nj'a ritningar och kostnadsförslag till denna 
rådhusbyggnad; samt 

att ett kommunalhus skall uppföras å kv. Eldkvarnen 
och en särskild kommitté af sju personer tillsättas med upp¬ 
drag dels att utreda, livilka af stadsfullmäktiges delegationer 
och styrelser kunna, sedan nödiga lägenheter beredts för full¬ 
mäktiges samlingsrum med tillhörande kommittélokaler äfven- 
som kommunal festivitetsvåning, inrymmas i byggnaden, dels 
att uppgöra ritningar till ett dylikt kommunalhus med bibe¬ 
hållande af den monumentala karaktär, som enligt de förut 
godkända ritningarna för rådhus funnits kunna utmärka en 
byggnad å platsen. 

Vid ett följande sammanträde blefvo följande personer 
utsedda till ledamöter i ifrågavarande kommitté, nämligen: 
herrar disponenten R. W. Alderin, majoren O. A. Busch, vice 
häradshöfdingen, direktören E. Kiuander, grosshandlaren H. 
Lamm, borgmästaren C. Lindhagen, bankdirektören K. A. Wal- 
lenberg och arkitekten G. Wickman. 

Äfven om det är ägnadt att väcka förvåning att stads¬ 
fullmäktige förmåtts upprifva ett redan fattadt beslnt, utan att 
detta föregåtts af någon fullständig utredning, måste man i 
det afseendet med glädje hälsa denna lösning, att härigenom 
de stora kraf, man ur estetisk synpunkt måste ställa på en 
för hela Stockholms utseende så ytterst viktig plats som Eld- 
kvarnstomten, med säkerhet komtna att tillgodoses genom en 
för platsen lämpad, gedigen arkitektonisk skapelse. 

T—M. 

BYGGNADSCHEFSBEFATTNINGEN I STOCKHOLM. 
Till byggnadschef i Stockholm har drätselnämnden förordnat 
majoren i fortifikationen Henning Kinberg. Lönen är genom 
stadsfullmäktiges föregående beslut bestämd till 20000 kr. pr. 
år. Förordnandet gäller tillsvidare med sex månaders uppsäg¬ 
ning. Major Kinberg har tillträdt platsen den 1 juli. 

Efter alla strider och meningsskiljaktigheter, som denna 
fråga förut uppväckt och som tog sitt uttryck i major Kinbergs 


återkallande af sin ausökau, är ju denna lösning ganska öfver- 
raskande. Sedan platsen emellertid utan afsedt resultat anslagits 
ledig, blef samma erbjuden åt major Kinberg, som då förkla¬ 
rade sig villig att antaga den. 

IT vad som kommit till med stort besvär, brukar ofta blifva 
till gagn här i lifvet. Det är vår förhoppning att så skall 
blifva fallet äfven här. Såsom vi förut påpekat, är det viktiga 
och svårlösta uppgifter som vänta den nye byggnadschefen 
och behofvet af deras lösning blir kännbarare med hvarje dag 
som går. 

VID KUNGL. AKADEMIENS för de fria konsterna 
byKRHädsskola hafva i ar med fullgörandet af täfliugspro- 
grammet, en stadskyrka, följande elever afslutat sina studier- 
Gustaf Holmdahl, kungl. medaljen jämte Hoffmanska sti¬ 
pendiet, 2 500 kr., Cyrillus Johansson, kauslärsmedaljen, Anders 
Roland utmärkt loford och 200 kr. (för studier i svensk arki¬ 
tektur) samt Johan Jarlén. I de lägre årsklasserna ha följande 
belöningar utdelats: Elis Kjellin, utmärkt loford och 150 kr., 
Ottar Hökerberg, utmärkt loford, Knut Nordenskjöld, 150 kr. 
och Gustaf Linden, loford och 100 kr. 

PRISTÄFLAN. Af Härnösands skolråd har utlysts pris- 
täflan för ny folkskolebvggnad; mot programmet kunna dock 
en del invändningar göras i fråga om uppgifternas klarhet och 
fullständighet. Om vaktmästarens bostad säges ingenting — 
endast att han skall ha vedbod om 75 m 2 — och lika litet om 
för lärare och lärarinnor afsedda smårum. Den önskade stor¬ 
leken af kollegierummet m. fl. rum torde väl ock i program¬ 
met kunna ha bestämts. Den begärda kostnadsberäkningen 
borde ha inskränkts till uppgift på rymdinnehåll, enär inga 
för platsen gällande byggnadspriser i programmet kungjorts; 
att i en skisstäfling som denna fordra fullständiga beräknin¬ 
gar ha flera föregående täflingar visat olämpligheten af. In- 
lämningstiden har, otydligt nog, satts till »3 mån. efter annon¬ 
sens datum»; upplysas kan här att denna var d. 27 maj. — 
Dessa och andra reflexioner göra, att det åter måste starkt 
framhäfvas att intresset och således ett godt täflingsresultat 
till mycket stor del betingas af programmets tydlighet, desto- 
mera som det denna gången gäller en så viktig byggnadsart 
som folkskolan. 

INTERNATIONELL PRISTÄFLAN är utlyst om ett monu¬ 
ment öfver reformationen att resas på bestämd plats i Geneve i 
anledning af 400-årsdagen af Calvins födelse. Uppgiften kräf- 
ver såväl arkitektonisk som skulptural behandling. Kostnaden 
c:a V' 2 million francs. Inlämnas före 15 sept. i år. Prisnämn¬ 
den har 30 tusen fr. att disponera. Det väl uppställda pro¬ 
grammet erhålles från Secrétariat de 1 ’Association du Monument 
de la Reformation, rue du Staud, 56, Geneve, Schweiz. 


FÖRENINGSMEDDELANDEN. 


AFDELNINGEN FÖR IIUSBYGGNADSKONST samman¬ 
trädde tisdagen den 12 maj under prof. Clasons ordförandeskap, 
hvarvid förekom till behandling utkastet till nj' byggnadsstadga, 
för riket, som af den af regeringen tillsatta kommittén remit¬ 
terats till Afdelningen med begäran om yttrande. Ärendet 
hade undergått en förberedande behandling af hrr Hagström, 
Lallerstedt och Örtenblad, hvilka med framhållande af att för¬ 
slaget syntes utarbetadt efter fullt moderna, sunda principer 
hade upptagit en del partier till närmare granskning. I sam¬ 
band härmed utspann sig en liflig diskussion, livilken dock ej 
hann slutföras, utan beslöts att fortsätta ärendets behandling 
vid ett kommande extra sammanträde. 

Med anledning af de inlägg, som af Redaktionen för 
Afdelningens publikation »Arkitektur och dekorativ konst», 
hrr Tengbom, Clason och Östberg, gjorts i frågan om bygg- 
nadschefsbefattningeu i Stockholm, beslöt Afdelningen, på för¬ 
slag af stadsark. Saliu, att uttala sin stora tillfredsställelse 
med det sätt, på hvilket detta skett, liksom ock att ansluta 
sig till de uttalanden, som sålunda på arkitekternas vägnar 
blifvit gjorda. 

För öfverlämnande till vissa personer och föreningar så¬ 


väl här hemma som i utlandet af den arkitekturpublikatiou, 
som utgifvits med anledning af arkitektkongressen i Wien, 
anslogs medel samt beslöts att den svenska afdelningen af 
årets arkitekturutställning i Wien senare skulle om möjligt 
exponeras i Stockholm. 

Att biträda vid anordnandet af det svenska arkitektur¬ 
mötet utsågs ärk. C. Westman. 

Utställningen för aftonen utgjordes af ritningar och mo¬ 
deller samt resestudier och var anordnad af arkitekterna V. 
Fagerström och Georg A. Nilsson. 

VID ETT EXTRA SAMMANTRÄDE tisd. den 19 maj, 
fortsattes behandlingen af ofvannämnda fråga angående skrif¬ 
velse från byggnadsstadgekommittén och beslöt Afdelningen 
att med vissa ändringar biträda hrr Hagström, Lallerstedt och 
Örtenblads uttalande samt uppdrog åt styrelsen att till Kungl. 
kommittén aflåta en svarsskrifvelse med påpekande af dels 
sättet för och gången af frågans behandling dels äfven att ut¬ 
talandet på grund af frågans läge och tidens knapphet icke bör 
anses såsom något slutgiltigt svar i det viktiga ärendet, utan 
hoppades Afdelningen, att om möjligt framdeles få taga del af 
Kungl. kommittés vidare utarbetade förslag. 







ÅRGÅNG 38 AF TEKNISK TIDSKRIFT 


ANSVARIG UTGIFVARE: NILS KJELLBERG 


ARKITEKTUR 

ORGAN • FÖR • SVENSKA • TEKNOLOGFÖRENINGENS • AFDELNING • FÖR • HUSBYGGNADSKONST 

REDAKTÖR: IVAR TENGBOM 

REDAKTIONSMEDLEMMAR: I G. CLASON OCH RAGNAR ÖSTBERG 

Utkommer första lördagen i hvarjf. månad Meddelanden adresseras tii.l Arkitekt 

PrENUMERATIONSFRIS INCLUSIVE PORTO KR. 8.00 • N:R 8 • I AUG. • I qo8 • IVAR TENGBOM, Östermalmsgatan 43 

FÖR UTRIKES BOENDE KR. 8.50 ^ RlKS 8281. ALLM. 6858 


och DEKORA¬ 
TIV KONST ® 


BYGGNADSSÄTTET I STÄDERNA. 


I ngen tid har väl medfört så stora förändringar i våra 
städers utseende, och härvid farit fram med större 
ovarsamhet och pietetslöshet än den vår tid närmast före¬ 
gående. Det är ju ofta så, att en ny tid ställer sig kri¬ 
tisk och oförsonlig gentemot närmast föregående tiders 
sträfvanden och åtgöranden och bedöma dem såsom miss¬ 
grepp. Men om en sådan kritik någonsin kan anses be¬ 
rättigad, så är det i detta fall, ty vi äro ju i tillfälle att anställa 
jämförelse mellan äldre och nyare stadsbilder. Ark. West¬ 
mans föredrag vid senaste arkitektmötet om »gamla sven¬ 
ska städer», hvilket återgafs i föregående nummer, utgör 
en skarp satir öfver detta ämne, ägnadt att belysa städer¬ 
nas senaste utvecklingshistoria. Minns den träffande re¬ 
plik, som han lägger i handlanden Carlssons mun: »Di 
kallar stan för lilla Paris, har herrn varit i Paris så herrn 
känner igen’en?» Den ger i få ord ett slående uttryck 
för de sträfvanden, som kännetecknat våra stadssamhällens 
utveckling, små som stora: en önskan att imitera stora 
världens grannlåt och att icke se sina egna förhållanden 
och resurser sådana de äro. Allmänheten behöfver väckas 
till insikt om, hur parodiskt resultatet blir. I detta afse- 
ende ha få verkat så starkt för att i vida kretsar söka in¬ 
gjuta förståelse för de synpunkter, hvilka hos fackmännen 
sedan länge varit förhärskande, som tysken Schultze-Naum- 
burg i sina »Kulturarbeiten». Det ligger en gisslande 
ironi i de jämförande bilder, han lämnar från städernas 
förr och nu, och ingen skall vara så blind, att han icke 
beröres häraf och ledes till eftertanke. Fastän anknutna 
till tyska städer, kunna de lika väl tillämpas i vårt land. 
Bakom dessa framställningar i populära, kraftigt verkande 
bilder finner man en djup förståelse för den verkliga innebör¬ 
den i stadsbyggandets svåra konst. I sitt företal till den 
volym bland hans »Kulturarbeiten», som heter Städtebau, 
säger han: »Intet byggnadsproblem fordrar mångfaldigare 
synpunkter än stadsbyggandet. Sociala, jordpolitiska och 
tekniska makter foga sig där till hvarandra. Frågorna 
rörande hygienen blifva alltmer komplicerade, de estetiska 
fordringarna tränga sig ändtligen åter fram för att blifva 
tillgodosedda. Vill man behandla alla dessa frågor i 
deras ursprungliga sammanhang, så måste man beskrifva, 
hur en stad uppstår och under mängder af skiftande om¬ 
ständigheter utvecklas genom tiderna. Ämnet skulle svälla 
ut så att boken om stadsbyggandet skulle antaga formen 
af en hel encyklopedi.» 

När man betänker, hvilken grundläggande betydelse 
dessa frågor hafva för ett lands arkitektur i sin helhet, är 
det glädjande konstatera, att en dylik allvarlig syn på 


problemet alltmer gör sig gällande äfven hos oss. Man 
går i författning om stadsplaners reviderande och f. n. 
är vår byggnadslagstiftning också under omarbetande. 

Säkerligen skall häraf framgå mycket godt och dessa 
bemödanden komma att inverka på städernas utseende. 
Men huru goda stadsplanerna än äro, och huru förut¬ 
seende byggnadsförordningarna än äro utarbetade, kan ej 
härigenom förebyggas det fel, som våra gatuvyer i allmänhet 
lida så svårt af, nämligen brist på enhetlighet. Förr i världen 
lärde likartade behof eller annan gemensamhetskänsla de 
byggande att hålla sig inom vissa gränser, medan nu våra 
gator ofta blifva profkartor, där enskilda tillåtas öfver- 
bjuda hvarandra i exponerandet af sina mer eller mindre 
befängda infall och nycker inom byggnadskonsten. Bygg- 
nadsmyndigheternas i våra städer befogenhet att häremot 
ingripa är mycket begränsad, och måste andra utvägar 
sökas för att här komma in i en sundare riktning. 

Ett vaknadt intresse för vår äldre byggnadskonst är 
säkerligen ett medel härtill, och har ett sådant arbete 
som det af ark. Westman planlagda om ett bildverk från 
»gamla svenska städer» en stor uppgift att fylla. 

Det vore emellertid af stor betydelse om städerna 
själfva kunde direkt medverka till detta syfte. Hur detta 
kunde ske belyses i ett aktstycke, som vi nyligen haft till¬ 
fälle taga del af. Det är en skrifvelse från en af Göte¬ 
borgs stads praktiska myndigheter, nämligen stadens ingeniörs- 
kontor, hvari behandlas frågor rörande stadens nya plan¬ 
lagda områden och dessas utveckling, och hvilken är 
ställd till byggnadsnämnden, där den f. n. ligger under 
behandling. Den åsyftade delen af skrifvelsen lyder: 

»Slutligen har stadens ingeniörskontor att uttrycka den 
varma förhoppningen, att — vare sig dess planförslag 
antages till utförande eller icke — staden i arkitektoniskt 
hänseende själf tar hand om stadsdelens viktigaste och mest 
exponerade partier genom att t. ex. utlysa täflingar för 
dessas, ofta kanske för hela kvarters bebyggande, och 
upplåta tomterna under villkor att dessa ritningar följas, 
åtminstone hvad beträffar byggnadernas yttre. Tio ä fem¬ 
ton tusen kronor om året offrade till ett sådant ändamål är 
en väl så motiverad kulturutgift, som anslag til! muse'er 
och musik. Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, 
vi tvingas alla i beröring med den, och dess inverkan på 
vårt skönhets- och känslosinne är stort. 

Det förefaller också stadens ingeniörskontor fullkom¬ 
ligt irrationellt, om staden å de marker den själf äger, 
såsom hittills i en framtid skulle låta enskilde byggande, 
ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer 









9 ° 


de låta kommande släkten få till dag¬ 
ligt skådebröd, bestämma såväl stadens 
karaktär, som våningarnas och därmed 
äfven hemmens grundgestaltningar. 

Vare härmed ej afsedt att föreslå 
ett åtgörande, som fråntager staden all 
prägel af enskildt initiativ. Där så¬ 
dant anses böra göra sig gällande torde 
emellertid mycket kunna vinnas genom 
t. ex. ett sådant tillägg i byggnadsord¬ 
ningen, att ritningar, hvilka enskilde 
till byggnadsnämnden inlämna för stad- 
fästelse, skola vara åtföljda af antingen 
perspektivritning af hela den gatuvy, 
hvari nybyggnaden skall inrymmas, eller 
ock af en fotografi af trakten, därå 
den tillämnade byggnaden inritats — 
allt för att höja den enskilde byggan¬ 
des blick för, att hufvudvikten vid 
byggnadsritningars uppgörande bör läg¬ 
gas till den gatuperspektiviska totalvyn.» 

Det är ju icke alltför vanligt att i 
stadsmyndigheternas ämbetsskrifvelser 
möta en så vidsynt blick och så stor 
förståelse för de ingalunda små in¬ 
satser i stadsfysionomiens utveckling, 
som det här gäller. Ur denna synpunkt 
är detta uttalande väl värdt att ibåg- 
konnnas, liksom det är att hoppas, att 
detsamma måtte vinna det beaktande 
hos vederbörande, det säkerligen för¬ 
tjänar. Göteborg har ju alltid visat 
en förutseende omvårdnad om sin ut¬ 
veckling; de konstnärliga synpunkter, 
som dess stadsingeniörskontor i sin 
skrifvelse framhållit, förtjäna förvisso att 
härvid äfven upptagas med det största 
intresse. 



BYGGNAD VID STORÄNGEN. ARKITEKT RAGNAR ÖSTBERG. 


BYGGNAD VID STORÄNGEN. 


A garen af byggnaden, kandidat Yngve Larsson, be¬ 
stämde från början, att sofrummen skulle förläggas 
i bottenvåningen, hvardagsrum, matsal och köksafdelning 
i tr. upp samt herrns arbetsrum och ett eventuellt gäst¬ 
rum 2 tr. upp. Denna plandisposition är äfven genom¬ 
förd, endast med den förändringen, att hvardagsrum och 
matsal hopförts till ett enda stort rum upptagande hela 
södra gafvelfasaden i tr. upp. Anordningen har den 
fördelen, att den lämnar husbonden fullständig arbetsro 
och bestämdare särskiljer mellan barnkammarafdelningen 
med hvad därtill hörer, och husmoderns öfriga verksamhet 
inom hemmet. 

Källare inrymmes under hela byggnaden med värme¬ 
kammare, tvättstuga, matkällare etc. 

Ytterväggarna äro uppförda af stående 3" späntad 
plank på 6" X 8" syllar; på innersidan papp hvarpå i'x 2 " 


läkt samt 1" bräder och papp. Den yttre beklädnaden 
utgöres af profilerade och falsade 8"x 1" bräder. A 
byggnadens kortsidor hänger väggens ytterlif vid takfoten 
10 cm. öfver samma vägglif vid sockeln. Innerväggarna 
bestå af 2 " plank, läkt och x" bräder. 

Bjälklagen utgöras under bottenvåningen af betonghvalf 
mellan järnbalkar samt 4" x 4" sparrar, öfriga bjelklag af 
3" x 9" plank. Byggnaden är utvändigt tjärstruken med 
trätjära. Karmar, fönsterbågar och dörrar äro oljemålade 
i samma färgton. Taket är belagdt med enkupigt tegel. 
Sockeln är på berggrund uppförd af bruksmurad kuller¬ 
sten. 

Grund och sockelarbetet har utförts af grungläg- 
gare T. E. Fröberg Byggmästare har varit C. W. Edlund 
och G. A. Gustafsson. Värme- och ventilations-, vatten- 
och afloppsledningar har utförts af Ingeniör J. M. Lund- 

















FASAD MOT SÖDER. 



SEKTION. 



holm efter kalkyler af Ingeniörerna F. Oskar Nilsson och 
Albin Svensson. Elektriska ljus och ringledningar äro 
anlagda af Förenade Elektriska aktiebolaget. 

All målning är utförd af Filip Månsson, som äfven 


utfört åtskilliga rumstapeter inom byggnaden samt färg¬ 
dekoreringen å träväggar och ås-tak i herrns rum. Arkitekt 
för byggnaden har undertecknad varit. 

Ragnar Östberg. 


GEFIONFONTÄNEN I KÖPENHAMN. 


Då frågan om ett nationalmonument här i landet på sista tiden 
i anledning af Kleenska donationen på ioo tusen kronor låtit 
mycket tala om sig, ligger det nära till hands att omnämna ett mo¬ 
nument, som nyligen fullbordats i Köpenhamn, och som både genom 
sin storslagenhet och sitt motiv fått karaktären af ett nationalmonument, 
på samma gång det lyckligt skiljer sig från de braskande komposi¬ 
tioner, som vanligen inrangeras under detta namn. Arkitekt Holsoe 
i Köpenhamn har, på vår framställning, om Gefionfontänen lämnat 
följande redogörelse, hvilken återges i original. 

O m Gefion lyder Sagnet, at hun var en Kvinde i 
Asernes Folge. Hun blev af Odin sendt til Sverige 
for at erhverve Land og flk af Kong Gylfe Lov til at tage 
saa stort et Stykke, som hun i Lobet af et Dogn kunde 
omploje med 4 0 ksne. Hun spsendte da 4 0 ksne for 
Ploven, og denne gik saa dybt, at et helt Stykke Land 
losreves, og droges mod Vest ud i Havet. Den derved 


opstaaede- 0 kaldte Gefion »Sjtelland». En senere Over- 
levering siger, at Soen Mälaren dannedes ved denne Ud- 
plojning, og at de 4 0 ksne var Gefions egne omskabte 
Sonner med en Jaette. Paa Sjaelland nedsatte hun sig og 
segtede Skjold, en Son af Odin. 


Da der blev taget Bestemmelse om »Langelinjes» 
nuvaerende Form, var der for Enden af Amaliegade givet 
Plads for »Gefion», og da Carlsberg-Fondet og Kommunen 
i Aaret 1899 hver havde bevilget 50 000 Kröner til Ud- 
forelsen, kunde Billedhugger Bundgaard for Alvor tage fat 
paa den Springvandsgruppe, som ved to tidligere Kon- 
kurrencer havde bragt ham Sejren hjem. 

Men dermed begyndte Besvaerlighederne. 

Med sejg Udholdenhed har Gefion plojet sit Firspand 
































































































































































































































































































92 



»GEFION» I KÖPENHAMN. SKULPTÖR: BUNDGAARD. 



PLANSKISS. 


Oxer gennem Modstand og megen Detailkritik frem til den 
Plads, hvor den nu staar — men da Gruppen forleden var 
faerdig og den oprindelige Sum opbrugt, bevilgede Kom¬ 
munen et Extrahonorar til Billedhuggeren paa i o ooo Kröner. 

Gennem megen Enkelthedsmodstand blev den til; 
hvorfor undersoge Oxernes Hud, naar man overfor en 
saadan Opbygning burde tvinges til kun at se paa Hel¬ 
heden, som der altid har vasret Enighed om, hvorfor 
stikke Nassen i Enkeltheder, naar man staar overfor en 
saa lodig Komposition, tegte dansk som den Jord, Bund- 
gaard er fodt af. 

Der hviler over Gefion et Skaer af Martyrium, som 
maaske i de sidste Aar ikke har virket haemmende paa 
Fuldforelsen af den Springvandsgruppe, der nu staar som 
en Vinding for dansk Kunst. 


Anders Jensen Bundgaard er fodt i Ersted 1864 og 
er Son af en Traeskomager. Plans Anlägg for Karikatur- 
tegning havde lagt ham for Had i hans Hjemstavn, og 
han sogte derfor til Kobenhavn for at finde Erhverv, til- 
sidst som Markor paa en Kafé. Her skar han i sin 
Fritid figurlige Ting i Kridtstykkerne, og da hans Talent 
derved opdagedes, lykkedes det ham at komme ind paa 
det tekniske Selskabs Skole. 

I Aaret 1885 optages han som Elev paa Kunst- 
akademiet, hvorfra han faar Afgangsbevis i Maj 1888 som 
Modelerer, og samme Aar udstiller han forste Gang. Af 
Bundgaards Arbejder maa sserlig nsevnes hans mange for- 
skellige dekorative Granit-Arbejder til Kobenhavns nye 
Raadhus. 

Poul Holsoe. 


SPRIDDA MEDDELANDEN. 


OM STOCKHOLMS NUVARANDE RÅDHUS skrifver 
D:r Sigurd Curman i senaste numret af Tidskriften »Ord och 
Bild». Den värdefulla uppsatsen framlägger byggnadens hi¬ 
storia i hufvuddrag, beskrifver åtskilliga af de arkitekturskatter, 
som finnas inombords och slutar med ett påpekande af det 
orimliga i suppositionen, att Stockholmarna skulle tillåta en 
sådan byggnad att vrakas. Han har utan tvifvel rätt. Trafik¬ 
frågan, som ensam sitter inne med det verkliga hotet, anses 
allt mera föredraga Vasabrons förflyttning, hvilken numera på 
allvar diskuteras i samband med undersökningarna för järnvä¬ 
gens nya infart. 

STADSBYGGNADSKONSTEN I URKUNDERNA. Att 
det underbart vackra och individuella hos gamla städer icke 
»gjort sig själf», som det så bekvämt heter, utan att denna skön¬ 
het äfven utvecklades på ett planmässigt och medvetet sätt, 
därom har professor Heinrich Tscharmann nyligen i »Kunstwart» 
lämnat ett intressant vittnesbörd. I en skrift, utgifven 1592, om¬ 
nämner dåvarande rektorn i Annaberg, Erzgebirge, PaulusJenisius 
särskildt tvenne försiktighetsmått, som iakttogos vid grundläg¬ 
gandet af staden (1496): »Vid framdragandet af gatorna i en 
stad, i synnerhet i en bergig trakt, är det tvenne saker, som för¬ 


ståndiga byggmästare böra tillse, först och främst nämligen att 
gatorna blifva ansenligt breda för erhållande af frisk luft, för det 
andra att de läggas något krokiga för att i någon mån stäfja 
vinden, hvilken eljest i bergstrakter är mycket häftig och våld¬ 
sam. Ty där detta vid anläggandet af en stad ej iakttages, vål¬ 
las folket på gatorna icke ringa hinder af vindarna. En dylik 
oregelbundenhet hos gatorna tjänar äfven själfva städerna till 
prydnad, i det man därigenom får ett intryck af att allt är 
fullt af hus och byggnader. Dessa omständigheter hafva äfven 
beaktats af de byggmästare, hvilka först bestämde staden An- 
nabergs omfång och riktningen af dess gator. Ty dessa äro 
merändels något krokiga, något som kommer dem, hvilka vid 
oväder gå på gatorna, väl till pass.» 

SMÅBRUKARHEMMET vid allm. Skånska landtbruks- 
mötet i Eslöf har vid olika tillfällen blifvit omnämndt i allmänna 
tidningar. Från en fackman, hvilken vi tillskrifvit med begä¬ 
ran om en kortare redogörelse för detsamma, ha vi mottagit 
ett meddelande, hvari han framhåller att detta småbrukarhem 
helt och hållet saknar intresse och koncentrerar han sin kritik i 
följande ord: »fritt från glädje och idyll, opraktiskt i material, 
oklokt i inredning, både hvad bostad och fähus m. m. beträf- 



















93 


far». Och denna mening hade styrkts af flera experter. Vi 
vilja här endast tillägga att det är beklagligt att en fråga, som 
förtjänar att blifva omhuldad, på sådant sätt blir dragen på 
sned. Intresset för densamma är nu så allmänt och stort, att man 
lätt borde kunna komma till ett godt resultat. Äfven borde 
man söka tillgodgöra sig det intresse, som bland arkitekterna 
finnes för denna sak. 

STOCKHOLMS STADS HANDTVERKSFÖRENING har 
inbjudit till rittäflan för att åstadkomma ett konstnärligt prof 
på våningsmöblemang. Täflingen är afsedd att omfatta rummets 
möbler och armatur, dess öfriga föremål i marmor, metall, glas 
och porslin m. m. äfvensom dess dekorativa utstyrsel i mönster 
och färg. Meningen är att på det sättet få till stånd moderna 
rumsinteriörer, hvilka skulle utföras till konstindustriutställ¬ 
ningen i Stockholm 1909 och där sammanföras till ett helt 
mönsterhem. Ritningarna skola vara inlämnade senast lörd. 
22 aug. på handtverksföreningens lotteris kontor, Brunkebergs- 
torg 15. Fullständigt program erhålles därsammastädes. 

ELDSVÅDAN VID NORDISKA KOMPANIETS VERK¬ 
STÄDER I NYKÖPING. Den eldsvåda, som nyligen ägde 
rum vid Nordiska Kompaniets Verkstäder i Nyköping, belyser 
på ett förträffligt sätt fördelarna af den armerade betongens 
användning vid fabriksbyggnader. 

Dessa verkstäder, äro byggda i två våningar med en rym¬ 
lig vindsvåning samt äro med undantag af ytterväggarna full¬ 
ständigt utförda i armerad betong. 

Elden, hvars orsak troligen varit elektrisk kortslutning, 
uppstod i vindsvåningen, där ett större lager af färdiga möbler 
förvarades, livilket utgjorde ett synnerligen brännbart material. 
Vid brandkårens ankomst slogo lågorna ut genom de glas- 
täckta delarna af taket, men lyckades man efter några timmar 
blifva herre öfver elden. 

Det råder intet tvifvel om, att det i detta fall varit bygg¬ 
nadens eldfasta karaktär, som förhindrat en större ödeläggelse. 
De af brandstodsbolagen utbetalda skadestånden tala härvidlag 
ett tydligt språk. Skadans totala belopp utgjorde 40,000 kr., 
af hvilka endast 1,800 kr. kom på byggnaden. Äfven denna 
lilla skada utgjordes af de glastäckta delarna af taket samt 
dörrar etc., under det att själfva betongkonstruktionen var full¬ 
komligt oskadad. Det är äfven att märka, att de stora kvan¬ 
titeter vatten, hvilka inkommit i vindsvåningen, icke trängt 
igenom bjälklagen, utan kunde man i de undre våningarna 
icke förmärka något spår af eldsvådan. I. K. 

DET NYA RÅDHUSET I LONDON. För ritningar till 
denna byggnad, »London County Hall» har pristäflan varit 
utlyst. En mängd af de intressantaste projekten hafva åter- 
gifvits i en lång följd af häften af »Builder», med början i feb¬ 
ruari. Denna den stora stadens största kommunala byggnad 
och »symbolen för Londons storhet» blir ett väldigt komplex 
vid stranden af Thames. Första priset, som är byggdt på re¬ 
nässansmotiv, erbjuder i fasadhänseende intet särskildt origi¬ 
nellt grepp, men synes vara ett gediget och väl studeradt arbete 
som tillvunnit sig allmänt erkännande. Förf. är en hittills obe¬ 
märkt ung man på 29 år, mr. Ralph Knott, hittills anställd på 
den kände Sir Aston Webbs atelier. Utgången af täflingen, i 
hvilken deltogo Englands främsta arkitekter, har som naturligt 
är väckt stort uppseende, och som det vill synas äfven bifal', 


inom engelska arkitektkretsar. Den numera ryktbare pristaga¬ 
ren har äfven fått utarbetandet om hand och redan några må¬ 
nader efter täflingens slut föreligger förslaget i omarbetad form 
återgifvet i »Builder» 11 juli. 

I LONDON har nyligen öppnats en byrå, »The Architects’ 
Technical Bureau», som har till uppgift att hufvudsakligeu med 
ledning af kataloger, som utsändas af affärer och fabriksidkare 
tillhörande byggnadsbranschen meddela upplysningar till arki¬ 
tekter angående byggnadsmaterial o. dyl. Genom att betjäna 
sig af denna byrå kan arkitekten vid förefallande behof bespara 
sig det tidsödande arbetet att genomsöka massan af kataloger, 
som öfversvämmar honom, och som ofta är honom till liten 
eller ingen nytta. Han behöfver nu endast vända sig till »The 
Technical Bureau», som underrättar honom om, hvar han kan 
erhålla, det han önskar. På samma gång har emellertid byrån 
förbundit sig att undvika allt som kan tydas som rekommen¬ 
dation för någon särskild firma. Byrån, som redan räknar ett 
tusental fasta abonnenter, kommer möjligen, sedan den erhållit 
rymligare lokaler, att öppna en utställning af byggnadsmaterial 
samt utföra undersökningar och prof af olika material. 

OM DEN UTOMORDENTLIGA L 1 FAKTIGHET, som be¬ 
själar de tyska arkitekterna får man en god föreställning när 
man hör, hur många stora arkitekturutställniugar, som denna 
sommar äga rum. Vid sidan af den betydelsefulla och väl 
anordnade internationella arkitekturutställningen i Wien, i sam¬ 
band med den VIII. internationella arkitektkougressen, i hvilken 
utställning tyskarna på ett framstående sätt deltogo, omfattar 
årets utställning i Mimchen äfven en arkitekturutställuing, vid 
hvilken hufvudsakligen »Der Munchener Architekten-und In- 
genieurverein» och »Der Bund deutscher Architekten» deltaga. 
Vid den hessiska utställningen i Darmstadt ha de hessiska ar¬ 
kitekterna anordnat en rikhaltig uppvisning af sina arbeten, 
hvarvid äfven statens byggnadsmyndigheter blifvit väl represen¬ 
terade. I Stuttgart har vidare till den präktiga byggnadsfack¬ 
utställningen fogats en mycket ståtlig arkitekturutställning. 
Till slut finns äfven vid den stora konstutställningen i Berlin 
en ganska rik arkitekturafdelning. På grund af alla de andra 
utställningarna och därför att ministeriet för offentliga arbeten 
icke deltager, är denna senare dock af mindre betydande om¬ 
fattning än föregående år varit fallet. 

Borde icke också vi sträfva efter en sådan kontakt med 
allmänheten. Säkerligen är den af icke ringa betydelse. 

JURIDISKA KURSER FÖR ARKITEKTER. De båda 
stora arkitektföreningarna i Berlin hafva engagerat några fram¬ 
stående jurister att hålla särskilda föreläsningar för arkitekter- 
Till dessa föreläsningar, som tagit sin böljan deuua sommar, 
komma äfven ingeniörer att ansluta sig. I synnerhet har 
nuvarande rektorn i tekniska högskolan i Charlottenburg, prof. 
Kammerer, på ett förtjänstfullt sätt främjat dessa sträfvanden- 
Vid tekniska högskolan i Hannover har professor Blum inrättat 
kurser i nationalekonomi. Han utgår nämligen från den stånd¬ 
punkten, att icke minst arkitekten bör vara hemmastadd inom 
förvaltningens och hushållningens oli